Om språk och dess mening. Och vägen ut ur labyrinten.

Moderator: Moderatorgruppen

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Om språk och dess mening. Och vägen ut ur labyrinten.

Inläggav J R Auk » 03 sep 2009 17:03

Friedrich Nietzsche; Beyond good and evil, p. 135 skrev:268. What, after all, is ignobleness? — Words are vocal symbols for ideas; ideas, however, are more or less definite mental symbols for frequently returning and concurring sensations, for groups of sensations. It is not sufficient to use the same words in order to understand one another: we must also employ the same words for the same kind of internal experiences, we must in the end have experiences in common. On this account the people of one nation understand one another better than those belonging to different nations, even when they use the same language; or rather, when people have lived long together under similar conditions (of climate, soil, danger, requirement, toil) there originates therefrom an entity that "understands itself" — namely, a nation. In all souls a like number of frequently recurring experiences have gained the upper hand over those occurring more rarely: about these matters people understand one another rapidly and always more rapidly—the history of language is the history of a process of abbreviation; on the basis of this quick comprehension people always unite closer and closer. The greater the danger, the greater is the need of agreeing quickly and readily about what is necessary; not to misunderstand one another in danger — that is what cannot at all be dispensed with in intercourse. Also in all loves and friendships one has the experience that nothing of the kind continues when the discovery has been made that in using the same words, one of the two parties has feelings, thoughts, intuitions, wishes, or fears different from those of the other. (The fear of the "eternal misunderstanding": that is the good genius which so often keeps persons of different sexes from too hasty attachments, to which sense and heart prompt them — and not some Schopenhauerian "genius of the species"!) Whichever groups of sensations within a soul awaken most readily, begin to speak, and give the word of command — these decide as to the general order of rank of its values, and determine ultimately its list of desirable things. A man's estimates of value betray something of the structure of his soul, and wherein it sees its conditions of life, its intrinsic needs. Supposing now that necessity has from all time drawn together only such men as could express similar requirements and similar experiences by similar symbols, it results on the whole that the easy communicability of need, which implies ultimately the undergoing only of average and common experiences, must have been the most potent of all the forces which have hitherto operated upon mankind. The more similar, the more ordinary people, have always had and are still having the advantage; the more select, more refined, more unique, and difficultly comprehensible, are liable to stand alone; they succumb to accidents in their isolation, and seldom propagate themselves. One must appeal to immense opposing forces, in order to thwart this natural, all-too-natural progressus in simile, the evolution of man to the similar, the ordinary, the average, the gregarious – to the ignoble!



J.L. Mackie; Ethics, Inventing right and wrong, s. 19 skrev:But there are also ontological , as contrasted with linguistic or conceptual, questions about the nature and status if goodness or rightness or whatever it is that first order moral statements are distinctively about. These are questions of factual rather than conceptual analysis: the problem of what goodness is cannot be settled conclusively or exhaustively by finding out what the word ‘good’ means, or what it is conventionally used to say or to do.
Recent philosophy, biased as it has been towards various kinds of linguistic inquiry, has tended to doubt this, but the distinction between conceptual and factual analysis in ethics can be supported by analogies with other areas. The question of what perception is, what goes on when someone perceive something, is not adequately answered by finding out what words like ‘see’ and ‘hear’ mean, or what someone is doing in saying ‘I perceive…’, by analysing, however fully and accurately, any established concept of perception. There is still a closer analogy with colours. Robert Boyle and John Locke called colours ‘secondary qualities’, meaning that colours as they occur in material things consist simply in patterns of arrangement and movement of minute particles on the surface of objects, which make them, as we would now say, reflect light of some frequencies better than others, and so enable these objects to produce colour sensations in us, but that colours as we see them do not literally belong to the surface of material things. Whether Boyle and Locke were right about this cannot be settled by finding out how we use the colour words and what we mean in using them. Naïve realism about colours might be a correct analysis not only of our pre-scientific colour concepts but also of the conventional meaning of colour words, and even of the meaning with which scientifically sophisticated people use them when they are off their guard, and yet it might not be a correct account of the status of colours.
Error could well result, then, from a failure to distinguish factual from conceptual analysis with regard to colours, from taking an account of what there is. There is a similar and in practice even greater risk of error in moral philosophy. There is another reason, too, why it would be a mistake to concentrate second order ethical discussions on questions of meaning. The more work philosophers have done on meaning, both in ethics and elsewhere, the more complications have come to light. It is by now pretty plain that no simple account of the meanings of first order moral statements will be correct, will cover adequately even the standard, conventional, senses of the main moral terms; I think, none the less, that there is a relatively clear-cut issue about the objectivity of moral values which is in danger of being lost among the complications of meaning.


‘First order’ menar här utsagor om moral
’Second order’ menar här utsagor om utsagor om moral

Jag tänker inte börja med att presentera vad jag vill att den här diskussionen skall handla om utan nöjer mig med att lämna dessa texter för reflektion så jag inte skrämmer de som är rädda för långa inlägg. ;)
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 07 sep 2009 03:07

Ska jag försöka gissa åt vilket håll du syftar med titeln på tråden? Du får gärna leda mig genom den här. Hur hade du tänkt att med dessa stycken lyckas överbrygga "glappet" mellan språket och verkligheten (i termer av fakta)?

Och jag skulle nog i själva verket vilja hävda att det finns en principiell motsättning mellan Mackies allt för lätt antagna "faktuella" (i motsatts till "konceptuella") plan, och Nietzsches aforism ovanför. Nietzsche beskriver hur språket (i bemärkelsen idiom) uppstår, och går förövrigt praktiskt taget emot evolutionen (enligt vad han själv antar, och det finns en ganska lustig biografisk twist på det hela också om vi tar i beaktande hur hans liv gestaltade sig) med sitt på-tvären-övermänniska-ideal, men det bara rent anekdotiskt i sammanhanget här. Det viktiga att ta fasta på är att för Nietzsche (trots att hans eget resonemang i en viss specifik mening förutsätter det) så finns där uppenbarligen inget enkelt "faktuellt" alls, eller "faktiskt", utan blott perspektivismen, eller en typ av relativism (och homogeniseringen betraktar han som faran). Så om du tänkt stödja dig här på Nietzsche för att grunda ett slags språkets ontologi, för att därefter lyfta upp Mackie på den grunden så ser jag inte att det skulle gå att göra. Eller kanske är jag för trött i hjärnan för att fungera i ordning, och kanske förhastar jag mig. Låt oss höra varthän du tänkte ta detta!
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 08 sep 2009 15:41

Tyvärr har jag inte hunnit, så det är inte så att jag håller någon på halster, utan har inte haft den tid som jag behöver för att formulera mina tankar kring detta.

Är inte på det hela klar vart de här tankarna skall ta vägen så får återkomma snarast.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

JimmyAberg
Inlägg: 932
Blev medlem: 05 aug 2008 01:56

Inläggav JimmyAberg » 08 sep 2009 16:47

Detta är ett område Krishnamurti har mycket att säga om, här är ett stycke som beskriver problematiken. Kan hitta ganska många ställen då han går in och undersöker denna problematik, i detta fall diskuterar han "hur någon resonerar i förhålland till sitt eget rökberoende". Jag ursäktar för att texten är lite lång, som fördel med texten och med Krishnamurti i allmänhet är att han använder ett vardagligt språk.

Hur jag tolkar krishnamurti:
Krishamurti menar att tanken är något "dött", att tankarna har sin rot i erfarenhteter och erfarenheter är något förflutet. De slutsatser vi dragit då vi blivit erfarna kan ses som ett praktiskt verktyg i vardagen, men samtidigt så blir våra erfarenheter tyvärr ofta något som är i vägen för oss att se det "aktuella", "unika" eller "relevanta" i just denna situation (dvs. situationen som sådan och inte något "tidigare" som vi "vet"). Han kallar detta för "conditioning" och detta är något som han ofta återkommer till och kritiserar, ibland kallar han även detta för "the known", dvs det "kända". Istället för att utgå från "conditioning" och dra snabba slutsatser, så uppmanar han istället till "exploration", dvs. undersökande och detta är något han återkommer till hela tiden, att lyssna utan varken "accept or reject", dvs. acceptera eller förkasta, vilket kräver en form av uppmärksamhet han kallar för "attention", och denna "attention" handlar alltså inte bar om att "uppmärksamma" utan om att faktiskt "attend", dvs. "anlända" till själva situationen utan att komma dragandes med "conditioning". Och denna process innebär vad han kallar för "learning", vilket kan resultera i "understanding", men detta sker bara då vi kan ta "allting i beakting", detta är alltså inget "determinitistk", utan snarare något som "upplöser" problemet. Han går t.o.m. så långt att han säger att det är våran "conditioning" som är det stora problemet från första början, skulle vi kunna åsidosätta våran conditioning skulle vi istället kunna arbeta mot en lösning istället för att stirra oss blinda på problemet, lösningen kan då ses som ett ("meningsfullt") arbete snarare än ett problem.

Krishnamurti återkommer ofta att han inte har någon "metod" eller "teknik" - dessa upplevs snarare som hinder, han menar att det viktiga är "attention", och detta är inte en "metod" någon kommit på, utan snarare en förutsättning för lärande.

Krishnamurti skrev:Do we understand anything if we condemn it? To push it away, or to accept it, is easy; but the very condemnation or acceptance is an avoidance of the problem. To condemn a child is to push him away from you in order not to be bothered by hun; but the child is still there. To condemn is to disregard, to pay no attention; and there can be no understanding through condemnation.
    "I have condemned myself for smoking, over and over again. It is difficult not to condemn."
    Yes, it is difficult not to condemn, for our conditioning is based on denial, justification, comparison and resignation. This is our background, the conditioning with which we approach every problem. This very conditioning breeds the problem, the conflict. You have tried to rationalize away the smoking, have you not? When you say it is stupid, you have thought it all out and come to the conclusion that it is stupid. And yet rationalization has not made you give it up. We think that we can be free from a problem by knowing its cause; but the knowing is merely information, a verbal conclusion. This knowledge obviously prevents the understanding of the problem. Knowing the cause of a problem and understanding the problem are two entirely different things.
    "But how else can one approach a problem?"
    That is what we are going to find out. When we discover what the false approach is, we shall be aware of the only approach. The understanding of the false is the discovery of the true. To see the false as the false is arduous. We look at the false through comparison, through the measure of thought; and can the false be seen as the false through any thought process? Is not thought itself conditioned and so false?
    "But how can we know the false as the false without the thought process?"
    This is our whole trouble, is it not? When we use thought to solve a problem, surely we are using an instrument which is not at all adequate; for thought itself is a product of the past, of experience. Experience is always in the past. To see the false as the false, thought must be aware of itself as a dead process. Thought can never be free, and there must be freedom to discover, freedom from thought.
    "I don't quite see what you mean."
    One of your problems is smoking. You have approached it with condemnation, or you have tried to rationalize it away. This approach is false. How do you discover that it is false? Surely, not through thought, but by being passively watchful of how you approach the problem. Passive watchfulness does not demand thought; on the contrary, if thought is functioning there can be no passivity. Thought functions only to condemn or justify, to compare or accept; if there is a passive watchfulness of this process, then it is perceived as what it is.
    "Yes, I see that; but how does this apply to my smoking?"
    Let us experiment together to find out if one can approach the problem of smoking without condemnation, comparison, and so on. Can we look at the problem afresh, without the past overshadowing it? It is extremely difficult to look at it without any reaction, is it not? We seem unable to be aware of it passively, there is always some kind of response from the past. It is interesting to see how incapable we are of observing the problem as though it were new. We carry along with us all our past efforts, conclusions, intentions; we cannot look at the problem except through these curtains.
    No problem is ever old, but we approach it with the old formulations, which prevent our understanding it. Be passively watchful of these responses. Just be passively aware of them, see that they cannot solve the problem. The problem is real, it is an actuality, but the approach is utterly inadequate. The inadequate response to what is breeds conflict; and conflict is the problem. If there is an understanding of this whole process, then you will find that you will act adequately with regard to smoking.

Från boken "Commentaries on living, series 1"

Källa: http://tchl.freeweb.hu/commentaries_on_ ... se%27.html
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony

JimmyAberg
Inlägg: 932
Blev medlem: 05 aug 2008 01:56

Inläggav JimmyAberg » 08 sep 2009 17:27

För en längre diskussion om Krishnamurtis syn på detta, läs t.ex. detta kapitel:
http://tchl.freeweb.hu/the_collected_wo ... _1962.html

för flera artiklar gör denna google sökning:
http://www.google.se/search?q=thought+s ... reeweb.hu/
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony

JimmyAberg
Inlägg: 932
Blev medlem: 05 aug 2008 01:56

Inläggav JimmyAberg » 10 sep 2009 15:53

Detta inlägg är ett svar på ett inlägg i en annan tråd: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... ht=#131913
Avantgardet skrev:Finns ett någorlunda relevant samtal i fyra delar med Derrida på youtube:

1
2
3
4
Tack för länkarna, nu förstår jag för första varför dekonsruktion kan ses som en "läsning" av texten (Jag försökte ta anteckingar jag kan ha hört fel): "deconstrution means, first to analyse, historically, genealogically analyze the formation, the layers who built a concept".

Jag förstår poängen med att kalla det en "läsning", eftersom det finns andra sätt att läsa en text. Det är därför jag haft svårt med min skolgång, har jag har ofta dekonstruktiv läsning av begreppen mina lärare fört fram för mig, samtidigt som de inte varit kapabla att ge mig en historisk analys av begreppet, utan istället pekat mig tillbaka till deras läroböcker som att det vore någon slags "evident" sanning.

Det är därför jag även sökt mig till främmande kulturers filosofi/kultur/religion, eftersom "läsningen" av deras kulturyttringar/verk etc kräver ett mer dekonstruktivt förhållningsätt eftersom vi har mindre saker i våran egen kultur att förhålla oss till, vi har naturligtvis alltid vårat språk men vårat språk får då en lite annan funktion - det tar inte en aktiv roll - dvs, det fungerar inte som ett verktyg för att föra vidare våra egna seder och bruk, utan vårat språk tar en mer "passiv roll" som "översättare" av något annat kulturs/språks seder och vanor. När vi lär oss ett annat språk använder inte vårat egna språk för att propagera våra egna seder på det främmande språket/kulturen, utan i en mer dekonstruktiv/komperativ bemärkelse. Kanske har jag missförstått?

Om vi tar detta stycke:
"in the english tradition, the word subject is not used in a connatical way, as it us used in french, german, continental, (we must therefore) translate to a diffierent idiom, and finally all different idioms.
    the problem of human rights, (is first the) problem of language,
universitally valid rights, accesible, understanblde to everyone whatever language they speak.
   if you try to make subject understandable, in other traditions,
the word doesn't mean anything"

Och betonar sista stycket: the word doesn't mean anything. Här förstår jag inte, menar han att det aldrig går att förstå, eller att det kräver en större förståelse för kulturen/språket för att först få en "fördjupad" och mer "egentlig" förståelse för ordet?

...


Mitt första spontana exempel att komma på någon som någonsin gjort en dekonstruktiv läsning på någon var då Buddha, som dekonstruerade den Hinduism han själv levde i.

Men senare kom jag på att han kanske trots allt inte gjorde en dekonstruktiv läsning, det beror på vad man menar med läsning, om man har ett utsräckt textbegrepp, eller inte. Jag har därför lite svårt att avgöra, när och hur det ö.h.t. är möjligt att göra en dekonstruktiv läsning av en text - jag menar, om man inte har tillgång till historian? På något sett har begreppet alltid en historia för den personen jag pratar med - men räcker detta verkligen som "historian", är inte "historian" det större sammanhanget som personen jag pratar med har relaterat till? "Historian" verkar i.s.f. på ett sätt omöjligt att helt ordna klarhet i. Detta är antagligen något som är rikligt debatterat, jag själv kommer just nu bara inte på någon rimligt förhållningsätt till detta.

...

Avantgardet skrev:Den primära skillnaden är att Buddha reser ett metafysiskt system, utifrån vissa axiom som han tar för sanna. Derrida kan nog snarast sägas göra det omvända. Han skulle till exempel kunna ta Buddhas "insikter", och följa dem till vägs ände i princip, där skulle visa sig att de förutsatte självnärvaro (i egenskap av metafysik) i en eller annan mening, och just för att det rör sig om metafysik så skulle de dekonstruera sig själva.
Detta stycke är väldigt intressant. Jag förstår inte vad du menar med att Buddha "reser ett metafysiskt system", jag tror inte alls du förstår eftersom du inte dekonstruerar Buddhas ord. Skulle du bedriva dekonstruktion skulle du göra en kritisk läsning av vad Buddha sade. Men om vi börjar göra en dekonstruktion av Buddha, och börjar med lite historisk bakgrundsinformation: Buddha levde i en hinduistisk kultur där olika former av metafysisk spekulation tog form, det fanns bland annat två olika läger som "kan översättas som" "essentialism" och "nihilism". Så hur strällde sig Buddha egentligen till dessa metafysiska spekulationer som bedrevs i de kulturella sammanhang han tidigare vistats i? Jo han påpekade att metafysisk spekulation var ett slöseri på tid, att det var en distraktion, och han uppmanade istället människor att fokusera på det som "gav resultat" (mina ord), dvs meditation. I sin "middle way" så nämde han att han varken bejakade essentialism eller nihilism, och inte heller förnekade dem.


Men om vi vänder på det: vi antar att jag tar metafysiska antaganden för givet och att du bedriver dekonstruktion, det vill säga att du gör kritisk en kritisk läsning av det historiska projektet Buddha bedrev, vart, rent historiskt, reser Buddha ett metafysiskt system?.
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 sep 2009 21:43

Man kan helt klart tala om Buddhas läsning av hinduismen som en typ av dekonstruktion, eller Marx läsning av de klassiska ekonomerna, eller vilken kritik som helst, på så sätt att de äger negationen gemensam. Men det föreligger ändå en viss väsentlig skillnad mellan dessa tidigare och dekonstruktionen. Skillnaden ligger i att dekonstruktionen inte upprättar någon ny metafysik (vilket inte betyder att den bara skulle plocka sönder saker och så inget mer, som vulgärförståelsen av dekonstruktionen vill ha det till och följaktligen beskyller den för "absolut relativism" och liknande lika felaktiga saker). Såväl Buddha som Marx kritiserade en viss metafysik utifrån med en annan metafysik, medan dekonstruktionen sysslar med immanent kritik, den låter metafysiken spela mot sig själv och på så sätt dekonstruera sig själv. Denna dekonstruktiva läsning finns redan implicit i varje metafysiskt påstående, och dekonstruktören är snarast helt enkelt en som är där när dekonstruktionen äger rum.

Vad gäller just historian så finns det inget giltigt sätt att tydligt avgränsa en kontext. Du tar förövrigt detta med historia på alldeles för stort allvar, och på ett lite galet sätt som alls inte har med dekonstruktionen att göra, historia är bara en sida till dekonstruktionen. Dekonstruktionen kretsar mycket kring pseudobegreppet "différance", och det kan tjäna för att visa på den här mångtydigheten, som dels inbegriper det historiska. "Différance" syftar på dels den historiska, diakrona, axeln så att säga, och är detsamma som att säga att alla vetenskapliga sanningar är provisoriska, och kan komma att ändras när som helst, eller så fort nytt kunnande tillkommit. Men det syftar också till hur begrepp skiljer sig från varandra synkront, i egenskap av strukturella element, vilket är vad som ger upphov till motsatser och hierarkier.

Buddha reste ett metafysiskt system i det han antog vissa saker om världens beskaffenhet, karma, reinkarnation, lidandet och allt annat. Det är de metafysiska antaganden, vilka upprättar det system som är buddhismen, och som han ansåg sig ha kommit fram till genom meditation. Och just eftersom det är metafysik så går det dekonstruera. Inget konstigt, inget kontroversiellt. Förstår inte varför du motsätter dig det här.

Vet inte i vilken mening det där är att betrakta som ett "erkännande" som Derrida gör. Men visst finns det en anstrykning av upplysningstänkande i Kants anda i den sene Derrida, det sticker jag inte under stol med. Det börjar efter att han konstaterat rättvisan vara icke-dekonstruerbar, och helt klart är det så att all textuell verksamhet han bedrivit motiverar han på grunden av att den själv, genom att underkastas dekonstruktionen, imorgon, eller i framtiden, kommer att vara "förbättrad" i någon mening. Men han är för den skull inte att ställa jämsides med allehanda modernister.

Derrida har i själva verket skrivit om Marx, och initierar faktiskt därtill en tredje international. Självfallet har det inneburit att man tvingats ta ställning på nytt till Marx, men långt ifrån att man blivit tvungen att förkasta honom.

Jag säger alls inte att Krishnamurti var nån dumskalle, eller att han inte hade några vettiga idéer. Däremot förutsätter han autenticiteten, och att det är möjligt att lära känna ens "Sanna Jag". Det gör inte Derrida, utan för Derrida finns ingen transcendental signifiant överhuvudtaget. Inget privilegierat begrepp som undsmiter språkets villkor. Inte ens våra egna medvetanden är självnärvarande som sådana, utan måste, precis som allting, ta "omvägen" genom tolkningen (vilket anknyter, som Derrida också visar på, till psykoanalysen och Freud).

Jag har aldrig sagt att dekonstruktionen uteslutande är ett negativt projekt, jag har tvärtom många gånger lyft fram Derridas nietzschanska affirmation. Detta med att ta "förlusten" av en fast grund som en befrielse från ett ok, och en uppmaning till lek och glädje snarare än sorg. Men rent "metodologiskt" så är det frågan om en kritik, en immanent kritik. Tycker du i alla hast missar det kanske viktigaste i Derridas "etik", och det är det att låta saker vara annorlunda, vara bokstavligt talat obegripliga, vara något som vi inte förmår fånga in i begrepp, något vi saknar begrepp för. Det handlar om att inte inbilla sig själv att man är förmögen att förstå precis allting, utan om att bejaka (affirmera) oförmågan därtill.

Att du tillgriper begreppet "autenticitet" är talande, och redan där så diskvalificerar du dig själv i ett strikt poststrukturalistiskt perspektiv, och det är därför den wilber-kritik du tar till inte träffar det avsedda målet.

Tror nog Wilber är lite vårdslös med historieskrivningen när han tillskriver Marx upphovet till den betydelsen utav revolution. I sak har Wilber förstås en poäng, och det går att peka på ställen där Marx faktiskt visar på hur politiken i det borgerliga samhället befäster sig själv, och att en radikal politik måste välta omkull hela politiken som sådan, att all typ av politiskt representation bygger på det borgerliga samhället som därmed cementerar sig självt. Vill man ändra samhällsordningen så räcker det inte att rösta fram ett nytt parti, utan man måste slopa den representativa ordningen överhuvudtaget inom politiken. Så Wilber är inte helt ute och cyklar, och det finns en poäng med det han säger, men däremot är det helt fel att Marx skulle ha varit den som införde de progressiva elementen i revolutionsbegreppet. Som något konserverande förstod ingen ens den borgerliga revolutionen.

Sen så feltolkar du ju Derrida, för med "i have no special attachments to these words" så avses inte en total avsaknad av definition, utan att han helt enkelt inte är fäst vid dem, och lika gärna (hade det inte varit för att "dekonstruktionen", som term, kommit att bli så pass känt att det är förtänstfullt att referera till det istället för att ta omvägen genom en massa andra begrepp) hade kunnat använda nåt annat.

Vadå "nyckel"? Vad insinuerar du att det skulle finnas för underliggande mening med det hela? Jag betraktar det som rakt och enkelt, inga krångligheter eller dolda budskap. Den där önskan att gå vidare till "nästa 'stage'" som du säger, står helt och hållet för dig, det är nåt du läser in. För Derrida finns inga "stages" överhuvudtaget. Inte på det sättet. Du lägger in en teleologi som är dekonstruktionen helt främmande. Och se hur du är tvungen misshandla citatet för att kunna läsa in den där "viljan". Ett ord här, ett ord där, lite som Nostradamus profetior. Det viktiga i stycket missar du dock helt, och det är detta med att subjektet inte är närvarande för sig självt, och vilka implikationer detta får. Det innebär bl.a. att vi helt måste slopa alla föreställningar om det "autentiska" osv.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

JimmyAberg
Inlägg: 932
Blev medlem: 05 aug 2008 01:56

Inläggav JimmyAberg » 11 sep 2009 07:52

Jag börjar med att ursäkta mig för att ha skrivit årets längsta inlägg.

Trevlig läsning.


Avantgardet skrev:Man kan helt klart tala om Buddhas läsning av hinduismen som en typ av dekonstruktion, eller Marx läsning av de klassiska ekonomerna, eller vilken kritik som helst, på så sätt att de äger negationen gemensam. Men det föreligger ändå en viss väsentlig skillnad mellan dessa tidigare och dekonstruktionen. Skillnaden ligger i att dekonstruktionen inte upprättar någon ny metafysik (vilket inte betyder att den bara skulle plocka sönder saker och så inget mer, som vulgärförståelsen av dekonstruktionen vill ha det till och följaktligen beskyller den för "absolut relativism" och liknande lika felaktiga saker).
Okej, jag är med dig såhär långt i vad du försöker säga, dock håller jag (ännu) inte med utifrån mina grunder. Varför upprättar den inte någon ny metafysik? Jag respekterar verkligen arbetet som Derrida fört fram (även fast jag erkänner att jag inte alls är inläst).

Vad menar du med metafysik i detta sammanhang en uppsät
Såväl Buddha som Marx kritiserade en viss metafysik utifrån med en annan metafysik, medan dekonstruktionen sysslar med immanent kritik, den låter metafysiken spela mot sig själv och på så sätt dekonstruera sig själv. Denna dekonstruktiva läsning finns redan implicit i varje metafysiskt påstående, och dekonstruktören är snarast helt enkelt en som är där när dekonstruktionen äger rum.
Okej, jag förstår. Men som jag förstod dekonstruktionen, så innebär den en historiskt analys av traditionen, av texten i fråga - det är en viss läsning, och då frågar jag dig: vart upprättar Buddha en annan metafysik. Som jag förstått dekonstruktion så upplever jag att den är värdefull, men bara för det är det inte någon "trollstav" - och vad jag menar är att den historiska läsningen fortfarande måste göras (med dekostruktionen i bakhuvudet), det räcker alltså inte med att komma med svepande, generaliserande, anklagelser mot en tradition som man själv inte analyserat historiskt - eftersom detta inte är dekonstruktion - detta är istället att peka på dekonstuktionens värde utan att själv bedriva den. Det är ett slags "lovande", en slags "tro" på att dekonstruktionen "minsann" kommer att "sopa rent banan". Visst, så kanske det är - om någon väl sätter igång att dekonstruera Buddhas ord, men vad jag sett hittils så har du inte gjort detta. Jag vill alltså att du tillämpar den historiska analysen på Buddhas ord, att du refererar till konkreta utsagor och så att säga lyfter fram de beryktade metafysiska antagandena. OK?

Vad gäller just historian så finns det inget giltigt sätt att tydligt avgränsa en kontext. Du tar förövrigt detta med historia på alldeles för stort allvar, och på ett lite galet sätt som alls inte har med dekonstruktionen att göra, historia är bara en sida till dekonstruktionen. Dekonstruktionen kretsar mycket kring pseudobegreppet "différance", och det kan tjäna för att visa på den här mångtydigheten, som dels inbegriper det historiska. "Différance" syftar på dels den historiska, diakrona, axeln så att säga, och är detsamma som att säga att alla vetenskapliga sanningar är provisoriska, och kan komma att ändras när som helst, eller så fort nytt kunnande tillkommit. Men det syftar också till hur begrepp skiljer sig från varandra synkront, i egenskap av strukturella element, vilket är vad som ger upphov till motsatser och hierarkier.
Alltså för det första: "att ta historien på för stort allvar", jag tror inte att jag kan hålla med, eftersom jag upplever att dekonstruktionens värde försvinner om vi inte tar historien på allvar, eller i alla fall försöker göra det.

Vidare sa du: "alla vetenskapliga sanningar är provisoriska, och kan komma att ändras när som helst,", och även detta är ett exempel på ett svepande, generaliserande antagande. Låt mig förklara: Jag förstår att vetenskapliga sanningar, rent historiskt, kommit att ändrats, och därför kan man argumentera för att "vetenskapliga sanningar är provisoriska och kan komma att ändras när som helst" - eftersom man genom historiens gång kan påvisa att detta hänt förut och att det kan eller komma att hända igen. Men frågan är här: menar man att det 1. är möjligt att vetenskapliga sanningar kommer att kunna ändras, eller är det 2. sannolikt att de ändras, eller 3. nödvändigt att de ändras, utifrån historien? Jag skulle nog, just nu, endast våga påstå att det är sannolikt, varken mer eller mindre, eftersom man lika gärna kan argumentera för motsatsen: bara för att vetenskapliga sanningar har ändrats i historiende, så innebär detta inte att de med nödvändighet måste göra det - det beror helt på kontexten. Vad vill jag försöka få fram? Vad är min poäng? Jo, att det är ett godtyckligt, svepande påstående att vetenskapliga sanninga kan komma att ändras när som helst, det är helt enkelt en slags "tro", varken mer eller mindre. Det räcker inte att "tro" att saker och ting kommer ändras (om det inte är religion vi bedriver dvs, då är tron högst central), det jag försöker säga är att vi måste komma med konkreta argument, som i sig själva förändrar vetenskapliga sanningar. Och har vi inte dessa - konkreta argument - kan vi egentligen inte uttala oss.. Allt annat vore att bedriva tro - som som sagt inte är fel, det är bara det, att vi då praktiserar religion och inte vetenskap.

Är du med i resonemanget? Att förkasta dagens vetenskapliga sanningar för att jag tror att de kan komma att förändras är alltså att sätta sin tro på en religion som lutar sig mot historien.



Ang pseudobegreppet "différance", så är jag heller inte riktigt övertygad. Jag förstår inte vad det är som gör att detta begrepp, i en argumentation får en sådan priviligerad position - jag förstår det naturligtvis rent historiskt att Derrida tycker "différance" är avgörande, men för mig tycks förhållningsättet till att välja att priviligera "différance" vara precis samma förhållningsätt som att priviligera valfritt metafysiskt antagande grundat i en historia - och då menar jag inte att antagandent i sig själv är godtyckligt) jag förutsätter att antagandet är väld underbyggt både i teori och att antaganden lutar sig tillbaka på en empirisk erfarenhet). Att "différance" är riktat mot språket ser jag som liktydigt med vilket annat välargumenterat universiellt antagande som helst, att t.ex. förutsätta och istället priviligera medvetandet som en grund kan i min värld antas vara lika rimligt. Kanske finns något annat konkret välkänt argument kring "différance" som jag ännu inte förstått, men då får du gärna lyfta fram detta för mig. Som jag tolkar det, så upplevs "språket" som den "plats" där "texten" eller "tolkningen" uppstår och därför kan det argumentera för att texten eller språket är privligerat - men detta förutsätter då att man först tar texten/språket som en grund - och detta är i sig självt - ett metafysiskt antagande. Dekonstruktion är alltså ett viktigt perspektiv, ett sätt att läsa en text, men det är fortfarande "fast" i metafysiken, ska den frigöra sig från metafysiken, måste den släppa språket som en grund - utan att låta något annat ta desss position - men detta blir svårt eftersom all argumentation måste ta avstamp i någon form av stöd, vare sig det är text/språket, medvetandet, materien, eller annan godtycklig grund/aspekt/substans/etc. Hänger du med i vad jag försöker säga (vilket inte innebär att du måste hålla med)? Håller du även med? Ja? Nej? (och här hoppas jag inte att du börjar arguemntera för att språket har egenskap X, och att X är något som bör priviligeras, eftersom då är du fortfarande fast i metafysiken).



Buddha reste ett metafysiskt system i det han antog vissa saker om världens beskaffenhet, karma, reinkarnation, lidandet och allt annat. Det är de metafysiska antaganden, vilka upprättar det system som är buddhismen, och som han ansåg sig ha kommit fram till genom meditation. Och just eftersom det är metafysik så går det dekonstruera. Inget konstigt, inget kontroversiellt. Förstår inte varför du motsätter dig det här.
Okej, nu har vi något konkret här. Han antog alltså saker om "världens beskaffenhet". Du börjar: "karma", "reinkarnation", "lidandet" och "allt annat".

Menar du att detta är din dekonstruktion? Är detta din historiska läsning av Buddha? Nej, detta är inte dekonstruktion, detta är att i förbifarten nämna några begrepp - utan att förankra dem i historien. Det går inte att säga att "Buddha antog" - detta är INTE dekonstruktion, detta är svepande generaliseringar (med eller utan, tron på dekonstruktionens kraft att plocka sönder Buddha). Så om vi tillåter mig fylla ut lite av historian: reinkarnation var någon som redan var accepterat inom hinduism. Ok, detta var alltså inte ett antagande Buddha gjorde - det var redan djupt förankrat i kulturen. För att inte på bräckliga grunder, vifta bort "reinkration" som begrepp så ska jag göra en jämförelse: Reinkarnation är så förankrat i öst, så att tron på reinkarnation i öst går alltså jämföras med tron på språket i väst. Förstår du? Det är en BIG DEAL, alltså inget du kan "vifta bort" genom att nämna ett ord kring detta. Att vifta bort detta är att våldföra sig på dessa österländska kulturer, precis som att "vifta bort språket" är att våldföra sig på den västerländska, eftersom reinkarnation, på många sätt, var "naven" i samhället. Det närmaste ordet tillhands, är alltså, att vara fördomsfull. Ok? Men om vi tillåter oss, nu när vi först affirmerat reinkarnationens enorma betydelse, att kritisera den. Jag har alltså en viss rätt att krisera reinkarkationen, eftersom jag försökt göra en historisk läsning av den, ser dem som "naven" i en hel kultur, och inte bara någon "långsökt ide". Ok, så vad var Buddhas förhållningsätt till reinkarnation? Som jag kommer ihåg det, är dock inte helt säker, så uttalar sig inte Buddha speciellt mycket om reinkarnation - vilket inte betyder att han avfärdade reinkarnationens betydelse i den kultur han själv tog del av (eftersom att avfärda detta vore att mer eller mindre skjuta sig själv i foten), så vad var Buddhas förhållningsätt? Jo, han sa (om jag inte minns fel) att man inte skulle spekulera kring reinkarnationens vara eller icka vara (eftersom reinkarnation trots allt, tilläts att ifrågasättas), det han istället sa var 1. att det var slöseri på tid att spekulera kring reinkarnation, och 2. att om man istället lade sin energi på att praktisera meditation, så skulle man i detta liv befrias från återfödelse. Ok, hans budskap var den s.k. "middle way", så han varken förkastade aktivt eller bejakade aktivt reinkarnationen. Men på sätt och vis, så erkänner han ju "reinkarnationens eventuella existens" (trots att han samtidigt säger att den går att upphöra genom nirvana). Detta tycker jag, utifrån ett historiskt perspektiv, är en väldigt bra lösning på "reinkarnationens problem". Han byggde alltså inget rigoröst system kring reinkarnation (eftersom detta redan existerade i hinduismen). Men samtidigt kan vi jämföra detta med hur en västerlänning förhåller sig till språket idag - har t.ex. Derrida förkastat språket? Nej. Har Derrida bejakat språket, i en strukturalisitsk mening? Nej. Derrida hittar alltså ett nytt sätt att förhålla sig till språket, precis som Buddha hittar ett nytt sätt att förhålla sig till reinkarnation. Så utifrån din "kritik" (inte mycket till kritik eftersom det enda du nämnde var ordet reinkarnation - som att reinkarrnation rent implict vore absurt). Nej du förväntar dig inte att Derrida kastar språkbegreppet i papperskorgen, och det är därför helt orimligt av dig att förvänta dig att Buddha gör detta med reinkarionationsbegreppet - om du vill bedriva dekonstrukton, dvs. en historisk analys, en läsning av historien dvs.

Likaså gäller karma, eftersom reinkarnation och karma är två sidor av samma mynt.

Vilket får mig att tänka på, att karma trots allt, kan ses som ett väldigt sofistikerat begrepp, karma översätts ofta som "orsak och verkan", men det är inte "orsak och verkan" i en "rent materiell" eller "meningslös", eller "objektiv" "värde-lös" "mening", utan karma bör förstås som "objektiv orsak och verkan" plus "subjektivt tillförande av värde" - vad innebär detta? Jo, i den "vidskepliga" tolkningen så är "våra straff" något vi accumelerat av "våra handlingar", och detta är inte en så tokig tanke om man inte utgår ifrån en tanke att subjektet är en fristående individ. Om man istället utgår ifrån att subjektet är en del av en intersubjektiv sfär, så betyder detta - "rent immanent" - att alla handlingar har en etisk konsekvens, och genom att falla tillbaka på "karmabegreppet", så skulle t.ex. "västerländsk konsumerism" bli ett väldigt absurt fenomen, eftersom den västerländska konsumerismen bygger mycket på en newtonsk uppfattning av fysiken och en cartiansk uppfattning kring subjektet, dvs. att mina val av att handla kläder sydda av barnarbetare inte har någon som helst etisk innebörd. Karma kan ur detta perspektiv istället bli ett ganska användbart begrepp, dock menar jag inte att det är på detta sätt som begreppet antas och förstås i öst. Men samtidigt kan jag inte riktigt beskriva hur karma upplevs i öst, eftersom jag inte riktigt kan klargöra deras resonemang kring subjektet (jag skulle naturligtvis kunna göra detta ur ett Buddhistiskt perspektiv, men känner inte att det skulle bli mer begripligt eftersom jag här syftar på en mer generell definition av subjektet).

Så antar Buddha karma som ett metafysiskt antagande? Som sagt, reinkarnation och karma är två sidor av samma mynt.


Så vilka metafysiska antaganden återstod av de du räkande up? Jo, "lidandet" och "allt annat". "Allt annat" vet jag tyvärr inte vad det är, och kan därför inte göra en dekonstruktion, dvs. en historisk analys, en läsning av det, du får helt enkelt vara mer konkret.

Men sen kommer vi till lidandet. Kan Buddhas tankar om lidandet ses som ett metafysisk antagande? Ja, med handen på hjärtat, om några av Buddhas ord ska betraktas som metafysiska antaganden, så är det hans "antaganden" kring lindandet. Men, för att inte på "lätta grunder" slå bort hans s.k. "metafysiska antaganden" kring lidandet, så låt oss göra en historisk analys kring hans begreppsforumlerande, hur hans begrepp kring lidande, rent historiskt, tog form, eftersom detta är att göra en historisk analyis, en specifik läsning av Buddhas ord. Låt mig flika in med något annat, nämligen mitt perspektiv på etik: etik kan definieras på många sätt, och i öst så har "etik" till stor del representerat genom och inom just Buddhism. Jag skulle personligen kunna ställa mig bakom, att en givande definition av etik - är att förhålla sig till lidandet. Lidandet är, för mig, genom egna erfarenheter, och min Buddhistiska influens, det som till mångt och mycket definierar vad etik är. Det finns naturligtvis andra definitioner på etik, en definition jag hörde när jag studerade filosofi på Södertörn, var att studera etik (ungefär) är att studera det korrekta eller rätta handlandet. Jag själv skulle nog även ur min integrala bakgrund kunna definiera etik som det intersubjektiva (dvs,) rättvisa, handlandet (tillskillnad från det subjektiva/sanningsenliga eller objektiva/sannings-representativa handlandet). Men om vi antar att vi, istället för att utgå ifrån lidandet (eftersom Buddha antagligen inte gjorde detta), så låter vi oss utgå ifrån handlandet - en "godtycklig människa" kanske inte definierar etik utifrån rättvisa, utan ifrån vad som är "gott" eller "lämpligt" för människan ifråga, och vi återgår till min tolkning av Buddhas historia med antagandet att Buddha ännu inte börjat studera lidandet, utan funderar mer allmänt kring handlandet: Buddha var enligt historien, en prins, han hade alltså en priviligerad uppväxt, vilket innebär att han, redan från tidig ålder t.ex. hade materiella tillgångar som andra människor kanske behövde spendera en hel livstid för att bygga upp - om de ens lyckades med det. De flesta av oss kanske skulle vara tillfreds med att leva i en familj, med fru och barn, i ett rikt liv av materiellt överflöd. Buddha var dock inte detta, genom hans uppväxt så ville hans föräldrar att han inte skulle "ta del" av "vanliga människors" tillvaro, men i sin barndom så kom han, vid ett antal tillfällen i kontakt med fattiga människor, deras fattigdom och deras sjukdom, och blev då chockad eftersom detta inte var likt de villkor han själv växt upp i, han tog för givet att alla människor hade hans goda förhållanden. Av någon anledning så kunde han inte inte avfärda dessa tankar och känslor han fått av sin interaktion med fattigdom, brist och sjukdom, här kan man alltså antyda att han "fastnade" i en slags "inre etisk konflikt" kring vanliga människor bristande levnadsvillkor - och detta är något som kan kallas för "lidande" (låt oss f.t. endast förhålla oss till ordet lindandet, trots att begreppet är mycket mer utvecklat och har mer djupgående innebörder, "otillfredställelse" skulle alltså vara utbytbart), han visste först inte vart han skulle vända sig, men kom sedan i kontakt med asketer som hade upptagit en strikt livshållning - i förhoppningen, och tron på att denna praktik eventuellt kunde leda till en befrielse från detta "lidande". Vi kan här observera att han inte är någon "skrivbordsfilosof" som på sin fritid och i sin navelskådning spekulerar kring världsfrånvända begrepp, tvärt om, det lidande han upplevde var något som var högst förankrat i hans medmänniskors liv, att detta lidande till större delen utgjorde och definierade dessa människors mest basala levnadsvillkor. Buddha kände antagligen en form av "maktlöshet", att trots att han var en väldigt mäktig person utifrån samhällets mått, så var han oförmögen och okabel att hjälpa dessa människor ur deras (materiella och andliga) levnadsvilkor. Det är därför, ur mitt perspektiv, ganska "orimligt" att tala om "metafysiska antaganden", dessa villkor var högst fysiska, högst existentiell, osv. Eftersom det, i de kulturströmningar som rådde, fanns allmänna accepterade (dvs "subkulturella") idéer kring en eventuell praktik, ett eventuellt handlande för att "komma bortom" detta lidande.

Och här inträder kanske det första metafysiska antagandet: det finns en metod, en praktik, som leder till upphörandet av lidandet, och denna metod kallades då för "asketism". För att ö.h.t. kunna begripa asketismen, behövde Buddha "gå till roten" av dessa antagnaden han ryktats om, i sitt tillstånd av plåga upplevde han att han inte hade några andra alternativ eftersom han endast kände till de kulturella strömningar som fanns tillgängliga för honom i den kontext han befann sig i,

Han gav alltså upp sin familj, med fru och barn, och sin egendom, för att "dekonstruera" "asketismen". Hur som helst, för att göra en historia kortare: han levde ett ytterst disciplinerat liv som asket i ett antal år (har för mig det var runt 8 år eller så), vilket resulterade i att han till slut höll på att avlida p.g.a. näringsbrist.

(kommer inte ihåg hela historien nu och är för lat för att slå upp den på wikipedia) När han låg avsvimmad p.g.a. näringsbrist kom någon förbi och gav honom mat, eftersom personen såg vilket dåligt skick Buddha var i. Efter detta gav hur som helst Buddha upp sin asketism eftersom han dragit den till sin extrem, och ändå inte nått befrielse från lidandet, han gav upp hans tidigare "metafysiska antagande" om att asketismen kanske kunde hjälpa honom. Han gav alltså upp sin fastsa, men fortsatte med sin meditation. Det han gjorde nu var att han tog ett beslut: att han skulle sitta på en sten och meditera, och han lovade sig själv att han skulle sitta kvar, även om det skulle vara så att "hans kött ruttnade och hans blod torkade ut" (allmänt känt citat).

Det han gjorde nu, var att anta ett nytt "metafysisik antangen", dvs. att han antog följande: antingen mediterar jag tills jag når fullständig befriende från det lidande jag nu känner, eller så dör jag i mitt helhjärtade försök att nå befrielse från lidandet, hur som helst kommer jag inte att röra mig bort från denna sten under detta träd. Detta antagande, är något historiskt accepterat, och jag skulle kunna acceptera detta som Buddhas "underliggande metafysiska antagande". Hur som helst så mediterade han i 40 dagar innan han nådde "en insikt", och denna insikt innebar en befrielse från sitt tidigare "metafysysia antagande", han nådde alltså "befirelse" och behövde nu inte längre sitt "första metafysiska antagande" (dvs att han skulle meditera genom att sitta på stenen under trädet tills han dog).

Han upplevde att han nådde en inre frid, men vad som är viktigt att poängtera, är att detta "utblåsande", inte är ett metafysiskt antagande, utan ett utrotande av det tidigare metafysiska antagandet han hade. Eftersom han nu upplevde frid, behövde han inte längre göra någora "rationaliserande antaganden kring lidandet", han fick den "bekräftelse" han upplevde att han sökte.

Ur detta formulerade han senare, vad som kom att kalla, Buddhas fyra ädla sanningarna, som i kortfattad form, ungefär är följande (och observera att dessa är i en "slags" kronologisk ordning) (det var flera år sedan jag läste en definition av dessa, så jag kan vara lite rostig):

1. det existerar lindande/otillfredställelse (eller "dukkha" existera) (detta är egentlingen inte mycket till "metafysiskt antagande", det är snarare en fysisk realitet Buddha upplevde i hela sitt liv)
2. lidandet har en orsak, som relaterar till "anatta" ("anatta" är Buddhas "empririska" "insikt" i "subjektets" (Buddhas) "natur" , detta kan, upplevas som ett metafysiskt antagande, men eftersom denna formulering uppkom efter hans befrielse, så tolkar jag det snarare, för Buddha som en slutsats. För någon som inte gått igenom den praktik Buddha gått igenom, så förblir detta dock ett metafysiskt antagande till det eventuellt blir motbevisat genom menditationen, men meditationen är med nödvändighet ingen garanti, precis som asketismen inte var någon garanti för Buddha. Det är alltså endast ett metafysiskt antagande för något som ännu inte agerat Buddhas expriment - eftersom det inte finns någon empirisk grund att stå på om inte meditation först tas upp)
3. det finns en lösning/utväg från "anatta" (om detta är ett metafysiskt antagande eller inte, är likvärdigt med 2)
4. lösningen är den åttafaldiga vägen (detta kan ses som ett metafysiskt antaganden, men jag ser det snarare som att buddha erbjuder en praktik, en metod att ta sig ur lidandets problem. men är det något som har "kulturellt baggage" så är det den åttafaldiga vägen, eftersom detta är åtta "tumregler" för etiskt agerande, dvs åtta dygder. Dessa MÅSTE alltså inte upptas. det finns inget "magiskt" vid dessa, utan de har endast ett högt praktiskt värde. men kan i dag ersättas av t.ex Wilbers "integral life practice" osv.)

Så vi har alltså följande "metafysiska antagaden":

* Att asketismen leder till befrielse (Något Buddha kom att förkasta).
* Att Buddha skulle sitta på en sten och meditera tills hans kött ruttnade och hans blod torkade ut, eller tills han nått befrielse.
* De fyra ädla sanningarna (som jag tidigare gett uttryck för).
* Man kan även se hans "befrielse" som ett metafysiskt antagande - även fast han själv upplevde den "rent empiriskt", men detta faller i sådant fall tillbaka på tillit kring Buddhas sanningsenlighet.

Och thats it. Naturligtvis har han yttrat massa andra saker, men hans hållning är "the middle way" som innebar ett undvikande av extremtistiska ställningstaganden, därför finns inte så många metafysiska antaganden i det Buddha sade, eftersom han uppmanade till att undvika spekulation, och istället fokusera på det han empiriskt upplevt gett resultat.


Om vi således återgår till ditt ursprungsyttrande:
Buddha reste ett metafysiskt system i det han antog vissa saker om världens beskaffenhet, karma, reinkarnation, lidandet och allt annat.
Som jag nu redovisat, så är det inte så "enkelt" att det går att avfärda Buddhas ord som metafysiska antagaden, eftersom det är "fysiska erfarenheter", blandat med ett "metafysiskt hopp", blandat med flera år av medveten livsstil av disciplinerad praktik/meditation, blandat med insikter/resultat av denna praktik.


Låt mig jämföra med detta:
Scenario 1:
vi antar att vi har en tegelsten framför oss, person J (Jimmy) och person K (Karatemästare) antar att det går att slå sönder stenen med sin hand, för Jimmy är detta ett metafysiskt antagande, men för Karatemästare är det ett fysisiskt antagande.
   Men är då: att kunna slå sönder tegelstenar ett metafysiskt antagande? Det beror naturligtvis om vi någonsin erfarit någon som slagit sönder en tegelsten.

Scenario 2:
Att sedan någon skrivbordsfilosof spekulerar kring eventuella dimensioner i alternativa universum utan att han någon metod för att erfara detta, är en helt annan sak.

Att anklga något för att bygga ett metafysiskt system, kan syfta till både scenario 1 och scenario 2.

Att det sedan finns en dyrkan och en mytbildning kring personer som slagit sönder tegelstenar någon gång, samtidigt som det finns dyrkan och mytbildning kring personer som spekulerar kring eventuella dimensioner i alternativa universum (fyllda med rymdödlor) är lite olika saker.

Skillnaden är denna: finns det en praktik, där det går att återskapa en "empirisk erfarenhet av ett anspråk på en given upplevelse", om svaret är: Ja, det finns en praktik, och ja, det finns flera personer som gör anspråk på att ha upplevt detta, och denna tradition råkar vara en av de största kulturyttringarna i mänsklighetens historia, så kanske man ska vara lite försiktigt i vad man uttalar sig kritiskt om, om man först inte vågar affirmera kulturyttringen i en "anda av nyfikenhet".

Att det sedan även går att empiriskt bevisa att meditation förändrar människors hjärnvågor, och att detta går att påvisa genom PET-scans osv, och att det har gjorts det osv, det är också något att ta i beaktning.

Det är de metafysiska antaganden, vilka upprättar det system som är buddhismen, och som han ansåg sig ha kommit fram till genom meditation. Och just eftersom det är metafysik så går det dekonstruera. Inget konstigt, inget kontroversiellt. Förstår inte varför du motsätter dig det här.
Jag motsätter mig inte att en dekonstruktion är möjlig, det jag påpekar är att den faktiskt också måste göras, av någon som är påläst i historien, eftersom dekonsruktion är en historisk analys, en läsning av historien.




Vet inte i vilken mening det där är att betrakta som ett "erkännande" som Derrida gör. Men visst finns det en anstrykning av upplysningstänkande i Kants anda i den sene Derrida, det sticker jag inte under stol med. Det börjar efter att han konstaterat rättvisan vara icke-dekonstruerbar, och helt klart är det så att all textuell verksamhet han bedrivit motiverar han på grunden av att den själv, genom att underkastas dekonstruktionen, imorgon, eller i framtiden, kommer att vara "förbättrad" i någon mening. Men han är för den skull inte att ställa jämsides med allehanda modernister.
Nej, precis. Och av liknande anledning kan man inte anklaga att Buddha gör metafysiska antaganden om reinkarnation och karma, eftersom dessa begrepp redan existerade som en nav i tidigare kulturer.


Jag säger alls inte att Krishnamurti var nån dumskalle, eller att han inte hade några vettiga idéer. Däremot förutsätter han autenticiteten, och att det är möjligt att lära känna ens "Sanna Jag". Det gör inte Derrida, utan för Derrida finns ingen transcendental signifiant överhuvudtaget.
Om jag ska vara petig, så talar Jiddu Krishnamurti inte lättvinningt om ens "Sanna Jag". Det han dock påpekar  han om är att det vardagliga jag vi har, är en social konstruktion. Han använder naturligtvis inte begreppet "social konstruktion", eftersom detta var på 30,40,50 talet. Han pratar istället om vad han kallar "conditioning" (samtidigt som han försöker undvika att återanvända begrepp för mycket, eftersom det medför en risk att begreppen urholkas osv), men innebörden av detta är att det finns en "social historia" och att det ofta är denna "sociala historia"/"conditioning" som ageras ut - så länge vi inte är uppmärksamma dvs. Han har ett uppriktigt negativt förhållningstätt till relgion och är väldigt hård mot traditionell religion, han är helt emot relition som en social institution eftersom han trycker på maktmissbruket som förekommer (något jag själv ofta underbetonar, detta eftersom jag själv tyvärr, på gott och ont inte har speciellt mycket egna erfarenheter av, och därför inte kan uttala mig speciellt mycket om, även fast jag vet att det är regeln snarare än undantaget när det kommer till religion), men likväl håller han sig kvar till begreppet religion, eftersom han dekosntruerar det, kan slår helt enkelt bort all urvattning och är radikal (dvs går till roten av begreppet), och det är därför även jag envidsas med att använda begreppet religion. Att låta begreppet religion definieras av mytisk dogmatism är enligt mig "kulturell highjack", något jag inte kan tolerera.

Krishnamurti är dock mer försöktig än mig att yttra sig i positiva termer (även fast det även förekommer). Ofta talar han i metaforer, en metafor han använder är att vi måste "öppna ett fönster" och låta det stå öppet - först, och endast eventuellt då, så kan vi komma i närheten av något "andra kallat" Gud.

Inget privilegierat begrepp som undsmiter språkets villkor. Inte ens våra egna medvetanden är självnärvarande som sådana, utan måste, precis som allting, ta "omvägen" genom tolkningen (vilket anknyter, som Derrida också visar på, till psykoanalysen och Freud).
Alltså, jag vet inte om jag villl gå så långt att jag vill säga att medvetandet måste ta en "omväg", dock så erkänner t.ex. Wilber (som är långt mer inläst på Freud bland annat eftersom han hade en väldigt bra mentor, än vad han är på Derrida, som han pinsamt nog verkar gjort en felläsning av, något som han, utifrån hans personlighet, gärna vill släta över, jag förstår denna egenskap hos Wilber, eftersom det är den dåliga sida som kommer med allt hans goda). Wilber menar att Frueds tanke om det undermedvetna/omedvetna är något revolutionerande, att detta är en modern tanke som helt lämnats ute i alla tidigare förmodern/religiösa sammanhang, m.m.

Jag har aldrig sagt att dekonstruktionen uteslutande är ett negativt projekt, jag har tvärtom många gånger lyft fram Derridas nietzschanska affirmation. Detta med att ta "förlusten" av en fast grund som en befrielse från ett ok, och en uppmaning till lek och glädje snarare än sorg. Men rent "metodologiskt" så är det frågan om en kritik, en immanent kritik. Tycker du i alla hast missar det kanske viktigaste i Derridas "etik", och det är det att låta saker vara annorlunda, vara bokstavligt talat obegripliga, vara något som vi inte förmår fånga in i begrepp, något vi saknar begrepp för. Det handlar om att inte inbilla sig själv att man är förmögen att förstå precis allting, utan om att bejaka (affirmera) oförmågan därtill.
Detta tykcer jag är väldigt intressant, och visst ligger det mycket i detta. Krishnamurti har ofta sagt något liknande, men han formulerar sig på ett annat sätt, han har inte sin främst bakgrund i västerländsk filosofi och dess idéer om språk, utan lutar sig mer tillbaka till österlänska idéer kring språket (idéer som jag ofta står nära vid), Krishnamurti formulerar det såhär: han pratar ofta om det han kallar för "thought" dvs "tänkande" (han kallar ibland även "thought" för "the known", dvs att vårat tänkande alltid lutar sig tillbaka på något vi redan vet) och detta är något som är ett resultat av vårat "memory"/"minne", han menar alltså att allt tänkande har sin rot i minnet (detta är liknande tanken att tänkandet har sin rot i språket), men Krishnamurti har en annan twist på det: han menar att minnet (språket) är "ett hinder", att det är våra minnen som är i vägen för att vi ska möta the "unkown", här kan man ta in Derridas kritik av att använda begreppet "reconstruction", Krishnamurti menar att tänkande alltid utgår från tidigare erfarengheter och att vi därför helta tiden försöker "rekonstruera" det vi redan vet, vi försöker alltså hel tiden "förstärka" vårat egna tänkande, och att vårat tänkande springer ur vårat minne och att vårat minne till stor del utgörs av "conditioning" dvs social prägling (som kan förstås som en icke-dekokstruktiv programmering). Det Krishnamurti (som andra österländksa tänkare är inne på) är att det-kända-tänkandet endast har en "rekonstruktiv" funktion, och för att närma oss det "okända" så kan vi inte tänka, hans metod är alltså "en slags" dekonstuktion men inte genom språket utan att "observera" (en slags "förutsättningslös observation", som inte involverar att acceptera eller kritisera, utan mer "motta"), men att detta inte är att "tänka", alltså det är uppenbaligen en process, men Krishnamurti kallar detta för "lärande" och inte för "tänkande". Det är därför Krishnamurti envisas med att säga att ha inte är ute efter att "övertyga" utan istället "undersöka".

Hursomhelst, så är detta med språket och tänkandet och medvetandet till stor del en fråga om hur olika traditioner använder begrepp på olika sätt, det är som sagt en definitionsfråga.

Att du tillgriper begreppet "autenticitet" är talande, och redan där så diskvalificerar du dig själv i ett strikt poststrukturalistiskt perspektiv, och det är därför den wilber-kritik du tar till inte träffar det avsedda målet.
Alltså, begreppet "autencitet" är något ytterst kontroversiellt, men jag har några exempel där jag kan förklara vad jag menar. Men rent kortfattat går det att förklara sähär: skillnaden mellan legitimitet och autencitet är skillnaden mellan konservation och progression.

Försöker man "legitimera" något, så handlar det om "samma struktur" (även fast det kan vara nya personer som deltar, på nya platser, osv) att "legitimera" något är alltså inte att tillföra något, utan att "translate" (dvs. att överföra i en översättande mening).

Försöksöker man däremot uttrycka något "autentiskt" så handlar det om en "komplexifiering", en mer komplex struktur som tillåter flera nyanser och mer rättvisa omdömmen, det är en progressiv kraft, något transformerande (dvs att överföra i en överskridande mening).


Kan man inte erkänna skillnaden i legitimitet och autenticetet, så kan man inte klargöra skillnaden mellan (t.ex) Konolialism och Feminism (som den var på 70-talet).

Att tillsätta en ny påve är att upprätthålla legitimitet, medans protestantism var ett exempel på ett exempel på autencitet. (Kanske inte världens bästa exempel).

Ett annat exempel: Att födas in i en viss social klass inom hindusim och acceptera detta är att legitimera hinduismen, att göra som buddha, dvs bryta av och omformulera något mer autentiskt.

Men detta betyder inte att all form av "försökt till autencitet" är progressiv, den kan ofta upplevas som progressiv, men i själva verket vara regressiv (Sverigedemokraterna är ett exempel på detta).


Tror nog Wilber är lite vårdslös med historieskrivningen när han tillskriver Marx upphovet till den betydelsen utav revolution. I sak har Wilber förstås en poäng, och det går att peka på ställen där Marx faktiskt visar på hur politiken i det borgerliga samhället befäster sig själv, och att en radikal politik måste välta omkull hela politiken som sådan, att all typ av politiskt representation bygger på det borgerliga samhället som därmed cementerar sig självt. Vill man ändra samhällsordningen så räcker det inte att rösta fram ett nytt parti, utan man måste slopa den representativa ordningen överhuvudtaget inom politiken. Så Wilber är inte helt ute och cyklar, och det finns en poäng med det han säger, men däremot är det helt fel att Marx skulle ha varit den som införde de progressiva elementen i revolutionsbegreppet. Som något konserverande förstod ingen ens den borgerliga revolutionen.
Jag förstår inte sista meningen: "Som något konserverande förstod ingen ens den borgerliga revolutionen.".

Alltså det som är progressivt vid en tidpunkt, blir vid en senare tidpunkt - då det lyckats integrera sig och befästa sig, något konservativt. Vet inte om detta relaterar till det du sade dock.

Sen så feltolkar du ju Derrida, för med "i have no special attachments to these words" så avses inte en total avsaknad av definition, utan att han helt enkelt inte är fäst vid dem, och lika gärna (hade det inte varit för att "dekonstruktionen", som term, kommit att bli så pass känt att det är förtänstfullt att referera till det istället för att ta omvägen genom en massa andra begrepp) hade kunnat använda nåt annat.
Nej, som jag tolkar det, pratar han om det du refererar till, men detta såg han som "the good or bad fortune" (se fetstilta, mellan (1a) och (1b) ), men efter detta (dvs från (2b) och (2b) )påpekar han att "reconstruction" endast vore att (åter igen) legitimera det som (redan) existerade (dvs från (3a) och (3b) ). Du syftar alltså till något han pratar om innan - dvs. varför det ut ur sympunkt av "andras" eller "the positive work" är bra att hålla sig till deconstruction, men efter detta så ger han ju sin egen, högst personliga förklaring. Och visst jag erkänner nyttan i att inte ta för lättvinningt på dekonstruktion ur dess dekonstruktiva aspekt, men det jag påpekar är att han verkar implicera olika saker i begreppen, dvs. att han här associerar dekonstruktion med autencitet-genom-progression och rekonstruktion med legitimitet-genom-konservation. Inte vet jag om han alltid förhåller sig till dessa begrepp i alla senare sammanhang kan pratat om dessa, men för mig personligen är det inget konstigt att begreppet är mer laddat (även fast jag inser att det är svårt för dig att erkänna detta, vilket inte är något jag heller kräver av dig här och nu, kände bara att det är viktigt att poängtera detta).

Hur som helst, det är därför Krishnamurti undviker att hålla sig till samma begrepp (även fast det finns nackdelar i detta med, eftersom viss en pedagogisk och även "pr" mässig aspekt går förlorad). Detta är hur som helst ett bra exempel på hur "bokstavstroende" växer fram. Och även Krishnamuri har sina begrepp som han återkommer till, osv. Och även hur mycket Krishnamurti påpekade och återkom till detta (och att han inte ville bli betraktad som en Guru), så tycks det (i vissa stadier av människors moraliska utveckling, väldokumenterat i utvecklingspsykologin) finnas ett behov av att idealisera andra människor, och detta är inget att förakta. Som jag ser det, så försvinner aldrig idealiserandet av andra människor - det blir bara mer "moget", man kan erkänna människors brister, samtidigigt som man kan erkänna dem, utan att för dens skull lyfta dem till skyarna (vilket inte har något med teorierna att göra, teorierna kan man ha ett annat förhållningsätt till).


"(1a)i have said this from the beginning, i have no special attachments to these words, but now it is used, so i dont want to simply get rid of the work that has been done, i think a positive work has been done, from the beg. i was a bit suprised of the good/bad fortune.(1b)

(2a)i would simply not replace because,reconstuction simply replace, simply stay within a given space  and know what has to be done, and what are the foundations, i dont think anything is firmly grounded in this area,(2b)

first of it is necesserry not to rely on slogans, usually it is used by
people who want to avoid what they consider to be the threat coming from
deconstruction, (as if) deconstruction is simply negative project,
wich undermine everything and doesnt leave anything in place, and we have to reject this.

i have constantly insisted the contrary in that deconstruction was mainly
affirmation, affirmation does not mean reconstruction, doesnt mean
position, something positive, it means constant reference to a yes,
yes i speak to you, i adress you, i listen to you, (3a)its a thinking of
the affirmation, this affirmation is simply not reconstruction, you
use the word reconstrution in a given context of course, you imply that
some that is precious to you has been threatend or destroyed, an you
have to simply rebuild, no its not a matter of rebuilding, its a matter
of going further, displacing, changing the world, chainging society,
changing the state of things, in terms of human rights for instance,
is simply not reconstructing, reconstucting is something else, something other(3b)
"


Vadå "nyckel"? Vad insinuerar du att det skulle finnas för underliggande mening med det hela? Jag betraktar det som rakt och enkelt, inga krångligheter eller dolda budskap. Den där önskan att gå vidare till "nästa 'stage'" som du säger, står helt och hållet för dig, det är nåt du läser in. För Derrida finns inga "stages" överhuvudtaget. Inte på det sättet. Du lägger in en teleologi som är dekonstruktionen helt främmande. Och se hur du är tvungen misshandla citatet för att kunna läsa in den där "viljan". Ett ord här, ett ord där, lite som Nostradamus profetior.
Det erkänner jag, jag talar här utifrån Wilbers integrala teori.


Det viktiga i stycket missar du dock helt, och det är detta med att subjektet inte är närvarande för sig självt, och vilka implikationer detta får. Det innebär bl.a. att vi helt måste slopa alla föreställningar om det "autentiska" osv.
Jag förstår vidare inte vad du menar med: " subjektet inte är närvarande för sig självt"?

Jo, i en relativ skala är subjektet alltid närvarande för sig självt.

Att säga att människan aldrig är närvarande för sig självt är att bedriva total misstro mot människor och deras förmåga att till eget omdömme, vilket är att bedriva det totala förmynderiet. Här kommer jag att tänka på präster i kyrkan, socialarbetare på sockontor eller kommuniser i kina.

Människor har alltid en viss förmåga att beskriva sina intentioner, och detta är ju hela poängen med psykoanalysen, skulle människor inte ens, i relativ bemärkelse, kunna beskriva sina intenioner, skulle ingen psykoanalys kunna bedrivas, eftersom syftet med psykoanalysen är att få subjektet att bli "närvarande för sig självt" kring sina försvarsmekanismer.

Och den "relativa fulländingen" av detta är vad man i Buddhism kallar "nirvana".

Wilber har en variant av sin AQAL modell som han kallar "8 zones", där han kartlägger de 8 vanligaste metodologiska perspektiven:

Bild

Att beskriva subjektet inifrån (inside subjective interior) kallar Wilber fenomenologi, och detta är vara patienter i psykoanalys gör - därav varför Wilber kallar Freud för "den stora fenomenologen", eller meditationsutövare. Outside Subjective Interior är vad Wilber kallar strukturalism, och skillnaden mellan fenomenologi och strukturalism menar Wilber att "strukturalism = fenomenologi + tid" genom att följa upp och göra kvalitativa intervjuer på subjekt, utifrån deras egna perspektiv över 5,10,20 år så får man material. Detta är "inte synligt" för subjektet själva - eftersom det är så lång tid - men tar vi Spiral Dynamics t.ex. så bygger den på över en miljon intervjuer, på människor i olika åldersgrupper och olika kulturer som följts upp i över 20 år.

Klart är man kan kan få fram vad som är närvarande för subjektet, allt annat är förmynderi och misstro.


Dekonstruktion är förresten huvudsakligen i denna modell under metodologin "cultural anthropology", dvs. och perspektivet är "outside intersubjetive pluralism".

Psykoanalys är huvudsakligen fenomenologi/strukturalism.

Och Marxism huvudsakligen under systemteori (dvs "outside interobjektive pluralism", dvs ekonomi).
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 11 sep 2009 18:42

Till att börja med: varför hyser du misstro mot mig när jag säger att du missförstått (angående att dekonstruktionen skulle vara en historisk analys t.ex.)? Hade du lyssnat till mig istället så hade du sparat in en massa djävla tid och arbete. Det är liksom startfältet för nåt lopp i löpning, och där går signalen, och där försvinner Jimmy ut ur stadion under förevändningen att han vet en genväg, medan resten av löparna, helt i sin ordning, fortsätter göra varv på varv runt banan. Blir ju också mindre jobb för mig om jag slipper leta reda på dig, där du har trasslat in dig i nån buske och inte kommer loss, eller vad som helst liksom, och sen försöka förklara vägen tillbaka till arenan för dig. Så, enklast är om du helt enkelt håller dig på banan, för oss båda två. Ta ut svängarna kan du göra sen när du har ordentlig koll på hur banan går först. Annars är jag mycket tacksam för ditt inlägg, och du tog upp en hel del intressanta saker, men där finns också några väsentliga missförstånd. Nåväl:

Jimmy skrev:Okej, jag förstår. Men som jag förstod dekonstruktionen, så innebär den en historiskt analys av traditionen, av texten i fråga - det är en viss läsning, och då frågar jag dig: vart upprättar Buddha en annan metafysik. Som jag förstått dekonstruktion så upplever jag att den är värdefull, men bara för det är det inte någon "trollstav" - och vad jag menar är att den historiska läsningen fortfarande måste göras (med dekostruktionen i bakhuvudet), det räcker alltså inte med att komma med svepande, generaliserande, anklagelser mot en tradition som man själv inte analyserat historiskt - eftersom detta inte är dekonstruktion - detta är istället att peka på dekonstuktionens värde utan att själv bedriva den. Det är ett slags "lovande", en slags "tro" på att dekonstruktionen "minsann" kommer att "sopa rent banan". Visst, så kanske det är - om någon väl sätter igång att dekonstruera Buddhas ord, men vad jag sett hittils så har du inte gjort detta. Jag vill alltså att du tillämpar den historiska analysen på Buddhas ord, att du refererar till konkreta utsagor och så att säga lyfter fram de beryktade metafysiska antagandena. OK?


Och det kan du glömma, det får väl du göra själv. Jag har varken den tid eller ork som krävs för att fullständigt dekonstruera buddhismen. Det görs förövrigt bäst av den som är bäst insatt i den.

Jimmy skrev:Alltså för det första: "att ta historien på för stort allvar", jag tror inte att jag kan hålla med, eftersom jag upplever att dekonstruktionens värde försvinner om vi inte tar historien på allvar, eller i alla fall försöker göra det.

Vidare sa du: "alla vetenskapliga sanningar är provisoriska, och kan komma att ändras när som helst,", och även detta är ett exempel på ett svepande, generaliserande antagande. Låt mig förklara: Jag förstår att vetenskapliga sanningar, rent historiskt, kommit att ändrats, och därför kan man argumentera för att "vetenskapliga sanningar är provisoriska och kan komma att ändras när som helst" - eftersom man genom historiens gång kan påvisa att detta hänt förut och att det kan eller komma att hända igen. Men frågan är här: menar man att det 1. är möjligt att vetenskapliga sanningar kommer att kunna ändras, eller är det 2. sannolikt att de ändras, eller 3. nödvändigt att de ändras, utifrån historien? Jag skulle nog, just nu, endast våga påstå att det är sannolikt, varken mer eller mindre, eftersom man lika gärna kan argumentera för motsatsen: bara för att vetenskapliga sanningar har ändrats i historiende, så innebär detta inte att de med nödvändighet måste göra det - det beror helt på kontexten. Vad vill jag försöka få fram? Vad är min poäng? Jo, att det är ett godtyckligt, svepande påstående att vetenskapliga sanninga kan komma att ändras när som helst, det är helt enkelt en slags "tro", varken mer eller mindre. Det räcker inte att "tro" att saker och ting kommer ändras (om det inte är religion vi bedriver dvs, då är tron högst central), det jag försöker säga är att vi måste komma med konkreta argument, som i sig själva förändrar vetenskapliga sanningar. Och har vi inte dessa - konkreta argument - kan vi egentligen inte uttala oss.. Allt annat vore att bedriva tro - som som sagt inte är fel, det är bara det, att vi då praktiserar religion och inte vetenskap.


Nu är det ju så att det är vetenskapens eget antagande att dess sanningar är just provisoriska. Vill du absolut inte förstå vad jag säger så går du rätt till väga nu. Annars kan du ju ta det för den liknelse det var, med avsikt att belysa begreppet "différance", inte att inleda nån diskussion om sanningens natur. Och givetvis så talar jag svepande och generaliserande i en diskussion av den här arten, och det förvånar mig att du inbillar dig att nån skulle göra något annat.

Jimmy skrev:Ang pseudobegreppet "différance", så är jag heller inte riktigt övertygad. Jag förstår inte vad det är som gör att detta begrepp, i en argumentation får en sådan priviligerad position - jag förstår det naturligtvis rent historiskt att Derrida tycker "différance" är avgörande, men för mig tycks förhållningsättet till att välja att priviligera "différance" vara precis samma förhållningsätt som att priviligera valfritt metafysiskt antagande grundat i en historia - och då menar jag inte att antagandent i sig själv är godtyckligt) jag förutsätter att antagandet är väld underbyggt både i teori och att antaganden lutar sig tillbaka på en empirisk erfarenhet). Att "différance" är riktat mot språket ser jag som liktydigt med vilket annat välargumenterat universiellt antagande som helst, att t.ex. förutsätta och istället priviligera medvetandet som en grund kan i min värld antas vara lika rimligt. Kanske finns något annat konkret välkänt argument kring "différance" som jag ännu inte förstått, men då får du gärna lyfta fram detta för mig. Som jag tolkar det, så upplevs "språket" som den "plats" där "texten" eller "tolkningen" uppstår och därför kan det argumentera för att texten eller språket är privligerat - men detta förutsätter då att man först tar texten/språket som en grund - och detta är i sig självt - ett metafysiskt antagande. Dekonstruktion är alltså ett viktigt perspektiv, ett sätt att läsa en text, men det är fortfarande "fast" i metafysiken, ska den frigöra sig från metafysiken, måste den släppa språket som en grund - utan att låta något annat ta desss position - men detta blir svårt eftersom all argumentation måste ta avstamp i någon form av stöd, vare sig det är text/språket, medvetandet, materien, eller annan godtycklig grund/aspekt/substans/etc. Hänger du med i vad jag försöker säga (vilket inte innebär att du måste hålla med)? Håller du även med? Ja? Nej? (och här hoppas jag inte att du börjar arguemntera för att språket har egenskap X, och att X är något som bör priviligeras, eftersom då är du fortfarande fast i metafysiken).


För det första: för att bedriva en textuell verksamhet behöver man alls inte anta någon metafysik, som du gör gällande. För det andra: dekonstruktionen handlar inte om att frigöra sig från metafysiken, utan om att just dekonstruera den. Detta gör dekonstruktionen genom att artikulera de ställen där texten dekonstruerar sig själv.

Jimmy skrev:Menar du att detta är din dekonstruktion? Är detta din historiska läsning av Buddha? Nej, detta är inte dekonstruktion, detta är att i förbifarten nämna några begrepp - utan att förankra dem i historien.


Jodå, dekonstruktion är det, eftersom vi just påvisat metafysiken som den spelar i buddhismen, men någon ordentlig dekonstruktion är det absolut inte, långt ifrån. Eller rättare: dekonstruktionen är verksam i mitt påpekande, men det är så långt ifrån man kan komma en fullständig dekonstruktion.

Jimmy skrev:Det går inte att säga att "Buddha antog" - detta är INTE dekonstruktion, detta är svepande generaliseringar (med eller utan, tron på dekonstruktionens kraft att plocka sönder Buddha).


Nähä, du som nu är expert efter att ha sett en intervju, varför skulle det inte vara dekonstruktion om man får fråga? Självfallet kan dekonstruktion verka också genom svepande generaliseringar, precis som den kan verka genom en massa olika saker, och jag ser inget principiellt motstånd mot att den skulle göra så, gör du?

Jimmy skrev:Så om vi tillåter mig fylla ut lite av historian: reinkarnation var någon som redan var accepterat inom hinduism. Ok, detta var alltså inte ett antagande Buddha gjorde - det var redan djupt förankrat i kulturen.


Du har (som jag påpekade i förra inlägget) helt missförstått vad Derrida menar med historia. När han säger "historia" så talar han inte om några biografiska anekdoter, eftersom de är helt irrelevanta för texten som sådan, utan han talar om de ingående centrala begreppens "inre utvecklingshistoria". Att det redan var djupt förankrat i kulturen ändrar ju inte på det faktum att också buddhismen antar dessa saker.

Jimmy skrev:För att inte på bräckliga grunder, vifta bort "reinkration" som begrepp så ska jag göra en jämförelse: Reinkarnation är så förankrat i öst, så att tron på reinkarnation i öst går alltså jämföras med tron på språket i väst. Förstår du? Det är en BIG DEAL, alltså inget du kan "vifta bort" genom att nämna ett ord kring detta. Att vifta bort detta är att våldföra sig på dessa österländska kulturer, precis som att "vifta bort språket" är att våldföra sig på den västerländska, eftersom reinkarnation, på många sätt, var "naven" i samhället.


Och färgen ljusblå är en BIG DEAL för en schizofren snubbe jag känner, eftersom det enligt han är "Sanningens färg". Vissa saker kan man avfärda utan vidare anser jag, men inte av det skälet att de är metafysik (det är ju till syvende och sist alla teorier), utan för att de är dåliga beskrivningar/förklaringar osv.

Jimmy skrev:Det närmaste ordet tillhands, är alltså, att vara fördomsfull. Ok? Men om vi tillåter oss, nu när vi först affirmerat reinkarnationens enorma betydelse, att kritisera den. Jag har alltså en viss rätt att krisera reinkarkationen, eftersom jag försökt göra en historisk läsning av den, ser dem som "naven" i en hel kultur, och inte bara någon "långsökt ide".


"Rätt att kritisera" har alla, men ju bättre man känner ett fenomen desto mer träffanda kan man kritisera det.

Jimmy skrev:Ok, så vad var Buddhas förhållningsätt till reinkarnation? Som jag kommer ihåg det, är dock inte helt säker, så uttalar sig inte Buddha speciellt mycket om reinkarnation - vilket inte betyder att han avfärdade reinkarnationens betydelse i den kultur han själv tog del av (eftersom att avfärda detta vore att mer eller mindre skjuta sig själv i foten), så vad var Buddhas förhållningsätt? Jo, han sa (om jag inte minns fel) att man inte skulle spekulera kring reinkarnationens vara eller icka vara (eftersom reinkarnation trots allt, tilläts att ifrågasättas), det han istället sa var 1. att det var slöseri på tid att spekulera kring reinkarnation, och 2. att om man istället lade sin energi på att praktisera meditation, så skulle man i detta liv befrias från återfödelse.


Här har vi ju en lustighet. Enligt dig säger Buddha: man skall inte spekulera kring x, utan man skall meditera, för därigenom frigörs man från x redan i detta liv. Nåväl, han spelulerar inte, han antar bara.

Jimmy skrev:Ok, hans budskap var den s.k. "middle way", så han varken förkastade aktivt eller bejakade aktivt reinkarnationen. Men på sätt och vis, så erkänner han ju "reinkarnationens eventuella existens" (trots att han samtidigt säger att den går att upphöra genom nirvana).


... precis...

Jimmy skrev: Detta tycker jag, utifrån ett historiskt perspektiv, är en väldigt bra lösning på "reinkarnationens problem". Han byggde alltså inget rigoröst system kring reinkarnation (eftersom detta redan existerade i hinduismen). Men samtidigt kan vi jämföra detta med hur en västerlänning förhåller sig till språket idag - har t.ex. Derrida förkastat språket? Nej. Har Derrida bejakat språket, i en strukturalisitsk mening? Nej. Derrida hittar alltså ett nytt sätt att förhålla sig till språket, precis som Buddha hittar ett nytt sätt att förhålla sig till reinkarnation. Så utifrån din "kritik" (inte mycket till kritik eftersom det enda du nämnde var ordet reinkarnation - som att reinkarrnation rent implict vore absurt). Nej du förväntar dig inte att Derrida kastar språkbegreppet i papperskorgen, och det är därför helt orimligt av dig att förvänta dig att Buddha gör detta med reinkarionationsbegreppet - om du vill bedriva dekonstrukton, dvs. en historisk analys, en läsning av historien dvs.


Nu är språket ingalunda ett metafysiskt antagande utan något reellt som vi på inga sätt kommer runt, eller vill du göra ett försök att övertyga mig? Med vilka medel då om man får fråga? Sen så antar hella inte Derrida "språket" som någon metafysisk princip, men du antar det.

Här gör du förövrigt än en gång en sån där strukturell jämförelse mellan två olika fenomen, som jag noterat att du har en förkärlek för, här med avseende på att både språket och reinkarnationen är begrepp (blott det och inget mer, men på den grunden kan man ju jämföra precis vilka företeelser som helt, i deras egenskap av att vara begrepp, och hävda dem vara "samma sak"). Uppriktigt sagt, rent idiotiskt. Något större likheter är minsta möjliga gemensamma nämnare anser jag att man kan förvänta sig om en jämförelse överhuvudtaget skall komma på tal, och vara relevant.

Jimmy skrev:Vilket får mig att tänka på, att karma trots allt, kan ses som ett väldigt sofistikerat begrepp, karma översätts ofta som "orsak och verkan", men det är inte "orsak och verkan" i en "rent materiell" eller "meningslös", eller "objektiv" "värde-lös" "mening", utan karma bör förstås som "objektiv orsak och verkan" plus "subjektivt tillförande av värde" - vad innebär detta?


Fast jag håller inte med om det där sista ("subjektivt tillförande av värde"), vilket snarast är ett västerländskt (borgerligt individualistiskt) sätt att betrakta saken på. Bara för att det handlar om "värde" som blir det inte subjektivt, som jag ser det, åtminstone inte när det gäller buddhismen. Har jag fel i det?

Jimmy skrev:Jo, i den "vidskepliga" tolkningen så är "våra straff" något vi accumelerat av "våra handlingar", och detta är inte en så tokig tanke om man inte utgår ifrån en tanke att subjektet är en fristående individ. Om man istället utgår ifrån att subjektet är en del av en intersubjektiv sfär, så betyder detta - "rent immanent" - att alla handlingar har en etisk konsekvens, och genom att falla tillbaka på "karmabegreppet", så skulle t.ex. "västerländsk konsumerism" bli ett väldigt absurt fenomen, eftersom den västerländska konsumerismen bygger mycket på en newtonsk uppfattning av fysiken och en cartiansk uppfattning kring subjektet, dvs. att mina val av att handla kläder sydda av barnarbetare inte har någon som helst etisk innebörd. Karma kan ur detta perspektiv istället bli ett ganska användbart begrepp, dock menar jag inte att det är på detta sätt som begreppet antas och förstås i öst.


Nej, precis, men däremot hade det varit hemskt intressant om du spårade upp begreppet i österländsk litteratur, genom historien (och det är i den meningen Derrida talar om historia främst, att följa t.ex. ett begrepps omvandlingar, det är däför han nämner "genealogi" i samma andetag, inte biografiska anekdoter alltså). Det hade du hemskt gärna fått göra, om du har tid och ork, och se delge oss dina fynd.

Jimmy skrev:Men samtidigt kan jag inte riktigt beskriva hur karma upplevs i öst, eftersom jag inte riktigt kan klargöra deras resonemang kring subjektet (jag skulle naturligtvis kunna göra detta ur ett Buddhistiskt perspektiv, men känner inte att det skulle bli mer begripligt eftersom jag här syftar på en mer generell definition av subjektet).


Min gissning är att karma är att betrakta som objektivt på alla ledder, i och med att subjektet ytterst är ett sken. Men det är bara en gissning, och, som sagt, du hade gärna fått göra arbetet här.

Jimmy skrev:Så antar Buddha karma som ett metafysiskt antagande? Som sagt, reinkarnation och karma är två sidor av samma mynt.


Det är klart han gör, vad skulle meditationen annars motiveras med?

Jimmy skrev:Så vilka metafysiska antaganden återstod av de du räkande up? Jo, "lidandet" och "allt annat". "Allt annat" vet jag tyvärr inte vad det är, och kan därför inte göra en dekonstruktion, dvs. en historisk analys, en läsning av det, du får helt enkelt vara mer konkret.


Hmmm.... låt se: allihop! Att du talat lite om ditt förhållande till dem här, gör dem väl på inget sätt till mindre utav metafysiska antaganden? Svårt att förstå riktigt vad det är du tror dig ha gjort.

Jimmy skrev:Men sen kommer vi till lidandet. Kan Buddhas tankar om lidandet ses som ett metafysisk antagande? Ja, med handen på hjärtat, om några av Buddhas ord ska betraktas som metafysiska antaganden, så är det hans "antaganden" kring lindandet. Men, för att inte på "lätta grunder" slå bort hans s.k. "metafysiska antaganden" kring lidandet, så låt oss göra en historisk analys kring hans begreppsforumlerande, hur hans begrepp kring lidande, rent historiskt, tog form, eftersom detta är att göra en historisk analyis, en specifik läsning av Buddhas ord. Låt mig flika in med något annat, nämligen mitt perspektiv på etik: etik kan definieras på många sätt, och i öst så har "etik" till stor del representerat genom och inom just Buddhism. Jag skulle personligen kunna ställa mig bakom, att en givande definition av etik - är att förhålla sig till lidandet. Lidandet är, för mig, genom egna erfarenheter, och min Buddhistiska influens, det som till mångt och mycket definierar vad etik är. Det finns naturligtvis andra definitioner på etik, en definition jag hörde när jag studerade filosofi på Södertörn, var att studera etik (ungefär) är att studera det korrekta eller rätta handlandet. Jag själv skulle nog även ur min integrala bakgrund kunna definiera etik som det intersubjektiva (dvs,) rättvisa, handlandet (tillskillnad från det subjektiva/sanningsenliga eller objektiva/sannings-representativa handlandet).


Så det var Wilber som var uttolkaren av buddhismen ovan? Jag tänker på detta med subjektivt/objektivt och läsningen av karmabegreppet. För inte klarar orientalerna av att tala för sig själva, de vet ju inte riktigt vad de själva säger, de behöver alltid en vit västerländsk uttolkare av nån lustig djävla anledning... Kan bara säga att jag tycker det är förbannat synd att du inte läser originalverken istället. Tala med traditionen istället för om den.

Jimmy skrev:Men om vi antar att vi, istället för att utgå ifrån lidandet (eftersom Buddha antagligen inte gjorde detta), så låter vi oss utgå ifrån handlandet - en "godtycklig människa" kanske inte definierar etik utifrån rättvisa, utan ifrån vad som är "gott" eller "lämpligt" för människan ifråga, och vi återgår till min tolkning av Buddhas historia med antagandet att Buddha ännu inte börjat studera lidandet, utan funderar mer allmänt kring handlandet: Buddha var enligt historien, en prins, han hade alltså en priviligerad uppväxt, vilket innebär att han, redan från tidig ålder t.ex. hade materiella tillgångar som andra människor kanske behövde spendera en hel livstid för att bygga upp - om de ens lyckades med det. De flesta av oss kanske skulle vara tillfreds med att leva i en familj, med fru och barn, i ett rikt liv av materiellt överflöd. Buddha var dock inte detta, genom hans uppväxt så ville hans föräldrar att han inte skulle "ta del" av "vanliga människors" tillvaro, men i sin barndom så kom han, vid ett antal tillfällen i kontakt med fattiga människor, deras fattigdom och deras sjukdom, och blev då chockad eftersom detta inte var likt de villkor han själv växt upp i, han tog för givet att alla människor hade hans goda förhållanden. Av någon anledning så kunde han inte inte avfärda dessa tankar och känslor han fått av sin interaktion med fattigdom, brist och sjukdom, här kan man alltså antyda att han "fastnade" i en slags "inre etisk konflikt" kring vanliga människor bristande levnadsvillkor - och detta är något som kan kallas för "lidande" (låt oss f.t. endast förhålla oss till ordet lindandet, trots att begreppet är mycket mer utvecklat och har mer djupgående innebörder, "otillfredställelse" skulle alltså vara utbytbart), han visste först inte vart han skulle vända sig, men kom sedan i kontakt med asketer som hade upptagit en strikt livshållning - i förhoppningen, och tron på att denna praktik eventuellt kunde leda till en befrielse från detta "lidande". Vi kan här observera att han inte är någon "skrivbordsfilosof" som på sin fritid och i sin navelskådning spekulerar kring världsfrånvända begrepp, tvärt om, det lidande han upplevde var något som var högst förankrat i hans medmänniskors liv, att detta lidande till större delen utgjorde och definierade dessa människors mest basala levnadsvillkor. Buddha kände antagligen en form av "maktlöshet", att trots att han var en väldigt mäktig person utifrån samhällets mått, så var han oförmögen och okabel att hjälpa dessa människor ur deras (materiella och andliga) levnadsvilkor. Det är därför, ur mitt perspektiv, ganska "orimligt" att tala om "metafysiska antaganden", dessa villkor var högst fysiska, högst existentiell, osv. Eftersom det, i de kulturströmningar som rådde, fanns allmänna accepterade (dvs "subkulturella") idéer kring en eventuell praktik, ett eventuellt handlande för att "komma bortom" detta lidande.


Som sagt, biografiska anekdoter är för dekonstruktionen helt ointressanta. Texten står på egna ben, den behöver ingen "author(ity)", den behöver inte sin författare, texten har sina betydelser oberoende av författaren. Som du kanske känner till så har poststrukturalismen flera gånger utropat "författarens död"? Och att han upplevde lidandet betyder inte att det blir mindre av ett metafysiskt antagande.

Jimmy skrev:Och här inträder kanske det första metafysiska antagandet: det finns en metod, en praktik, som leder till upphörandet av lidandet, och denna metod kallades då för "asketism". För att ö.h.t. kunna begripa asketismen, behövde Buddha "gå till roten" av dessa antagnaden han ryktats om, i sitt tillstånd av plåga upplevde han att han inte hade några andra alternativ eftersom han endast kände till de kulturella strömningar som fanns tillgängliga för honom i den kontext han befann sig i,

Han gav alltså upp sin familj, med fru och barn, och sin egendom, för att "dekonstruera" "asketismen". Hur som helst, för att göra en historia kortare: han levde ett ytterst disciplinerat liv som asket i ett antal år (har för mig det var runt 8 år eller så), vilket resulterade i att han till slut höll på att avlida p.g.a. näringsbrist.


Märkligt att du känner att du måste ge mig en historielektion, och ändå verkar det som att jag kan min buddhism minst lika bra, om inte bättre än vad du kan din, och ändå så är det du som menar dig vara experten på området, och själv påstår jag mig inte ens min bildning på området svara upp mot nåt slags minimikrav på anständighet. Men, men...

Jimmy skrev:(kommer inte ihåg hela historien nu och är för lat för att slå upp den på wikipedia)


Ja, just det, man förväntar sig liksom att det ska sitta i ryggmärgen på dig med tanke på hur stora anspråk du gör jämt och ständigt. Men du är visst wilberist först och främst, och endast i andra hand har du haft någon kontakt med det österländska?

Jimmy skrev:När han låg avsvimmad p.g.a. näringsbrist kom någon förbi och gav honom mat, eftersom personen såg vilket dåligt skick Buddha var i. Efter detta gav hur som helst Buddha upp sin asketism eftersom han dragit den till sin extrem, och ändå inte nått befrielse från lidandet, han gav upp hans tidigare "metafysiska antagande" om att asketismen kanske kunde hjälpa honom. Han gav alltså upp sin fastsa, men fortsatte med sin meditation. Det han gjorde nu var att han tog ett beslut: att han skulle sitta på en sten och meditera, och han lovade sig själv att han skulle sitta kvar, även om det skulle vara så att "hans kött ruttnade och hans blod torkade ut" (allmänt känt citat).

Det han gjorde nu, var att anta ett nytt "metafysisik antangen", dvs. att han antog följande: antingen mediterar jag tills jag når fullständig befriende från det lidande jag nu känner, eller så dör jag i mitt helhjärtade försök att nå befrielse från lidandet, hur som helst kommer jag inte att röra mig bort från denna sten under detta träd. Detta antagande, är något historiskt accepterat, och jag skulle kunna acceptera detta som Buddhas "underliggande metafysiska antagande". Hur som helst så mediterade han i 40 dagar innan han nådde "en insikt", och denna insikt innebar en befrielse från sitt tidigare "metafysysia antagande", han nådde alltså "befirelse" och behövde nu inte längre sitt "första metafysiska antagande" (dvs att han skulle meditera genom att sitta på stenen under trädet tills han dog).


Ser alls inte på vilket sätt det skulle vara att "befria" sig från det underliggande metafysiska antagandet. Och fortfarande gäller att biografiska anekdoter är ointressanta för dekonstruktionen som sådan, men det är onödigt av mig att tjata om det nu när du ändå har missförstått det där med historia och skrivit hela ditt inlägg utifrån den tolkningen. Så skit samma. Likväl ser jag, som sagt, inget i den där berättelsen som på något sätt skulle ändra på det faktum att buddhismen bygger på en rad metafysiska antaganden.

Jimmy skrev:Han upplevde att han nådde en inre frid, men vad som är viktigt att poängtera, är att detta "utblåsande", inte är ett metafysiskt antagande, utan ett utrotande av det tidigare metafysiska antagandet han hade. Eftersom han nu upplevde frid, behövde han inte längre göra någora "rationaliserande antaganden kring lidandet", han fick den "bekräftelse" han upplevde att han sökte.


Vet inte om du slarvar med språket bara eller om du helt missförstått. Lidande är en metafysisk bestämning, på samma sätt som liv är en metafysisk bestämning. Att han utifrån de metafysiska antaganden han ursprungligen gör efteråt kan dra vissa slutsatser är inget konstigt alls, utan snarast en mer eller mindre ofrånkomlig följd av antagandena själva. Man hade rent av kunnat säga att det är mycket troligt att någon annan hade kommit med buddhismen om inte Buddha hade gjort det.

Jimmy skrev:Ur detta formulerade han senare, vad som kom att kalla, Buddhas fyra ädla sanningarna, som i kortfattad form, ungefär är följande (och observera att dessa är i en "slags" kronologisk ordning) (det var flera år sedan jag läste en definition av dessa, så jag kan vara lite rostig):

1. det existerar lindande/otillfredställelse (eller "dukkha" existera) (detta är egentlingen inte mycket till "metafysiskt antagande", det är snarare en fysisk realitet Buddha upplevde i hela sitt liv)
2. lidandet har en orsak, som relaterar till "anatta" ("anatta" är Buddhas "empririska" "insikt" i "subjektets" (Buddhas) "natur" , detta kan, upplevas som ett metafysiskt antagande, men eftersom denna formulering uppkom efter hans befrielse, så tolkar jag det snarare, för Buddha som en slutsats. För någon som inte gått igenom den praktik Buddha gått igenom, så förblir detta dock ett metafysiskt antagande till det eventuellt blir motbevisat genom menditationen, men meditationen är med nödvändighet ingen garanti, precis som asketismen inte var någon garanti för Buddha. Det är alltså endast ett metafysiskt antagande för något som ännu inte agerat Buddhas expriment - eftersom det inte finns någon empirisk grund att stå på om inte meditation först tas upp)
3. det finns en lösning/utväg från "anatta" (om detta är ett metafysiskt antagande eller inte, är likvärdigt med 2)
4. lösningen är den åttafaldiga vägen (detta kan ses som ett metafysiskt antaganden, men jag ser det snarare som att buddha erbjuder en praktik, en metod att ta sig ur lidandets problem. men är det något som har "kulturellt baggage" så är det den åttafaldiga vägen, eftersom detta är åtta "tumregler" för etiskt agerande, dvs åtta dygder. Dessa MÅSTE alltså inte upptas. det finns inget "magiskt" vid dessa, utan de har endast ett högt praktiskt värde. men kan i dag ersättas av t.ex Wilbers "integral life practice" osv.)


1. Nejdå, det är ett metafysiskt antagande, det är precis vad det är, oavsett om du tycker det har en "fysisk" karaktär. Det är ett ontologiskt påstående, eller onto-teo-logiskt som vissa skulle ha sagt (läs både om Heideggers kritik av metafysiken och Derridas kritik av Heidegger, det sätter det hela i perspektiv).

2. Det är ett metafysiskt påstående, men det här är mer utav en metafysik tagen som ett "system". Här används ju de redan tidigare antagna metafysiska påståendena för att ur dem härleda andra saker. Och metafysiken blir inte motbevisad genom meditation. Varför skulle den bli det? Man varken motbevisar en partikulär metafysik genom meditation eller undsmiter metafysiken i stort genom meditation. Empirin är också ett metafysiskt antagande, för inte kommer väl empirin som princip genom empiri?

3. Givetvis är också detta ett metafysiskt påstående.

4. Också det är ett metafysiskt antagande. Varför skulle det göra nån skillnad att det rör sig om en "praktik"? Praktiken svarar ju mot något visst mål, alltså härbärgera en viss teleologi? Detta som du säger om att det skulle vara åtta "tumregler" och kunna ersättas med Wilbers "integral life practice" är det nåt du hämtat från buddhismen själv eller från Wilber? Helt ordinär etnocentrism kallas det. Orientalen tillåts inte tala för sig själv, utan här i väst sitter några självutnämnda experter och talar om för alla (inklusive orientalen själv) vad han eller hennes texter egentligen betyder.

Jimmy skrev:Så vi har alltså följande "metafysiska antagaden":

* Att asketismen leder till befrielse (Något Buddha kom att förkasta).
* Att Buddha skulle sitta på en sten och meditera tills hans kött ruttnade och hans blod torkade ut, eller tills han nått befrielse.
* De fyra ädla sanningarna (som jag tidigare gett uttryck för).
* Man kan även se hans "befrielse" som ett metafysiskt antagande - även fast han själv upplevde den "rent empiriskt", men detta faller i sådant fall tillbaka på tillit kring Buddhas sanningsenlighet.


Nej, vi har, som sagt, bra många fler metafysiska antaganden än så. Men vill du använda nån annan definition av metafysik så får du förstås det. Det du säger om den sista punkten här är riktigt, men du får gärna förklara varför det skulle falla tillbaka på "tillit kring Buddhas sanningsenlighet"? Tvärtom är det väl så att anta "Buddhas saningsenlighet" också det är ett metafysiskt antagande? Och inte något som motsäger tolkningen utav den där punkten som gällande ett metafysiskt antagande. Kanske är det din formulering som är förvirrande bara.

Jimmy skrev:Och thats it. Naturligtvis har han yttrat massa andra saker, men hans hållning är "the middle way" som innebar ett undvikande av extremtistiska ställningstaganden, därför finns inte så många metafysiska antaganden i det Buddha sade, eftersom han uppmanade till att undvika spekulation, och istället fokusera på det han empiriskt upplevt gett resultat.


Som jag redan påpekat så har du en egen definition av metafysik här som jag måste hävda är fullkomligt irrelevant för en diskussion om dekonstruktionen. Möjligtvis är den både gång- och fruktbar i andra sammanhang, men när man talar om dekonstruktionen så förefaller den direkt meningslös och skulle tvinga oss att koncipiera "dekonstruktionen" på ett helt annat sätt. Och, som redan påpekat, i denna strikta meningen (av "metafysik"), så är bygger också empirin på metafysik. Alltså, i den mån empirismen är en icke-filosofi (eftersom den vänder sig bort från spekulerande) måste den likförbannat stödja sig på filosofi.

Jimmy skrev:Som jag nu redovisat, så är det inte så "enkelt" att det går att avfärda Buddhas ord som metafysiska antagaden, eftersom det är "fysiska erfarenheter", blandat med ett "metafysiskt hopp", blandat med flera år av medveten livsstil av disciplinerad praktik/meditation, blandat med insikter/resultat av denna praktik.


Som du redovisat. Nej du har antagit, du har antagit en definition av metafysik (du har i sjäkva verket skräddarsytt denna din definition att passa dina syften) som alls inte är den gängse, eller ens är sådan att begreppet "dekonstruktion" kan vara meningsfullt. "Fysiska erfarenheter" är inte "meningsfulla" i sig själva, utan för att vara det måste metafysiken till. Till exempel måste där finnas en teleologi för att en praktik, som lösning på ett specifikt problem, skall till.

Alltså, backa och gå tillbaka där du tog avstickaren, och ta rätt väg den här gången. Du har i själva verket inte redovisat något annat än just detta att du antagit ett metfysikbegrepp som renderar dekonstruktionen meningslös. Och i det perspektivet är det ju tämligen märkligt att man alls söker "rädda" nåt undan dekonstruktionen. Just detta att du söker "rädda" buddhismen, som om dekonstruktionen skulle vara nåt ont som hotade skada den, är rätt märkligt i sig. Tvärtom borde du uppmuntra till dekonstruktion av buddhism, såväl som allt annat. Så att vi erhåller "fördjupad förståelse" i de olika fenomenen.

Jimmy skrev:Låt mig jämföra med detta:
Scenario 1:
vi antar att vi har en tegelsten framför oss, person J (Jimmy) och person K (Karatemästare) antar att det går att slå sönder stenen med sin hand, för Jimmy är detta ett metafysiskt antagande, men för Karatemästare är det ett fysisiskt antagande.
  Men är då: att kunna slå sönder tegelstenar ett metafysiskt antagande? Det beror naturligtvis om vi någonsin erfarit någon som slagit sönder en tegelsten.



Jag förstår inte din poäng. Vill du göra din definition av metafysik allmänt gällande. Vad skulle det vara bra för när den inte klarar av att ta hänsyn till de speciella problem som dekonstruktionen ställer oss inför? Då blir ju hela den här diskussionen meningslös. Bättre är väl att vi håller oss till en sådan definition som istället klarar av detta?

Det är klart att också karatemästarens antagande är av metafysiskt slag. Det finns förövrigt mycket som kan gå fel på vägen, och det är alls inte säkert att han lyckas ha sönder stenen. För att göra det enkelt: all teori är metafysik.

Jimmy skrev:Scenario 2:
Att sedan någon skrivbordsfilosof spekulerar kring eventuella dimensioner i alternativa universum utan att han någon metod för att erfara detta, är en helt annan sak.


Det är klart man kan med hjälp av metafysik studera annan metafysik. Och visst finns det, enligt mig, olika grader i fråga om metafysik. Jag anser till exempel att spekulationer kring fler dimensioner än de vi upplever är "vulgärt". Men det är en helt annan fråga än huruvida det är metafysik eller inte.

Jimmy skrev:Att anklga något för att bygga ett metafysiskt system, kan syfta till både scenario 1 och scenario 2.


Ja, det kan syfta till båda delar, och även till karatemästarens antagande. Däremot förstår jag inte ditt ordval, men har märkt av samma sak hos Auk. Alltså detta med "anklaga". Att konstatera att något är metafysik är ingen anklagelse. Och all metafysik bär med sig en problematik som den själv är upphov till. Det är väl där ni upplever er anklagade, att man påpekar att dessa antaganden som görs leder till paradoxer. Själv betraktar jag det tvärtom som "upplysande" om någon pekar ut en sådan sak i det jag säger. Nu är jag förstås ganska försiktig, och noga, med hur jag talar (även om jag är slarvig som fan i vissa avseenden), just för att undvika sådana motsägelser. Men också jag gör metafysiska antaganden när jag teoretiserar, och det skulle inte vara någon "anklagelse" av er att konstatera detta.

Jimmy skrev:Att det sedan finns en dyrkan och en mytbildning kring personer som slagit sönder tegelstenar någon gång, samtidigt som det finns dyrkan och mytbildning kring personer som spekulerar kring eventuella dimensioner i alternativa universum (fyllda med rymdödlor) är lite olika saker.


Givetvis, men vad har det här för relevans alls i sammanhanget?

Jimmy skrev:Skillnaden är denna: finns det en praktik, där det går att återskapa en "empirisk erfarenhet av ett anspråk på en given upplevelse", om svaret är: Ja, det finns en praktik, och ja, det finns flera personer som gör anspråk på att ha upplevt detta, och denna tradition råkar vara en av de största kulturyttringarna i mänsklighetens historia, så kanske man ska vara lite försiktigt i vad man uttalar sig kritiskt om, om man först inte vågar affirmera kulturyttringen i en "anda av nyfikenhet".

Att det sedan även går att empiriskt bevisa att meditation förändrar människors hjärnvågor, och att detta går att påvisa genom PET-scans osv, och att det har gjorts det osv, det är också något att ta i beaktning.


Att det går "empiriskt testa" gör det inte till mindre utav metafysik. Så, än en gång, rusa inte iväg så förbannat. Det är ett djävla aber att ropa tillbaka dig till där du tog fel väg. Det blir mindre sträcka att gå tillbaka om du först förvissar dig om att det är rätt väg du svängt in på.

Att det går att förändra "hjärnvågor" med meditation, varför skulle det alls vara intressant i det här sammanhanget? Och fortfarande så måste ju detta att "förändra hjärnvågor" svara mot något specifikt mål för att alls vara intressant i termer av att vara "en praktik". Allting förändrar förmodligen våra "hjärnvågor" så varför är det bara meditation du tar fasta på? Jo, för att den förändrar hjärnvågorna på ett visst sätt, ett sätt som du kopplar samman med en viss teleologi, med ett visst ändamål, med ett visst syfte, och där det ändamålet har sitt upphov där har du också det metafysiska antagandet. Är det svårt? Tror nog jag har varit tydlig nog för att du ska komma rätt nu.

Jimmy skrev:Jag motsätter mig inte att en dekonstruktion är möjlig, det jag påpekar är att den faktiskt också måste göras, av någon som är påläst i historien, eftersom dekonsruktion är en historisk analys, en läsning av historien.


Nej, som redan påpekat, så är dekonstruktion inte en historisk analys och befattar sig överhuvudtaget inte med biografiska anekdoter, utan en läsning av metafysiska texter. Historien i sig är smockfylld med metafysik. Det kanske viktigaste som kan sägas om dekonstruktionen är följande (och jag parafraserar fritt här, men vill minnas att CAUSTIX citerade Derrida sägandes något i stil med det följande, vet dock inte ur vilket verk det är hämtat): varje utsaga av typen "dekonstruktionen är x" missar poängen a priori. Du får helt enkelt lov att läsa Derrida, inte svårare än så.

Dekonstruktion är vidare inte något som "görs", utan något som redan finns i all metafysik, och verkar genom vissa gester som man kan kalla "dekonstruktiva" och som först på senare tid kunnat tillskrivas "dekonstruktörer" (ja, bara sen slutet av sextiotalet, början av sjuttiotalet), men under alla andra historiska epoker verkat genom andras försorg (gesterna i sig kan man likväl fortfarande kalla "dekonstruktiva", även om personen ifråga inte visste ett skit om dekonstruktionen som sådan).

Vill du däremot göra en fullständigt dekonstruktion av buddhismen är du förstås välkommen (men med "påläst i historien" vet jag inte hur det står till på den fronten, verkade mest som du bara hade klyschor att tillgå, och min gissning är att du hämtat dem dels från wikipedia och dels från Wilber, men inte från något originalverk överhuvudtaget). Huruvida man alls kan dekonstruera något fullständigt är en annan fråga, som är långt ifrån avgjord.

Jimmy skrev:Nej, precis. Och av liknande anledning kan man inte anklaga att Buddha gör metafysiska antaganden om reinkarnation och karma, eftersom dessa begrepp redan existerade som en nav i tidigare kulturer.


Va?! Det där följer absolut inte. Det du säger är att vad som helst för antaganden som redan finns i kulturen, och som man sväljer, per automatik är resistenta mot metafysik, men det är ju enbart svammel. Givetvis kan det röra sig om metafysik, varför skulle det inte kunna det?

Det är vidare inte intressant huruvida Buddha "kom på" en viss sak eller om han hämtade den från någon annan, dekonstruktionen befattar sig inte med författarbiografier eller historiska anekdoter, utan håller sig endast till texten som den sysselsatt sig med. Det väsentliga för dekonstruktionen är att dessa metafysiska antaganden de facto ligger till grund för buddhismen. Du har kort sagt fått allt om bakfoten. Detta är dock inget ovanligt, och det är lite av skälet att jag har så dåligt med tålamod i frågan. Det finns så mycket att missförstå med det hela, att man får jobba för sju om man ska lyckas få nån att förstå. Därför säger jag bara: läs! Då slipper man ju dessa evighetsspekulationer kring vad det "är" eller "inte är".

Jimmy skrev:Om jag ska vara petig, så talar Jiddu Krishnamurti inte lättvinningt om ens "Sanna Jag". Det han dock påpekar  han om är att det vardagliga jag vi har, är en social konstruktion. Han använder naturligtvis inte begreppet "social konstruktion", eftersom detta var på 30,40,50 talet. Han pratar istället om vad han kallar "conditioning" (samtidigt som han försöker undvika att återanvända begrepp för mycket, eftersom det medför en risk att begreppen urholkas osv), men innebörden av detta är att det finns en "social historia" och att det ofta är denna "sociala historia"/"conditioning" som ageras ut - så länge vi inte är uppmärksamma dvs. Han har ett uppriktigt negativt förhållningstätt till relgion och är väldigt hård mot traditionell religion, han är helt emot relition som en social institution eftersom han trycker på maktmissbruket som förekommer (något jag själv ofta underbetonar, detta eftersom jag själv tyvärr, på gott och ont inte har speciellt mycket egna erfarenheter av, och därför inte kan uttala mig speciellt mycket om, även fast jag vet att det är regeln snarare än undantaget när det kommer till religion), men likväl håller han sig kvar till begreppet religion, eftersom han dekosntruerar det, kan slår helt enkelt bort all urvattning och är radikal (dvs går till roten av begreppet), och det är därför även jag envidsas med att använda begreppet religion. Att låta begreppet religion definieras av mytisk dogmatism är enligt mig "kulturell highjack", något jag inte kan tolerera.

Krishnamurti är dock mer försöktig än mig att yttra sig i positiva termer (även fast det även förekommer). Ofta talar han i metaforer, en metafor han använder är att vi måste "öppna ett fönster" och låta det stå öppet - först, och endast eventuellt då, så kan vi komma i närheten av något "andra kallat" Gud.


Det väsentliga är att han förutsätter ett "Sant Jag". Det är vad som är intressant för dekonstruktionen, inte om han är försiktig med att tala om det eller what not, utan endast som det ligger som grund för hans system, och det gör det ju. Att tala i metaforer hjälper en inte undan metafysiken på nåt sätt. Tvärtom förutsätter ju metaforen i sig en hel del metafysik. Den [metaforen] är ett som står för ett annat, och hur något kan stå för något annat, det vill säga representera/symbolisera något, är en fråga som man med fog kan diskutera en hel del, och som Derrida behandlat i en rad olika texter.

Jimmy skrev:Alltså, jag vet inte om jag villl gå så långt att jag vill säga att medvetandet måste ta en "omväg", dock så erkänner t.ex. Wilber (som är långt mer inläst på Freud bland annat eftersom han hade en väldigt bra mentor, än vad han är på Derrida, som han pinsamt nog verkar gjort en felläsning av, något som han, utifrån hans personlighet, gärna vill släta över, jag förstår denna egenskap hos Wilber, eftersom det är den dåliga sida som kommer med allt hans goda). Wilber menar att Frueds tanke om det undermedvetna/omedvetna är något revolutionerande, att detta är en modern tanke som helt lämnats ute i alla tidigare förmodern/religiösa sammanhang, m.m.


Ja, precis som Derrida tar fasta på också i den där intervjun. Det handlar om att vi omvandlar rationalitetsbegreppet här. Och nu på senare tid har man ju, genom till exempel Deleuze, också velat inkludera kroppsligheten (men det finns också en tradition från t.ex. Marcuse, och Reich, som talar om liknande saker, men i en något annorlunda mening). Man talar också om t.ex. en feminin rationalitet. Ja, kort sagt, man läser om förnuftsbegreppet på en rad olika sätt och breddar det för att bättre kunna svara mot dessa nya krav som ställs på det. Men Freud är revolutionerande i samma mening som Marx och Nietzsche är revolutionerande (som Ricoeur påpekar), det handlar om att man avslöjar förnuftet inför det självt, avslöjar dess affinitet till andra drivkrafter, och tvingar fram detta vidgade förnuftsbegrepp.

Jimmy skrev:Detta tykcer jag är väldigt intressant, och visst ligger det mycket i detta. Krishnamurti har ofta sagt något liknande, men han formulerar sig på ett annat sätt, han har inte sin främst bakgrund i västerländsk filosofi och dess idéer om språk, utan lutar sig mer tillbaka till österlänska idéer kring språket (idéer som jag ofta står nära vid), Krishnamurti formulerar det såhär: han pratar ofta om det han kallar för "thought" dvs "tänkande" (han kallar ibland även "thought" för "the known", dvs att vårat tänkande alltid lutar sig tillbaka på något vi redan vet) och detta är något som är ett resultat av vårat "memory"/"minne", han menar alltså att allt tänkande har sin rot i minnet (detta är liknande tanken att tänkandet har sin rot i språket), men Krishnamurti har en annan twist på det: han menar att minnet (språket) är "ett hinder", att det är våra minnen som är i vägen för att vi ska möta the "unkown", här kan man ta in Derridas kritik av att använda begreppet "reconstruction", Krishnamurti menar att tänkande alltid utgår från tidigare erfarengheter och att vi därför helta tiden försöker "rekonstruera" det vi redan vet, vi försöker alltså hel tiden "förstärka" vårat egna tänkande, och att vårat tänkande springer ur vårat minne och att vårat minne till stor del utgörs av "conditioning" dvs social prägling (som kan förstås som en icke-dekokstruktiv programmering). Det Krishnamurti (som andra österländksa tänkare är inne på) är att det-kända-tänkandet endast har en "rekonstruktiv" funktion, och för att närma oss det "okända" så kan vi inte tänka, hans metod är alltså "en slags" dekonstuktion men inte genom språket utan att "observera" (en slags "förutsättningslös observation", som inte involverar att acceptera eller kritisera, utan mer "motta"), men att detta inte är att "tänka", alltså det är uppenbaligen en process, men Krishnamurti kallar detta för "lärande" och inte för "tänkande". Det är därför Krishnamurti envisas med att säga att ha inte är ute efter att "övertyga" utan istället "undersöka".

Hursomhelst, så är detta med språket och tänkandet och medvetandet till stor del en fråga om hur olika traditioner använder begrepp på olika sätt, det är som sagt en definitionsfråga.


Intressant, men som jag tidigare påpekat så finns det en väsentlig skillnad. Krishnamurti antar, som du säkert noterat, en transcendental signifiant när han föreställer sig en väg ut ur predikamentet. Det gör inte dekonstruktionen. Så Krishnamurti gör precis som Marx, Freud, eller Nietzsche, han kritiserar metafysiken med en annan metafysik.

Jimmy skrev:Alltså, begreppet "autencitet" är något ytterst kontroversiellt, men jag har några exempel där jag kan förklara vad jag menar. Men rent kortfattat går det att förklara sähär: skillnaden mellan legitimitet och autencitet är skillnaden mellan konservation och progression.

Försöker man "legitimera" något, så handlar det om "samma struktur" (även fast det kan vara nya personer som deltar, på nya platser, osv) att "legitimera" något är alltså inte att tillföra något, utan att "translate" (dvs. att överföra i en översättande mening).

Försöksöker man däremot uttrycka något "autentiskt" så handlar det om en "komplexifiering", en mer komplex struktur som tillåter flera nyanser och mer rättvisa omdömmen, det är en progressiv kraft, något transformerande (dvs att överföra i en överskridande mening).


Kan man inte erkänna skillnaden i legitimitet och autenticetet, så kan man inte klargöra skillnaden mellan (t.ex) Konolialism och Feminism (som den var på 70-talet).

Att tillsätta en ny påve är att upprätthålla legitimitet, medans protestantism var ett exempel på ett exempel på autencitet. (Kanske inte världens bästa exempel).

Ett annat exempel: Att födas in i en viss social klass inom hindusim och acceptera detta är att legitimera hinduismen, att göra som buddha, dvs bryta av och omformulera något mer autentiskt.

Men detta betyder inte att all form av "försökt till autencitet" är progressiv, den kan ofta upplevas som progressiv, men i själva verket vara regressiv (Sverigedemokraterna är ett exempel på detta).


Poängen är simpel: förutsätts där ett "överskridande" eller inte? "Autenticiteten" fungerar med andra ord som en transcendental signifiant.

Jimmy skrev:Jag förstår inte sista meningen: "Som något konserverande förstod ingen ens den borgerliga revolutionen.".

Alltså det som är progressivt vid en tidpunkt, blir vid en senare tidpunkt - då det lyckats integrera sig och befästa sig, något konservativt. Vet inte om detta relaterar till det du sade dock.


Här går du emot dig själv, emot vad du sade ifråga om vetenskapen. Finns väl inget som säger att det måste ske så av nödvändighet? Jag förstår dock att du inte anser det nödvändigt att här vara mer noggrann än vad du är, och att poängen med din utsaga står att finna på just det plan som du lagt fram den på. Önskar andra vore lika goda läsare som jag själv är, men man får hålla till godo med det som bjuds.

"Som något konserverande förstod ingen ens den borgerliga revolutionen" - med detta menas precis det som står, att ingen tolkade (vid tidpunkten för dess inträffande) den borgerliga revolutionen som något konserverande, och inte heller tolkar vi den så idag.

Jimmy skrev:Nej, som jag tolkar det, pratar han om det du refererar till, men detta såg han som "the good or bad fortune" (se fetstilta, mellan (1a) och (1b) ), men efter detta (dvs från (2b) och (2b) )påpekar han att "reconstruction" endast vore att (åter igen) legitimera det som (redan) existerade (dvs från (3a) och (3b) ). Du syftar alltså till något han pratar om innan - dvs. varför det ut ur sympunkt av "andras" eller "the positive work" är bra att hålla sig till deconstruction, men efter detta så ger han ju sin egen, högst personliga förklaring. Och visst jag erkänner nyttan i att inte ta för lättvinningt på dekonstruktion ur dess dekonstruktiva aspekt, men det jag påpekar är att han verkar implicera olika saker i begreppen, dvs. att han här associerar dekonstruktion med autencitet-genom-progression och rekonstruktion med legitimitet-genom-konservation. Inte vet jag om han alltid förhåller sig till dessa begrepp i alla senare sammanhang kan pratat om dessa, men för mig personligen är det inget konstigt att begreppet är mer laddat (även fast jag inser att det är svårt för dig att erkänna detta, vilket inte är något jag heller kräver av dig här och nu, kände bara att det är viktigt att poängtera detta).


Jag utgick från det du citerade och inget annat, intervjun är det minst ett år sen jag såg så jag minns hemskt dåligt med detaljer (men har passat på att se om den nu), kom bara att tänka på den för jag ville minnas att den var osedvanligt pedagogisk för att vara med Derrida, och att den berörde för ämnet relevanta saker. Men visst förknippar han begreppet "rekonstruktion" med något annat än dekonstruktionen, varför det skulle vara svårt för mig att erkänna vet jag inte, vet heller inte vad du tror dig mena med det. Att "rekonstruktion" är olämpligt att beteckna dekonstruktionen, är för att re-konstruktion syftar på ett återbyggande, det vill säga att anta ett nytt fundament, medan det är precis vad dekonstruktionen inte gör. Intervjuaren ser dock något som han tycker verkar "rekonstruktivt" i dekonstruktionen, och detta är helt enkelt det faktum att dekonstruktionen inte bara avfärdar allting rakt upp och ner som "metafysik", vilket du tycks tro, utan att dekonstruktionen mer påminner om en djupgående meditation på vissa texter. Det är helt enkelt (om man får uttrycka sig så) ett sätt att läsa, och enligt mig det utan minsta tvivel mest djupgående och noggranna sättet som finns att läsa en text på. När Derrida säger "i have no special attachments to these words", så syftar han just på det jag sade, på begreppet "dekonstruktion" som taget i bruk och traderat.

Jimmy skrev:Hur som helst, det är därför Krishnamurti undviker att hålla sig till samma begrepp (även fast det finns nackdelar i detta med, eftersom viss en pedagogisk och även "pr" mässig aspekt går förlorad). Detta är hur som helst ett bra exempel på hur "bokstavstroende" växer fram. Och även Krishnamuri har sina begrepp som han återkommer till, osv. Och även hur mycket Krishnamurti påpekade och återkom till detta (och att han inte ville bli betraktad som en Guru), så tycks det (i vissa stadier av människors moraliska utveckling, väldokumenterat i utvecklingspsykologin) finnas ett behov av att idealisera andra människor, och detta är inget att förakta. Som jag ser det, så försvinner aldrig idealiserandet av andra människor - det blir bara mer "moget", man kan erkänna människors brister, samtidigigt som man kan erkänna dem, utan att för dens skull lyfta dem till skyarna (vilket inte har något med teorierna att göra, teorierna kan man ha ett annat förhållningsätt till).


Väl formulerat. Men här är jag av åsikten att man skall slänga ut idealiserandet helt och hållet. Inte söka behålla nån av termerna, vilket inte heller går (som jag sade i din tråd om att "förheliga det svaga"; väck med det heliga och det profana försvinner i samma gest, hust eftersom de är motsatser).

Jimmy skrev:Jag förstår vidare inte vad du menar med: " subjektet inte är närvarande för sig självt"?


Ja, till exempel i intervjun så exemplifierar Derrida detta med det "undermedvetna". Det är inte så att subjektet är genomskinligt och glasklart, att det kan känna sig själv och alla sidor till sid självt, utan vad det undermedvetna visar på är just att det finns ett "överskott" som tränger in från nån annanstans ifrån (som tränger upp i det medvetna under ifrån, för att låna metaforen). Som snarast är att betrakta som subjektets Andre. Det är ett sätt att visa på att subjektet inte är en självförklarande närvaro enbart, vilket inget annat heller är.

Jimmy skrev:Att säga att människan aldrig är närvarande för sig självt är att bedriva total misstro mot människor och deras förmåga att till eget omdömme, vilket är att bedriva det totala förmynderiet. Här kommer jag att tänka på präster i kyrkan, socialarbetare på sockontor eller kommuniser i kina.


Där håller jag inte alls med. För vilken instans skulle man kunna stödja sig på då? Svaret är ingen! Vilket innebär att man också misstror "sig själv", är du med? Om subjektet aldrig är helt närvarande för sig själv så erkänner man bara det faktum att också vad jag t.ex. "menar" är en fråga om tolkning. Att "ursprunget" är kluvet. Osv. med en rad andra klyschor. Önskar att nån hade orken att sätta sig in i Derrida. *host*

Jimmy skrev:Människor har alltid en viss förmåga att beskriva sina intentioner, och detta är ju hela poängen med psykoanalysen, skulle människor inte ens, i relativ bemärkelse, kunna beskriva sina intenioner, skulle ingen psykoanalys kunna bedrivas, eftersom syftet med psykoanalysen är att få subjektet att bli "närvarande för sig självt" kring sina försvarsmekanismer.


Jäss, precis, och det är just därför psykoanalysen inte är dekonstruktion. Psykoanalysen antar egots självnärvaro som grund för hela den psykoanalytiska verksamheten. Men den har likväl uppmärksammat att det inte är självnärvarande utan psykoanalysen. Frågan är om Freud nånsin föreställde sig det möjligt att helt upplysa det undermedvetna, som det sägs i klyschan ("där Det är ska Jag vara"), eller om det snarare rörde sig om riktningen på strävan bara. Oavsett vilket spelar det ingen roll för dekonstruktionen, för den är det tillräckligt att antagandet om en självnärvaro görs.

Jimmy skrev:Och den "relativa fulländingen" av detta är vad man i Buddhism kallar "nirvana".

Wilber har en variant av sin AQAL modell som han kallar "8 zones", där han kartlägger de 8 vanligaste metodologiska perspektiven:


Nu börjas det!

Jimmy skrev:Att beskriva subjektet inifrån (inside subjective interior) kallar Wilber fenomenologi, och detta är vara patienter i psykoanalys gör - därav varför Wilber kallar Freud för "den stora fenomenologen", eller meditationsutövare. Outside Subjective Interior är vad Wilber kallar strukturalism, och skillnaden mellan fenomenologi och strukturalism menar Wilber att "strukturalism = fenomenologi + tid" genom att följa upp och göra kvalitativa intervjuer på subjekt, utifrån deras egna perspektiv över 5,10,20 år så får man material. Detta är "inte synligt" för subjektet själva - eftersom det är så lång tid - men tar vi Spiral Dynamics t.ex. så bygger den på över en miljon intervjuer, på människor i olika åldersgrupper och olika kulturer som följts upp i över 20 år.


Ja, vi vet vid det här laget att Wilber hittar på egna definitioner till en massa ord. Men frågan är i vilket avseende Wilber skiljer sig från strukturalister (i den gängse meningen), i metodologiskt hänseende alltså, och från laissez-faire-liberalism i etiskt/politiskt hänseende? Du gillar ju att göra strukturella liknelser, här har du en att bita i.

Jimmy skrev:Klart är man kan kan få fram vad som är närvarande för subjektet, allt annat är förmynderi och misstro.


Vadå "misstro" (överförmynderi har vi ju redan visat på varför det aldrig överhuvudtaget skulle kunna vara)?

Jimmy skrev:Dekonstruktion är förresten huvudsakligen i denna modell under metodologin "cultural anthropology", dvs. och perspektivet är "outside intersubjetive pluralism".

Psykoanalys är huvudsakligen fenomenologi/strukturalism.

Och Marxism huvudsakligen under systemteori (dvs "outside interobjektive pluralism", dvs ekonomi).


Ja här kom en sån där strukturalistisk tolkning igen. Synd att Wilber inte är lika skarpsinnig som Lévi-Strauss, som lyckades formulera predikamentet han (och all humanvetenskap) befann sig i med sin "bricoleur".

Det står förövrigt klart för mig när jag ser den här klassificeringen varför jag alltjämt upplevt dig ersätta mig med halmdockor i diskussioner vi haft. Den missar ju allt väsentligt med de olika rörelserna, och tar fasta på helt oväsentliga saker, och detta gör den eftersom den har ett visst (religiöst/psykoterapeutiskt) syfte med klassifikationen.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 12 sep 2009 00:08

Jag vete fan, men det verkar som att språket utgår från en enkel logisk mall som utgör stommen i alla senare bildade ord och dess motsatspar.
En slags råkopia som helt enkelt tvingar fram begreppen i en viss riktning, ger det kropp och form utifrån ett universiellt sätt att tänka utifrån vår begreppsförmåga och vår plats i utvecklingen. Trots det finns det skillnader, mest bestående av skillnader i behov och det verkar som om vi i väst rent allmänt inte har haft ett större behov av att uttrycka oss känslomässigt. Vi kan inte med ett speciellt ord förmedla den exakta nyansen av hur vi mår, vi kan inte heller med en rad meningar få en annan att dela vår upplevelse utan att denne själv måste ha en egen självupplevd referens som motsvarar det beskrivna. Men detta är anser jag format utifrån omständigheter i den miljö vi verkat i och under olika epoker, likväl är jag övertygad att om stenåldermänniskan hade uppfunnit datorn före oss på en glömd plats, så hade ordterminologin formats på samma sätt även om orden i sig hade skiljt sig från dagens.

Skall man ändå göra en distinktion mellan det talade och det skrivna, så kan man likna det vid konstnärens vision om tavlan, idén kontra den färdiga tavlan vilket i min mening aldrig kan överträffa idén men å andra sidan kan säga så mycket mer än just idén då den måste tolkas av de enskilda betraktarna  som till antalet är fler än den enskilde skaparen vilket därmed ger upphov till fler tankar, därav uttrycket en bild säger mer än 1000 ord.

Men i bildtolkningen kan vi aldrig bortse från våra kulturella identiteter och den prägling de har på oss, den skrivna texten är på samma sätt bilden av ordet som dock alltid blir mindre än vår immateriella tanke som är gränslös medan det skapade är begränsat till sin form och innehåll och uttrycksmöjligheter. Vi kan måhända dekonstruera det skrivna ordet, men kan vi någonsin göra det samma med våra tankar och känslor och vad är isåfall nyttan med detta, att förvandla oss till biologisk mekanik, robotar? Det spelar i den meningen ingen som helst roll vad som är sant eller falskt, behåll mystiken och gräv ned yxan för detta skall inte lösas.

Kan likväl ändå avsluta med en liten dekonstruktion i form av en ordlek.

Svart och vitt blir grått, varav grå betyder just mörk+vitt, en tanke som går igen på de flesta språk. Men den gråa färgen är också svår, grav och därför även seriös, något att ta på allvar för annars kan den orsaka harm som kan leda till något gräsligt. Alla dessa ovan uttryck markerade i blått går alltså på ett och annat sätt historiskt in i samma färg, uttryckt som en blandning av just det mörka och det ljusa för att skapa en sorts stämning.
Vad kan då mer känneteckna detta hemska tunga groteska allvar bättre än en gammal kärring, nej just det, inget.

Utifrån en folksaga om tre hiskeliga kärringar benämnde  romarna en provins till graecia, dagens Grekland, därav greker. Långt senare kom latinamerikaner att kalla alla utlänningar för gringos, som kommer av ett spanskt uttryck som motsvarar svenskans "det är rena rama grekiskan", eftersom man inte fattar vad de säger, därav betydelsen främlingar och utlänningar. Vi är alla därmed språkligt "kärringar" för de spansktalande och det utan att de majoriteten har en aning om det, men vem vet, undermedvetet ligger kanske den språkliga logiken fortfarande  bakom ordet i kärnan och gror. Gringos, eller för att knyta an till färgen grått igen men med en annan vinkling, era grisar. :wink:

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 12 sep 2009 01:34

Vet inte var ni får era föreställningar om dekonstruktionen ifrån, men jag känner då inte igen någon utav era beskrivningar.

Din föreställning om språket Zokrates betraktar jag dock med Derrida som förlegad, men den är allt annat än ovanlig likväl:

Derrida skrev:Phonē, in effect, is the signifying substance given to consciousness as that which is most intimately tied to the thought of the signified concept. From this point of view, the voice is consciousness itself. When I speak, not only am I conscious of being present for what I think, but I am conscious also of keeping as close as possible to my thought, or to the "concept," a signifier that does not fall into the world, a signifier that I hear as soon as I emit it, that seems to depend upon my pure and free spontaneity, requiring the use of no instrument, no accesory, no force taken from the world. Not only do the signifier and signified seem to unite, but also, in this confusion, the signifier seems to erase itself or to become transparent, in order to allow the concept to present itself as what it is, referring to nothing other than its presence. The exteriority of the signifier seems reduced. Naturally this experience is a lure, but a lure whose necessity has organized an entire structure, or an entire epoch; and on the grounds of this epoch a semiology has been constituted whose concepts and fundamental presuppositions are quite precisely discernible from Plato to Husserl, passing through Aristotle, Rousseau, Hegel, etc.


Sen måste ju detta med att talet föregår skriften också ifrågasättas, och det kan ifrågasättas genom en sån enkel gest som ett endaste ord: différance. Som ni kanske vet så skrivs différence i franska normalt sett med ett e, snilledraget Derrida tar till är att skriva det med ett a. Vad innebär då det i det här sammanhanget? Jo, att det är en ljudlös skillnad. Det är alltså ingen skillnad i ljud, utan endast grafiskt. Skriften re-presenterar alltså inte talet.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 12 sep 2009 01:48

Och, förlegat eller ej, det tycks som om utvecklingen har en förmåga att gå i cirklar, gamla tankar återkommer lika frekvent som nya inträder. Tror inte heller att vi någonsin kommer fram till en slutgiltig sanning ifråga om vissa filosofiska idéer.

För att svara på trådens rubrik, vad jag vill peka på är att det mest intressanta med att rekonstuera begrepp är för att peka på vad begreppen historiskt har betytt under olika epoker för att därmed bättre kunna sätta sig in i förfädernas sätt att tänka och förstå, därmed inte sagt att detta till fullo ändå låter sig göras, men annars blir det bara tokigt om vi skulle lägga dagens moral och etiska värderingar på våra förfäder dem till men.

Att begreppen, ordens innebörd ständigt växlar med betydelseskiftningar som pekar lite än hit och dit, utesluter inte tanken om att för att begreppen skall vara fungerande så måste de ändå bära med sig en viss del av kärnan i sitt innehåll som aldrig kan ersättas, för annars går ju meningen med orden helt förlorade och vi hamnar i en än större språkförbistring där inte ens landsmän förstår varandra, men å andra sidan verkar ni ju vara där redan.

Språk utvecklas snabbare idag på grund av att vi kraftigt förkortat avstånden mellan olika folkslag, en utveckling vi inte kan eller bör stoppa, men för att detta skall glida på smärtfritt krävs det en än större tolerans i samhället, något som bara kan ske genom just fler samtal.
I övrigt anser jag att en viss språklig förförståelse ligger medfött hos människan, men det skall inte dras för höga växlar på detta då det i praktisk betydelse mest liknar pseudovetenskapens.

Ingen som uppskattade knorren på mitt förra inlägg?

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 12 sep 2009 02:20

Kan inte sova så jag skriver en fråga istället.

Kan någon av er, på vetenskapliga grunder avfärda att det skulle finnas något som "ett ständigt närvarande kollektivt undermedvetet"?

Kan någon av er bevisa att tid och rum inte är lika begränsade i tanken som i vår yttre verklighet?

Ser fram emot svar.


Ps, innan jag somnade igår såg jag hur en tiger dödade en man, bland det första jag såg när jag vaknade var en notis om en tiger som dödat en man. Visst finns det slumper, men under dagen samtalade jag med en för mig okänd kvinna om ett problem, varpå jag insåg, så även hon, att vårt samtal redan hade utspelat sig i våra tankar innan vi svarade varandra. Helt kvasi och inget jag kan använda mig av annat än som en idé om att allt kanske ändå inte någonsin kan till fullo förstås.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 12 sep 2009 03:16

Ledsen, men jag begriper inte ens. Är alldeles för inne i min kurslitteratur, försöker plugga ikapp det jag redan hunnit hamna efter (jag är bäst på båda delarna, så därför oroar jag mig aldrig för att ligga i takt).

Vad gäller kollektivt undermedvetet, tycker det är ett otympligt begrepp att röra sig med. Språket är däremot, bokstavligt talat, ett kollektivt omedvetet. Tar man begreppsligheten som sådan tror jag man kan komma ännu närmre begreppet "kollektivt undermedvetet". Vi ska också ha i åtanke det som Lacan tog fasta på (i Freuds tidiga skrifter, inte minst "Vardagslivets psykopatologi" och "Drömtydning") när det gäller det undermedvetna som sådant: "det är strukturerat som ett språk". Alltså jag har svårt att se varför vi skulle anta att där fanns ett "medvetande" som var kollektivt, men jag tror att om vi vill undersöka de fenomen som ofta tillskrivs ett sådant medvetande (i brist på bättre eller mer vetenskapliga begrepp) så görs det bäst genom att studera vissa yttringar och verkningar av språket.

Varför skulle tid och rum skilja sig mellan "inre" och "yttre" verklighet?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

matahari
Inlägg: 1136
Blev medlem: 04 maj 2007 00:30
Ort: slutet av början.

Inläggav matahari » 12 sep 2009 22:20

Zokrates skrev:
Kan någon av er, på vetenskapliga grunder avfärda att det skulle finnas något som "ett ständigt närvarande kollektivt undermedvetet"?


Du menar i form av en fjärils effekt fast på människor undermedvetna?
Underlåtenhet att agera är väll närmast en kollektivt medvetenhet,
kanske! Masspsykos var har man sett i senare efterkrigs forskning
vara en realitet i Hitlers Tyskland, kan man ju säga är en undermedveten
medvetenhet och synbar efteråt då slutresultatet bevisar effekten av
psykosen.

Våran kära superhjälte hjärn professorn Martin Ingvar har på fullt allvar
påstått i radions filosofiska rummet att datorer i dag kan emulera en
människas hjärna, men han var väldigt ogin på att försöka förklara
hur denna dator skulle kunna föra ett filosofiskt resonemang än mindre
hur den skulle kunna utföra en självanalys kring sin egen medvetenhet!
Appropå det här med tal, språk, text och labyrinter!

http://www.mediaprojekt.fmls.nu/content ... gvar-del-1


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster