Hur är icke-konsekventialism möjligt?

Moderator: Moderatorgruppen

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Hur är icke-konsekventialism möjligt?

Inläggav Justin Case » 28 sep 2009 03:25

Enligt Immanuel Kant är handlingen att mörda någon fel, inte för att det är en handling som ger dåliga konsekvenser (som t.ex. att mordoffret på grund av sin död kommer att gå miste om lyckliga upplevelser, eller att mordoffrets barn mister en förälder), utan för att "mordhandlingen i sig - alldeles oavsett dess konsekvenser - strider mot en plikt vi har att inte mörda någon".

Om jag tolkar Kant rätt, är det då så att faktorer som att mord omöjliggör framtida lyckoupplevelser hos den mördade, skapar svårare uppväxt för mordoffrets barn, skapar oro i samhället, och så vidare, inte har någon betydelse för hur dåligt mord är? Jag antar det. Rätta mig gärna om jag har fel.

En slutsats Kant-anhängare torde kunna dra är då t.ex. att om man skulle få kännedom om mordplaner på den människa i världen som uträttar mest gott (läsaren får här sätta in namnet på den person läsaren anser att detta är, t.ex. ledaren för någon viktig frihetsrörelse eller liknande), och om man även hade kännedom om att någon hade planer på att mörda en knarkare, som ingen bryr sig om och som ingen skulle sakna - vore det då en moraliskt lika god handling att förhindra det sistnämnda mordet som att förhindra det förstnämnda (om man bara kunde förhindra ett av dem)? Vad jag har förstått, svarar "icke-konsekventialister" ja på sådana frågor. Konsekvenserna av ett mord ska ju inte få ha betydelse för hur dåligt mordet i fråga är, enligt "icke-konsekventialism".

Men missar inte icke-konsekventialisterna att redan "handlingen mord", eller vilken omoralisk handling som helst, i sig utgörs av en rad av varandra orsakade konsekvenser? Låt oss se på vad som innefattas i handlingen mord. Anta till exempel att en person A mördar en person B med pistol. Skeendet, som leder till B:s död, består av en kedjereaktion av händelser:

1. A tänker tanken "Tänk om man skulle ta och mörda B".
2. A finner sig ha tyngre skäl att mörda B än att avstå.
3. A bestämmer sig för att mörda B.
4. A skaffar tag på en pistol.
5. A riktar pistolen mot B.
6. A:s hjärna ger en order till pekfingrets gripmuskler att dra avtryckaren bakåt.
7. Ordern förflyttar sig som nervsignaler genom A:s arm.
8. Ordern når pekfingret.
9. Pekfingret trycker in avtryckaren.
10. Avtryckaren får en explosion att ske i pistolen.
11. Den explosionen knuffar ut en kula ur pistolen i riktning mot B.
12. Kulan far genom luften mot B.
13. Kulan når B.
14. Kulan genomborrar B:s hud.
15. Kulan ställer till med inre skador i B.
16. B dör.
17. Då B var enda föräldern till tre barn, får dessa barn en traumatisk uppväxt på grund av B:s död.
18. På grund av sin traumatiska uppväxt blir ett av dessa barn så småningom mördare.

Som vi ser är ett mord inte en händelse, utan en serie händelser:

1 får 2 som konsekvens.
2 får 3 som konsekvens.
3 får 4 som konsekvens.
Och så vidare.

Någon kanske poängterar att den egentliga mordhandlingen uteslutande består av 6: att A:s hjärna ger en order till pekfingrets gripmuskler att avfyra pistolen. Men för att 6 ska kunna vara en mordhandling, måste även 7-16 ske. Exempelvis kan pistolen klicka, d.v.s. 10 utebli. Eller så skulle A kunna hindra 8 från att ske, genom att, under tiden 7 sker, i sista stund ge en kontraorder, en order till sitt pekfingers sträckmuskler att motverka ordern till gripmusklerna. Det är vetenskapligt bevisat att vi har möjlighet att på sådana sätt "lägga in veto" även efter att vi gett någon del av vår kropp order om att utföra en handling, och på så sätt hindra handlingen från att bli utförd även efter det att inget mer beslut behövs för att handlingen ska ske. Alternativt kanske A skulle kunna hindra att 15 får 16 som konsekvens, genom att stoppa B:s blödning och ringa ambulans. Vi ser alltså att för att 6 ska kunna vara en mordhandling, krävs det att konsekvenser (i detta fall de dödliga konsekvenserna av 6) har betydelse för hur dålig en handling är.

Om 1, via 2-15, inte skulle få som konsekvens 16, skulle A inte vara skyldig till mord, och alltså inte bryta mot plikten att mörda.
För att den så kallade "icke-konsekventialisten" ska kunna anse A göra sig skyldig till mord, måste samtliga konsekvenserna 2-16, eller åtminstone konsekvenserna 6-16, vara moraliskt relevanta för den så kallade "icke-konsekventialisten". Det finns alltså inget sådant som icke-konsekventialism.

Då nu konsekvenser obestridligen måste vara moraliskt relevanta för att mord ska kunna vara dåligt - för 1-16 innehåller ju massor med för mordet nödvändiga konsekvenser - varför ska då inte även konsekvenserna 17 och 18, som är konsekvenser av händelsen 16, räknas in? Varför ska inte det faktum, att B:s död för med sig ytterligare dåliga konsekvenser utöver B:s död, nämligen att ytterligare mord sker som konsekvens av A:s mord på B, ses som ett ytterligare skäl för att mord är moraliskt fel, ett skäl som gör mord ännu mer fel än vad det vore om det inte kunde ha sådana konsekvenser som 17 och 18, som relevant konsekvens som bidrar till att göra mord fel? Även om 18 är ett ovanligt scenario, är det ett av många mer eller mindre vanliga exempel på dåliga konsekvenser av mord. Det är väl ganska uppenbart att mord nästan alltid genererar betydande negativa konsekvenser utöver mordoffrets död i sig - bland annat genom sin påverkan på omgivningen (t.ex. mordoffrets barn). Varför inte i moralen ta hänsyn till dessa konsekvenser, när till och med så kallade "icke-konsekventialister" ju nu i moralen ändå obestridligen tar hänsyn till massor av konsekvenser, som t.ex. konsekvenserna 7-16 ovan?

Man kan också gå åt andra hållet, och fråga varför "icke-konsekventialism" endast skulle fokusera på 6, och inte på t.ex. 1? Redan 1 ökar sannolikheten för 16. Om någon nu invänder att det inte räcker med att något ökar sannolikheten för dödlig utgång för att vara moraliskt förkastligt, kan man undra varför 6, ens, ses som en mordhandling, med tanke på att inte heller 6 garanterar B:s död. Möjligheten finns t.ex. att B inte blir dödligt sårad av kulan. I likhet med 1 ökar 6 alltså bara sannolikheten för 16 - om än i mycket högre grad än vad 1 gör. Att basera moralen på sannolikhetsgradskillnader är som vi ser nödvändigt, men tycks mig inte gå ihop med föreställningen om en absolut rätt till liv eller någon absolut plikt att inte döda någon. Alltid är det någon som löper en något större risk att dö, som konsekvens av varje handling man utför. Var dra gränsen för hur mycket denna sannolikhet ska öka för att man ska anses utföra omoraliska handlingar? Att "icke-konsekventialister" tenderar bortse från att sannolikhetsavvägningar alls är nödvändiga för moralen, gör "icke-konsekventialism" särskilt farlig. I synnerhet dygdetik. Dygdetiker, om de verkligen menar allvar med sitt fokuserande på avsikten snarare än konsekvenserna, och om de inte tar hänsyn till skillnader i fråga om hur sannolikt ett givet beslut är mord (d.v.s. gör att någon dör), skulle väl logiskt sett lätt kunna få för sig att göra sådant som 1, tankar som "tänkt om man skulle mörda den och den", till tankebrott likvärdigt med mord? Dygdetik tycks mycket lätt kunna motivera ett Minority Report/Kallocain/Orwells-1984-samhälle där "odygdiga" tankar straffas lika hårt som mord. Varför skulle inte dygdetik kunna ge ett sådant samhälle, om det nu enligt dygdetik verkligen bara är intentionen, och inte konsekvenserna, som är det viktiga?

Slutligen: anta att den medicinsk-tekniska utvecklingen gör att B, efter att ha blivit skjuten av A och dödförklarad, några hundra år senare vaknar upp, återförd till livet, tack vare att han hade ett avtal om att cryoniseras vid sin död (anta att cryonics-personal kom till "mordplatsen" i tid och fryste ned honom innan han hann börja förruttna alltför mycket för att kunna återskapas i framtiden). Då man återställt de konsekvenser av A:s handlande, som gjorde A:s handlande till mord, är då A oskyldig till konsekvenserna av B:s "död", t.ex. det faktum att B:s barn fick en mycket sämre uppväxt på grund av A:s handling? Om denna sistnämnda faktor inte fick vägas in och göra mordet värre än vad det redan var, vid den tid då det tycktes vara ett mord, undrar jag varför det (B:s barns svåra uppväxt) plötsligt skulle börja ha betydelse, för hur dålig A:s handling var, när mordet gjorts ogjort genom avancerad medicinsk teknik några hundra år senare?

Min primära fråga är emellertid:
- Hur kan så kallade "icke-konsekventialister" undgå att inse att de, tvärtemot vad de hävdar, faktiskt utgår från konsekvenser som grund för vad som är moraliskt fel? (Till exempel konsekvenserna 7-16 ovan.)

När den frågan är besvarad med ett erkännande att man måste utgå från konsekvenser som grund för vad som är moraliskt fel, är min nästa fråga:
- När så kallade "icke-konsekventialister" ju nu faktiskt tar hänsyn till konsekvenser, varför tar de bara hänsyn till vissa konsekvenser, men inte andra?

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 28 sep 2009 14:53

Till att börja med, vad är det som skiljer de saker du listat från varandra så att du säger att det är enskilda händelser som sker? Ditt godtycke vad det verkar. Men det är bara en parantes, jag har faktiskt inte någon aning om vad hela den delen av din utläggning har med saken att göra.

Det verkar som det jag nu citerar är ditt tyngsta påstående.

Det finns alltså inget sådant som icke-konsekventialism.


Men enligt mig träffar inte din invändning. Detta då en icke-konsekventialist inte säger att handlingen inte har några konsekvenser utan säger att handlingens konsekvenser är inte det som ger handlingen moraliskt värde.

Du lägger fram det som att de redan i sin bedömning av en handling som mord gjort en konsekventialistisk analys av en ursprungshandling. Men det du missar är att de inte delar upp handlingen som du gör.

När de säger att det är fel att mörda så säger gör de inte en åtskillnad mellan försök och de facto mord, varför mord är fel har ju inget med konsekvenserna, alltså inte om mordet faktiskt sker att göra. Moralen utgår i från vad du skall/kan tillåta dig att göra och inte vad andra inte skall göra. Det är fel att mörda enligt Kant eftersom det inte går att göra ett kategoriskt imperativ av det. Vi kan inte önska att alla skulle begå mord, då inte många skulle leva då.

Så nej, jag kan på intet sätt gå med på att du skulle ha visat att konsekvens obestridligen skulle påverka det moraliska värdet av mord.

Sen kan jag säga dig att du har missuppfattat varför Kant anger sitt kategoriska imperativ. Vad skälet är till att stipulera en icke-konsekventialistisk moral.

Anledningen till att moralen inte kan vara konsekventialistisk är enligt Kant att vi i moral söker något som är gott i sig, alla saker som är konsekvenser, eller bedöms för de konsekvenser de har, är relativa. De kan inte sägas vara goda i sig själva. Därav kommer det sig också att han inför detta begrepp av plikt han rör sig med. Men det viktiga är att det inte är en konsekventiell plikt, det är alltså inte en kausalt förmedlad plikt. Utan det är en plikt som upprättar sig självt. Värdet skall inte ligga i en relation till handlandet utan i handlandet.

Nåväl för att fortsätta. Kant söker alltså efter det goda, när han söker efter moralen. Han förkastar då att det goda skulle kunna ligga i en konsekvens, eller i det som orsakar en konsekvens, på grund av konsekvensen, och härleder från det behovet av något absolut. Det absoluta han finner är 'den goda viljan'. Och viktigt här är att vi tar 'den goda viljan' för en abstraktion, det är alltså inte en god vilja som riktar sig mot något, utan det är den goda viljan i sig.

Genom att sedan upprätta plikt som något som ett rationellt subjekt, eller den rationella agenten, upprättar för sig självt, inom det som kallas rationellt, kommer en absolut garant för moralen fram.

Den goda viljan ger oss en plikt att agera som vi upprättar inom vår rationalitet för vår rationalitet och ger alltså moralen värde.

Du måste alltså först förhålla dig till den skillnad som föreligger i relativa och absoluta värden för moralen och som tas som olika axiom för de två moralteorierna, konsekventialism och icke-konsekventialism.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 28 sep 2009 15:09

Om jag tolkar Kant rätt, är det då så att faktorer som att mord omöjliggör framtida lyckoupplevelser hos den mördade, skapar svårare uppväxt för mordoffrets barn, skapar oro i samhället, och så vidare, inte har någon betydelse för hur dåligt mord är? Jag antar det. Rätta mig gärna om jag har fel.


Precis, det du räknar upp är praktiska värden, och inte moraliska värden.

Vad jag har förstått, svarar "icke-konsekventialister" ja på sådana frågor. Konsekvenserna av ett mord ska ju inte få ha betydelse för hur dåligt mordet i fråga är, enligt "icke-konsekventialism".


Ja icke-konsekventialismen framstår sympatisk i jämförelse med konsekventialisten eftersom man inte från sig själv upprättar värden efter tycken. Alla är lika, som skuggor, inför den handling som en person utför och som bedöms.

Jag ser det här bara som ett skuggspel som försöker få den konsekventialistiska motsatsen att framträda i god dager; mord är påbjudet om det är rätt person som mördas, där "rätt" definieras av skattningen av personens värde.

Vi ser ju hur konsekventialisten bygger det moraliska värdet på ett praktiskt värde, vilket är just det som det kategoriska imperativet söker fly.

- Hur kan så kallade "icke-konsekventialister" undgå att inse att de, tvärtemot vad de hävdar, faktiskt utgår från konsekvenser som grund för vad som är moraliskt fel? (Till exempel konsekvenserna 7-16 ovan.)

När den frågan är besvarad med ett erkännande att man måste utgå från konsekvenser som grund för vad som är moraliskt fel, är min nästa fråga:
- När så kallade "icke-konsekventialister" ju nu faktiskt tar hänsyn till konsekvenser, varför tar de bara hänsyn till vissa konsekvenser, men inte andra?


Du har missförstått deras etik Justin. Mordet är lika fel om det misslyckas som om det lyckas. Mordet är alltså fel i hur det tänks, i hur det upprättas som idé. Inte i hur det utspelar sig. Det moraliskt felaktiga ligger inte i världen utanför oss, det ligger i världen inom oss. Och det är inte fråga om ett skattat fel utan det är fråga om ett fel som är motstridigt vår rationalitet. De tar alltså alls inte ställning till konsekvenser. Handlingen är fel innan den utförs och dess rätt eller fel är inte beroende på om den utförs.

Här kan man också argumentera för att det är en epistemologisk fördel med den icke-konsekventialistiska moralen just genom att den kan ge oss definitiva svar innan vi handlar till skillnad från konsekventialismens endast approximativa utlåtanden.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 28 sep 2009 20:57

t.ex. att om man skulle få kännedom om mordplaner på den människa i världen som uträttar mest gott (läsaren får här sätta in namnet på den person läsaren anser att detta är, t.ex. ledaren för någon viktig frihetsrörelse eller liknande), och om man även hade kännedom om att någon hade planer på att mörda en knarkare, som ingen bryr sig om och som ingen skulle sakna


Ett till exempel som enbart vittnar om utilitaristers enorma behov av att rättfärdiga mord på mindre bemedlade människor,
varför inte lyfta nivån lite Justin, säga det som du med hela ditt inlägg riktar in dig på utan omsvep; Hur skall vi övertala icke utilitarister om det riktiga i att massavrätta, fattiga, utslagna, knarkare, handikappade, dödssjuka samt kriminella i världen i ett försök att maximera lyckan?

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 29 sep 2009 03:22

Problemet med utilitarismen (i synnerhet Justins) på den frågan, Zokrates, är att det är frågan om godtycke. Hade man varit konsekvent så hade man förutsatt (varje gång det blir tal om att döda) att man tagit fel i fråga om beräkningarna, att man har utelämnat viss information osv. På samma sätt som samtliga utilitarister måste ha gjort i fråga om människan och planeten (då de ju än inte har avrättat oss allihopa). Detta tjänar till att visa att de alls inte sätter någon maximering av lyckan som måttstock för den egna moralen, utan något annat. Skulle Justin vara konsekvent skulle han i alla fall införa samma förbehåll i det här fallet som i det övergripande med mänskligheten i dess helhet (huruvida den ökar eller minskar den sammantagna lyckan i universum).
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 29 sep 2009 05:49

J R Auk skrev:Moralen utgår i från vad du skall/kan tillåta dig att göra och inte vad andra inte skall göra.


Är det inte lite märkligt att Kant försökte övertyga oss andra om att hans moral var den riktiga, om han nu ansåg att moral bara handlar om vad man själv får göra?

Det är fel att mörda enligt Kant eftersom det inte går att göra ett kategoriskt imperativ av det. Vi kan inte önska att alla skulle begå mord, då inte många skulle leva då.


Det går att göra ett kategoriskt imperativ som tillåter ett visst dödande men som inte leder till alltför stort antal mord. Ett sådant kategoriskt imperativ skulle, istället för "du ska inte döda", kunna lyda "du ska döda om och endast om det gör världen lyckligare sammantaget". Om alla lever enligt ett sådant kategoriskt imperativ, blir det bara precis lagom många mord.

Om man mot detta invänder att ett sådant kategoriskt imperativ skulle vara alltför svårtolkat,vill jag påpeka att även begreppet "döda" är svårtolkat - särskilt om det bara syftar på en "inre" handling och inte på en yttre - och att därför det kategoriska imperativet "du ska inte döda" inte är väsentligen mindre svårtolkat än, och därför inte uppenbart bättre än, "du ska döda om och endast om det gör världen lyckligare sammantaget". Det är t.ex. mycket lätt att i stundens hetta önska livet ur någon man hatar. I nästa sekund kan man ändra sig. Om icke-konsekventialister verkligen anser att det är lika fel att önska livet ur någon, om så bara för en sekund, som att mörda någon på riktigt, öppnar det för ett Minory Report/Kallokain-samhälle, där man kan bli dömd för mord så fort man tänker tanken att mörda någon. Vill du ha ett sådant samhälle? Jag tror inte det.

Du säger visserligen samtidigt att moral bara handlar om vad man själv får göra, inte vad andra inte får göra. En sådan princip tycks förstås eliminera risken för att en eventuellt övergång till icke-konsekventialistisk moral i samhället skulle kunna medföra att en förflugen tanke på att mörda någon kunde bestraffas med livstids fängelse. Om man inte får döma någon annan än sig själv, kan ingen sättas i fängelse mot sin vilja.

Men ett problem med den lösningen är att även de riktiga brottslingarna skulle få härja helt fritt. Vi skulle få anarki i dess värsta form. Ett annat problem (med att utgå från att moral bara gäller inom varje människa isolerat) är att  man kan undra varför du kritiserar utilitarismen. Om moral är vars och ens ensak, som du påstår, varför kan då inte vi utilitarister få leva enligt vår moral, utilitarism, med allt vad det innebär? Det faktum att du kritiserar utilitarismen visar att du inte i grunden tror på att det bara är ens egna val man får döma moraliskt. Ungefär detsamma tycks gälla så kallade "icke-konsekventialister" överlag. Och därmed föreligger, återigen, en stor risk att det "icke-konsekventialisters" konsekvensförakt och överdrivet fokuserande på uppsåt, som får "icke-konsekventialister" att anse att t.ex. blotta tanken på att mörda någon är lika moraliskt fel som mord, ger oss ett Minority Report-/Kallocain-samhälle där folk blir dömda till livstids fängelse för vad de tänker, snarare än för vad de gör. Detta vore en särskilt farlig utveckling med tanke på att diverse tankeläsningsteknologi blir alltmer kraftfull och riskerar att alltmer bli (ja, den är redan i viss mån) maktgiriga makthavares redskap för att hålla potentiellt politiskt besvärliga medborgare i schack. Du är väl lika mycket emot ett sådant samhälle som jag? Men du kanske inte bryr dig om att den "icke-konsekventialistiska" moralen verkar riskera skapa ett sådant samhälle - ett sådant samhälle vore ju i så fall en konsekvens av den "icke-konsekventialistiska" moralen, och om moral inte ska ta hänsyn till konsekvenser, kan man ju bortse från vad moralen leder till för samhälle! Å andra sidan förstår jag som sagt inte varför du försvarar/kritiserar någon moral överhuvudtaget, om du nu verkligen anser att moral bara är vars och ens ensak.

Så nej, jag kan på intet sätt gå med på att du skulle ha visat att konsekvens obestridligen skulle påverka det moraliska värdet av mord.


Om det hypotetiskt vore så att avfyrandet av en pistol mot någon aldrig kunde döda vederbörande, och om alla visste det, skulle beslutet att avfyra en pistol mot någon inte kunna vara mord, inte ens enligt någon icke-konsekventialistisk definition av mord, eller hur? Att icke-konsekventialister kan komma fram till att det är fel att besluta sig för att avfyra en pistol mot någon är alltså avhängigt av det faktum att avfyrandet av en pistol mot någon brukar (eller åtminstone kan) få som konsekvens att vederbörande dör. Vi ser alltså att "icke-konsekventialister", för att överhuvudtaget kunna komma fram till vad som är moraliskt rätt och fel i praktiken, i verkligheten, t.ex. hur man bör och/eller inte bör hantera pistoler, måste ta hänsyn till konsekvenser. Därför förstår jag inte hur det skulle kunna finnas något sådant som icke-konsekventialism.

När s.k. "icke-konsekventialister" talar om mord, implicerar de alltid att de kan veta vad mord är, men förbiser att denna vetskap, om vad mord är, är beroende av en vetskap om att de konsekvenser som brukar följa av de handlingar de kallar för mord verkligen leder till (eller brukar/kan leda till) någons död.

Sen kan jag säga dig att du har missuppfattat varför Kant anger sitt kategoriska imperativ. Vad skälet är till att stipulera en icke-konsekventialistisk moral.

Anledningen till att moralen inte kan vara konsekventialistisk är enligt Kant att vi i moral söker något som är gott i sig, alla saker som är konsekvenser, eller bedöms för de konsekvenser de har, är relativa. De kan inte sägas vara goda i sig själva. Därav kommer det sig också att han inför detta begrepp av plikt han rör sig med. Men det viktiga är att det inte är en konsekventiell plikt, det är alltså inte en kausalt förmedlad plikt. Utan det är en plikt som upprättar sig självt.


Plikten finns därför att plikten finns? Cirkelbevis!

Värdet skall inte ligga i en relation till handlandet utan i handlandet.


Jag tror inte att du menar handlandet, i betydelsen någon kroppsdels rörelser (för då pratar vi konsekvenser, eftersom kroppsdelars rörelser, i den mån de är moraliska eller omoraliska handlingar, alltid är konsekvenser av beslut i hjärnan; och då är vi tillbaka i frågan hur det kan vara fråga om icke-konsekventialism), utan du menar nog hjärnans beslut att någon kroppsdel ska handla, eller hur? Problemet är att beroende på vilka konsekvenser hjärnan tror att olika beslut skulle leda till, är det olika beslut som är moraliska och omoraliska. I vissa situationer är vissa handlingar mord, i andra andra. Att ge någon en spruta kan vara mord ibland, att hindra någon från att ta en spruta kan vara mord ibland, beroende på vad (man vet att) sprutan innehåller och vad vederbörande bör och inte bör få injicerat för att överleva. För att avgöra ett besluts moraliskhet eller omoraliskhet måste man alltså utgå från vilka konsekvenser som beslutaren tror/vet att det och det beslutet att utföra de och de handlingarna skulle få. Detta gör att det fortfarande är mig en gåta hur det skulle kunna finnas något sådant som en icke-konsekventialistisk moral som säger att mord är fel.

Nåväl för att fortsätta. Kant söker alltså efter det goda, när han söker efter moralen. Han förkastar då att det goda skulle kunna ligga i en konsekvens, eller i det som orsakar en konsekvens, på grund av konsekvensen, och härleder från det behovet av något absolut. Det absoluta han finner är 'den goda viljan'. Och viktigt här är att vi tar 'den goda viljan' för en abstraktion, det är alltså inte en god vilja som riktar sig mot något, utan det är den goda viljan i sig.


När du säger en god vilja som inte riktar sig mot något, innebär det en god vilja som inte tar hänsyn till om någon individ, specificerad eller ospecificerad individ, får det bättre eller sämre, överlever eller dör? Vad är det i så fall för gott med en sådan vilja? En vilja som inte bryr sig om hur det går med någon (specificerad eller ospecificerad individ) (eller hur det går med världen i största allmänhet eller något i världen överhuvudtaget), bryr sig ju inte om något av värde. En sådan vilja är inte god.

Genom att sedan upprätta plikt som något som ett rationellt subjekt, eller den rationella agenten, upprättar för sig självt, inom det som kallas rationellt, kommer en absolut garant för moralen fram.

Den goda viljan ger oss en plikt att agera som vi upprättar inom vår rationalitet för vår rationalitet och ger alltså moralen värde.

Du måste alltså först förhålla dig till den skillnad som föreligger i relativa och absoluta värden för moralen och som tas som olika axiom för de två moralteorierna, konsekventialism och icke-konsekventialism.


Om man vill ha ett axiom att utgå från, i frågan om vad som har värde, är det väl rimligast att fråga sig vad som får oss att värdesätta olika saker olika mycket - vad som får oss att uppleva värde/värden överhuvudtaget. Allt annat lika, mår vi bättre (känner mer lycka/välmående och/eller mindre obehag/lidande) vid åtanken av det vi uppfattar som värdefullt, än vid åtanken av sådant vi inte uppfattar som värdefullt. Det är detta som är att uppfatta något som värdefullt - att få en högre välmående (eller minskat lidande) vid åtanken av det. Skulle vi inte må lite bättre av att tänka på t.ex. hallonsaft än av att tänka på t.ex. intorkade spyor, skulle vi inte värdesätta hallonsaft mer än intorkade spyor. En psykiskt störd människa som tror att spyor är nyttigt men att hallonsaft ger cancer har omvända värderingar där, och dessa åtföljs av, och förutsätter, ett omvänt förhållande även i fråga om välmående vid åtanke av de två fenomenen spyor och hallonsaft. Vadhelst x vi värderar högre än vadhelst annat y, värderar vi x och y som vi gör utifrån hur vi mår vid åtanken av x och y. En självklar slutsats är att det är lycka/välmående som är det intrinsikalt värdefulla för oss, medan alla de övriga värderingar som vi omfattar bara har intrumentellt värde genom att de, endast tack vare att de, vid vår åtanke av dem, får oss att må relativt bättre (än annars, allt annat lika), upplevs av oss som relativt värdefulla.

Ett annat sätt att komma fram till samma slutsats är att fråga: vad ska vi med värderingar till, om inte för att främja vår överlevnad, och vad ska vi med överlevnad till, om inte för att få uppleva mer lycka?

Den som axiomatiskt utgår från att något annat än lycka/lidande är det grundläggande mest värdefulla och att moral i grunden bör byggas utifrån detta andra snarare än lycka/lidande, måste förklara vad i hela friden som kan vara mer värdefullt än lycka och frånvaro av lidande.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 29 sep 2009 07:44

J R Auk skrev:Till att börja med, vad är det som skiljer de saker du listat från varandra så att du säger att det är enskilda händelser som sker?


Vad det är som skiljer dem? Nog är väl t.ex. pekfingrets intryckande av avtryckaren något annat än kulans färd genom luften? Det förra orsakar det senare. Det senare är en konsekvens av det förra. Om detta aldrig vore fallet vid avfyrandet av en pistol, med andra ord, om intryckandet av avtryckaren på en pistol aldrig kunde få som konsekvens att en kula for iväg och dödade någon, skulle händelseförloppet 1-16 inte vara mord. I den mån någon blev träffad av en kula, skulle man tvingas konstatera att det i vart fall inte kunde vara han som höll i pistolen som bar skulden till det hela, fastän han tryckt av pistolen. Inte heller beslutet eller tanken att avfyra en pistol som man riktar mot någon skulle då vara mord (eller ens omoraliskt), eftersom den som håller i pistolen då skulle veta att händelsen 16, om den inträffar, inte kan bero på hans beslut att avfyra pistolen. Han skulle då med gott samvete kunna fatta beslutet att avfyra pistolen. Nu kan han inte tänka eller göra något av detta med gott samvete, och det beror - avgörande - på (hans vetskap om) de konsekvenser som i viss mån tanken på att, i mycket större mån beslutet att, och i ännu något större mån handlingen att avfyra pistolen kan få.

Så kallade icke-konsekventialister tycks inte låtsas om, eller så har de missat att tänka på, att de faktiskt, i sin moral, utgår från att förekomsten av orsak-verkan-samband, konsekvenser, i ett skeende som 1-16, har betydelse för huruvida sådant som 1-6 medför moraliskt ansvar/skuld för sådant som 16. De tycks där helt blinda för att de, i bjärt kontrast mot vad de påstår, faktiskt förutsätter att konsekvenser har betydelse för vad vad de anser vara rätt och fel att (besluta sig för att (eller bara tänka tanken att)) göra.

Om det vore exakt 100% säkert att jag kan tänka tanken att mörda en viss person, utan att löpa den minsta lilla risk att mörda den personen som resultat av min tanke, förstår jag inte varför det skulle vara fel av mig att tänka den tanken. Massor av människor spelar ju dataspel många timmar om dagen där de virtuellt mördar en massa människor. Med datorns hjälp fantiserar de om, tänker de tanken, att mörda. Nu kanske det inte är helt fastlagt att dataspel inte ökar risken för verkliga mord, men anta hypotetisket att det vore utom allt tvivel bevisat att dataspel, hur fulla av dödande och hur realistiska de än är, aldrig får människor att skada eller döda varandra på riktigt; skulle sådana dataspel då likafullt vara moraliskt lika fel som att ha ihjäl någon på riktigt? Varför ska man inte få fantisera, tänka vissa handlingar, om det inte finns någon som helst kausal koppling mellan att man tänker dem och att någon verkligen kommer till skada eller förlorar något på det, eller ens riskerar göra det?

Och om den risken finns, men är pytteliten, varför skulle det vara lika fel att ta den risken (alltså bara tänka tanken att döda någon) som att ta en mycket större risk med någons liv genom att t.ex. avfyra en pistol mot någon? Ser du inte hur absurt det är att utgå från att konsekvenserna saknar betydelse för vad som är rätt och fel?

Om du svarar att det är skillnad mellan att mörda någon i dataspel och att tänka tanken att mörda någon verklig person, håller jag för det första inte med, för även tanken att mörda någon verklig person kan vara mestadels på lek, och, anser jag, därför moraliskt helt okej. Men anta att det är skillnad. Anta att det räcker med att det finns minsta lilla uns av allvar i en tanke att mörda någon, för att den ska vara moraliskt fel att tänka. Anta då att jag blir kidnappad och torterad oavbrutet och vansinnigt svårt i femtio år av en sadist. Anta att han därefter lämnar mig att dö av svält i en källare från vilken jag omöjligt kan komma ut levande. Har jag då inte rätt att fylla min sista tid med tankar på att mörda den sadisten? Om jag skulle fråga mig varför jag vill tänka sådana tankar, skulle jag inte kunna försvara mig med att det är fråga om någon sorts självförsvar eller att de uppkommer "i stundens hetta", för sadisten är nu utom räckhåll för mig, för alltid, och han utgör inte längre ett hot mot mig (förutom att han placerat mig i en källare att dö av svält). Jag är vid mina sinnens fulla bruk, och vill sysselsätta mig med tankar på att mörda sadisten, dels för att jag tycker mig ha rätt till åtminstone det nöjet innan jag dör, och dels för att jag vet att jag kommer att dö och att det därför inte finns någon risk för att jag skulle få tillfälle att omsätta mina mordtankar i handling (vilket innebär att det inte finns någon konsekventialistisk anledning för mig att avhålla mig från mordtankar). I en sådan situation, borde jag inte vara i min fulla rätt att roa mig med att tänka att jag mördar sadisten, även om det finns ett rejält mått av allvar i de tankarna, alltså så att jag allvarligt önskar att jag finge tillfälle att mörda honom (även om jag vet att jag aldrig kommer att kunna)? Ska jag inte få unna mig en sådan liten inre "avreagering" på (vad jag minns av) min plågoande, efter ha utstått femtio år av tortyr, och i ett läge då jag bara har några dagar kvar att leva?

Om jag inte har rätt till det, är det en ogin, omänsklig moral som inte ger mig rätt till det. Är du av en annan åsikt?

Om jag å andra sidan har rätt till det, har jag härmed bevisat att den enda rimliga anledningen till att det är fel att tänka tanken att mörda någon, om och när det alls är fel att tänka en sådan tanke, måste vara att sådana tankar (normalt eller i varje fall ibland) ökar risken för att man mördar i verkligheten, det vill säga att sådana tankar kan få omoraliska konsekvenser, och att "icke-konsekventialistisk" moral alltså inte är trovärdig.

Ditt godtycke vad det verkar.


Är det inte minst lika godtyckligt att, som du tydligen gör, utgå från att alla händelserna 1-16 är en enda händelse, medan händelserna 17 och 18 är händelser separata från "händelsen 1-16"? Varför inte lika gärna t.ex. klumpa ihop 1-18 och betrakta det som en enda händelse? Eller varför inte klumpa ihop allt som händer i hela resten av evigheten?

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 29 sep 2009 08:22

Zokrates skrev:
t.ex. att om man skulle få kännedom om mordplaner på den människa i världen som uträttar mest gott (läsaren får här sätta in namnet på den person läsaren anser att detta är, t.ex. ledaren för någon viktig frihetsrörelse eller liknande), och om man även hade kännedom om att någon hade planer på att mörda en knarkare, som ingen bryr sig om och som ingen skulle sakna


Ett till exempel som enbart vittnar om utilitaristers enorma behov av att rättfärdiga mord på mindre bemedlade människor,


Jag har inte förespråkat några mord på mindre bemedlade människor, bara framfört att man inte så självklart bör ägna resurser åt att hjälpa en dem allihop, när det finns saker som är moraliskt ännu mer akuta att använda resurserna till.

Anta att en person som du visserligen inte känner personligen, men som enligt dig har oerhört bra värderingar och som vet precis hur det här landet borde skötas för att allt ska bli så fantastiskt som du vill ha det, anta att den personen blev statsminister och såg ut att få med sig riksdagen på sin linje, genom skickligt politiskt rävspel för den goda sakens skull. Anta emellertid att någon planerade mörda den personen, och du kände till dessa mordplaner och kunde förhindra mordet, men att du samtidigt fick veta att någon (i vilket fall som helst snart ihjälknarkad) knarkare som du inte känner också kommer att dödas och du kunde förhindra det, men du p.g.a. tidsbrist var tvungen att välja vem av dessa två personer du ska rädda, du kan inte rädda båda. (Inte heller kan du delegera någon av uppgifterna till någon annan eller så.) Hur skulle du göra?

varför inte lyfta nivån lite Justin, säga det som du med hela ditt inlägg riktar in dig på utan omsvep; Hur skall vi övertala icke utilitarister om det riktiga i att massavrätta, fattiga, utslagna, knarkare, handikappade, dödssjuka samt kriminella i världen i ett försök att maximera lyckan?


Jag tror inte att något sådant vore utiltiaristiskt. Det skulle föda så mycket ilska hos så många människor - alla de där utslagna etc har ju anhöriga, vänner, bekanta m.m. i andra samhällsgrupper, massor av människor som skulle bli vreda om man satte igång en sådan aktiv utrensning. Att bara låta bli att hjälpa många av de "mindre bemedlade", och använda de insparade resurserna till att desto mer efficient skydda desto fler framtida individer från desto värre öden istället, är mer humant, och även mer humant än att fortsätta som man gör idag, eftersom det räddar fler på sikt. Det väcker inte alls lika mycket ilska som att sätta igång med aktiva utrensningar av mindrebemedlade, eftersom den allmänna moralen är att det är mycket mindre allvarligt att bara låta bli att hjälpa folk än att aktivt döda folk. Människor, med inflytande, i sådana länder som vårt, som kan påverka historiens gång väsentligt, får inte bli alltför uppretade, det skulle innebära alltför stor risk för alltför många framtida oskyldiga individers liv och livskvalitet att få alltför hemska öden. Anser du att man inte ska ta någon hänsyn till framtida individer?

Användarvisningsbild
biggj
Avstängd
Inlägg: 1308
Blev medlem: 24 mar 2009 14:34
Ort: Landet

Inläggav biggj » 29 sep 2009 08:50

Hejsan!

Blev lite förvånad när jag läste det Justin Case framförde, särskilt detta:

"Att bara låta bli att hjälpa många av de "mindre bemedlade", och använda de insparade resurserna till att desto mer efficient skydda desto fler framtida individer från desto värre öden istället, är mer humant, och även mer humant än att fortsätta som man gör idag, eftersom det räddar fler på sikt."

Är inte detta i stort sett samma spår soim nazzar och fascister körde under 1930-1940-talen? Och som idag körs i det väldigt brunfärgs-influerade USA i dag?

Fy och usch för folk som försöker att göra nazzar, nyliberaler och fascister rumsrena - vi får hoppas att inte Justin Case lyckas med detta uppsåt!

MVH
bigj
Den goda sidans försvarare

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 29 sep 2009 09:22

Avantgardet skrev:Problemet med utilitarismen (i synnerhet Justins) på den frågan, Zokrates, är att det är frågan om godtycke. Hade man varit konsekvent så hade man förutsatt (varje gång det blir tal om att döda) att man tagit fel i fråga om beräkningarna, att man har utelämnat viss information osv. På samma sätt som samtliga utilitarister måste ha gjort i fråga om människan och planeten (då de ju än inte har avrättat oss allihopa). Detta tjänar till att visa att de alls inte sätter någon maximering av lyckan som måttstock för den egna moralen, utan något annat. Skulle Justin vara konsekvent skulle han i alla fall införa samma förbehåll i det här fallet som i det övergripande med mänskligheten i dess helhet (huruvida den ökar eller minskar den sammantagna lyckan i universum).


Jag förstår inte var du tycker att jag är inkonsekvent. Jag är mycket riktigt emot ett utrotande av mänskligheten, och jag är även generellt motvillig till dödande av enskilda människor och grupper av människor. Detta eftersom mänskligheten som helhet har potential till att bidra enormt mycket till lyckosumman i universum på sikt. Vissa enskilda människor har kanske inte det sådana som de är idag, men jag har ju sagt att jag inte tror på att döda dem ändå, eftersom sådant dödande skulle äventyra mänsklighetens överlevnad alltför mycket genom att skapa alltför stora oroligheter inom mänskligheten, oroligheter som kan medföra världskrig som kan utrota mänskligheten. Emellertid kan jag tänka mig att det är utilitaristiskt att döda vissa människor, t.ex. någon enstaka terrorist som försöker döda en väldig massa människor och på så sätt ställa till med en väldig massa oro (oro som av ovan nämnda skäl kan äventyra mänsklighetens överlevnad). Men att, som nyligen gjorts, ha ihjäl miljontals oskyldiga under förespegling att på det sättet minska terrorismen, det är bara vansinne (eller rättare sagt precis rätt väg att gå om man vill skapa så mycket terrorism i världen att man får en förevändning att skapa en global Orwell-diktatur för att hålla terrorismen i schack). Kriget i Irak har helt klart bara ökat terrorismen, inte minskat den. Det finns nog egentligen bara ytterst få fall där jag kan tänka mig att det är rätt att (direkt) döda människor. Däremot vill jag poängtera att vi hela tiden dödar människor genom våra vardagliga handlingar, hela dagarna, bara indirekt och inte så uppenbart. Allt påverkar allt. Fjärilseffekten, du vet.

Varför är jag då emot ett utrotande av mänskligheten? Jo, valet står mellan att tro på människan som art och att inte tro på människan som art. Om vi gör valet V att inte tro på människan som art, undergräver V sig självt, eftersom V är ett val taget av en människa, som ju är av en art man ju enligt V inte bör tro på. Visserligen kan just du eller just jag vara ett undantag som bör tro på sig själv även om hon inte har skäl att tro på sin art i stort. Men om t.ex. du har skäl att tro på dina egna val, betyder det att den art du tillhör åtminstone har potentialen att frambringa individer (om än kanske inte så många) som är kapabla till kloka val. De kloka valen har en tendens att vinna över de dumma i evolutionen. Därför är det rimligare att tro på människan som art än att inte tro på människan som art. Det må så vara att mänskligheten skämmer ut sig med mycket av sitt beteende just nu, men det viktiga är hennes potential på riktigt lång sikt. På riktigt lång sikt sållas det bästa fram. Därför bör man utgå från att mänskligheten på sikt kommer att vara övervägande av godo för lyckosumman i universum. Därför är det bättre om mänskligheten överlever än om den går under. Dessutom kan man, genom en lätt extrapolering av var vi befinner oss i vår medicinsk-tekniska utveckling idag, se att det inte är långt kvar tills vi kan skapa enorma mängder lycka. Vi har ju redan börjat eliminera lidande, genom smärtstillande medel, på sätt som massor av människor välkomnar och som inte varit möjliga tidigare. Så länge den utvecklingen får fortsätta - och då måste mänskligheten överleva - så kommer vi snart att kunna skapa enorm lycka åt alla människor, och åt än fler varelser.

Därefter räcker det med att den lyckan får hålla i sig i några hundra eller tusen år, så har vi kompenserat för allt det lidande människoarten hittills ställt till med. Därefter kan vi fortsätta vara superlyckliga i ytterligare miljoner eller miljarder eller googoler eller G eller oändligt många år. Då vi människor (liksom alla varelser vi känner till som kan känna lycka) naturligt strävar mot att själva känna lycka och bort från lidande, mer än vad vi (de av oss som alls gör det) strävar efter att skapa lidande och/eller minska lyckan, innebär fortsatt utveckling statistiskt sett, på sikt, att vi människor, genom att fortsätta finnas till, kommer att medföra mer och mer lycka i universum. Det kan för en tid gå åt andra hållet, och vi bör antagligen minska risken för att det gör det, men det är mer sannolikt att det blir mest lycka på sikt, än att det blir mest lidande på sikt. Och i det fall det blir mest lycka, blir det framför allt så oerhört mycket mer lycka, än vad det troligen blir lidande om det blir lidande. Sadism och massochism (i betydelsen att man värdesätter lidande högre än lycka) är mindre vanliga fenomen, och alltså mindre sannolika som drivkrafter för mänskligheten, i vilken del av framtiden man än betänker, än vad hedonism, lyckosträvan, är. För att rättfärdiga vår fortsatta existens duger det gott med att den postmänsklighet som får makten genom fortsatt teknikutveckling (övermänskligt intelligent AI) blir egoistisk, så länge den inte blir sadistisk. En egoistisk övermänskligt intelligent postmänsklighet skulle kanske visserligen ta kål på oss mindre intelligenta människor för att få maximalt med utrymme åt sig själv och sin lycka, men då har mänskligheten ändå överlevt - i form av postmänsklighet - och därigenom överlever essensen av den mest intelligenta art vi känner till, d.v.s. människan, och det är det viktigaste för lyckomaximeringen i universum på sikt. Dessutom kommer vi, de individer som blev dödade av postmänskligheten, att bli återskapade i framtiden, på olika sätt. Så vi behöver inte ens vara rädda för att bli dödade, som individer, i synnerhet inte om vi först sett till att något bättre tar över efter oss.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 29 sep 2009 13:47

Justin Case skrev:
J R Auk skrev:Moralen utgår i från vad du skall/kan tillåta dig att göra och inte vad andra inte skall göra.


Är det inte lite märkligt att Kant försökte övertyga oss andra om att hans moral var den riktiga, om han nu ansåg att moral bara handlar om vad man själv får göra?


Det handlar om vad vi utgår ifrån, det är inte så att han enbart talar om vad han bör göra. Han säger vad du, som ett jag, skall göra. Min poäng var att hans moraliska schema utgår ifrån frågan vad som är moralisk för mig. Det är för att inte göra en diskrepans mellan en annan och mig själv. Du får hålla i tankarna att förnuftet, det rationella, är Kants moraliska garant. Är du inte moralisk är du inte heller rationell. Och de "gudomliga väsena" (om jag kommer ihåg formuleringen rätt) kan inte göra annat än gott för de är fullkomligt rationella.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 29 sep 2009 14:28

Justin Case skrev:
Avantgardet skrev:Problemet med utilitarismen (i synnerhet Justins) på den frågan, Zokrates, är att det är frågan om godtycke. Hade man varit konsekvent så hade man förutsatt (varje gång det blir tal om att döda) att man tagit fel i fråga om beräkningarna, att man har utelämnat viss information osv. På samma sätt som samtliga utilitarister måste ha gjort i fråga om människan och planeten (då de ju än inte har avrättat oss allihopa). Detta tjänar till att visa att de alls inte sätter någon maximering av lyckan som måttstock för den egna moralen, utan något annat. Skulle Justin vara konsekvent skulle han i alla fall införa samma förbehåll i det här fallet som i det övergripande med mänskligheten i dess helhet (huruvida den ökar eller minskar den sammantagna lyckan i universum).


Jag förstår inte var du tycker att jag är inkonsekvent. Jag är mycket riktigt emot ett utrotande av mänskligheten, och jag är även generellt motvillig till dödande av enskilda människor och grupper av människor. Detta eftersom mänskligheten som helhet har potential till att bidra enormt mycket till lyckosumman i universum på sikt. Vissa enskilda människor har kanske inte det sådana som de är idag, men jag har ju sagt att jag inte tror på att döda dem ändå, eftersom sådant dödande skulle äventyra mänsklighetens överlevnad alltför mycket genom att skapa alltför stora oroligheter inom mänskligheten, oroligheter som kan medföra världskrig som kan utrota mänskligheten. Emellertid kan jag tänka mig att det är utilitaristiskt att döda vissa människor, t.ex. någon enstaka terrorist som försöker döda en väldig massa människor och på så sätt ställa till med en väldig massa oro (oro som av ovan nämnda skäl kan äventyra mänsklighetens överlevnad). Men att, som nyligen gjorts, ha ihjäl miljontals oskyldiga under förespegling att på det sättet minska terrorismen, det är bara vansinne (eller rättare sagt precis rätt väg att gå om man vill skapa så mycket terrorism i världen att man får en förevändning att skapa en global Orwell-diktatur för att hålla terrorismen i schack). Kriget i Irak har helt klart bara ökat terrorismen, inte minskat den. Det finns nog egentligen bara ytterst få fall där jag kan tänka mig att det är rätt att (direkt) döda människor. Däremot vill jag poängtera att vi hela tiden dödar människor genom våra vardagliga handlingar, hela dagarna, bara indirekt och inte så uppenbart. Allt påverkar allt. Fjärilseffekten, du vet.

Varför är jag då emot ett utrotande av mänskligheten? Jo, valet står mellan att tro på människan som art och att inte tro på människan som art. Om vi gör valet V att inte tro på människan som art, undergräver V sig självt, eftersom V är ett val taget av en människa, som ju är av en art man ju enligt V inte bör tro på. Visserligen kan just du eller just jag vara ett undantag som bör tro på sig själv även om hon inte har skäl att tro på sin art i stort. Men om t.ex. du har skäl att tro på dina egna val, betyder det att den art du tillhör åtminstone har potentialen att frambringa individer (om än kanske inte så många) som är kapabla till kloka val. De kloka valen har en tendens att vinna över de dumma i evolutionen. Därför är det rimligare att tro på människan som art än att inte tro på människan som art. Det må så vara att mänskligheten skämmer ut sig med mycket av sitt beteende just nu, men det viktiga är hennes potential på riktigt lång sikt. På riktigt lång sikt sållas det bästa fram. Därför bör man utgå från att mänskligheten på sikt kommer att vara övervägande av godo för lyckosumman i universum. Därför är det bättre om mänskligheten överlever än om den går under. Dessutom kan man, genom en lätt extrapolering av var vi befinner oss i vår medicinsk-tekniska utveckling idag, se att det inte är långt kvar tills vi kan skapa enorma mängder lycka. Vi har ju redan börjat eliminera lidande, genom smärtstillande medel, på sätt som massor av människor välkomnar och som inte varit möjliga tidigare. Så länge den utvecklingen får fortsätta - och då måste mänskligheten överleva - så kommer vi snart att kunna skapa enorm lycka åt alla människor, och åt än fler varelser.

Därefter räcker det med att den lyckan får hålla i sig i några hundra eller tusen år, så har vi kompenserat för allt det lidande människoarten hittills ställt till med. Därefter kan vi fortsätta vara superlyckliga i ytterligare miljoner eller miljarder eller googoler eller G eller oändligt många år. Då vi människor (liksom alla varelser vi känner till som kan känna lycka) naturligt strävar mot att själva känna lycka och bort från lidande, mer än vad vi (de av oss som alls gör det) strävar efter att skapa lidande och/eller minska lyckan, innebär fortsatt utveckling statistiskt sett, på sikt, att vi människor, genom att fortsätta finnas till, kommer att medföra mer och mer lycka i universum. Det kan för en tid gå åt andra hållet, och vi bör antagligen minska risken för att det gör det, men det är mer sannolikt att det blir mest lycka på sikt, än att det blir mest lidande på sikt. Och i det fall det blir mest lycka, blir det framför allt så oerhört mycket mer lycka, än vad det troligen blir lidande om det blir lidande. Sadism och massochism (i betydelsen att man värdesätter lidande högre än lycka) är mindre vanliga fenomen, och alltså mindre sannolika som drivkrafter för mänskligheten, i vilken del av framtiden man än betänker, än vad hedonism, lyckosträvan, är. För att rättfärdiga vår fortsatta existens duger det gott med att den postmänsklighet som får makten genom fortsatt teknikutveckling (övermänskligt intelligent AI) blir egoistisk, så länge den inte blir sadistisk. En egoistisk övermänskligt intelligent postmänsklighet skulle kanske visserligen ta kål på oss mindre intelligenta människor för att få maximalt med utrymme åt sig själv och sin lycka, men då har mänskligheten ändå överlevt - i form av postmänsklighet - och därigenom överlever essensen av den mest intelligenta art vi känner till, d.v.s. människan, och det är det viktigaste för lyckomaximeringen i universum på sikt. Dessutom kommer vi, de individer som blev dödade av postmänskligheten, att bli återskapade i framtiden, på olika sätt. Så vi behöver inte ens vara rädda för att bli dödade, som individer, i synnerhet inte om vi först sett till att något bättre tar över efter oss.


Vad jag säger är just att visst du kan rättfärdiga mänskligheten på det där sättet, men att du också kan med ett snarlikt resonemang också rättfärdiga varje enskild existens, och varje enskild handling. I själva verket vet du inte om en existens eller handling är det som du har framför ögonen vid skedet för din analys, eller om det med tiden kommer genomgå en betydelsemässig metamorfos. Detta problem träffar alltså kärnan av utilitaristen själv, eftersom han inte kan avgöra om ett ting (på lång sikt) kommer att vara övervägande gott eller ont, han kan omöjligt säga vad han ens själv kommer anse om samma sak imorgon, eller i övermorgon. Jag tror utilitarismen begår ett stort misstag när den i det närmaste föreställer sig lycka/välmående som ett ting och inte en relation. I och med att lycka är en relation så är den också relativ. Som en konsekvens av konsekventialismen blir alltså omdömet uppskjutet på obestämd (evig) basis, och utlitarismen omintetgör sig själv, skulle jag vidhålla.

Förvisso finns det droger redan idag som man blir i det närmsta passiviserad av, eftersom man mår så pass gott på dem, men samtidigt har vi lagar som gör en kriminell om man använder dem. Av det faktumet ensamt kan man sluta sig till att mänskligheten, enligt utilitaristiska kriterier, inte är rationell - men vi har också exempel på en massa tabun och normer som funkar som käppar i hjulen för hedonismen. Detta med "potential" blir emellertid intressant. Potential är alltjämt ett begrepp som inte svarar mot något i verkligheten föreliggande, utan tvärtom något alltid inte föreliggande. Nu är frågan huruvida det är troligare att mänskligheten (på oerhört lång sikt) skall göra något som den aldrig tidigare i historien har gjort, det vill säga släppa njutning och lycka fri (en potentialitet), eller om den kommer fortsätta på det inslagna spåret (vilket också det är en potentialitet, men troligare än den förra).

Är emellertid helt med dig i att vi redan nu, indirekt, svarar för den död som folk råkar ut för. Menar också att vi måste se över strukturerna, omarbeta dem, så att detta inte sker helt utan rättvisa. Men så är jag inte hedonist. Vad tror du förresten att tänka lycka/välmående inte som ett mål utan som en förutsättning (icke nödvändig förvisso, men ändock)? Om man förstår vad jag är ute efter med att tänka om det så. Alltså mer utav en rättighet, som skall vara tillgodosedd, för att man ska kunna ta itu med de saker som verkligen ger ens liv mening, och inte som ett mål att stanna vid eller eftersträva. På samma sätt som vi inte stannar vid att bara ha våra andra rättigheter tillgodosedda eller respekterade, utan snarare så utgör de ett slags ramverk som måste vara på plats för att vi ska kunna ta itu med de saker som verkligen engagerar oss. Det blir då naturligt nog inte en fråga om att maximera lycka, utan om att garantera den (rättvist), för var och en.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 29 sep 2009 15:59

Så kallade icke-konsekventialister tycks inte låtsas om, eller så har de missat att tänka på, att de faktiskt, i sin moral, utgår från att förekomsten av orsak-verkan-samband, konsekvenser, i ett skeende som 1-16, har betydelse för huruvida sådant som 1-6 medför moraliskt ansvar/skuld för sådant som 16. De tycks där helt blinda för att de, i bjärt kontrast mot vad de påstår, faktiskt förutsätter att konsekvenser har betydelse för vad vad de anser vara rätt och fel att (besluta sig för att (eller bara tänka tanken att)) göra.


Du missar vad distinktionen konsekventialism/icke-konsekventialism innebär. Det är inte så att de förra förnekar att det finns kausala samband, utan de förnekar att den kausala verkan har ett moraliskt värde, eller påverkar det moraliska värdet.

Sen måste jag säga att större delen av din argumentation är så kallad "question begging".

Du måste ju för argumentens skull anta att det kan var så att konsekvenserna inte spelar in i det moraliska värdet.

Ett annat sätt att komma fram till samma slutsats är att fråga: vad ska vi med värderingar till, om inte för att främja vår överlevnad, och vad ska vi med överlevnad till, om inte för att få uppleva mer lycka?

Den som axiomatiskt utgår från att något annat än lycka/lidande är det grundläggande mest värdefulla och att moral i grunden bör byggas utifrån detta andra snarare än lycka/lidande, måste förklara vad i hela friden som kan vara mer värdefullt än lycka och frånvaro av lidande.


Hela tiden återkommer du till din konsekventialistiska grund. Inse att konsekventialism upprättar en kontigent moral och motståndarna mot konsekventialism inte vill ha en kontingent moral utan en absolut.

Emmanuel Kant - Grundwork for the metaphysics of moral skrev:For in order that an action should be morally good, it is not enough that it conform to the moral law, but it must also be done for the sake of the law, otherwise that conformity is only very contingent and uncertain; since a principle which is not moral, although it may now and then produce actions conformable to the law, will also often produce actions which contradict it. Now it is only a pure philosophy that we can look for the moral law in its purity and genuineness (and, in a practical matter, this is of the utmost consequence): we must, therefore, begin with pure philosophy (metaphysic), and without it there cannot be any moral philosophy at all. That which mingles these pure principles with the empirical does not deserve the name of philosophy (for what distinguishes philosophy from common rational knowledge is that it treats in separate sciences what the latter only comprehends confusedly); much less does it deserve that of moral philosophy, since by this confusion it even spoils the purity of morals themselves, and counteracts its own end.


Ibid skrev:Nothing can possibly be conceived in the world, or even out of it, which can be called good, without qualification, except a good will. Intelligence, wit, judgement, and the other talents of the mind, however they may be named, or courage, resolution, perseverance, as qualities of temperament, are undoubtedly good and desirable in many respects; but these gifts of nature may also become extremely bad and mischievous if the will which is to make use of them, and which, therefore, constitutes what is called character, is not good. It is the same with the gifts of fortune. Power, riches, honour, even health, and the general well-being and contentment with one's condition which is called happiness, inspire pride, and often presumption, if there is not a good will to correct the influence of these on the mind, and with this also to rectify the whole principle of acting and adapt it to its end. The sight of a being who is not adorned with a single feature of a pure and good will, enjoying unbroken prosperity, can never give pleasure to an impartial rational spectator. Thus a good will appears to constitute the indispensable condition even of being worthy of happiness. There are even some qualities which are of service to this good will itself and may facilitate its action, yet which have no intrinsic unconditional value, but always presuppose a good will, and this qualifies the esteem that we justly have for them and does not permit us to regard them as absolutely good.


http://plato.stanford.edu/entries/kant-moral/
För en sammanfattning av Kants position.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 29 sep 2009 16:41

The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 04 okt 2009 23:19

J R Auk skrev:
Så kallade icke-konsekventialister tycks inte låtsas om, eller så har de missat att tänka på, att de faktiskt, i sin moral, utgår från att förekomsten av orsak-verkan-samband, konsekvenser, i ett skeende som 1-16, har betydelse för huruvida sådant som 1-6 medför moraliskt ansvar/skuld för sådant som 16. De tycks där helt blinda för att de, i bjärt kontrast mot vad de påstår, faktiskt förutsätter att konsekvenser har betydelse för vad vad de anser vara rätt och fel att (besluta sig för att (eller bara tänka tanken att)) göra.


Du missar vad distinktionen konsekventialism/icke-konsekventialism innebär.


Inte vad jag kan se. Se nedan.

Det är inte så att de förra förnekar att det finns kausala samband,


Jag har inte heller påstått att de förnekar det. Jag har inte heller utgått från att de förnekar det.

utan de förnekar att den kausala verkan har ett moraliskt värde, eller påverkar det moraliska värdet.


Ja, det förekar de, i ord. Men de förutsätter det tvärtom i sina slutsatser om vilka handlingar, rent konkret, som är rätt och fel att begå.

S.k. icke-konsekventialister tror/anser:
(1) att det är fel att döda.
(2) att det är möjligt att döda.
(3) att det finns kausala samband mellan s.k. "dödande handlingar" och att någon dör.

S.k. icke-konsekventialister anser att de kausala sambanden i (3) visserligen finns, men påstår att de inte anser dem vara moraliskt relevanta. Låt oss anta att (3) inte vore sant (alltså att det inte fanns några kausala samband mellan s.k. "dödande handlingar" och att någon dör). Då skulle inte heller (2) kunna vara sant, och då skulle (1) inte kunna vara en meningsfull moral. En moral som förbjuder något som inte kan hända är knappast en meningsfull moral. (3) måste alltså vara sant för att (1) ska kunna vara en meningsfull moral. Och s.k. icke-konsekventialister anser ju (1) vara en meningsfull moral. För att s.k. icke-konsekventialister ska kunna anse detta, måste (3) vara sant. Det är alltså avgörande för s.k. icke-konsekventialisters moralsyn på dödande att de anser att (3) är sant. (3) är därmed moraliskt relevant för icke-konsekventialister - den är ju en nödvändig grundsten i icke-konsekventialisters moralsyn på dödande. För s.k. icke-konsekventialister är alltså de kausala sambanden mellan dödande handling och dödlig utgång moraliskt relevanta kausala samband. S.k. icke-konsekventialister anser alltså att konsekvenser har (eller i alla fall kan ha) betydelse för vad som är rätt och fel.

Om avfyrandet av en pistol aldrig hade dödat en enda människa, och inte kunde göra det, skulle s.k. icke-konsekventialister aldrig ha kommit på tanken att det skulle kunna vara fel att avfyra en pistol mot någon. Att de nu alls anser att det kan vara fel att avfyra en pistol mot någon, bevisar att de grundar sin moral delvis på det faktum att (åtminstone vissa) handlingar kan få dödliga konsekvenser. Alltså är de inte icke-konsekventialister.

Du måste ju för argumentens skull anta att det kan var så att konsekvenserna inte spelar in i det moraliska värdet.


Varför då? Vad jag visar är ju att det inte kan finnas någon sådan moral som innebär att konsekvenser inte spelar in i det moraliska värdet. Varför skulle jag utgå från det jag motbevisar? Det låter helt snurrigt för mig.

Inse att konsekventialism upprättar en kontigent moral och motståndarna mot konsekventialism inte vill ha en kontingent moral utan en absolut.


Med kontingent moral antar jag att du menar en moral avhängig av andra saker än sig själv? Det må så vara att "icke-konsekventialister" vill ha en moral som inte är avhängig av något annat än sig själv, men ingen moral är en ö. En människa M:s moral är alltid en produkt av M:s erfarenheter av världen (bland annat). Och i hennes erfarenheter av världen ingår att vissa handlingar kan få vad hon upplever som negativa konsekvenser. Då hon helt uppenbart bygger sin moral på (åtminstone några) sådana erfarenheter, är det hyckleri om hon sedan påstår att hon inte anser konsekvenser vara relevanta för moralen. Det är ungefär lika ignorant som om du skulle påstå att hurdana dina föräldrar var inte var beteendemässigt relevant för hurdan du blev.

För att du, vid åtanken av en handling, ska kunna uppleva att handlingen du tänker på är fel, måste den handlingen utmärka sig på något i ditt tycke negativt sätt från andra handlingar. Något som negativt utmärker t.ex. handlingen att skjuta ihjäl någon, är att avfyrandet av en pistolkula brukar leda till att någon dör. Det är nödvändigt att du är medveten om ett kausalt samband (t.ex. förhållandet att avfyrandet av en pistol kan leda till att någon dör) för att kunna få uppfattningen att en handling är fel (t.ex. att det är fel att avfyra en pistol mot någon). Det är sådant jag syftar på när jag säger att det är hyckleri av s.k. "icke-konsekventialister" att påstå att de inte anser att konsekvenser ska spela någon roll för vad som är rätt och fel. De låter ju uppenbarligen konsekvenser spela roll för vad de anser vara rätt och fel. Och kom nu inte en gång till och påstå att jag missförstått det där och att jag baserar min argumentation på en felaktig föreställning om att s.k. icke-konsekventialister skulle förneka att konsekvenser finns. Det är en straw man. Ingenstans i min argumentation har jag utgått från att de skulle förneka att konsekvenser finns. Vad jag visat är just att icke-konsekventialister har fel när de påstår att de inte anser konsekvenser vara moraliskt relevanta.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 32 och 0 gäster