Kollektiv skuld och underlåtenhetssynd

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Kollektiv skuld och underlåtenhetssynd

Inläggav Algotezza » 03 sep 2009 11:53

Kollektiv skuld och underlåtenhetssynd - är det begrepp som är användbara, håller de logiskt och filosofiskt?

När, var och hur är de vettiga att använda eller är det mest betingade av borgerligt-kristen etiskt-religiös mytologi och något man kan strunta i?

Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 03 sep 2009 13:19

De är väl relevanta (kanske) i samma mån som man vill uppväcka dessa (psykologiska) stämningar hos individer, eller moralisera för dem. Huruvida de är "logiskt och filosofiskt" hållbara beror helt och hållet på vilka antaganden man utgår ifrån. Moralfilosofin överhuvudtaget har väl lite svårt att stå helt på egna ben. Och även om det är "borgerligt-kristen etiskt-religiös mytologi" så innebär det ju inte per automatik att man (vare sig) kan (eller bör) strunta i det.

Är det alltid rätt att falla tillbaka på enkla traditioner och kategoriseringar. Är det inte mycket lättja som ligger bakom? För att (lite motsägelsefullt måhända men dock faktiskt) moralisera här.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 05 sep 2009 04:49

Vår miljöförstöring kan sägas ge oss en "kollektiv skuld".
Vår underlåtelse att rädda miljön kan sägas vara en "underlåtenhetssynd".
Men begreppen "kollektiv skuld" och "underlåtenhetssynd" är väl så förknippade med en vidskeplig religion att de kanske helst bör undvikas.

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 07 sep 2009 10:35

Kollektiv skuld måste bygga på kollektivt ansvar vilket i sin tur bör vara betingat av att man är en del av en grupp som agerar/ agerat på ett visst (etiskt klandervärt)  sätt och där man själv också agerat på detta sätt; som när det gäller ansvar för miljön/ miljöförstöring genom sin livsstil.

Det räcker väl inte att man av andra pekas ut som ingående i en viss grupp - men inte utfört de handlingar som är aktuella...

Det räcker väl inte att vara man idag för att ha kollektiv skuld för allt vad männen gjort mot kvinnor under historien (om man inte tror på reinkarnaiton också).

Det räcker väl inte med att vara kristen/ muslim/ jude/hindu/buddhist/ sikh etc. för att ha ansvar för allt vad kristna/muslimer/ judar/hinduer/ buddhister/ sikher etc. gjort och gör genom historien och idag. Eller?

Det räcker väl inet med att vara kommunist/socialist/ liberal etc. för att ha ansvar för allt vad kommunister/ socialister/ liberaler ställt till med genom historien och idag. Eller?

När det gäller underlåtenhetssynd, hur bevisar man att någon kunde gjort något han/hon de facto  inte gjorde? Kommer vi inte in på det kontrafaktiska problemet här? Dessa problem löses väl inte så lätt...

Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 07 sep 2009 18:37

Problemet är att det finns ett element av borgerlig vidskepelse implicit i sättet att resonera här. Att underlåta att handla är också en handling. Den handlingen är inte "neutral", utan den ställer sig på förgriparens sida, oavsett sympatier. Man måste skilja på sympatier i tanke och i handling. Och det är inte tanken som räknas.

Det är lite baklänges att prata om någon grupptillhörighet. Visst kan vi säga att den som stod i sista ledet i truppen och aldrig hann avlossa ett endaste skott inte gjorde sig skyldig till nåt, att han överhuvudtaget inte deltog i några stridigheter, men det är fel. Det faktum att han fanns som en "potentiellt stridande soldat" (skulle striden varat så länge) gjorde honom till ett faktiskt för striden avgörande element. Han deltog i kriget genom att i praktiken sympatisera med sin trupp, även om han i tanken också hade varit pacifist. Kanske hade hans befäl fegat ur och retirerat hade han inte funnits där, på pappret eller längst bak i truppen. Vi räknar med metafysiken i praktiken, i vårt handlande, i allt där vi använder oss av teorier, och det gör vi ju överallt också i vardagen.

Sen är det väl mer eller mindre meningslöst att tala om tillhörighet eller inte när det gäller Samhället, eller totaliteten av de sociala relationerna. Kollektivet i denna bemärkelse är inte rätt och slätt en grupp, utan föregår varje grupptillhörighet. Det är inte någon enskild agent, eller enskilda, eller ens strömningar och rörelser (religiösa eller politiska). Varje sådan indelning är mer eller mindre godtycklig. Att tala om "totaliteten av de sociala relationerna" är ju just ett försök att komma bort från en sådan förenklande metafysik.

Du påläggs skuld för det som nu sker mot kvinnor, och inte i egenskap av man utan i egenskap av dina faktiska sympatier för det strukturella förtryck de idag utsätts för. För ditt agerande, inte din tillhörighet i vare sig det ena eller andra (annat än ditt deltagande i varat, och som deltagare i varat - och notera på vilket sätt detta skiljer sig från att tala om grupptillhörigheter; och som deltagande i varat så ansvarar du också för varats fallenhet, som deltagande i varat är du varats herde). Att inte göra något för att förändra till något bättre, det är att gör något för att förändra till, det vill säga bibehålla, det-samma. Och kan du göra något, men underlåter, om vi alls vågar oss ut på metafysisk mark (och ja, kontrafaktiska hypoteser), så är du också skyldig till det inträffade. Möjlighet innebär skyldighet (och där går vi väl utanför just dessa begrepp som du fört fram här). Att skylla på order fungerar inte.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 08 sep 2009 08:27

Avantgardet skrev: Problemet är att det finns ett element av borgerlig vidskepelse implicit i sättet att resonera här. Att underlåta att handla är också en handling. Den handlingen är inte "neutral", utan den ställer sig på förgriparens sida, oavsett sympatier. Man måste skilja på sympatier i tanke och i handling. Och det är inte tanken som räknas.


Det är en typisk vänstervidskepelse (existentialistisk vidskepelse) att  allt man väljer att inte göra, allt icke-handlande, är en handling. Det är ett val man gör förvisso - men på vilket sätt är det en handling? Det finns ju hur mycket icke-handlingar som helst som är handlingar i så fall, om icke-handla är en handling...


Och hur avgör man frågan vad som är underlåtenhet av allt det man inte gör? Det man gör är ju en försvinnande del av allt det man inte gör.

Hur vet man när någon underlåtit att göra något? Kan du se in i den personens hjärna och säga: "Här ser jag tydligt att vederbörande var medveten om att han/hon kunde göra något men underlät göra det." Annars är det bara en fråga om ditt mer eller midnre välmotiverade personliga tyckande, ditt moraliserande: "Här borde du gjort något, för du hade möjligheten!" Hur vet du det?

Avantgardet skrev: Det är lite baklänges att prata om någon grupptillhörighet. Visst kan vi säga att den som stod i sista ledet i truppen och aldrig hann avlossa ett endaste skott inte gjorde sig skyldig till nåt, att han överhuvudtaget inte deltog i några stridigheter, men det är fel. Det faktum att han fanns som en "potentiellt stridande soldat" (skulle striden varat så länge) gjorde honom till ett faktiskt för striden avgörande element. Han deltog i kriget genom att i praktiken sympatisera med sin trupp, även om han i tanken också hade varit pacifist. Kanske hade hans befäl fegat ur och retirerat hade han inte funnits där, på pappret eller längst bak i truppen. Vi räknar med metafysiken i praktiken, i vårt handlande, i allt där vi använder oss av teorier, och det gör vi ju överallt också i vardagen.


Skall vi gå in på potentialitet vet jag inte var vi hamnar. Vi är alla potentiella vadsomhelst, änglar, djävlar, förtryckare, offer,  beroende på vilka premisser vi utgår från och vilket perspektiv vi anlägger. Skall vi hållas ansvariga för potentialla handlingar eller verkliga? Jag tycker du resonerar rätt borgerligt-idealistiskt här.

Avantgardet skrev: Sen är det väl mer eller mindre meningslöst att tala om tillhörighet eller inte när det gäller Samhället, eller totaliteten av de sociala relationerna. Kollektivet i denna bemärkelse är inte rätt och slätt en grupp, utan föregår varje grupptillhörighet. Det är inte någon enskild agent, eller enskilda, eller ens strömningar och rörelser (religiösa eller politiska). Varje sådan indelning är mer eller mindre godtycklig. Att tala om "totaliteten av de sociala relationerna" är ju just ett försök att komma bort från en sådan förenklande metafysik.


Alla indelningar sker utifrån ett syfte. De är därmed inte godtyckliga i betydelsen helt slumpmässiga. Den som gör dem har ett eget syfte med det, vill vinna något för egen del på det. De är däremot inte objektiva.

Avantgardet skrev: Du påläggs skuld för det som nu sker mot kvinnor, och inte i egenskap av man utan i egenskap av dina faktiska sympatier för det strukturella förtryck de idag utsätts för. För ditt agerande, inte din tillhörighet i vare sig det ena eller andra (annat än ditt deltagande i varat, och som deltagare i varat - och notera på vilket sätt detta skiljer sig från att tala om grupptillhörigheter; och som deltagande i varat så ansvarar du också för varats fallenhet, som deltagande i varat är du varats herde). Att inte göra något för att förändra till något bättre, det är att gör något för att förändra till, det vill säga bibehålla, det-samma. Och kan du göra något, men underlåter, om vi alls vågar oss ut på metafysisk mark (och ja, kontrafaktiska hypoteser), så är du också skyldig till det inträffade. Möjlighet innebär skyldighet (och där går vi väl utanför just dessa begrepp som du fört fram här). Att skylla på order fungerar inte.


Men hur ser det ut i praktiken? Pekas inte mannen ut i feministdebatten  som skyldig i egenskap av man, inte vad han gör och inte gör? Hur mycket man än gör kan man alltid visa på sådant man inte gör. Antalet potentiella icke-handlingar överstiger alltid antalet faktiska handlingar. Vill man sätta dit någon kan man alltid göra det och peka att den ena underlåtelsen efter den andra. Kort sagt, alla kan pekas ut som skyldiga till allt. Bara viljan att göra det finns och man själv vinner något på det.

Back to the original sin?

Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 08 sep 2009 17:34

Algotezza skrev:
Avantgardet skrev: Problemet är att det finns ett element av borgerlig vidskepelse implicit i sättet att resonera här. Att underlåta att handla är också en handling. Den handlingen är inte "neutral", utan den ställer sig på förgriparens sida, oavsett sympatier. Man måste skilja på sympatier i tanke och i handling. Och det är inte tanken som räknas.


Det är en typisk vänstervidskepelse (existentialistisk vidskepelse) att  allt man väljer att inte göra, allt icke-handlande, är en handling. Det är ett val man gör förvisso - men på vilket sätt är det en handling? Det finns ju hur mycket icke-handlingar som helst som är handlingar i så fall, om icke-handla är en handling...


Jag ser inget problem med det, och ja, jag lånar friskt av Heidegger. Allt är handling (slarvigt uttryckt), eller det finns inga icke-handlingar. Det är väl den som hävdar att det finns något sådant som handling och icke-handling som bär på bevisbördan? Mig veterligen finns bara En värld, och det är en värld som aldrig är annat än aktiv. Det finns ingen på-och-av-knapp på den, utan det händer hela tiden nåt. Förvisso är det, som jag sagt annorstädes, olämpligt att tala om detta i termer av handling (och icke-handling), och talas långt riktigare om i termer av just händelse. Men skall man förfäkta begreppsparet handling/icke-handling så får man väl lov att redogöra för hur man hade tänkt sig att det skulle fungera, och förklara varför vi skall anta att det ligger till på det viset. Mig tycks det bara vara en massa onödig metafysik, du kanske anser annorlunda?

Algotezza skrev:Och hur avgör man frågan vad som är underlåtenhet av allt det man inte gör? Det man gör är ju en försvinnande del av allt det man inte gör.


Här anser jag att man bör se till vad som "faktiskt" föreligger. Vad man har vetskap om, och liknande. Det går ju inte tala om att underlåta att göra något som man alls inte vet om. Det måste föreligga en "reell" möjlighet. Och det är inte frågan om att upprätta ett rättsväsende på den här grunden.

Algotezza skrev:Hur vet man när någon underlåtit att göra något? Kan du se in i den personens hjärna och säga: "Här ser jag tydligt att vederbörande var medveten om att han/hon kunde göra något men underlät göra det." Annars är det bara en fråga om ditt mer eller midnre välmotiverade personliga tyckande, ditt moraliserande: "Här borde du gjort något, för du hade möjligheten!" Hur vet du det?


Som sagt, det är inte fråga om att upprätta nåt rättsväsende. Det handlar inte om att jag ska döma, utan om att skapa förutsättningar för handling genom att ändra sättet på vilket vi tänker kring saker och ting. Hur vi tänker kring saker förändrar vårt förhållningssätt till dem, därigenom att det [tänkandet] är en del av den miljö vi rör oss i. Vad man har för möjlighet att ingripa i beror helt och hållet på situationen, och tänkandet är en del av denna situation, och till syvende och sist så står man framförallt inför den dom som ens eget samvete skall förkunna (försåvitt man äger något sådant). Att tänka bortom de sociala konventionerna, och blottlägga den värld av handling som slumrar där, är tanken med det hela. För endast när man är medveten om dessa möjligheter kan man också agera på dem. Och, för att summera min ståndpunkt igen: möjlighet implicerar skyldighet.

Algotezza skrev:
Avantgardet skrev: Det är lite baklänges att prata om någon grupptillhörighet. Visst kan vi säga att den som stod i sista ledet i truppen och aldrig hann avlossa ett endaste skott inte gjorde sig skyldig till nåt, att han överhuvudtaget inte deltog i några stridigheter, men det är fel. Det faktum att han fanns som en "potentiellt stridande soldat" (skulle striden varat så länge) gjorde honom till ett faktiskt för striden avgörande element. Han deltog i kriget genom att i praktiken sympatisera med sin trupp, även om han i tanken också hade varit pacifist. Kanske hade hans befäl fegat ur och retirerat hade han inte funnits där, på pappret eller längst bak i truppen. Vi räknar med metafysiken i praktiken, i vårt handlande, i allt där vi använder oss av teorier, och det gör vi ju överallt också i vardagen.


Skall vi gå in på potentialitet vet jag inte var vi hamnar. Vi är alla potentiella vadsomhelst, änglar, djävlar, förtryckare, offer,  beroende på vilka premisser vi utgår från och vilket perspektiv vi anlägger. Skall vi hållas ansvariga för potentialla handlingar eller verkliga? Jag tycker du resonerar rätt borgerligt-idealistiskt här.


Nu var det inte en sådan potentialitet jag talade om, utan en som faktiskt räknades på, som togs som konstitutionsdel i det som faktiskt ägde rum. Så jag tycker du blankt missar poängen här. I vissa situationer så är man en "faktiskt potentialitet", exemplet jag använde visade på det, medan den som inte befinner sig på slagfältet överhuvudtaget bara är en "potentiell potentialitet", om det skulle hjälpa med en sådan överordnad distinktion (tycker man ju du hade kunnat räkna ut själv, med tanke på att det är du liksom). Soldaten längst bak i truppen kan endera "låta bli" att agera, och bara följa med strömmen, men är då just en "faktisk potentialitet", medan om han gör motstånd, eller lämnar truppen, förvandlas till blott en "potentiell potentialitet" (som åtminstone måste faktiskt övertalas, till exempel, för att fås att återvända till truppen och än en gång bli en "faktisk potentialitet").

Visst finns det teoretiska svårigheter med resonemanget, försåvitt man ämnar tillämpa det i en rättssal (och jag upprepar, än en gång, att några såna avsikter finns inte med det). Vilket perspektiv vi anlägger är givetvis inte godtyckligt (inte helt och hållet), och det bör diskuteras vilken beskrivning av något som skall ges företräde. Finns förstås heller inget som heller hindrar en från att tala om rimlighetsgrader, om man skulle vilja använda resonemanget för att moralisera.

Algotezza skrev:
Avantgardet skrev: Sen är det väl mer eller mindre meningslöst att tala om tillhörighet eller inte när det gäller Samhället, eller totaliteten av de sociala relationerna. Kollektivet i denna bemärkelse är inte rätt och slätt en grupp, utan föregår varje grupptillhörighet. Det är inte någon enskild agent, eller enskilda, eller ens strömningar och rörelser (religiösa eller politiska). Varje sådan indelning är mer eller mindre godtycklig. Att tala om "totaliteten av de sociala relationerna" är ju just ett försök att komma bort från en sådan förenklande metafysik.


Alla indelningar sker utifrån ett syfte. De är därmed inte godtyckliga i betydelsen helt slumpmässiga. Den som gör dem har ett eget syfte med det, vill vinna något för egen del på det. De är däremot inte objektiva.


Förstår inte varför du skulle tro att jag använde begreppet i en sådan bemärkelse, och språkligt tillrättavisa mig. Kanske är nån lärarroll du tar till för att få fortsätta göra de indelningar du gör utan att behöva motiver dem eller argumentera för dem? Och för att få behålla begrepp som förutsätter en hel begreppsapparat, ett metafysiskt språk, som baserar sig på borgerliga värderingar? Om vi nu antar att du har nåt syfte alls med den indelning de begrepp du här aktualiserat implicerar. Kanske är det bara slentrian, men även så, så finns där ett syfte (skulle jag påstå), som kanske inte är ditt eget, men vars ärenden du då springer. Och fortfarande så har jag inte sett nån motivering varför vi skulle anta ett sådant språkbruk.

Algotezza skrev:
Avantgardet skrev: Du påläggs skuld för det som nu sker mot kvinnor, och inte i egenskap av man utan i egenskap av dina faktiska sympatier för det strukturella förtryck de idag utsätts för. För ditt agerande, inte din tillhörighet i vare sig det ena eller andra (annat än ditt deltagande i varat, och som deltagare i varat - och notera på vilket sätt detta skiljer sig från att tala om grupptillhörigheter; och som deltagande i varat så ansvarar du också för varats fallenhet, som deltagande i varat är du varats herde). Att inte göra något för att förändra till något bättre, det är att gör något för att förändra till, det vill säga bibehålla, det-samma. Och kan du göra något, men underlåter, om vi alls vågar oss ut på metafysisk mark (och ja, kontrafaktiska hypoteser), så är du också skyldig till det inträffade. Möjlighet innebär skyldighet (och där går vi väl utanför just dessa begrepp som du fört fram här). Att skylla på order fungerar inte.


Men hur ser det ut i praktiken? Pekas inte mannen ut i feministdebatten  som skyldig i egenskap av man, inte vad han gör och inte gör? Hur mycket man än gör kan man alltid visa på sådant man inte gör. Antalet potentiella icke-handlingar överstiger alltid antalet faktiska handlingar. Vill man sätta dit någon kan man alltid göra det och peka att den ena underlåtelsen efter den andra. Kort sagt, alla kan pekas ut som skyldiga till allt. Bara viljan att göra det finns och man själv vinner något på det.

Back to the original sin?

Hilsen fra Algotezza


Det är klart det finns sådana som argumenterar på så sätt, men vad de har med mitt resonemang att göra vet jag inte. Att mannen inte gör något för att förbättra kvinnans situation är något som han gör och som förtjänar klander. Försåvitt han alls är medveten om något han kan göra som tjänar deras "sak".

Låt oss ta nazitysklands utrotningsläger som exempel. För mig är det en självklarhet att den som visste vad som försiggick där, och själv var tysk, han var medlöpare så länge han inte gjorde motstånd mot de övergrepp som judarna utsattes för. Ovetskap är en sak, inte som undanflykt utan om den är på riktigt, då har man heller inte möjligheten (det handlar inte om potentiella handlinglingsmöjligheter, utan faktiska handlingsmöjligheter - även om distinktionen kan behöva ses över -, alltså det som finns tillgängligt för oss att agera på, försåvitt vi inte håller en strikt deterministisk linje och anser frågan vara överspelad). Men, som sagt, möjlighet implicerar skyldighet.

Vad var och en kan göra beror givetvis helt på den situation de befinner sig i. Förutsättningarna skiljer sig för precis alla. Men att vi kan göra något är en självklarhet. Det mynnar alltså ut i en fråga om prioriteringar: "går jag och tänker på mig själv och mitt eget skinn hela tiden (rent kvantitativt) eller sätter jag de som befinner sig i verklig nöd före mig själv?", "prioriterar jag den här kaffekoppen ovan tiggaren utanför fiket?", "är semesterresan till Thailand viktigare än rent vatten i Nairobis slumområden?" "är mitt jobb viktigare än mina barn?", "är mitt anseende viktigare än mina vänner?" osv. Absolut självuppoffring kan väl ändå betraktas som en extrem, givetvis, men detta är vad ens samvete har att ta ställning till, försåvitt man vill vara ärlig med sig själv.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 09 sep 2009 11:38

Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:
Avantgardet skrev: Problemet är att det finns ett element av borgerlig vidskepelse implicit i sättet att resonera här. Att underlåta att handla är också en handling. Den handlingen är inte "neutral", utan den ställer sig på förgriparens sida, oavsett sympatier. Man måste skilja på sympatier i tanke och i handling. Och det är inte tanken som räknas.


Det är en typisk vänstervidskepelse (existentialistisk vidskepelse) att  allt man väljer att inte göra, allt icke-handlande, är en handling. Det är ett val man gör förvisso - men på vilket sätt är det en handling? Det finns ju hur mycket icke-handlingar som helst som är handlingar i så fall, om icke-handla är en handling...


Jag ser inget problem med det, och ja, jag lånar friskt av Heidegger. Allt är handling (slarvigt uttryckt), eller det finns inga icke-handlingar. Det är väl den som hävdar att det finns något sådant som handling och icke-handling som bär på bevisbördan? Mig veterligen finns bara En värld, och det är en värld som aldrig är annat än aktiv. Det finns ingen på-och-av-knapp på den, utan det händer hela tiden nåt. Förvisso är det, som jag sagt annorstädes, olämpligt att tala om detta i termer av handling (och icke-handling), och talas långt riktigare om i termer av just händelse. Men skall man förfäkta begreppsparet handling/icke-handling så får man väl lov att redogöra för hur man hade tänkt sig att det skulle fungera, och förklara varför vi skall anta att det ligger till på det viset. Mig tycks det bara vara en massa onödig metafysik, du kanske anser annorlunda?


Ja, det är alltid "någon annan" som har bevisbördan när man påstår något.

En handling ser jag som något yttre, något man kan konstatera, mäta, registrera. Om någon tänkt göra något men detta inte märks i omvärlden är det en handling då? Om någon underlåtit att göra något, hur konstaterar jag det?

Varje gång vi gör något av andra noterbart, väljer vi ju att inte göra något annat. Om handling och icke-handling är detsamma, är det ju samma sak som alltid sker: den noterbara handlingen och ett sannolikhetsmoln av allt som kunde gjorts istället, men om detta har samma ontologiska status som det som syns och kan noteras av "de andra" så är det ju samma sak som sker hela tiden, vissa ser ett, andra ett annat.

Castaneda talar i sina böcker om att "icke-göra", detta är ett djupare "göra" än det ytliga "göra". Men det är inte noterbart annat än "andligen".

Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:Och hur avgör man frågan vad som är underlåtenhet av allt det man inte gör? Det man gör är ju en försvinnande del av allt det man inte gör.


Här anser jag att man bör se till vad som "faktiskt" föreligger. Vad man har vetskap om, och liknande. Det går ju inte tala om att underlåta att göra något som man alls inte vet om. Det måste föreligga en "reell" möjlighet. Och det är inte frågan om att upprätta ett rättsväsende på den här grunden.


Vad som föreligger beror i så fall på vem du frågar. Sedan finns förstås ofta intersubjektiv konsensus kring detta i de flesta fall.



Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:Hur vet man när någon underlåtit att göra något? Kan du se in i den personens hjärna och säga: "Här ser jag tydligt att vederbörande var medveten om att han/hon kunde göra något men underlät göra det." Annars är det bara en fråga om ditt mer eller midnre välmotiverade personliga tyckande, ditt moraliserande: "Här borde du gjort något, för du hade möjligheten!" Hur vet du det?


Som sagt, det är inte fråga om att upprätta nåt rättsväsende. Det handlar inte om att jag ska döma, utan om att skapa förutsättningar för handling genom att ändra sättet på vilket vi tänker kring saker och ting. Hur vi tänker kring saker förändrar vårt förhållningssätt till dem, därigenom att det [tänkandet] är en del av den miljö vi rör oss i. Vad man har för möjlighet att ingripa i beror helt och hållet på situationen, och tänkandet är en del av denna situation, och till syvende och sist så står man framförallt inför den dom som ens eget samvete skall förkunna (försåvitt man äger något sådant). Att tänka bortom de sociala konventionerna, och blottlägga den värld av handling som slumrar där, är tanken med det hela. För endast när man är medveten om dessa möjligheter kan man också agera på dem. Och, för att summera min ståndpunkt igen: möjlighet implicerar skyldighet.


Gränsen mellan möjlighet och omöjlighet är flytande, därmed mellan skyldighet och icke skyldghet. Det beror på vem du frågar och när och vad "allmänheten"/ common sense är överens om. Hur "skyldig" var normaltysken för nazismens förbrytelser? Efter kriget såg man sig kanske som oskyldig, senare som skyldig.

Hur skyldig är jag för världens tillstånd? Jag kunde ju åkt ut ideellt i världen på 70-talet och jobbat som volontär i st f att bli borgarbracka. Jag kunde kämpat för fred mer aktivt. Nu försöker jag göra det i min vardag. Räcker det? Vad har jag möjlighet och inte möjlighet till när jag har en familj att ta hänsyn till? Beroende på vem du frågar, när och var, får du olika svar. Till sist handlar det bara om det egna samvetet, att ta det på allvar. Om man har ett - och det tror jag alla har.

Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:
Avantgardet skrev: Det är lite baklänges att prata om någon grupptillhörighet. Visst kan vi säga att den som stod i sista ledet i truppen och aldrig hann avlossa ett endaste skott inte gjorde sig skyldig till nåt, att han överhuvudtaget inte deltog i några stridigheter, men det är fel. Det faktum att han fanns som en "potentiellt stridande soldat" (skulle striden varat så länge) gjorde honom till ett faktiskt för striden avgörande element. Han deltog i kriget genom att i praktiken sympatisera med sin trupp, även om han i tanken också hade varit pacifist. Kanske hade hans befäl fegat ur och retirerat hade han inte funnits där, på pappret eller längst bak i truppen. Vi räknar med metafysiken i praktiken, i vårt handlande, i allt där vi använder oss av teorier, och det gör vi ju överallt också i vardagen.


Skall vi gå in på potentialitet vet jag inte var vi hamnar. Vi är alla potentiella vadsomhelst, änglar, djävlar, förtryckare, offer,  beroende på vilka premisser vi utgår från och vilket perspektiv vi anlägger. Skall vi hållas ansvariga för potentialla handlingar eller verkliga? Jag tycker du resonerar rätt borgerligt-idealistiskt här.


Nu var det inte en sådan potentialitet jag talade om, utan en som faktiskt räknades på, som togs som konstitutionsdel i det som faktiskt ägde rum. Så jag tycker du blankt missar poängen här. I vissa situationer så är man en "faktiskt potentialitet", exemplet jag använde visade på det, medan den som inte befinner sig på slagfältet överhuvudtaget bara är en "potentiell potentialitet", om det skulle hjälpa med en sådan överordnad distinktion (tycker man ju du hade kunnat räkna ut själv, med tanke på att det är du liksom). Soldaten längst bak i truppen kan endera "låta bli" att agera, och bara följa med strömmen, men är då just en "faktisk potentialitet", medan om han gör motstånd, eller lämnar truppen, förvandlas till blott en "potentiell potentialitet" (som åtminstone måste faktiskt övertalas, till exempel, för att fås att återvända till truppen och än en gång bli en "faktisk potentialitet").

Visst finns det teoretiska svårigheter med resonemanget, försåvitt man ämnar tillämpa det i en rättssal (och jag upprepar, än en gång, att några såna avsikter finns inte med det). Vilket perspektiv vi anlägger är givetvis inte godtyckligt (inte helt och hållet), och det bör diskuteras vilken beskrivning av något som skall ges företräde. Finns förstås heller inget som heller hindrar en från att tala om rimlighetsgrader, om man skulle vilja använda resonemanget för att moralisera.


Gränsen är flytande mellan faktisk potentialitet och potentiell sådan. Tror man bara kan avgöra frågan i konkreta, verkliga fall, ej ens tänkta sådana.

Men man kan skapa ett slags mental beredskap inför problematiken genom att vädra den här.

Vad som är rimligt beror på vem du fråga, när och var. Och vem som finns i sällskapet runt...

Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:
Avantgardet skrev: Sen är det väl mer eller mindre meningslöst att tala om tillhörighet eller inte när det gäller Samhället, eller totaliteten av de sociala relationerna. Kollektivet i denna bemärkelse är inte rätt och slätt en grupp, utan föregår varje grupptillhörighet. Det är inte någon enskild agent, eller enskilda, eller ens strömningar och rörelser (religiösa eller politiska). Varje sådan indelning är mer eller mindre godtycklig. Att tala om "totaliteten av de sociala relationerna" är ju just ett försök att komma bort från en sådan förenklande metafysik.


Alla indelningar sker utifrån ett syfte. De är därmed inte godtyckliga i betydelsen helt slumpmässiga. Den som gör dem har ett eget syfte med det, vill vinna något för egen del på det. De är däremot inte objektiva.


Förstår inte varför du skulle tro att jag använde begreppet i en sådan bemärkelse, och språkligt tillrättavisa mig. Kanske är nån lärarroll du tar till för att få fortsätta göra de indelningar du gör utan att behöva motiver dem eller argumentera för dem?


Jag undrar bara vad du menar med att indelningar är godtyckliga.


Avantgardet skrev: Och för att få behålla begrepp som förutsätter en hel begreppsapparat, ett metafysiskt språk, som baserar sig på borgerliga värderingar? Om vi nu antar att du har nåt syfte alls med den indelning de begrepp du här aktualiserat implicerar. Kanske är det bara slentrian, men även så, så finns där ett syfte (skulle jag påstå), som kanske inte är ditt eget, men vars ärenden du då springer. Och fortfarande så har jag inte sett nån motivering varför vi skulle anta ett sådant språkbruk.


Nu tappade jag tråden. Vilka indelningar är aktuella här och vilket språkbruk, mer konkret? "Samhället"? "Totaliteten av de sociala relationerna"? Det låter tämligen abstrakt och substanslöst. Men du menade kanske något annat.




Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:
Avantgardet skrev: Du påläggs skuld för det som nu sker mot kvinnor, och inte i egenskap av man utan i egenskap av dina faktiska sympatier för det strukturella förtryck de idag utsätts för. För ditt agerande, inte din tillhörighet i vare sig det ena eller andra (annat än ditt deltagande i varat, och som deltagare i varat - och notera på vilket sätt detta skiljer sig från att tala om grupptillhörigheter; och som deltagande i varat så ansvarar du också för varats fallenhet, som deltagande i varat är du varats herde). Att inte göra något för att förändra till något bättre, det är att gör något för att förändra till, det vill säga bibehålla, det-samma. Och kan du göra något, men underlåter, om vi alls vågar oss ut på metafysisk mark (och ja, kontrafaktiska hypoteser), så är du också skyldig till det inträffade. Möjlighet innebär skyldighet (och där går vi väl utanför just dessa begrepp som du fört fram här). Att skylla på order fungerar inte.


Men hur ser det ut i praktiken? Pekas inte mannen ut i feministdebatten  som skyldig i egenskap av man, inte vad han gör och inte gör? Hur mycket man än gör kan man alltid visa på sådant man inte gör. Antalet potentiella icke-handlingar överstiger alltid antalet faktiska handlingar. Vill man sätta dit någon kan man alltid göra det och peka att den ena underlåtelsen efter den andra. Kort sagt, alla kan pekas ut som skyldiga till allt. Bara viljan att göra det finns och man själv vinner något på det.

Back to the original sin?

Hilsen fra Algotezza


Det är klart det finns sådana som argumenterar på så sätt, men vad de har med mitt resonemang att göra vet jag inte. Att mannen inte gör något för att förbättra kvinnans situation är något som han gör och som förtjänar klander. Försåvitt han alls är medveten om något han kan göra som tjänar deras "sak".

Låt oss ta nazitysklands utrotningsläger som exempel. För mig är det en självklarhet att den som visste vad som försiggick där, och själv var tysk, han var medlöpare så länge han inte gjorde motstånd mot de övergrepp som judarna utsattes för. Ovetskap är en sak, inte som undanflykt utan om den är på riktigt, då har man heller inte möjligheten (det handlar inte om potentiella handlinglingsmöjligheter, utan faktiska handlingsmöjligheter - även om distinktionen kan behöva ses över -, alltså det som finns tillgängligt för oss att agera på, försåvitt vi inte håller en strikt deterministisk linje och anser frågan vara överspelad). Men, som sagt, möjlighet implicerar skyldighet.


Ja, det är rimligt, och det är ett konkret fall. Bara på så sätt kan det hela klargöras.

Avantgardet skrev: Vad var och en kan göra beror givetvis helt på den situation de befinner sig i. Förutsättningarna skiljer sig för precis alla. Men att vi kan göra något är en självklarhet. Det mynnar alltså ut i en fråga om prioriteringar: "går jag och tänker på mig själv och mitt eget skinn hela tiden (rent kvantitativt) eller sätter jag de som befinner sig i verklig nöd före mig själv?", "prioriterar jag den här kaffekoppen ovan tiggaren utanför fiket?", "är semesterresan till Thailand viktigare än rent vatten i Nairobis slumområden?" "är mitt jobb viktigare än mina barn?", "är mitt anseende viktigare än mina vänner?" osv. Absolut självuppoffring kan väl ändå betraktas som en extrem, givetvis, men detta är vad ens samvete har att ta ställning till, försåvitt man vill vara ärlig med sig själv.


Ja, det handlar till slut om det egna samvetet. Att öht ha ett, och om man har ett, att lyssna på det och om man lyssnar, att rätta sig efter det. Många steg från röst i det inre till handling. Distorsionsrisker på vägen...?

Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
biggj
Avstängd
Inlägg: 1308
Blev medlem: 24 mar 2009 14:34
Ort: Landet

Inläggav biggj » 09 sep 2009 12:31

Hejsan!

Kan bara notera när jag läser drabanternas skrivningar om huruvida det finns handlingar och ickehandlingar, att vi sakta rör oss mot Lägerwallens berömda axiom igen! Frågan är alltså, är en icke handling det samma som en annan ickehandling? Eller måste en viss ickehandling jämföras med exakt samma ickehandling?

Vad säga de vise om denna (hädiska?) tankegång?  :)

På något sätt närmar man ju sig samtidigt frågan om guds existens. Kan man med samma bevisföring både bevisa och motbevisa guds existens? Det verkar ju onekligen så, eftersom den ene med hjälp av sin faktabaserade observation inte har sett någon gud och således kan fastslå att gud ej finns.
Medan den andra med samma faktabaserade observation kan fastslå att eftersom man inte kan motbevisa guds existens, så kan det vara helt rimligt att anta att gud nog finns i alla fall!

Således har den senare med sitt bevis bevisat att gud inte går att tänka bort genom bevisföring, medan de andre med samma bevisföring, fast tvärtom, kunnat bevisa att gud inte finns eftersom det inte finns några bevis för det!  :wink:

Klurigt egentligen, för därmed måste det ju sägas vara bevisat att en ickehändelse inte är det samma som en ickehändelse - om man vänder på det! Så, gäller Lägerwallens axion här, eller har vi efter tvåtusen år plötsligt löst gåtan?  :D

MVH
bigj
Den goda sidans försvarare

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 09 sep 2009 14:18

Ja, om icke-handling och handling båda är handling, bör ju, som du är inne på, existens och icke-existens sammanfalla.

Allt händer. Allt finns.

Känns som om man befann sig på ett filosofiskt sluttande plan... eller gungfly...

Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 09 sep 2009 16:06

Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:
Avantgardet skrev: Problemet är att det finns ett element av borgerlig vidskepelse implicit i sättet att resonera här. Att underlåta att handla är också en handling. Den handlingen är inte "neutral", utan den ställer sig på förgriparens sida, oavsett sympatier. Man måste skilja på sympatier i tanke och i handling. Och det är inte tanken som räknas.


Det är en typisk vänstervidskepelse (existentialistisk vidskepelse) att  allt man väljer att inte göra, allt icke-handlande, är en handling. Det är ett val man gör förvisso - men på vilket sätt är det en handling? Det finns ju hur mycket icke-handlingar som helst som är handlingar i så fall, om icke-handla är en handling...


Jag ser inget problem med det, och ja, jag lånar friskt av Heidegger. Allt är handling (slarvigt uttryckt), eller det finns inga icke-handlingar. Det är väl den som hävdar att det finns något sådant som handling och icke-handling som bär på bevisbördan? Mig veterligen finns bara En värld, och det är en värld som aldrig är annat än aktiv. Det finns ingen på-och-av-knapp på den, utan det händer hela tiden nåt. Förvisso är det, som jag sagt annorstädes, olämpligt att tala om detta i termer av handling (och icke-handling), och talas långt riktigare om i termer av just händelse. Men skall man förfäkta begreppsparet handling/icke-handling så får man väl lov att redogöra för hur man hade tänkt sig att det skulle fungera, och förklara varför vi skall anta att det ligger till på det viset. Mig tycks det bara vara en massa onödig metafysik, du kanske anser annorlunda?


Jag måste säga att jag tycker du applicerar det påpekandet i fel kontext. Här handlar det inte om det är ett handlande överhuvudtaget, utan här handlar det om det är ett specifikt handlande. Frågan huserar ju under "är att inte handla att handla för något som att handla för detta något är"?

Ser du skillnaden?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 09 sep 2009 18:20

Jag väntar på att någon här ska motivera den grund som säger oss att det finns något ställe utanför varat där vi kan befinna oss i passivitet, icke-handling, neutralitet, osv. Tills det är gjort har ju ingen rent konkret motsagt mitt påstående. Man kan ju inte bara anta en hel metafysik (genom att använda begrepp ute i periferin men som pekar tillbaka på en antagen grund) utan att motivera den. Då hamnar vi ju just i den där relativismen som hela Algots inlägg rör sig med, och som inte är det minsta fruktbar. Kanske hade man inte ögonen med sig, jag skrev ju klart och tydligt: "Vilket perspektiv vi anlägger är givetvis inte godtyckligt (inte helt och hållet), och det bör diskuteras vilken beskrivning av något som skall ges företräde." Inte heller har man bemött mitt påstående att möjlighet implicerar skyldighet. Man har bara sagt att det är en fråga om vem/var/när/hur, vilket jag aldrig bestritt. Däremot har jag sagt att det inte ger upphov till någon absolut relativism. Tycker det är slarvigt, och lojt, direkt ointressant att ta del av. Kom igen nu.

Vill man att jag ska göra distinktioner som skiljer ett vara-modus från ett annat, så kan ju det göras, men det är lite som en diskussion om påvens skägg här. Kanske är man bara inte villig att ta diskussionen, utan tar till samma gamla trötta "härskartekniker" som alltid när man står svarslös i sakfrågan men vägrar ge sig? Anfall är bästa försvar sägs det, men det gäller förstås inte när den man anfaller redan hunnit syna ens hand. Så spela ut korten bara, sluta gå som katten kring den heta gröten.

Algot, riktigt synd att du svarar på de enskilda delarna av inlägget innan du läst hela, du hade kunnat skriva långt bättre svar än så där, nu blir det istället att du diskuterar mot ståndpunkter som aldrig ens förfäktats av nån. Lättare att gapa än att lyssna, antar jag. Lättare att köra på slentrian än att tänka till.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 09 sep 2009 21:11

Men Avantgardet du tar ju en normativ fråga och gör ontologisk.

Sen fattar jag inte det här med att icke-handling och handling skulle ge att icke-existens är en existens? Klart att det är så, hur existerar annars det där icke-existerande?

Se det för vad det är istället.

När jag säger att jag inte gjorde så normerar jag ett perspektiv. Jag betonar att jag inte aktivt stödjer men också att jag inte aktivt fördömer. Jag är avhållsam.

Det är alltså inte så intressant om icke-handlandet är ett handlande, precis som det inte är intressant om icke-existens, när vi talar om det, är en existens. Frågan är vad det är för något handlande.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 sep 2009 00:15

J R Auk skrev:Men Avantgardet du tar ju en normativ fråga och gör ontologisk.


Det impliceras ju redan en ontologi av de begrepp som den här tråden antar i sig själv. Det håller inte med att mena att det är "vardagsspråk" och att det av det skälet inte behöver motiveras. Så, det är bara lyfta fram den där djävla grunden och ge skäl för den. Kan man inte det så står jag ju oemotsagd. Det är förövrigt besynnerligt att jag ska behöva lägga fram hela djävla resonemanget i varje tråd, när det räcker för andra att bara slänga sig med begrepp som implicerar hela metafysiska byggen utan att lägga fram hela resonemanget så lett fram till de begreppen. Hegemoni kallas det, inget annat, och det betyder inte att det är rätt utan bara att man varit för lat för att syna skiten.

Har du förövrigt ens läst mina tidigare inlägg, det framgår ju tydligt att min argumentation syftar just till att belysa hur bristfälligt det är med dessa "intellektuella sympatier" och att vi måste se till handlandet först och främst, ja att dessa intellektuella sympatier i själva verket är helt värdelösa att se till i denna fråga. Det intressanta är inte vem man "sympatiserar" med utan vems ärenden man springer med sitt handlande. Det finns inget som bara sker av sig självt. Utan varje handling kräver vissa saker för att kunna ske.

Exempel: ett barn kommer bli utsatt för övergrepp om vissa villkor är uppfyllda, i vårt exempel kan ett utav de villkoren vara att ingen på platsen ingriper till barnets försvar, utan istället låter det ske. Själva premissen är alltså att alla aktörer på plats spelar med, går med på förövarens anspråk. Samma sak med nazityskland, det kräver som förutsättning att befolkningen spelade med på noterna, och att sitta på sitt arsle och "sympatisera" med nån annan, är att i praktiken agera i enlighet med vad "nazityskland" kräver för sin existens. Gå tillbaka och läs annars, allt finns utlagt.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
miles davis
Inlägg: 575
Blev medlem: 12 jun 2006 00:52

Inläggav miles davis » 10 sep 2009 00:31

Och här skulle jag kunna anknyta till mitt kategoriska avfärdande av alllehanda ting... men jag låter bli.
I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Djävulskap.
Logos är Djävulskap.
Ett gyckelspel. Ett skämt. Ett självbelåtet skratt...


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 40 och 0 gäster