Hur får jag självinsikt?

[Tedd]

Hej, Jag går på gymnasiet nu och jag har undertryckt min egen personlighet sen jag gick i grundskolan. Det känns som jag inte har något sätt att vara, och jag är helt oförmögen att vara spontan och säga vad jag tycker. Jag känner för det mesta stor frustration och ilska som jag inte har något utlopp för. Jag har inget sätt att lätta på trycket, förutom att slå på dörrar och väggar när ingen är i närheten. Jag kan inte ens vara mig själv inför mina föräldrar och syskon. Det har varit såhär sen jag gick i grundskolan. Jag var duktig i skolan och visade framfötterna en del vilket gjorde att vissa andra i klassen tryckte ner mig, förlöjligade mig och så vidare. Jag vet inte varför, men jag trodde det de sa var sanningen och blev väldigt tillbakadragen. Jag lade skulden på mig själv, trodde det var jag som var fel. Jag tror jag har ganska låg inrapersonell (?) intelligens. Jag kan inte "vara i mig själv" när andra är omkring. Jag har svårt att tolka mina egna känslor och jag är överdrivet självkritisk. Jag har i stort sett inga vänner och tillbringar dagarna framför datorn, tvn eller med att läsa böcker. Jag känner stor frustration när jag vet att jag kan mycket bättre, och förstår mycket mer än jag kan uttrycka i ord. Jag är nog ganska intelligent, jag fick 1.5 på högskoleprovet. Men jag är som sagt inget bra på socialt och personligt samspel. Eller så är jag bara hämmad och har dåligt självförtroende.

Vad ska jag göra för att få självinsikt?

PS. Ursäkta om detta inlägget inte hör hemma på forumet DS.

[hovnarr]

Hej Tedd!

Välkommen hit! Hoppas du gör flera inlägg på detta forum. Jag hoppas också att du kommer att finna att filosofiforum handlar om ett givande och ett tagange som ibland övergår i varandra.

Till dina frågor: Det finns två vägar att vandra, och jag tycker du ska ta dem båda. De utesluter inte varandra, snarare tvärtom - innesluter.

Den yttre vägen tycker jag kännetecknas av dagens kognitiva beteendeterapi. Den handlar om en krass analys om var du är idag, var du skulle önska att du var och hur du kan ta dig dit. Om du t.ex. önskar att du hade flera vänner behöver du bl.a. utsätta dig för sådana miljöer (genom fritidsaktiviteter etc.) där du kan finna nya vänner.

Den inre vägen är mer personlig och saknar i större utsträckning än den yttre färdiga svar. Visst kan böcker och allehanda tips hjälpa även här, men oavsett vad du läser (Nalle puh eller Tao te ching) ger det dig ingenting om du inte samtidigt reflekterar över vad du läser.

Känner du till Dr. Phil? Den skalliga TV-psykologen som är både älskad och hatad av tittarna. Jag har på känn att han har mycket att ge dig. Läs hans bok "Life Strategies". Det är inte enbart en bok av insikter, utan också en bok med övningar. Och detta, Tedd, är den bittra sanningen att man måste GÖRA för att förändra. Att läsa en bok hjälper inte om man inte samtidigt ändrar sitt sätt att bete sig - inåt, eller utåt. Det är en bok som gett mig mycket vad gäller självinsikt - men långt ifrån allt. Jag tror i varje fall att det är en bra början. Det var det för mig.

Lycka till!

[Tedd]

Tack för välkomnandet!
Angående Dr. Phil ligger jag nog närmare de som hatar honom än de som gillar, men det är möjligt att det bara är på grund av sättet han framställer sig som allvetare. Jag får nog erkänna att jag egentligen aldrig lyssnat på vad han säger. Fördelen med hans bok skulle väl vara att jag kommer åt budskapet lättare, när jag kolla på det på tv känns det mest pinsamt, att han framställs som nån slags mirakelgörare.
Tack för svaret, jag ska försöka kolla upp boken.

Finns det några lätta sätt att lätta på trycket, när man är frustrerad? Det känns ibland som jag är fast i en tryckkokare, och inte vet vad jag ska göra.

[Makterna]

Hej, Jag går på gymnasiet nu och jag har undertryckt min egen personlighet sen jag gick i grundskolan. Det känns som jag inte har något sätt att vara, och jag är helt oförmögen att vara spontan och säga vad jag tycker. Jag känner för det mesta stor frustration och ilska som jag inte har något utlopp för. Jag har inget sätt att lätta på trycket, förutom att slå på dörrar och väggar när ingen är i närheten. Jag kan inte ens vara mig själv inför mina föräldrar och syskon. Det har varit såhär sen jag gick i grundskolan. Jag var duktig i skolan och visade framfötterna en del vilket gjorde att vissa andra i klassen tryckte ner mig, förlöjligade mig och så vidare. Jag vet inte varför, men jag trodde det de sa var sanningen och blev väldigt tillbakadragen. Jag lade skulden på mig själv, trodde det var jag som var fel. Jag tror jag har ganska låg inrapersonell (?) intelligens. Jag kan inte "vara i mig själv" när andra är omkring. Jag har svårt att tolka mina egna känslor och jag är överdrivet självkritisk. Jag har i stort sett inga vänner och tillbringar dagarna framför datorn, tvn eller med att läsa böcker. Jag känner stor frustration när jag vet att jag kan mycket bättre, och förstår mycket mer än jag kan uttrycka i ord. Jag är nog ganska intelligent, jag fick 1.5 på högskoleprovet. Men jag är som sagt inget bra på socialt och personligt samspel. Eller så är jag bara hämmad och har dåligt självförtroende.

Vad ska jag göra för att få självinsikt?

PS. Ursäkta om detta inlägget inte hör hemma på forumet DS.

Det var ett mycket intelligent inlägg och jag ska försöka ge ett lika intelligent svar. Du är helt enkelt inte vanan inne ännu. T.ex. vanan hur man ska hantera ett kaxigt svar. Vanan hur man ska klä sig och bete sig för att få acceptans från dem man måste gå i samma klass som. Det enda du kan göra är att analysera hur dina kompisar tänker och lista ut hur du kan vinna deras respekt. Skulle du ha de senaste märkeskläderna och få det att se äkta ut, skulle de säkert respektera att du hellre läste böcker och grejade med datorn, än att göra typiska fjortissaker som att röka och dösnacka.

Jag känner inte dig men tror ärligt talat inte att det är din intrapersonella intelligens som är fel på. Du har helt enkelt blivit ett offer för människans behov av att stöta ut den som är mest udda. Och udda behöver inte vara negativt att vara, det kan även vara positivt. Men socialt blir man utstött även om man är positivt eller blandat udda.

Anser du att du behöver lära dig mer om andra fungerar, så är det säkert inte så svårt! Det är ingen talang utan det räcker att kunna en handfull knep. T.ex. ha koll på de andras referensramar (modefilmer, klädmode, musiktopplistor etc).

Utanförskapet blir förstås en ond cirkel, så försök bryta den. Även om det kan kännas helt fel att köpa märkeskläder som är onödigt dyra (kanske ett par tusen) i annat syfte än att du gillar dem, så kan det vara den mest effektiva lösningen på dina sociala problem. Vad du köper är inte ett plagg att hålla dig varm om vintrarna med, utan social acceptans. Och så sett är kanske ett par tusen kronor billigt. Tyvärr är det så att om man är tillräcklig olik alla andra, så blir man utstött, det ingår i dumsvenssons mentalitet. Det är bl.a. därför skatten är 80% för de rika och 50% för andra.

Kärnan till ditt problem sitter alltså sannolikt inte i dig själv, utan i hur människor fungerar och hur statens skolor är uppbyggda. Så känn inte att det är "fel" på din intrapersonella intelligens. Det du tror är en insikt om värdelöshet, är antagligen bara depression över att de andra behandlar dig dåligt. Skaffa andra vänner som du har mer gemensamt med.

Kan ev. ge fler tips om du ger mig mer personlig information.

[Tedd]

Makterna, tack för ditt inlägg. Jag känner igen mig i det du skriver om utanförskapets onda cirkel. Jag förstår också att dyra kläder skulle kunna ge mig status eller respekt. Men jag känner ovilja mot det av nån anledning. Kanske att jag då skulle ge upp det lilla av mitt ego jag har kvar och blir som alla andra. Men egentligen är det kanske som alla andra jag vill bli. Kanske är motviljan mot det grundad i den attityd jag förknippar med märkeskläder, att de som tryckt ner mig bär sådana.
Jag kan inte känna att jag är nedtryckt nu längre i min nuvarande klass. Det har trots allt blivit bättre sen grundskolan. För 2 år sen hade jag inte kunnat skriva ett sånthär inlägg. Men det hänger liksom kvar. Den där känslan av att man är mindre värd och inte har samma rätt att bära åsikter.

Den värsta situationen är när jag försöker vara social och säger något, men det kommer ut fel och låter mer som en förolämpning än en komplimang. Kanske är det den frustrationen som gör att det blir så, att jag har undertryckt aggression som ger sig till känna. Varje gång det händer känns det som jag aldig vill prata igen. Och personen jag sade det till tycker mindre om mig, åtminstone känns det så, vilket gör att jag känner mig mindre omtyckt av den och då uppträder jag som om jag tycker mindre om den. Komplicerat detdär, det blir liksom som en ond cirkel. Så mycket hade lösts om jag hade kunnat förklara mig och säga "oj, förlåt, det där kom ut fel" eller något liknande. Men om jag ber om ursäkt för allt jag gör, vilket jag känner att jag egentligen måste, så kommer det bara att bli pinsamt och verka som om jag vill att de ska tycka synd om mig.

Det är svårt att tala direkt ur hjärtat, allt jag säger går igenom kritiska granskningsprocesser innan jag öppnar munnen. Det gör att jag låter tillgjord. Jag har också svårt att skriva "sanna" inlägg, kan låta löjligt men jag får nån slags nervositet när jag skriver på forum och skriver inte som mig själv utan försöker vara annorlunda. Försöker vara så som jag tror att det förväntas av mig, vilket är helt meningslöst eftersom ni som läser detta inte känner mig eller har några förväntningar på mig. Detta inlägget skriver jag i Notepad och kopierar in, det gör mig mindre nervös. Jag kan då släppa loss och bara skriva det jag verkligen känner, strunta i om det låter tillgjort eller högtravande.

Hur ska jag tänka? Hur ska jag se mig själv i förhållande till andra?

[Nonstop]

Hej Tedd!
Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Faktiskt så formligen vimlar det av människor som är 'socialt inkompetenta', men vi väljer ofta att inte lägga märke till dem. Vi ser bara dem som är sociala och spontana och alltid säger rätt saker, alltså dem vi skulle vilja vara SOM. Och jämför oss med dem. Förstås. Och det kan ju vara en väg att vandra, men en väg med svåra och ensamma uppförsbackar. En framkomligare väg är att aktivt söka sig till andra med samma problem och ta sig an motluten tillsammans. Åtminstone är det min erfarenhet.

[J R Auk]

Jag säger som Bruce!

You gotta be like water.

Jag tycker det låter som om du inte vill vara med dom andra.
Alltså, visst ingen vill ju vara ensam. Men det ger en inget att umgås med människor bara för att umgås med människor.

"Det känns som jag inte har något sätt att vara, och jag är helt oförmögen att vara spontan och säga vad jag tycker. Jag känner för det mesta stor frustration och ilska som jag inte har något utlopp för. Jag har inget sätt att lätta på trycket, förutom att slå på dörrar och väggar när ingen är i närheten. Jag kan inte ens vara mig själv inför mina föräldrar och syskon."

Först och främst, nu är du dig själv. Eller? Det känns som det iallafall.
Du behöver inte be folk om lov för att vara. Dom tvingas att acceptera dig hur som helst. Och så länge du känner att du beter dig i enlighet med din moral så kan du skita i alla andra.
Det är inte din förlust om dom går eller inte lyssnar, det är deras.
Jag tror att du har en bild av vem du vill vara. Och du har en bild av vad andra vill att du ska vara, och en bild av hur du ska bete dig för att bli populär. Jag tror också att dom inte går ihop. Kom ihåg att du inte är skyldig någon nått. Du har inget ansvar för hur andra uppfattar dig. Du har ett ansvar för ditt agerande och inget annat.

Vad är det som hindrar dig från att vara spontan? Vad är det som hindrar dig från att säga vad du tycker?
Har du testat en endaste gång? Jag slår vad om att inget särskiljt kommer hända. Ingen kommer reagera nämnvärt.

Säg varför ska du vara dig sjäv? Vem är du? Hur skulle du inte kunna vara dig själv? Är du inte genom din blotta existens?

Försök inte vara du är redan. Slappna av, och var som vattnet. Streta inte emot, kämpa inte för att hålla bilden av dig själv samman. Låte din personlighet grena ut sig, dela upp sig, växa sig stark. Ge inte efter, men kämpa inte emot. Flyt förbi hindren som bäcken porlar över stenar. Våga vara galen och våga visa din uppskattning över andra.

Våga bryta mot normer bara för att det är kul.

För att avsluta. Ingen vill ha någon som behöver någon. I toppen på hierakin står den som inte engagerar sig, men han står okrönt.
Den krönte är den som uppvisat minst behov av andra, trots att det oftast motsatt förhåller sig. Sen tar politiken vid för att skapa den resterande ordningen.

Du vill vara, du vill passa in. Ingen vill ha någon som behöver någon.
Det kommer märkas, det läcker ut sublimt. Och folk hugger som pirayor, din död nån annans bröd (inte bildligt då).
Den som trampar på dig kommer inte vara längst ner, vilken tröst va.

Så gör dig fri ifrån behovet av andra och andra kommer göra sig beroende av dig.

Och för guds skull gå inte och köp en massa märkeskläder för att passa in, gör inte avkall på dina intressen för att en majoritet föredrar andra. (majoriteter finns det inte mkt gott att säga om)
Du har ju styrkan att skriva om det här, så jag gissar att det bara är en tidsfråga innan du klarar ut dina problem helt på egen hand.

PS Det känns inte särskiljt befriande att slå i väggen va? Du vet ju att det är kontraproduktivt så det bästa är att bara låta bli, försök inte substituera. Och du sikta på den okrönta positionen det är nog där du hör hemma DS

[Tedd]

Tack, J R Auk! Det gav mig mycket att fundera över.

Men hur menar du här?

För att avsluta. Ingen vill ha någon som behöver någon. I toppen på hierakin står den som inte engagerar sig, men han står okrönt.
Den krönte är den som uppvisat minst behov av andra, trots att det oftast motsatt förhåller sig. Sen tar politiken vid för att skapa den resterande ordningen.

och

Och du sikta på den okrönta positionen det är nog där du hör hemma DS

Den som är oberoende är den som andra ser upp till. Men att vara oberoende är väl inte samma sak som att vara oengagerad? Kan du förtydliga?

Du har nog en poäng i att jag inte alltid vill vara med personerna omkring mig. Deras samtalämnen är inget jag känner för att följa med i. Dom verkar se status i att hata saker, och bara ha så mycket åsikter som möjligt. Jag delar inte deras värden. Men det finns också personer som är intressanta och som jag gärna skulle umgås med. Det är när jag försöker ta kontakt med dom som situationen jag beskrev uppstår.

Jag är för övrigt mycket tacksam för att du delar din visdom!

[Tedd]

Nonstop, det är möjligt att man kan få stöd och hjälp av andra i samma situation, om båda verkligen vill ta sig ur den. Jag har haft kontakt med andra som varit väldigt negativa och det har haft motsatt effekt. Två negativa personer möts och även om de finner gemenskap och samhörighet, så drar de bara ner varandra, och sjunker djupare i sin depression. Jag ser mig inte längre som en negativ person, jag tror färdas i rätt riktning, och ser ljuset i tunnelns slut. Det skulle vara mycket intressant och antagligen givande att möta en annan sån person.

[Tedd]

Kom ihåg att du inte är skyldig någon nått. Du har inget ansvar för hur andra uppfattar dig. Du har ett ansvar för ditt agerande och inget annat.

Det där är en tankeställare för mig.

Ursäkta att jag skriver flera inlägg på rad, jag har inte tålamod att låta mina tankar tänkas klart.

[Tedd]

Först och främst, nu är du dig själv. Eller? Det känns som det iallafall.

Ja, jag är nog mer mig själv under pseudonymen Tedd än om jag hade skrivit under eget namn.

[Drawing Down The Moon]

Tedd, vad finner du viktigt i livet?

"Jag har i stort sett inga vänner och tillbringar dagarna framför datorn, tvn eller med att läsa böcker."

Två av dina huvudintressen (tv och dator) är passiva och rent av destruktiva för ditt jag. De håller dig från att finna insikt om dig själv. Ersätt dem med positiva aktiviteter som baseras kring saker du bryr dig om (har du inga så lär de snart komma när du kopplar bort beroendet av passiv media). Gå ut i naturen och upplev!


"Det är ingen talang utan det räcker att kunna en handfull knep. T.ex. ha koll på de andras referensramar (modefilmer, klädmode, musiktopplistor etc)."

Detta är bara förkastligt. Dina vänner finner du genom intressen som är viktiga för dig.

[Tedd]

Jag har egentligen ganska många intressen och talanger. Jag gillar att fotografera, teckna och jag spelar gitarr. Men jag utövar dem oftast ensam. Jag är faktiskt ute i naturen en del och fotograferar, där är inte så mycket folk. En lurig sak med datorn är att det känns som man har vänner bara för de finns på ens msn-lista.

Jag känner mig hotad och stressad i andras närvaro. Om någon tar kontakt känns det ofta som ett hot. Jag antar att det gör att andra upplever mig som hotsam eller avvisande. Det kan vara för att jag levt under förutsättningar där jag ständigt var rädd för att bli hånad.

Jag känner ett start behov av gemenskap och bekräftelse, men vet inte hur jag ska kunna uppleva det så som jag känner just nu.

[Knutenborg]

Jag måste bara tala om riskerna då man (utan att vilja det) avvisar människor och har en hotfull utstrålning (jag vet att jag själv var sådan i många år).

Risken finns att man när man väl träffar människor som man gillar att umgås med och som man vill ha kvar i sitt liv så blir man så livrädd över att förlora dem att man tillslut gör det.

Hur du får självinsikt... kan tyvärr inte hjälpa dig där, jobbar för tillfället med min egen... men jag kan säga som så, ju mer man vet om sig själv desto lättare är det att inse vad andra tycker om hos en... capisch!

[J R Auk]

Tack, J R Auk! Det gav mig mycket att fundera över.

Men hur menar du här?

För att avsluta. Ingen vill ha någon som behöver någon. I toppen på hierakin står den som inte engagerar sig, men han står okrönt.
Den krönte är den som uppvisat minst behov av andra, trots att det oftast motsatt förhåller sig. Sen tar politiken vid för att skapa den resterande ordningen.

och

Och du sikta på den okrönta positionen det är nog där du hör hemma DS

Den som är oberoende är den som andra ser upp till. Men att vara oberoende är väl inte samma sak som att vara oengagerad? Kan du förtydliga?

Du har nog en poäng i att jag inte alltid vill vara med personerna omkring mig. Deras samtalämnen är inget jag känner för att följa med i. Dom verkar se status i att hata saker, och bara ha så mycket åsikter som möjligt. Jag delar inte deras värden. Men det finns också personer som är intressanta och som jag gärna skulle umgås med. Det är när jag försöker ta kontakt med dom som situationen jag beskrev uppstår.

Jag är för övrigt mycket tacksam för att du delar din visdom!

Det är lite som i politiken. Åsikten som väger tyngst är från den som inte själv har någon vinning i sakfrågan. Den som inte själv är politisk kan ofta säga det som den engagerade inte kan. (skulle kunna, men vågar oftast inte eftersom det innefattar dom själva)

Den som inte strävar efter att vara populär är ofta den som är populär.
Hierarkier är en illusion. Dom existerar enbart hos dom som erkänner dom. Att någon står över dig är endast något som du själv kan bestämma. Ingen kan tvinga sig till en position över, därav politiken. Vi måste få samtycke från dom vi strävar att höja oss över.

Så med oengagerad menar jag, oengagerad i den hierarkiska ordningen.
Att sakna vilja att inrätta sig ger en position av makt. Att inte erkänna strukturen ger en ett oberoende.
Detta är skrämmande för dom som tror sig i behov av en plats i hierarkin, därav "I toppen på hierakin står den som inte engagerar sig, men han står okrönt."
Kungen är till för folket. För att stabilisera strukturen. Det är lättare att acceptera en känsla av mindervärde om det på toppen finns en ensam elit. Vi väljer oftast att förhöja utstående individer till i besittning av något ouppnåeligt. Om vi jämnställer dom med oss själva blir det så påtagligt att vi inte utnyttjat vår kapacitet. Om vi väljer att se dom som unika behöver vi inte axla ansvaret av att det skulle kunna vara vi. Allt som någon annan gör kan vi. (inte bildligt då)

Oberoendet ger dig en reel fördel i relationer med andra.
Du behöver inte vara rädd för att förlora dom, och kan uppvisa ärligare reaktioner som gensvar till dom.