Hur får vi upp nivån på forumet?
Moderator: Moderatorgruppen
Hur vi människor är funtade
Orsaken till missnöjet beror enligt mig på att vi människor tillfredställer bara våra egna (själviska) känslor.
De känslor som tillfredställer mig, kan få motsatt effekt på en annan människa.
Roy Andersson tydligör detta främst i filmen "Du levande", scenerna handlar om hur människan styrs av sina (själviska) känslor.
http://www.youtube.com/watch?v=_vOu6tuf ... re=related
I en annan nyckelscen förklarar en uppgiven psykiatriker att han numera bara skriver ut starka nervpiller till sina patienter
för att de ändå inte kan bli lyckliga så länge de är själviska.
Att våga acceptera att känslor styr ens eget beteende liksom hos djur (inkl allla människor) är första steget för höja nivån på FF. :)
De känslor som tillfredställer mig, kan få motsatt effekt på en annan människa.
Roy Andersson tydligör detta främst i filmen "Du levande", scenerna handlar om hur människan styrs av sina (själviska) känslor.
http://www.youtube.com/watch?v=_vOu6tuf ... re=related
I en annan nyckelscen förklarar en uppgiven psykiatriker att han numera bara skriver ut starka nervpiller till sina patienter
för att de ändå inte kan bli lyckliga så länge de är själviska.
Att våga acceptera att känslor styr ens eget beteende liksom hos djur (inkl allla människor) är första steget för höja nivån på FF. :)
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Moraliska krav eller vilka krav som helst kan man, om man vill det skall vara något mer än kverulans (t.ex. om man vill att det skall bli en förändring av), bara ställa på sig själv. Vill man få något gjort får man göra det själv, är vad livet lärt mig. Jag ber sällan andra om hjälp, ställer bara krav i min yrkesroll och som förälder, mest utifrån "yttre sociala krav på mig att ställa krav (i de rollerna)". Det kan ju vara en brist i min personlighet förstås och inte alls en tillgång.
Värre än småprat här är megalånga inlägg av personer bosatta framför datorn. Det är jobbigt att läsa långa texter på en skärm - det tar mycket tid att läsa igenom orden och man misstänker man missar något väsentligt i ordmassorna om man hoppar över dem.
Att skriva kort kan väl vara en kvalitetshöjare också?
Nu har jag bara redogjort för mina emotionella reaktioner. Alla får skriva hur långt de vill och vad de vill.
Hilsen fra Algotezza
Värre än småprat här är megalånga inlägg av personer bosatta framför datorn. Det är jobbigt att läsa långa texter på en skärm - det tar mycket tid att läsa igenom orden och man misstänker man missar något väsentligt i ordmassorna om man hoppar över dem.
Att skriva kort kan väl vara en kvalitetshöjare också?
Nu har jag bara redogjort för mina emotionella reaktioner. Alla får skriva hur långt de vill och vad de vill.
Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Ska man inte anpassa medlet efter målet, formen efter innehållet osv.? En fråga bör man väl söka besvara, och mig veterligen sker detta genom att man presenterar ett innehåll, inte en form för ett innehåll. Utropstecknet indikerar förvisso att det rör sig om en påståendesats, men det gör ju ingalunda satsen automatiskt till ett svar på den fråga som ställdes. Är det något som intresserar en så utgör ju inte längden heller nåt problem, utan är ju då många gånger något bra. Är man lite till ålders kommen, självgod, och anser sig veta allt som redan finns att veta, och att inget nytt finns att lära, så blir ju också allt som andra säger ointressant per automatik, och längden proportionellt till ett problem.
Sen undrar jag över ditt påstående, Algot. Säger du att "man bara kan förändra sig själv", i ontologisk mening? Om så, så är det ju, i bästa fall, en intetsägande truism. Jag inbillar mig dock att du försöker påstå något mer än så, och samtidigt är jag övertygad om att du går och röstar. Så, för att återgå till ontologin, det som prima facie, i bästa fall, föreföll vara en intetsägande truism visar sig lite svårt att upprätthålla. Det är t.ex. svårt att tänka sig (strikt ontologiskt) en situation i vilken man inte också förändrade omvärlden. Gramsci understryker förövrigt så tydligt man bara kan önska den här falska motsättningen [mellan omvärlden och en själv, mellan människan och hennes omgivning] i den borgerliga ideologin [individualismen], och säger, helt riktigt om du frågar mig, att varje förändring av omvärlden också är en förändring av en själv och omvänt. Jag har förvisso själv ganska stora problem med den här predikande inställningen, och psykoterapi som företeelse överhuvudtaget, men anser inte det vara skäl nog att falla tillbaka på förenklingar som i slutändan bara innebär att man skjuter sig själv i foten. Samma sak gäller alltså här, metod efter mål, och inga generella regler (i någon sådan utsträckning åtminstone) kan ens dras upp. Vill man låta bli att tänka världen, eller varat, i förenklande termer, och inte vill re-producera samma skitsnack som gaggats i flera hundra år, om man är genuint intresserad av förändring, ja, då måste man ju förändra sig därmed. Att förändra sitt sätt att tala om saker, vilket kanske i sig kräver att man talar längre om sakerna, är just ett sätt att förändra.
Jag är, för att summera mig själv, en babblig djävel, kort och gott, jag talar om och kring saker, men jag skriver inte fullt så mycket, jag snarare pratar i form av text. Det blir ofta "textmassor", eftersom de behövs för det mål jag ställer upp på och för mig själv med det samtalet. Eller kanske stundom talade avhandlingar. Vänder mig till den som jag talar med, och den kontext den specifika umgängeshistorien utgör (och förutsätter, underförstått åtminstone, en viss förståelse hos denne osv., och förutan dessa antaganden är det alls inte möjligt att säga något överhuvudtaget, varje tal är med nödvändighet riktat-till en presumtiv lyssnare, och gör sig vissa föreställningar om denne; varje tal är med andra ord kluvet i sitt ursprung). Varje samtal är också unikt, och personligt, därför. Kanske föredrar man ett kortare format om man vänder sig till en mer allmän lyssnare, som predikanten i predikstolen, med den skillnad att predikanten ofta blir djävligt långrandig. Kanske vill man helt enkelt ge avkall på det personliga, även om det personliga i denna mening inte alls är fokus för diskussionen, utan mer ett sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, en attityd. Att ta sig tid med dem och söka besvara frågorna, föra samtalet, inte så mycket ge dem order och direktiv, eller bara uttrycka sina åsikter känslor om saken. Att undersöka saker tar tid, utrymme, och ju noggrannare desto mer tid och utrymme måste man ägna saken. Tycker mitt case är ganska glasklart, och har ännu inte sett något resonemang här som är lika välgrundat.
Sen kommer vi förvisso till den andra sidan av detta med att skriva (om vi tar fasta på någon väsentlig karakteristika hos fenomenet), och som jag är kluven inför. Med de "skrivande yrkena" kan, som Kurt Vonnegut sagt, "medelmåttan redigera sig själv till något i stil med geni, och de kan också få vansinnige människor att framstå friskare än friskast" (fritt ur minnet). Det är, för mig, om än inte lika välgrundat som resonemanget ovan, ett skäl att tala mer och skriva mindre, om än i textens form. Men så kanske det heller inte skribentens mål att vara medmänsklig, eller ens att göra saker grundligt och gå till botten med problem (vilket ju tar tid), utan kanske snarare (om än så bara indirekt) att livnära sig på att skriva i en eller annan mening. Vissa gånger kan man förstås hoppa över textmassor, eftersom de helt enkelt inte angår en, är alltså inte ämnat för en, och det skulle behövas en förklaring på förklaringen för att vederbörande alls skall kunna förmå sätta sig in i den specifika problematiken, andra gånger kan man missa väsentliga saker.
Som sagt, målet avgör medlen. Men är det nån specifik litterär stil man är ute efter så kommer förstås medlen före målet. Men är inte risken att det blir djävligt substanslöst då? Det här med psykoterapin är dock inte riktigt min bag. Låt folk få vara knepiga om de vill, det väsentliga här torde i alla avseenden vara filosofin, anser jag. Inga allmänna regler alls med andra ord.
Sen undrar jag över ditt påstående, Algot. Säger du att "man bara kan förändra sig själv", i ontologisk mening? Om så, så är det ju, i bästa fall, en intetsägande truism. Jag inbillar mig dock att du försöker påstå något mer än så, och samtidigt är jag övertygad om att du går och röstar. Så, för att återgå till ontologin, det som prima facie, i bästa fall, föreföll vara en intetsägande truism visar sig lite svårt att upprätthålla. Det är t.ex. svårt att tänka sig (strikt ontologiskt) en situation i vilken man inte också förändrade omvärlden. Gramsci understryker förövrigt så tydligt man bara kan önska den här falska motsättningen [mellan omvärlden och en själv, mellan människan och hennes omgivning] i den borgerliga ideologin [individualismen], och säger, helt riktigt om du frågar mig, att varje förändring av omvärlden också är en förändring av en själv och omvänt. Jag har förvisso själv ganska stora problem med den här predikande inställningen, och psykoterapi som företeelse överhuvudtaget, men anser inte det vara skäl nog att falla tillbaka på förenklingar som i slutändan bara innebär att man skjuter sig själv i foten. Samma sak gäller alltså här, metod efter mål, och inga generella regler (i någon sådan utsträckning åtminstone) kan ens dras upp. Vill man låta bli att tänka världen, eller varat, i förenklande termer, och inte vill re-producera samma skitsnack som gaggats i flera hundra år, om man är genuint intresserad av förändring, ja, då måste man ju förändra sig därmed. Att förändra sitt sätt att tala om saker, vilket kanske i sig kräver att man talar längre om sakerna, är just ett sätt att förändra.
Jag är, för att summera mig själv, en babblig djävel, kort och gott, jag talar om och kring saker, men jag skriver inte fullt så mycket, jag snarare pratar i form av text. Det blir ofta "textmassor", eftersom de behövs för det mål jag ställer upp på och för mig själv med det samtalet. Eller kanske stundom talade avhandlingar. Vänder mig till den som jag talar med, och den kontext den specifika umgängeshistorien utgör (och förutsätter, underförstått åtminstone, en viss förståelse hos denne osv., och förutan dessa antaganden är det alls inte möjligt att säga något överhuvudtaget, varje tal är med nödvändighet riktat-till en presumtiv lyssnare, och gör sig vissa föreställningar om denne; varje tal är med andra ord kluvet i sitt ursprung). Varje samtal är också unikt, och personligt, därför. Kanske föredrar man ett kortare format om man vänder sig till en mer allmän lyssnare, som predikanten i predikstolen, med den skillnad att predikanten ofta blir djävligt långrandig. Kanske vill man helt enkelt ge avkall på det personliga, även om det personliga i denna mening inte alls är fokus för diskussionen, utan mer ett sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, en attityd. Att ta sig tid med dem och söka besvara frågorna, föra samtalet, inte så mycket ge dem order och direktiv, eller bara uttrycka sina åsikter känslor om saken. Att undersöka saker tar tid, utrymme, och ju noggrannare desto mer tid och utrymme måste man ägna saken. Tycker mitt case är ganska glasklart, och har ännu inte sett något resonemang här som är lika välgrundat.
Sen kommer vi förvisso till den andra sidan av detta med att skriva (om vi tar fasta på någon väsentlig karakteristika hos fenomenet), och som jag är kluven inför. Med de "skrivande yrkena" kan, som Kurt Vonnegut sagt, "medelmåttan redigera sig själv till något i stil med geni, och de kan också få vansinnige människor att framstå friskare än friskast" (fritt ur minnet). Det är, för mig, om än inte lika välgrundat som resonemanget ovan, ett skäl att tala mer och skriva mindre, om än i textens form. Men så kanske det heller inte skribentens mål att vara medmänsklig, eller ens att göra saker grundligt och gå till botten med problem (vilket ju tar tid), utan kanske snarare (om än så bara indirekt) att livnära sig på att skriva i en eller annan mening. Vissa gånger kan man förstås hoppa över textmassor, eftersom de helt enkelt inte angår en, är alltså inte ämnat för en, och det skulle behövas en förklaring på förklaringen för att vederbörande alls skall kunna förmå sätta sig in i den specifika problematiken, andra gånger kan man missa väsentliga saker.
Som sagt, målet avgör medlen. Men är det nån specifik litterär stil man är ute efter så kommer förstås medlen före målet. Men är inte risken att det blir djävligt substanslöst då? Det här med psykoterapin är dock inte riktigt min bag. Låt folk få vara knepiga om de vill, det väsentliga här torde i alla avseenden vara filosofin, anser jag. Inga allmänna regler alls med andra ord.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev: Ska man inte anpassa medlet efter målet, formen efter innehållet osv.? En fråga bör man väl söka besvara, och mig veterligen sker detta genom att man presenterar ett innehåll, inte en form för ett innehåll. Utropstecknet indikerar förvisso att det rör sig om en påståendesats, men det gör ju ingalunda satsen automatiskt till ett svar på den fråga som ställdes. Är det något som intresserar en så utgör ju inte längden heller nåt problem, utan är ju då många gånger något bra. Är man lite till ålders kommen, självgod, och anser sig veta allt som redan finns att veta, och att inget nytt finns att lära, så blir ju också allt som andra säger ointressant per automatik, och längden proportionellt till ett problem.
Det finns väl fler än ett medel till samma mål, fler än en form till samma innehåll? Vanans makt är stor (bara ovanans är större) och man inbillar sig kanske att ens personligt-traditionellt valda fomer är de bästa därför att man vant sig vid dem och därför att de funkat hyfsat hittills.
Längden utgör bara ett problem när man har begränsat med tid, annars inte. Då är det intresset som styr. Har man breda intressen vill man ju greppa mycket och om varje del (till exempel inlägg på ett forum) man vill greppa är kvantitivt omfattande känner man att man kommer att missa en hel del och inte tillfredställa alla sina intressen.
Längden är snarare ett problem för den generation som lärt sig zappa bort från allt långrandigt och inte för äldre med rejält sittfläsk, t.ex. akademiker.
Självgod är man väl främst i tonåren när man tror man kan allt och vet allt. Med åren inser man att man vet och kan allt mindre.
Avantgardet skrev:Sen undrar jag över ditt påstående, Algot. Säger du att "man bara kan förändra sig själv", i ontologisk mening? Om så, så är det ju, i bästa fall, en intetsägande truism. Jag inbillar mig dock att du försöker påstå något mer än så, och samtidigt är jag övertygad om att du går och röstar. Så, för att återgå till ontologin, det som prima facie, i bästa fall, föreföll vara en intetsägande truism visar sig lite svårt att upprätthålla. Det är t.ex. svårt att tänka sig (strikt ontologiskt) en situation i vilken man inte också förändrade omvärlden. Gramsci understryker förövrigt så tydligt man bara kan önska den här falska motsättningen [mellan omvärlden och en själv, mellan människan och hennes omgivning] i den borgerliga ideologin [individualismen], och säger, helt riktigt om du frågar mig, att varje förändring av omvärlden också är en förändring av en själv och omvänt. Jag har förvisso själv ganska stora problem med den här predikande inställningen, och psykoterapi som företeelse överhuvudtaget, men anser inte det vara skäl nog att falla tillbaka på förenklingar som i slutändan bara innebär att man skjuter sig själv i foten. Samma sak gäller alltså här, metod efter mål, och inga generella regler (i någon sådan utsträckning åtminstone) kan ens dras upp. Vill man låta bli att tänka världen, eller varat, i förenklande termer, och inte vill re-producera samma skitsnack som gaggats i flera hundra år, om man är genuint intresserad av förändring, ja, då måste man ju förändra sig därmed. Att förändra sitt sätt att tala om saker, vilket kanske i sig kräver att man talar längre om sakerna, är just ett sätt att förändra.
Finns ingen motsättning mellan att förändra sig själv och att förändra världen eftersom man är en del av världen. Bara man inkluderar sig själv i processen. Men att kräva att världen skall förändra sig och dansa efter ens pipa utan att man själv direkt lyfter ett finger ser jag som ett lönlöst företag.
Jag är bara lite trött på de kverulerande självgående kravmaskiner som världen är full av. Jag klagar på en högre nivå för jag klagar på dem som klagar. Meta-kverulans.
Avantgardet skrev:Jag är, för att summera mig själv, en babblig djävel, kort och gott, jag talar om och kring saker, men jag skriver inte fullt så mycket, jag snarare pratar i form av text. Det blir ofta "textmassor", eftersom de behövs för det mål jag ställer upp på och för mig själv med det samtalet. Eller kanske stundom talade avhandlingar. Vänder mig till den som jag talar med, och den kontext den specifika umgängeshistorien utgör (och förutsätter, underförstått åtminstone, en viss förståelse hos denne osv., och förutan dessa antaganden är det alls inte möjligt att säga något överhuvudtaget, varje tal är med nödvändighet riktat-till en presumtiv lyssnare, och gör sig vissa föreställningar om denne; varje tal är med andra ord kluvet i sitt ursprung). Varje samtal är också unikt, och personligt, därför. Kanske föredrar man ett kortare format om man vänder sig till en mer allmän lyssnare, som predikanten i predikstolen, med den skillnad att predikanten ofta blir djävligt långrandig. Kanske vill man helt enkelt ge avkall på det personliga, även om det personliga i denna mening inte alls är fokus för diskussionen, utan mer ett sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, en attityd. Att ta sig tid med dem och söka besvara frågorna, föra samtalet, inte så mycket ge dem order och direktiv, eller bara uttrycka sina åsikter känslor om saken. Att undersöka saker tar tid, utrymme, och ju noggrannare desto mer tid och utrymme måste man ägna saken. Tycker mitt case är ganska glasklart, och har ännu inte sett något resonemang här som är lika välgrundat.
Hur personlig man förmår vara har inget med längden av det man framför/skriver/ säger att göra. Det handlar bara om vad man vant sig vid. Och vad man känner sig bekväm med.
Avantgardet skrev:Sen kommer vi förvisso till den andra sidan av detta med att skriva (om vi tar fasta på någon väsentlig karakteristika hos fenomenet), och som jag är kluven inför. Med de "skrivande yrkena" kan, som Kurt Vonnegut sagt, "medelmåttan redigera sig själv till något i stil med geni, och de kan också få vansinnige människor att framstå friskare än friskast" (fritt ur minnet). Det är, för mig, om än inte lika välgrundat som resonemanget ovan, ett skäl att tala mer och skriva mindre, om än i textens form. Men så kanske det heller inte skribentens mål att vara medmänsklig, eller ens att göra saker grundligt och gå till botten med problem (vilket ju tar tid), utan kanske snarare (om än så bara indirekt) att livnära sig på att skriva i en eller annan mening. Vissa gånger kan man förstås hoppa över textmassor, eftersom de helt enkelt inte angår en, är alltså inte ämnat för en, och det skulle behövas en förklaring på förklaringen för att vederbörande alls skall kunna förmå sätta sig in i den specifika problematiken, andra gånger kan man missa väsentliga saker.
Som sagt, målet avgör medlen. Men är det nån specifik litterär stil man är ute efter så kommer förstås medlen före målet. Men är inte risken att det blir djävligt substanslöst då? Det här med psykoterapin är dock inte riktigt min bag. Låt folk få vara knepiga om de vill, det väsentliga här torde i alla avseenden vara filosofin, anser jag. Inga allmänna regler alls med andra ord.
Många vägar (medel) kan bära till Rom (målet). Man kan alltid försöka finna nya vägar till samma mål. Omväxling förnöjer.
Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Man läser och skriver precis hur man vill, tycker ju jag. Varför ens tala om gränser, regler o dyl. över huvud taget? Känna det inte bara jävligt överanalyserande? Kanske finns vettigare håll att rikta fokus åt?
Hur menar du Avant att psykolopgin skulle vara mer som filosofin, vilka regler talar du om här? Är det inte ansett som tillräckligt "flummigt" tycker du? Eller är det av reglerna i sig, begreppet "flummigt" har kommit till? Hur vore vetenskapen utan ett regelverk?
Hur menar du Avant att psykolopgin skulle vara mer som filosofin, vilka regler talar du om här? Är det inte ansett som tillräckligt "flummigt" tycker du? Eller är det av reglerna i sig, begreppet "flummigt" har kommit till? Hur vore vetenskapen utan ett regelverk?
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
Jag är lite inne på det such tar upp: "Låt oss acceptera att vi är inte mer än såhär".
Typ.
Jag menar visst kan alla bättra sig, att skärpa till sig skulle vara att bättra sig. Som att sluta upp med all bajkastning kanske? Å ena sidan kan jag i viss mån tycka det är tröttsamt. Å andra sidan förstår jag ju att somliga behöver lätta på trycket, att ventlira helt enkelt. Detta märks av bla. på krogen, vet ni väl.
Det är bara det att det ter sig så förbannat onödigt! Målet i sig kan vi kanske inte göra något åt här? Precis som Avant talar om...
Typ.
Jag menar visst kan alla bättra sig, att skärpa till sig skulle vara att bättra sig. Som att sluta upp med all bajkastning kanske? Å ena sidan kan jag i viss mån tycka det är tröttsamt. Å andra sidan förstår jag ju att somliga behöver lätta på trycket, att ventlira helt enkelt. Detta märks av bla. på krogen, vet ni väl.
Det är bara det att det ter sig så förbannat onödigt! Målet i sig kan vi kanske inte göra något åt här? Precis som Avant talar om...
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Algotezza skrev:Avantgardet skrev: Ska man inte anpassa medlet efter målet, formen efter innehållet osv.? En fråga bör man väl söka besvara, och mig veterligen sker detta genom att man presenterar ett innehåll, inte en form för ett innehåll. Utropstecknet indikerar förvisso att det rör sig om en påståendesats, men det gör ju ingalunda satsen automatiskt till ett svar på den fråga som ställdes. Är det något som intresserar en så utgör ju inte längden heller nåt problem, utan är ju då många gånger något bra. Är man lite till ålders kommen, självgod, och anser sig veta allt som redan finns att veta, och att inget nytt finns att lära, så blir ju också allt som andra säger ointressant per automatik, och längden proportionellt till ett problem.
Det finns väl fler än ett medel till samma mål, fler än en form till samma innehåll? Vanans makt är stor (bara ovanans är större) och man inbillar sig kanske att ens personligt-traditionellt valda fomer är de bästa därför att man vant sig vid dem och därför att de funkat hyfsat hittills.
Längden utgör bara ett problem när man har begränsat med tid, annars inte. Då är det intresset som styr. Har man breda intressen vill man ju greppa mycket och om varje del (till exempel inlägg på ett forum) man vill greppa är kvantitivt omfattande känner man att man kommer att missa en hel del och inte tillfredställa alla sina intressen.
Längden är snarare ett problem för den generation som lärt sig zappa bort från allt långrandigt och inte för äldre med rejält sittfläsk, t.ex. akademiker.
Självgod är man väl främst i tonåren när man tror man kan allt och vet allt. Med åren inser man att man vet och kan allt mindre.Avantgardet skrev:Sen undrar jag över ditt påstående, Algot. Säger du att "man bara kan förändra sig själv", i ontologisk mening? Om så, så är det ju, i bästa fall, en intetsägande truism. Jag inbillar mig dock att du försöker påstå något mer än så, och samtidigt är jag övertygad om att du går och röstar. Så, för att återgå till ontologin, det som prima facie, i bästa fall, föreföll vara en intetsägande truism visar sig lite svårt att upprätthålla. Det är t.ex. svårt att tänka sig (strikt ontologiskt) en situation i vilken man inte också förändrade omvärlden. Gramsci understryker förövrigt så tydligt man bara kan önska den här falska motsättningen [mellan omvärlden och en själv, mellan människan och hennes omgivning] i den borgerliga ideologin [individualismen], och säger, helt riktigt om du frågar mig, att varje förändring av omvärlden också är en förändring av en själv och omvänt. Jag har förvisso själv ganska stora problem med den här predikande inställningen, och psykoterapi som företeelse överhuvudtaget, men anser inte det vara skäl nog att falla tillbaka på förenklingar som i slutändan bara innebär att man skjuter sig själv i foten. Samma sak gäller alltså här, metod efter mål, och inga generella regler (i någon sådan utsträckning åtminstone) kan ens dras upp. Vill man låta bli att tänka världen, eller varat, i förenklande termer, och inte vill re-producera samma skitsnack som gaggats i flera hundra år, om man är genuint intresserad av förändring, ja, då måste man ju förändra sig därmed. Att förändra sitt sätt att tala om saker, vilket kanske i sig kräver att man talar längre om sakerna, är just ett sätt att förändra.
Finns ingen motsättning mellan att förändra sig själv och att förändra världen eftersom man är en del av världen. Bara man inkluderar sig själv i processen. Men att kräva att världen skall förändra sig och dansa efter ens pipa utan att man själv direkt lyfter ett finger ser jag som ett lönlöst företag.
Jag är bara lite trött på de kverulerande självgående kravmaskiner som världen är full av. Jag klagar på en högre nivå för jag klagar på dem som klagar. Meta-kverulans.Avantgardet skrev:Jag är, för att summera mig själv, en babblig djävel, kort och gott, jag talar om och kring saker, men jag skriver inte fullt så mycket, jag snarare pratar i form av text. Det blir ofta "textmassor", eftersom de behövs för det mål jag ställer upp på och för mig själv med det samtalet. Eller kanske stundom talade avhandlingar. Vänder mig till den som jag talar med, och den kontext den specifika umgängeshistorien utgör (och förutsätter, underförstått åtminstone, en viss förståelse hos denne osv., och förutan dessa antaganden är det alls inte möjligt att säga något överhuvudtaget, varje tal är med nödvändighet riktat-till en presumtiv lyssnare, och gör sig vissa föreställningar om denne; varje tal är med andra ord kluvet i sitt ursprung). Varje samtal är också unikt, och personligt, därför. Kanske föredrar man ett kortare format om man vänder sig till en mer allmän lyssnare, som predikanten i predikstolen, med den skillnad att predikanten ofta blir djävligt långrandig. Kanske vill man helt enkelt ge avkall på det personliga, även om det personliga i denna mening inte alls är fokus för diskussionen, utan mer ett sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, en attityd. Att ta sig tid med dem och söka besvara frågorna, föra samtalet, inte så mycket ge dem order och direktiv, eller bara uttrycka sina åsikter känslor om saken. Att undersöka saker tar tid, utrymme, och ju noggrannare desto mer tid och utrymme måste man ägna saken. Tycker mitt case är ganska glasklart, och har ännu inte sett något resonemang här som är lika välgrundat.
Hur personlig man förmår vara har inget med längden av det man framför/skriver/ säger att göra. Det handlar bara om vad man vant sig vid. Och vad man känner sig bekväm med.Avantgardet skrev:Sen kommer vi förvisso till den andra sidan av detta med att skriva (om vi tar fasta på någon väsentlig karakteristika hos fenomenet), och som jag är kluven inför. Med de "skrivande yrkena" kan, som Kurt Vonnegut sagt, "medelmåttan redigera sig själv till något i stil med geni, och de kan också få vansinnige människor att framstå friskare än friskast" (fritt ur minnet). Det är, för mig, om än inte lika välgrundat som resonemanget ovan, ett skäl att tala mer och skriva mindre, om än i textens form. Men så kanske det heller inte skribentens mål att vara medmänsklig, eller ens att göra saker grundligt och gå till botten med problem (vilket ju tar tid), utan kanske snarare (om än så bara indirekt) att livnära sig på att skriva i en eller annan mening. Vissa gånger kan man förstås hoppa över textmassor, eftersom de helt enkelt inte angår en, är alltså inte ämnat för en, och det skulle behövas en förklaring på förklaringen för att vederbörande alls skall kunna förmå sätta sig in i den specifika problematiken, andra gånger kan man missa väsentliga saker.
Som sagt, målet avgör medlen. Men är det nån specifik litterär stil man är ute efter så kommer förstås medlen före målet. Men är inte risken att det blir djävligt substanslöst då? Det här med psykoterapin är dock inte riktigt min bag. Låt folk få vara knepiga om de vill, det väsentliga här torde i alla avseenden vara filosofin, anser jag. Inga allmänna regler alls med andra ord.
Många vägar (medel) kan bära till Rom (målet). Man kan alltid försöka finna nya vägar till samma mål. Omväxling förnöjer.
Hilsen fra Algotezza
Okej, ser att mina provokationer, med rätta, bara rann av herrn som ingenting. Verkar som att vi är otillbörligt eniga. Och vad gäller kravmaskinerna så har jag inget att tillägga, jo det skulle väl vara nåt i stil med "bortskämda borgarbrackor", kanske också påpeka att det ligger implicit i kulturen, och utföra nåt slags ideologikritik.
Talar man om personlig som attityd eller som ett slags social praktik? Tycker nog att det kan vara båda dessa saker, och att det antagligen också måste innehålla lite av båda momenten för att alls vara just personligt. Är det strikt en attityd så riskerar det ju att bli allt annat än personligt, att istället bli en social mask, eller en form med andra ord (och formen är ju till själva sin natur något allmänt, generellt, en abstraktion). Attityden torde rimligtvis därför vara en abstraktion utav den sociala praktik som den abstraherar och omtolkar till attityd eller "hållning" - det vill säga "umgänget".
Jag säger förstås inte att längd per automatik gör en personlig, men jag skulle nog kunna tänka mig påstå att det öppnar möjligheten för att vara personlig med en ökning av sådana möjligheter i algoritmiskt tilltagande grad. Inte bara tiden (som möjlighet) utan också (stoffet) som möjlighet att anknyta till, och i någon bemärkelse "skapa" relationen. Ju bättre man känner något, desto mer bekväm torde man också kunna vara med det. Vilket förstås inte innebär att "Mannet", i egenskap av bekvämt, skulle vara personligt. Något som anknyter till det här (och som anknyter till tråden i stort) sades förövrigt i senaste filosofiska rummet ("Kritiken av den Andre"), som jag lyssnade till inatt. Första halvan av programmet är riktigt intressant, den senare halvan är det väl lite sämre ställt med, och den diskussion som förs där mynnar mest ut i blaha blaha.
Vad gäller målet och medlen så är det förvisso sant det du säger, men bara försåvitt vi föreställer oss målet som en punkt. Helt annorlunda blir det om vi tänker målet som en process. Inte så klart där om man kan skilja medel och mål åt då på det sätt som resonemanget förutsätter.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Pho-ku skrev:Man läser och skriver precis hur man vill, tycker ju jag. Varför ens tala om gränser, regler o dyl. över huvud taget? Känna det inte bara jävligt överanalyserande? Kanske finns vettigare håll att rikta fokus åt?
Hur menar du Avant att psykolopgin skulle vara mer som filosofin, vilka regler talar du om här? Är det inte ansett som tillräckligt "flummigt" tycker du? Eller är det av reglerna i sig, begreppet "flummigt" har kommit till? Hur vore vetenskapen utan ett regelverk?
Den distinktion jag ville göra är egentligen en som filosofin traditionellt hållit ganska hårt på (vilket har både för och nackdelar, anser inte att man kan lämna personen helt utanför, den är alls inte ovidkommande för filosofin), och det är att betrakta argument emot person som ett argumentationsfel. Det ser man ju även om man läser mer informella skrivelser av filosofer, så söker de (trots att de är inbegripna i polemikens hetta) hålla isär sak och person. Egot är förstås något som filosofin också "studerat", men det är vad psykologin uteslutande studerar (försåvitt det inte rör sig om en social-psykologi t.ex., där det subjekt som stipuleras är ett annat, typ "gruppen", "klassen", "kulturen" eller "samhället"). Att t.ex. kritisera en filosof (och inte hans resonemang), i egenskap av person alltså, för att han är (låt säga) "för het" (som Jimmy tycks anse vara ett problem) hör med andra ord alls inte hemma inom filosofin, inte heller inom psykologin i strikt bemärkelse utan inom psykoterapin och/eller den religiösa predikan. Vet inte om det gör något flummigare eller inte. Själv tycker jag psykologin (i någon experimentell vetenskaplig mening) är flummigare än filosofin, i det att den tvunget måste anta subjektet som grund för sin forskning, och därför hamnar i en viss typ av metafysik som jag anser föråldrad. Säkert är jag fördomsfull också, emedan jag bara utgår från mer vitt spridda populärvetenskapliga klyschor som dyker upp då och då ("Maslows behovstrapa", "Pavlovs hundar", och det som ligger i paritet med sånt). Psykoanalysen har förstås en liknande problematik, men där har man å andra sidan ett annat självkritiskt förhållande till den teoretiska aspekten. Den innehåller ett dekonstruktivt moment om vi säger så.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:Pho-ku skrev:Man läser och skriver precis hur man vill, tycker ju jag. Varför ens tala om gränser, regler o dyl. över huvud taget? Känna det inte bara jävligt överanalyserande? Kanske finns vettigare håll att rikta fokus åt?
Hur menar du Avant att psykolopgin skulle vara mer som filosofin, vilka regler talar du om här? Är det inte ansett som tillräckligt "flummigt" tycker du? Eller är det av reglerna i sig, begreppet "flummigt" har kommit till? Hur vore vetenskapen utan ett regelverk?
Den distinktion jag ville göra är egentligen en som filosofin traditionellt hållit ganska hårt på (vilket har både för och nackdelar, anser inte att man kan lämna personen helt utanför, den är alls inte ovidkommande för filosofin), och det är att betrakta argument emot person som ett argumentationsfel. Det ser man ju även om man läser mer informella skrivelser av filosofer, så söker de (trots att de är inbegripna i polemikens hetta) hålla isär sak och person. Egot är förstås något som filosofin också "studerat", men det är vad psykologin uteslutande studerar (försåvitt det inte rör sig om en social-psykologi t.ex., där det subjekt som stipuleras är ett annat, typ "gruppen", "klassen", "kulturen" eller "samhället"). Att t.ex. kritisera en filosof (och inte hans resonemang), i egenskap av person alltså, för att han är (låt säga) "för het" (som Jimmy tycks anse vara ett problem) hör med andra ord alls inte hemma inom filosofin, inte heller inom psykologin i strikt bemärkelse utan inom psykoterapin och/eller den religiösa predikan. Vet inte om det gör något flummigare eller inte. Själv tycker jag psykologin (i någon experimentell vetenskaplig mening) är flummigare än filosofin, i det att den tvunget måste anta subjektet som grund för sin forskning, och därför hamnar i en viss typ av metafysik som jag anser föråldrad. Säkert är jag fördomsfull också, emedan jag bara utgår från mer vitt spridda populärvetenskapliga klyschor som dyker upp då och då ("Maslows behovstrapa", "Pavlovs hundar", och det som ligger i paritet med sånt). Psykoanalysen har förstås en liknande problematik, men där har man å andra sidan ett annat självkritiskt förhållande till den teoretiska aspekten. Den innehåller ett dekonstruktivt moment om vi säger så.
Argumentationsel ska vi väl alltid hålla oss undan i sökandet efter sanning, eller? Iaf om den söks inom logikens områden. Att en viss fokus läggs på personen ter väl sig ganska naturligt (du nämnde egot)? Inom den psykologiska diskursen, dvs. Kanske går det att förklara psykologiskt? Det är liksom psykologi. Filosofi är också psykologi, lite svårt att komma ifrån det senare. Om psykoanalysen så kan jag inte annat än att instämma. Jag ser inte varför det ska något hem att ha över huvud taget. Men i helhet så håller jag ju med dig, skilj på sak och person. Och visst, om filosofin innehåller färre ad hominem än psykologin, så har du ju rätt.
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
Avantgardet skrev:Algotezza skrev:Avantgardet skrev: Ska man inte anpassa medlet efter målet, formen efter innehållet osv.? En fråga bör man väl söka besvara, och mig veterligen sker detta genom att man presenterar ett innehåll, inte en form för ett innehåll. Utropstecknet indikerar förvisso att det rör sig om en påståendesats, men det gör ju ingalunda satsen automatiskt till ett svar på den fråga som ställdes. Är det något som intresserar en så utgör ju inte längden heller nåt problem, utan är ju då många gånger något bra. Är man lite till ålders kommen, självgod, och anser sig veta allt som redan finns att veta, och att inget nytt finns att lära, så blir ju också allt som andra säger ointressant per automatik, och längden proportionellt till ett problem.
Det finns väl fler än ett medel till samma mål, fler än en form till samma innehåll? Vanans makt är stor (bara ovanans är större) och man inbillar sig kanske att ens personligt-traditionellt valda fomer är de bästa därför att man vant sig vid dem och därför att de funkat hyfsat hittills.
Längden utgör bara ett problem när man har begränsat med tid, annars inte. Då är det intresset som styr. Har man breda intressen vill man ju greppa mycket och om varje del (till exempel inlägg på ett forum) man vill greppa är kvantitivt omfattande känner man att man kommer att missa en hel del och inte tillfredställa alla sina intressen.
Längden är snarare ett problem för den generation som lärt sig zappa bort från allt långrandigt och inte för äldre med rejält sittfläsk, t.ex. akademiker.
Självgod är man väl främst i tonåren när man tror man kan allt och vet allt. Med åren inser man att man vet och kan allt mindre.Avantgardet skrev:Sen undrar jag över ditt påstående, Algot. Säger du att "man bara kan förändra sig själv", i ontologisk mening? Om så, så är det ju, i bästa fall, en intetsägande truism. Jag inbillar mig dock att du försöker påstå något mer än så, och samtidigt är jag övertygad om att du går och röstar. Så, för att återgå till ontologin, det som prima facie, i bästa fall, föreföll vara en intetsägande truism visar sig lite svårt att upprätthålla. Det är t.ex. svårt att tänka sig (strikt ontologiskt) en situation i vilken man inte också förändrade omvärlden. Gramsci understryker förövrigt så tydligt man bara kan önska den här falska motsättningen [mellan omvärlden och en själv, mellan människan och hennes omgivning] i den borgerliga ideologin [individualismen], och säger, helt riktigt om du frågar mig, att varje förändring av omvärlden också är en förändring av en själv och omvänt. Jag har förvisso själv ganska stora problem med den här predikande inställningen, och psykoterapi som företeelse överhuvudtaget, men anser inte det vara skäl nog att falla tillbaka på förenklingar som i slutändan bara innebär att man skjuter sig själv i foten. Samma sak gäller alltså här, metod efter mål, och inga generella regler (i någon sådan utsträckning åtminstone) kan ens dras upp. Vill man låta bli att tänka världen, eller varat, i förenklande termer, och inte vill re-producera samma skitsnack som gaggats i flera hundra år, om man är genuint intresserad av förändring, ja, då måste man ju förändra sig därmed. Att förändra sitt sätt att tala om saker, vilket kanske i sig kräver att man talar längre om sakerna, är just ett sätt att förändra.
Finns ingen motsättning mellan att förändra sig själv och att förändra världen eftersom man är en del av världen. Bara man inkluderar sig själv i processen. Men att kräva att världen skall förändra sig och dansa efter ens pipa utan att man själv direkt lyfter ett finger ser jag som ett lönlöst företag.
Jag är bara lite trött på de kverulerande självgående kravmaskiner som världen är full av. Jag klagar på en högre nivå för jag klagar på dem som klagar. Meta-kverulans.Avantgardet skrev:Jag är, för att summera mig själv, en babblig djävel, kort och gott, jag talar om och kring saker, men jag skriver inte fullt så mycket, jag snarare pratar i form av text. Det blir ofta "textmassor", eftersom de behövs för det mål jag ställer upp på och för mig själv med det samtalet. Eller kanske stundom talade avhandlingar. Vänder mig till den som jag talar med, och den kontext den specifika umgängeshistorien utgör (och förutsätter, underförstått åtminstone, en viss förståelse hos denne osv., och förutan dessa antaganden är det alls inte möjligt att säga något överhuvudtaget, varje tal är med nödvändighet riktat-till en presumtiv lyssnare, och gör sig vissa föreställningar om denne; varje tal är med andra ord kluvet i sitt ursprung). Varje samtal är också unikt, och personligt, därför. Kanske föredrar man ett kortare format om man vänder sig till en mer allmän lyssnare, som predikanten i predikstolen, med den skillnad att predikanten ofta blir djävligt långrandig. Kanske vill man helt enkelt ge avkall på det personliga, även om det personliga i denna mening inte alls är fokus för diskussionen, utan mer ett sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, en attityd. Att ta sig tid med dem och söka besvara frågorna, föra samtalet, inte så mycket ge dem order och direktiv, eller bara uttrycka sina åsikter känslor om saken. Att undersöka saker tar tid, utrymme, och ju noggrannare desto mer tid och utrymme måste man ägna saken. Tycker mitt case är ganska glasklart, och har ännu inte sett något resonemang här som är lika välgrundat.
Hur personlig man förmår vara har inget med längden av det man framför/skriver/ säger att göra. Det handlar bara om vad man vant sig vid. Och vad man känner sig bekväm med.Avantgardet skrev:Sen kommer vi förvisso till den andra sidan av detta med att skriva (om vi tar fasta på någon väsentlig karakteristika hos fenomenet), och som jag är kluven inför. Med de "skrivande yrkena" kan, som Kurt Vonnegut sagt, "medelmåttan redigera sig själv till något i stil med geni, och de kan också få vansinnige människor att framstå friskare än friskast" (fritt ur minnet). Det är, för mig, om än inte lika välgrundat som resonemanget ovan, ett skäl att tala mer och skriva mindre, om än i textens form. Men så kanske det heller inte skribentens mål att vara medmänsklig, eller ens att göra saker grundligt och gå till botten med problem (vilket ju tar tid), utan kanske snarare (om än så bara indirekt) att livnära sig på att skriva i en eller annan mening. Vissa gånger kan man förstås hoppa över textmassor, eftersom de helt enkelt inte angår en, är alltså inte ämnat för en, och det skulle behövas en förklaring på förklaringen för att vederbörande alls skall kunna förmå sätta sig in i den specifika problematiken, andra gånger kan man missa väsentliga saker.
Som sagt, målet avgör medlen. Men är det nån specifik litterär stil man är ute efter så kommer förstås medlen före målet. Men är inte risken att det blir djävligt substanslöst då? Det här med psykoterapin är dock inte riktigt min bag. Låt folk få vara knepiga om de vill, det väsentliga här torde i alla avseenden vara filosofin, anser jag. Inga allmänna regler alls med andra ord.
Många vägar (medel) kan bära till Rom (målet). Man kan alltid försöka finna nya vägar till samma mål. Omväxling förnöjer.
Hilsen fra Algotezza
Okej, ser att mina provokationer, med rätta, bara rann av herrn som ingenting. Verkar som att vi är otillbörligt eniga. Och vad gäller kravmaskinerna så har jag inget att tillägga, jo det skulle väl vara nåt i stil med "bortskämda borgarbrackor", kanske också påpeka att det ligger implicit i kulturen, och utföra nåt slags ideologikritik.
Talar man om personlig som attityd eller som ett slags social praktik? Tycker nog att det kan vara båda dessa saker, och att det antagligen också måste innehålla lite av båda momenten för att alls vara just personligt. Är det strikt en attityd så riskerar det ju att bli allt annat än personligt, att istället bli en social mask, eller en form med andra ord (och formen är ju till själva sin natur något allmänt, generellt, en abstraktion). Attityden torde rimligtvis därför vara en abstraktion utav den sociala praktik som den abstraherar och omtolkar till attityd eller "hållning" - det vill säga "umgänget".
Jag säger förstås inte att längd per automatik gör en personlig, men jag skulle nog kunna tänka mig påstå att det öppnar möjligheten för att vara personlig med en ökning av sådana möjligheter i algoritmiskt tilltagande grad. Inte bara tiden (som möjlighet) utan också (stoffet) som möjlighet att anknyta till, och i någon bemärkelse "skapa" relationen. Ju bättre man känner något, desto mer bekväm torde man också kunna vara med det. Vilket förstås inte innebär att "Mannet", i egenskap av bekvämt, skulle vara personligt. Något som anknyter till det här (och som anknyter till tråden i stort) sades förövrigt i senaste filosofiska rummet ("Kritiken av den Andre"), som jag lyssnade till inatt. Första halvan av programmet är riktigt intressant, den senare halvan är det väl lite sämre ställt med, och den diskussion som förs där mynnar mest ut i blaha blaha.
Vad gäller målet och medlen så är det förvisso sant det du säger, men bara försåvitt vi föreställer oss målet som en punkt. Helt annorlunda blir det om vi tänker målet som en process. Inte så klart där om man kan skilja medel och mål åt då på det sätt som resonemanget förutsätter.
Den filosofiska textens medel: textens synergetiskt samspelande form och innehåll (som en linjär sträng av ord - en på pränt satt process med början och slut och ett pågående medan den varar); målet för avsändarens del: att åstadkomma någon form av mentalitetsförändring hos mottagaren. Från likgiltig gäspning (helst INTE!!!) till "Åh, vaffanudå!!!" (Yes!!!)
Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
suchanother skrev: Algotezza, du har aldrig tagit politisk ställning.
Det är väl också att "ta ställning"...
suchanother skrev: Varför inte? Du bara glider omkring. Om jag har fattat rätt så är du barn av -68?
Och därför är jag dj-t trött på svart-vitt tänkandet,typ: "är du inte med är du emot mig". Så var det runt 68. Man skulle "ta ställning" - ställa sig här eller där och bli kvar i den posen till döddagar.
suchanother skrev: Vad hindrar dej? Jag tycker att det är skitjobbigt med dina "halvförsök" att närma gud.
Ok, ok, men så är det.
Det som hindrar mig att "ta ställning" är det allmänna kravet att man skall göra det. Jag ogillar politikens och religionens svartvit-seende. Att man är något slags förrädare om man inte tar tydlig "politisk ställning" och att man inom religionen inte får "vara ljum och sökande" utan att "gud" = kyrkan, de religiösa, vill att man skall ta "tydlig religiös ställning" för eller emot Gud, ty "de ljumma skall utspys ur herrens mun". Jag förbehåller mig rätten att var just ljum på dessa områden, förbehåller mig rätten att inte frysa mtt medvetande i en patetisk pose. Det passar mig och jag skiter ett stort stycke i om andra tycker att jag är "feg och otydlig". Det får ni stå ut med. Gör ni det inte, så är det ert problem.
Livet är grått och dimmigt, ett enda grötigt både-och... Varför skall vi göra oss mer tydliga och entydiga än det? Det är ju vi som är livet. "Ställningstagande" är bara en yttre gest...
Men så är det med det!
Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster