Vägskäl

Moderator: Moderatorgruppen

Hyrn
Inlägg: 1
Blev medlem: 23 sep 2009 01:27

Vägskäl

Inläggav Hyrn » 23 sep 2009 03:23

Mitt största problem är att jag tar livet för givet. Jag ser det som en lek. Många tänker så, men många lever faktiskt inte så.  
När jag vaknar på morgonen så är min första spontana tanke: "Jaha, vad för bra grejer kommer att hända idag då, utan att jag själv ska behöva göra något åt det".
Där är problemet. Jag förväntar mig att saker och ting ska ske utan att jag behöver lyfta ett finger. Gång på gång tänker jag: "Men för i helvete människa, VAKNA"
Det här har lett till att jag på något sätt lever i en "status quo".
Vi alla vet att saker och ting inte formar sig självt. På något sätt har jag lyckats blockera allt som har med utveckling att göra. Jag vet inte om det är någon typ av rädsla jag har. En rädsla för att tappa kontrollen på något sätt. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Normalt sett skulle man ju känna sig väldigt fri och tillfreds med att hitta sig själv. Men jag har levt så pass länge i den här dimman så det har blivit en livsstil för mig. Jag går runt i cirklar. Stampar på ett och samma ställe.

Jag vet att det påverkar folk omkring mig negativt. Men om jag är medveten om problemet, varför kan jag då inte finna ett sätt att lösa det?
Jag försöker. Men varje gång jag hittar en glöd så försvinner den lika snabbt som den kom. Missförstå mig inte nu. Jag älskar livet. Jag älskar alla i mitt liv. Men jag vet att en sådan här typ av nonchalans leder bara till ensamhet i slutändan. Det är min största rädsla. Att leva ensam. Återigen; Om jag är medveten om problemet, varför jobbar jag inte
på det? Jag tänker på det hela tiden. Men Jag är rädd att det har gått för långt. Att det kommit till den grad att jag inte längre tror att något spelar någon roll. Det jag skulle behöva göra är att skrika. Skrika så pass högt så gudarna får en släng av tinnitus. Det som bekymrar mig här är det som skulle hända efter skriket. Jag skulle kläckas ur en puppa, se allt som om det vore första gången jag tittade på det. Jag skulle då behöva en guide. Men vem skulle guida? Det låter väldigt osannolikt jag vet, men jag kan inte komma ifrån den känslan. En krypande känsla som ger mig gåshud bara jag tänker på det.

En person som levt på det här sättet så pass länge - försummat livet i nästan 10 år. Finns det hopp för honom? Klart som fan det gör. Jag behöver bara hitta en ny startpunkt. Just nu står jag vid ett vägskäl där jag inte riktigt vet vilken väg jag ska ta. Enklaste vore ju att ta den väg som går rakt fram, men är det inte det jag gjort i alla dessa år? Är det inte den enklaste vägen att ta? Borde jag gå tillbaka till utgångspunkten och välja den krokigaste vägen? Lätt att säga så, men jag är varken Hans eller Greta, och har inte lagt ut smulor på vägen, för det första.. för det andra, hur skulle jag veta vilken väg som är den rätta om jag hittade tillbaka till noll? Jag antar att det finns fler vägar att välja som kan ses som de rätta. Jag är bara väldigt osäker och väldigt rädd att jag skulle ta fel väg igen. Och det skulle verkligen inte resultera i något bra.

Jag är väl medveten om att problemet är så pass stort att det inte går att lösa över en dag eller en vecka, men jag tror att om jag skriver av mig (något som jag faktiskt tidigare aldrig gjort) så skulle det kunna vara en bra början på något nytt. Jag behöver hitta mig själv och min plats i samhället igen och jag hoppas innerligt att det här kan vara något att börja med.

JimmyAberg
Inlägg: 932
Blev medlem: 05 aug 2008 01:56

Inläggav JimmyAberg » 23 sep 2009 14:43

Jag tror det till största delen handlar om att hitta in-spiration, dvs. något som väcker liv i anden. Den med en andlig (till skillnad från materiell) världsbild, tror att det är det är anden som är drivande, inte materiella villkor.

Det andliga handlar till stor del om att sätta höga etiska ideal, här är det viktigt att hitta människor att våga se upp till, och detta behöver inte vara religiösa personer, utan att våga bekräfta se upp till alla personer i din vardag som tar initiativ, jag ser t.ex. upp till min flickvänn som hela tiden ställer upp för mig, skjutsar mig till läkarbesök, orkar vara ihop med mig/etc trots att jag är så pass sjuk, deprimerad & gnällig.

En stor del av det som hindrar oss från att se upp till andra människor är att vi i väst har förväntingar på oss att vara rationella, självständiga, starka individer, detta kan som sagt vara ett sunt mål i sig självt, men det kan också vara osunt. Problemet är att man gå bort från "naturliga hierarikier". Att sätta upp ideal handlar om att erkänna att man inte är självständig och stark i alla situationer, att erkänna att andra människors ledarskap och initativ är viktigt att uppskatta.

Det som ofta är ivägen för oss, är att vi själva sällan trivs med våran egen livssituation, och upplever att vi fått tillräcklig bekräftelse. De människor som får "tillräcklig bekräftelse" och är tillfreds med sin livssituation är oftast väldigt ödmjuka människor - typ stora sportstjärnor, nobelpristagare, etc, det är ofta lätt att bekräfta andra människor om man själv upplever att sitt eget liv går som på räls.

Jag själv har ju varit sjuk ett tag, och då är det mycket svårare att bekräfta andra människor, det är lätt att man börjar identifiera sig för mycket med din sjukdom, vilket gör att det blir en livsstil att vara sjuk, trots att man kanske kan bli frisk - om man har rätt ande/inspiration/attityd/djävlar-annama/etc.


Två saker som nyligen inspirerat mig, nyligen, den första är denna person:
Bild
http://svt.se/2.10652/1.182805/armlos_benlos_makalos


Den andra saken är Prodigy:
Bild
Ett problem med att må sina mål är att man tenderar till att stagnera, stora artister får ibland ett "genombrott" ofta beror detta på att de har något de försökt formulera en längre tid och äntligen lyckas med, problemet är s.a.s. "löst", inget problem existerar och de vet inte vad de ska göra.

Jag har alltså blivit inspirerad av Prodigy att de gör comeback, och har återgått till sina rötter.

http://www.youtube.com/watch?v=voBNpdXkLnU


En prodigy textrad jag identifierade mig med igår är denna:

I'm the trouble starter, punking instigator.
I'm the fear addicted, danger illustrated.
I'm a firestarter, twisted firestarter,

http://www.stlyrics.com/lyrics/charlies ... tarter.htm

Vad jag tänkte på, är att jag har en typ av "irationell rädsla" som jag känner igen mig i det du skriver. Vad jag insåg igår var att min självdestruktivitet är en slags "fear addiction", dvs. att jag återskapar situationer som gör att jag förstör för mig själv, för att att ha något "problem" att arbeta på.

Vad jag menar är, att man istället erkänner att man är "fear addicted" och istället kastar sig in i faran, istället för att "vänta ut" den då man stagnerar genom självdestruktion, lite svårt att förlkara.

Det jag menar med att jag är "fear addicted", är en form av "trygghetsnarkonami", fast tvärtom, en slags "otrygghetsnarkomani" - inte i den "aktiva bemärkelsen - dvs, att jag är risktaganden,initiativrik,etc, utan i den passiva bemärkelsen, att jag låter förfalla, att jag låter saker gå "för långt" så att saker försöker innan jag tar tag i dem, detta menar jag med "otrygghets-narkomani", jag behöver skapa "självvållad otrygghet" för att rycka upp mig i kragen.



Firestarter videon:
http://www.youtube.com/watch?v=wmin5WkOuPw

Det var till och med så långt igår, så att jag funderade på att jag skulle tattuera in "fear addicted".
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 28 och 0 gäster