Filosofi = Journalism?
Moderator: Moderatorgruppen
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Filosofi = Journalism?
Denna tråd uppstod då jag (återigen) funderar på vad Avantgardet menar med "tänkande" i detta inlägg: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... 810#133810
Jag är som sagt dåligt påläst, det jag är väldigt nyfiken på, är vad som menas med "tänkande" och "varande" i den västerländska diskursen. Det jag menar är att det tycks finnas en vänsterländsk diskurs kring vad "tänkandet" är, dock har jag aldrig greppat vad som menas med "tänkande" här. Jag förstår att olika filosofer har olika syn på vad tänkande är, men samtidigt så finns det ju en diskussion vilket innebär att det finns några föreställningar som man lutar sig tillbaka på. Jag antar att jag behöver en hel utbildning kring västerländsk filosofi för att kunna begripa vad som menas.
Men kanske är frågan felaktigt ställd. Kanske måste jag relatera till en specifik tänkare, t.ex. Heidegger, Hegel, osv. eftersom alla idéer har ett ursprung i en person som formulerat dem. Problemet är bara att man då måste vara påläst i hela filosofihistorien eftersom ovanstående filosofer pekar vidare på tidigare källor osv.
Man måste naturligtvis börja någonstans, men hur mycket krävs för att kunna anse sig vara en auktoritet? Jag förstår att det naturligtvis beror på sammanhanget, dvs. är jag på en filosofilektion på södertörn så kanske jag inte är auktoritet i frågen, men är jag hemma i köket hos mormor så kanske jag är det, i en relativ bemärkelse alltså.
Samtidigt så har vi tillgång till massa ord och begrepp som vi helt förlorat den historiska förankringen till, dvs. vi vet inte vem som är källan till myntandet av begreppet/ordet. Dock så kanske vi vet i vilket sammanhang begreppet uppstått, och ur sammanhanget göra begreppet meningsfullt.
Min syn på begrepp är att de får ett "djup" eller "mening" då vi studerar det, och att begreppets mening är relativ, dvs. skriver man en bok om t.ex. "varande" så avhandlas ett djup i begreppet och förståelsen kring begreppet "varande" är då djupare hos denna person, än någon som inte avhandlat ett verk kring just detta begrepp.
Frågan är alltså: hur mycket djup krävs för att ö.h.t. kunna uttala sig om någonting? Som jag ser det, så uppstår mycket missförstånd p.g.a. att människor använder begrepp som de själva inte har studerat.
Är det bara en fråga om journalism?
Begrepp som: Dekonstruktion, Religion, Kommunism, Vetenskap, Kapitalism, Vetenskap, Politik, osv. tas ofta för givet. trots att personer som yttrar sig kritiskt till något av dessa, inte har något som helst "djup" i sin begreppsförståelse.
...
Om vi tar ett mer konkret exempel:
Hur mycket kan jag om grodor egentligen? Jag har naturligtvis sett grodor, osv, men hur mycket djup har jag egentligen kring min förståelse av grodor? Antagligen inte mycket.
Datorer då? Många använder datorer, trots att de inte har någon aning om hur en dator fungerar.
Jag tror personligen inte att många som är oläst på datorer någonsin skulle påstå att det kan mycket om datorer.
Vetenskap då? Nu börjar vi komma in på något mer abstrakt. Människor ser vad vetenskapen leder till, men samtidigt upplever jag att det är många som inte alls förstår vad vetenskap innebär. Jag personligen insåg detta förstå då jag började studera på högskola, och efter 4-5 år (då jag kom upp till B och C nivå), så erkänner jag att jag fortfarande inte helt har en tydlig bild av vad vetenskap innebär, trots flera års studier på högskola.
Sen kommer vi till saker som Religion. Här har plötsligt alla personer en åsikt. Jag själv har studerat religiösa verk på min fritid i runt 10 års tid (läste nog varandets tao som är en väldigt "utvecklande" tolkning av tao te ching (ungefär 4 meningar som förklarar varje mening i orginalet) när jag var 16 första gången).
Likaså inom Politik. Hur många har egentligen läst något verk av politiska filosofer?
...
Det är naturligtvis en skillnad på grodor, datorer, vetenskap, religon, och politik, eftersom de påverkar oss i olika stor grad, men betyder detta att vi har rätt att agera självutnämnda experter på området utan någon som helst studiebakgrund?
En viktig sak inom vetenskap, är att man förankrar det man skriver genom källor, detta tror jag är viktigt eftersom 1. det skapar en historisk förankring och 2. det gör anspråket verifierbart. Dessa tankar återfinns även inom vår moderna journalism (sidnot: är det någon som vet hur den uppstått förresten? hur mycket av våran journalism är taget från våra tankar om vetenskap? ).
En annan sak jag insett, är som sagt att vi ofta tar våra vardagliga begrepp för givet, och då menar jag alla begrepp, inte bara storheter som "Sanning" osv.
Det som gör att vi tar begrepp för givet upplever jag ofta handlar om en emotionell koppling vi har till begreppen, vilket kan vara positiv, negativ eller neutral. Det jag menar är att denna laddning är något som "retar oss", (ungefär som bilder eller lukten av mat retar oss om vi är hungriga), och detta får oss att agera eftersom begreppen skapar känslor hos oss. Och eftersom vi känner en känsla så tror vi att detta är samma sak som kunskap inom området.
Så frågan är:
Vad "krävs" för att få använda ett begrepp?
Eller rättare sakt: vad krävs för att vi ska bli tagna på allvar i en situation där någon påstår sig "förstå" ett fenomen, fast det i själva verket mest handlar om en emotionell koppling, snarare än kunskap?
Behöver vi alla vara grävande journalister för att ö.h.t. kunna yttra oss?
Jag är som sagt dåligt påläst, det jag är väldigt nyfiken på, är vad som menas med "tänkande" och "varande" i den västerländska diskursen. Det jag menar är att det tycks finnas en vänsterländsk diskurs kring vad "tänkandet" är, dock har jag aldrig greppat vad som menas med "tänkande" här. Jag förstår att olika filosofer har olika syn på vad tänkande är, men samtidigt så finns det ju en diskussion vilket innebär att det finns några föreställningar som man lutar sig tillbaka på. Jag antar att jag behöver en hel utbildning kring västerländsk filosofi för att kunna begripa vad som menas.
Men kanske är frågan felaktigt ställd. Kanske måste jag relatera till en specifik tänkare, t.ex. Heidegger, Hegel, osv. eftersom alla idéer har ett ursprung i en person som formulerat dem. Problemet är bara att man då måste vara påläst i hela filosofihistorien eftersom ovanstående filosofer pekar vidare på tidigare källor osv.
Man måste naturligtvis börja någonstans, men hur mycket krävs för att kunna anse sig vara en auktoritet? Jag förstår att det naturligtvis beror på sammanhanget, dvs. är jag på en filosofilektion på södertörn så kanske jag inte är auktoritet i frågen, men är jag hemma i köket hos mormor så kanske jag är det, i en relativ bemärkelse alltså.
Samtidigt så har vi tillgång till massa ord och begrepp som vi helt förlorat den historiska förankringen till, dvs. vi vet inte vem som är källan till myntandet av begreppet/ordet. Dock så kanske vi vet i vilket sammanhang begreppet uppstått, och ur sammanhanget göra begreppet meningsfullt.
Min syn på begrepp är att de får ett "djup" eller "mening" då vi studerar det, och att begreppets mening är relativ, dvs. skriver man en bok om t.ex. "varande" så avhandlas ett djup i begreppet och förståelsen kring begreppet "varande" är då djupare hos denna person, än någon som inte avhandlat ett verk kring just detta begrepp.
Frågan är alltså: hur mycket djup krävs för att ö.h.t. kunna uttala sig om någonting? Som jag ser det, så uppstår mycket missförstånd p.g.a. att människor använder begrepp som de själva inte har studerat.
Är det bara en fråga om journalism?
Begrepp som: Dekonstruktion, Religion, Kommunism, Vetenskap, Kapitalism, Vetenskap, Politik, osv. tas ofta för givet. trots att personer som yttrar sig kritiskt till något av dessa, inte har något som helst "djup" i sin begreppsförståelse.
...
Om vi tar ett mer konkret exempel:
Hur mycket kan jag om grodor egentligen? Jag har naturligtvis sett grodor, osv, men hur mycket djup har jag egentligen kring min förståelse av grodor? Antagligen inte mycket.
Datorer då? Många använder datorer, trots att de inte har någon aning om hur en dator fungerar.
Jag tror personligen inte att många som är oläst på datorer någonsin skulle påstå att det kan mycket om datorer.
Vetenskap då? Nu börjar vi komma in på något mer abstrakt. Människor ser vad vetenskapen leder till, men samtidigt upplever jag att det är många som inte alls förstår vad vetenskap innebär. Jag personligen insåg detta förstå då jag började studera på högskola, och efter 4-5 år (då jag kom upp till B och C nivå), så erkänner jag att jag fortfarande inte helt har en tydlig bild av vad vetenskap innebär, trots flera års studier på högskola.
Sen kommer vi till saker som Religion. Här har plötsligt alla personer en åsikt. Jag själv har studerat religiösa verk på min fritid i runt 10 års tid (läste nog varandets tao som är en väldigt "utvecklande" tolkning av tao te ching (ungefär 4 meningar som förklarar varje mening i orginalet) när jag var 16 första gången).
Likaså inom Politik. Hur många har egentligen läst något verk av politiska filosofer?
...
Det är naturligtvis en skillnad på grodor, datorer, vetenskap, religon, och politik, eftersom de påverkar oss i olika stor grad, men betyder detta att vi har rätt att agera självutnämnda experter på området utan någon som helst studiebakgrund?
En viktig sak inom vetenskap, är att man förankrar det man skriver genom källor, detta tror jag är viktigt eftersom 1. det skapar en historisk förankring och 2. det gör anspråket verifierbart. Dessa tankar återfinns även inom vår moderna journalism (sidnot: är det någon som vet hur den uppstått förresten? hur mycket av våran journalism är taget från våra tankar om vetenskap? ).
En annan sak jag insett, är som sagt att vi ofta tar våra vardagliga begrepp för givet, och då menar jag alla begrepp, inte bara storheter som "Sanning" osv.
Det som gör att vi tar begrepp för givet upplever jag ofta handlar om en emotionell koppling vi har till begreppen, vilket kan vara positiv, negativ eller neutral. Det jag menar är att denna laddning är något som "retar oss", (ungefär som bilder eller lukten av mat retar oss om vi är hungriga), och detta får oss att agera eftersom begreppen skapar känslor hos oss. Och eftersom vi känner en känsla så tror vi att detta är samma sak som kunskap inom området.
Så frågan är:
Vad "krävs" för att få använda ett begrepp?
Eller rättare sakt: vad krävs för att vi ska bli tagna på allvar i en situation där någon påstår sig "förstå" ett fenomen, fast det i själva verket mest handlar om en emotionell koppling, snarare än kunskap?
Behöver vi alla vara grävande journalister för att ö.h.t. kunna yttra oss?
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Vi är alla redan grävande journalister, men vi gräver var och en på varsitt ställe. Detta grävande kallas i folkmun för "livet". Vi bildar hela tiden nya kopplingar till begrepp när vi "läser"/gräver den "text" som är detta liv, och de situationer det innefattar. Ingenting krävs för att få använda ett begrepp, men för att begrepp inte skall användas hur som helst, och med bara makt som bakomliggande skäl till deras användning, finns det något som heter "kritik" - och som är nödvändigt för all form av "breddning", "fördjupning", "framåtskridande" eller what have you. Vi kliver alltså in i samtal där vi befinner oss, och kan bara ta till oss det som vi har begrepp för att förstå, därför anser jag, personligen, att det är viktigt att bryta ner barriärerna mellan akademin och den breda massan, upplösa skriftspråket i talspråket (för att tala med Adorno), folkbildning osv. I synnerhet i denna postmoderna tid där information blivit till en handelsvara. Sen har den alltid varit ett maktmedel.
Jag håller med om att det är oerhört smidigt och bra att hänvisa till de texter och författare ur vilka man hämtat en specifik tanke eller idé. Att inte göra det, och låtsas som att man "kommit på" något själv är egentligen bara lögnaktigt. Vi deltar alla i denna allmänning som är språket (i vid mening), det går inte peka på en författare och säga att han eller hon är det absoluta upphovet till det ena eller andra, men att referera till en författare sätter det man säger i en viss, någorlunda avgränsad, kontext, vilket förhoppningsvis förenklar det samtal som förs något.
Jag skulle vilja understryka detta med kritiskt sinnelag. Vi blir idag fostrade att tro att det är bra att ha åsikter om saker och ting. Vi lär oss köpa det ena eller andra, men vad som är oerhört svårt att lära ut, och som är viktigare än allt annat är det kritiska sinnelaget. Att varken köpa det ena eller andra, att skjuta på omdömet i väntan på mer bevismaterial osv. Själv tror jag detta med att vi ska ha åsikter bottnar i det oerhörda fokus som är på identitet i den postmoderna, eller sen-kapitalistiska, epoken. Vi måste kunna sälja oss själva, vi måste kunna ha en produkt (oss själva) att sälja, och därför måste vi tydligt teckna våra egna konturer genom att ha dessa åsikter. Jag tror mycket skulle vara vunnet om vi lärde oss att förhålla oss mer kritiskt till saker och ting.
Jag håller med om att det är oerhört smidigt och bra att hänvisa till de texter och författare ur vilka man hämtat en specifik tanke eller idé. Att inte göra det, och låtsas som att man "kommit på" något själv är egentligen bara lögnaktigt. Vi deltar alla i denna allmänning som är språket (i vid mening), det går inte peka på en författare och säga att han eller hon är det absoluta upphovet till det ena eller andra, men att referera till en författare sätter det man säger i en viss, någorlunda avgränsad, kontext, vilket förhoppningsvis förenklar det samtal som förs något.
Jag skulle vilja understryka detta med kritiskt sinnelag. Vi blir idag fostrade att tro att det är bra att ha åsikter om saker och ting. Vi lär oss köpa det ena eller andra, men vad som är oerhört svårt att lära ut, och som är viktigare än allt annat är det kritiska sinnelaget. Att varken köpa det ena eller andra, att skjuta på omdömet i väntan på mer bevismaterial osv. Själv tror jag detta med att vi ska ha åsikter bottnar i det oerhörda fokus som är på identitet i den postmoderna, eller sen-kapitalistiska, epoken. Vi måste kunna sälja oss själva, vi måste kunna ha en produkt (oss själva) att sälja, och därför måste vi tydligt teckna våra egna konturer genom att ha dessa åsikter. Jag tror mycket skulle vara vunnet om vi lärde oss att förhålla oss mer kritiskt till saker och ting.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:Vi är alla redan grävande journalister, men vi gräver var och en på varsitt ställe. Detta grävande kallas i folkmun för "livet". Vi bildar hela tiden nya kopplingar till begrepp när vi "läser"/gräver den "text" som är detta liv, och de situationer det innefattar. Ingenting krävs för att få använda ett begrepp, men för att begrepp inte skall användas hur som helst, och med bara makt som bakomliggande skäl till deras användning, finns det något som heter "kritik" - och som är nödvändigt för all form av "breddning", "fördjupning", "framåtskridande" eller what have you. Vi kliver alltså in i samtal där vi befinner oss, och kan bara ta till oss det som vi har begrepp för att förstå, därför anser jag, personligen, att det är viktigt att bryta ner barriärerna mellan akademin och den breda massan, upplösa skriftspråket i talspråket (för att tala med Adorno), folkbildning osv. I synnerhet i denna postmoderna tid där information blivit till en handelsvara. Sen har den alltid varit ett maktmedel.
Jag håller med om att det är oerhört smidigt och bra att hänvisa till de texter och författare ur vilka man hämtat en specifik tanke eller idé. Att inte göra det, och låtsas som att man "kommit på" något själv är egentligen bara lögnaktigt. Vi deltar alla i denna allmänning som är språket (i vid mening), det går inte peka på en författare och säga att han eller hon är det absoluta upphovet till det ena eller andra, men att referera till en författare sätter det man säger i en viss, någorlunda avgränsad, kontext, vilket förhoppningsvis förenklar det samtal som förs något.
Jag skulle vilja understryka detta med kritiskt sinnelag. Vi blir idag fostrade att tro att det är bra att ha åsikter om saker och ting. Vi lär oss köpa det ena eller andra, men vad som är oerhört svårt att lära ut, och som är viktigare än allt annat är det kritiska sinnelaget. Att varken köpa det ena eller andra, att skjuta på omdömet i väntan på mer bevismaterial osv. Själv tror jag detta med att vi ska ha åsikter bottnar i det oerhörda fokus som är på identitet i den postmoderna, eller sen-kapitalistiska, epoken. Vi måste kunna sälja oss själva, vi måste kunna ha en produkt (oss själva) att sälja, och därför måste vi tydligt teckna våra egna konturer genom att ha dessa åsikter. Jag tror mycket skulle vara vunnet om vi lärde oss att förhålla oss mer kritiskt till saker och ting.
Men de referenser vi oftast borde ta till har inget retoriskt värde eller tvärt om, skadar vår sak, och vi lämnar det därhän.
Ven drar in den skönlitteratur som lyfter en komplex fråga till en nivå som engagerar?
Källhänvisning är maktknep allt som oftast. Om det inte är så att man lyfter fram vart ett visst citat är taget så att man kan läsa kontext osv.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Vi är alla redan grävande journalister, men vi gräver var och en på varsitt ställe. Detta grävande kallas i folkmun för "livet". Vi bildar hela tiden nya kopplingar till begrepp när vi "läser"/gräver den "text" som är detta liv, och de situationer det innefattar. Ingenting krävs för att få använda ett begrepp, men för att begrepp inte skall användas hur som helst, och med bara makt som bakomliggande skäl till deras användning, finns det något som heter "kritik" - och som är nödvändigt för all form av "breddning", "fördjupning", "framåtskridande" eller what have you. Vi kliver alltså in i samtal där vi befinner oss, och kan bara ta till oss det som vi har begrepp för att förstå, därför anser jag, personligen, att det är viktigt att bryta ner barriärerna mellan akademin och den breda massan, upplösa skriftspråket i talspråket (för att tala med Adorno), folkbildning osv. I synnerhet i denna postmoderna tid där information blivit till en handelsvara. Sen har den alltid varit ett maktmedel.
Jag håller med om att det är oerhört smidigt och bra att hänvisa till de texter och författare ur vilka man hämtat en specifik tanke eller idé. Att inte göra det, och låtsas som att man "kommit på" något själv är egentligen bara lögnaktigt. Vi deltar alla i denna allmänning som är språket (i vid mening), det går inte peka på en författare och säga att han eller hon är det absoluta upphovet till det ena eller andra, men att referera till en författare sätter det man säger i en viss, någorlunda avgränsad, kontext, vilket förhoppningsvis förenklar det samtal som förs något.
Jag skulle vilja understryka detta med kritiskt sinnelag. Vi blir idag fostrade att tro att det är bra att ha åsikter om saker och ting. Vi lär oss köpa det ena eller andra, men vad som är oerhört svårt att lära ut, och som är viktigare än allt annat är det kritiska sinnelaget. Att varken köpa det ena eller andra, att skjuta på omdömet i väntan på mer bevismaterial osv. Själv tror jag detta med att vi ska ha åsikter bottnar i det oerhörda fokus som är på identitet i den postmoderna, eller sen-kapitalistiska, epoken. Vi måste kunna sälja oss själva, vi måste kunna ha en produkt (oss själva) att sälja, och därför måste vi tydligt teckna våra egna konturer genom att ha dessa åsikter. Jag tror mycket skulle vara vunnet om vi lärde oss att förhålla oss mer kritiskt till saker och ting.
Men de referenser vi oftast borde ta till har inget retoriskt värde eller tvärt om, skadar vår sak, och vi lämnar det därhän.
Ven drar in den skönlitteratur som lyfter en komplex fråga till en nivå som engagerar?
Källhänvisning är maktknep allt som oftast. Om det inte är så att man lyfter fram vart ett visst citat är taget så att man kan läsa kontext osv.
Vad menar du med att de skulle "skada vår sak", hur då?
Skönlitteraturens största förtjänst är att den kan gestalta filosofiska frågar, skulle jag säga.
Varför skulle källhänvisning vara ett maktknep? Tvärtom säger jag! Det finns inget sådant som en absolut bestämd kontext. Det behövs inte alla gånger ges sidnummer, och specifikt stycke, som ett citat är hämtat ur, ett visst författarskap i sig kan utgöra kontexten, eller rent av en diskussion författare emellan, eller en rad andra saker. Allt beror på situationen. Men att inte ge källhänvisningar är att ta åt sig äran för något som inte är ens eget. Det är som att sampla långa loopar i musik, och sen låtsas att man komponerat varje ton själv, det är stöld helt enkelt. Och det är ett maktmedel. Lämnar man källhänvisning så överlåter man istället makten på källan, och man använder sig inte av den på ett maskerat sätt för att själv erhålla makt.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Men att inte ge källhänvisningar är att ta åt sig äran för något som inte är ens eget. Det är som att sampla långa loopar i musik, och sen låtsas att man komponerat varje ton själv, det är stöld helt enkelt. Och det är ett maktmedel. Lämnar man källhänvisning så överlåter man istället makten på källan, och man använder sig inte av den på ett maskerat sätt för att själv erhålla makt.
Just här visar du makten i det hela, värdegivandet.
Vore så inte fallet skulle du inte uppröras så över "stölden". Låtsats att man komponerat själv? Det är alltså skillnad på att framföra en egenkomponerad melodi än att återge någon annans melodi? Hur passar det ihop med att vi inte har något subjekt, att vi alltid är i ett kollektiv osv.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
J R Auk skrev:Men att inte ge källhänvisningar är att ta åt sig äran för något som inte är ens eget. Det är som att sampla långa loopar i musik, och sen låtsas att man komponerat varje ton själv, det är stöld helt enkelt. Och det är ett maktmedel. Lämnar man källhänvisning så överlåter man istället makten på källan, och man använder sig inte av den på ett maskerat sätt för att själv erhålla makt.
Just här visar du makten i det hela, värdegivandet.
Vore så inte fallet skulle du inte uppröras så över "stölden". Låtsats att man komponerat själv? Det är alltså skillnad på att framföra en egenkomponerad melodi än att återge någon annans melodi? Hur passar det ihop med att vi inte har något subjekt, att vi alltid är i ett kollektiv osv.
Jag upprörs inte över "stölden", och förfäktar ingen idé om ett "konstnärligt verk", utan vad jag sade var att det var oärligt (och att man döljer kontexten ur vilken det är hämtat, vilket gör det svårare att förstå det specifika uttalandet, och man får inte tillgång till mycket av den information som kan vara intressant i sammanhanget). Att det överhuvudtaget skulle finnas någon "egenkomponerad melodi" får stå för dig, och det förvånar mig oerhört att du inbillar dig att jag skulle hävdat något sådant. Självfallet finns det ingen sådan. Allt vi säger har vi hämtat någonstans ifrån, även om det bara är ett fragment här och ett fragment där, som vi sedan satt ihop till något "nytt". Att själv ta åt sig hela äran för detta är lögnaktigt, och det är (som sagt) att täcka över och dölja mycket av det bakomliggande som är väsentligt. Och i makthänseende är det att ta åt sig makt som annars skulle ha tillfallit andra (källorna). Jag säger inte att den rätteligen skulle tillfallit källorna, men jag säger att den skulle tillfallit dem (emedan folk fortfarande tror på sådant som "upphov", och lever som så). Att ta åt sig för egen del av det är falskt, och hymlande.
Så (efter att vi plockat ned den här halmgubben du rest) frågan går tillbaka till dig. Varför skulle det "skada vår sak" att visa på källorna? Och varför ett maktknep? Jag förstår fortfarande inte hur det att inte visa på dem skulle kunna ändra på detta.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
J R Auk:
Alltså att hänvisningar är ett maktknep tror jag inte jag kan hålla om, att däremot selektivt välja ut att lyfta fram vissa källor och selektivt exkludera andra källor som båda för fram en ståndpunkt i en aktuell fråga kan anses som ett "oärligt" maktknep.
Maktknep behöver i sig själva inte vara oärliga, det beror helt och hållet vad man menar med makt, dvs. om det är något positivt, negativt eller neutralt.
Det jag ville lyfta fram är att inte förhålla sig till källor, är att inte förstå historians relevans i förhållande till det man undersöker. Detta är något som är allmänt accepterat inom den vetenskapliga diskursen.
Så det handlar naturligtvis om syftet eller intentionen med att referera till källor. Många saker kan missbrukas, men det innebär inte att saken essentiellt måste vara negativ/dålig.
Alltså att hänvisningar är ett maktknep tror jag inte jag kan hålla om, att däremot selektivt välja ut att lyfta fram vissa källor och selektivt exkludera andra källor som båda för fram en ståndpunkt i en aktuell fråga kan anses som ett "oärligt" maktknep.
Maktknep behöver i sig själva inte vara oärliga, det beror helt och hållet vad man menar med makt, dvs. om det är något positivt, negativt eller neutralt.
Det jag ville lyfta fram är att inte förhålla sig till källor, är att inte förstå historians relevans i förhållande till det man undersöker. Detta är något som är allmänt accepterat inom den vetenskapliga diskursen.
Så det handlar naturligtvis om syftet eller intentionen med att referera till källor. Många saker kan missbrukas, men det innebär inte att saken essentiellt måste vara negativ/dålig.
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Jag ser det snarare som att många argument, handlar om att människor låter sig (medvetet eller omedvetet) inspireras av människor i sin omgivning som de upplever är auktoriteter. Och att be någon referera till sina källor, är ett sätt att "tvinga" någon vara medvetet explicit i hur hans ståndpunkt växt fram. Det är alltså ett sätt att motarbeta omedvetet inflytande.
Å andra sidan, så kan ju ett tvångsmässigt refereandet till vissa källor (vissa givna tolkningar av religiösa texter t.ex.) skapa problem. Men här handlar det ofta om att människor inte själva förhåller sig till verket, utan ofta förhåller sig till någon annans läsning av verket som man tagit inspiration från, vilket man själv inte erkänner då man istället pekar på att detta är något givet av själva verket när det egentligen är någon annans tolkning av det.
Och nu kommer vi in på hur viktigt det är att ha en inblick i t.ex. hermeneutik.
Å andra sidan, så kan ju ett tvångsmässigt refereandet till vissa källor (vissa givna tolkningar av religiösa texter t.ex.) skapa problem. Men här handlar det ofta om att människor inte själva förhåller sig till verket, utan ofta förhåller sig till någon annans läsning av verket som man tagit inspiration från, vilket man själv inte erkänner då man istället pekar på att detta är något givet av själva verket när det egentligen är någon annans tolkning av det.
Och nu kommer vi in på hur viktigt det är att ha en inblick i t.ex. hermeneutik.
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Lite mer informellt babbel text kring minnen, auktoritet, källor, 1:a och 2:a hands erfarenheter:
En sak jag tänkte på när jag trippade sist, var att alla former av "minnen" började upplösas vilket innebar att jag drabbades av en slags panik då jag var rädd att tappa kontrollen över situationen.
Ens minnen ser jag som synonymt med "strukturer", och "auktoritet". I mitt drogade tillstånd så "gled jag ifrån" den "konventionella verkligheten" då minna minnen började lösas upp, jag hamnade i ett tillstånd då jag t.ex. kunde titta på marken och se en myra, detta blev en "helt egen värld" jag då gick in i. Anna Sara satt 3-4 meter från mig, och när hon pratade hörde jag "dovt" i "bakgrunden" att hon talade, men det var som att hon var i en annan "värld".
Min poäng är detta: när vi för resonemang, så lutar vi tillbaka oss på "källor", dvs. "sources", men vad är då en "source"? Jo, det är en punkt då någon varit "kreativ", dvs, ett "verk" som någon skapat. Jag ser detta som synonymt med "auktoritet" och "author", och håller alltså med om att filosofi här, till viss del, är litteratur kritik (erkänner att jag själv dock sär påläst på Rorty och dylika filosofer).
Jag kanske är otydlig men vad är det jag försöker säga? Jo, att det är skillnad på att ha 1:a och 2:a handserfarenheter av något. Jag själv tror personligen att de auktoriteter som vi själva ser upp till är 2:a handserfarenheter, och för att vi ska känna tillit till dessa, så måste de knytaan till något vi själa har 1:a första hands erfarenheter av.
Alla resonemang bygger alltså på ett minne av någon präglad erfarenhet, dvs. "historia" som ofta, men inte alltid, uppstår i ett socialt sammanhang. Det som här menas med det sociala sammanhanget är att vi influeras av 2:a hands upplevelser.
Ett exempel: Jag själv har ingen 1:a hands upplevelse av att Ken Wilber har upplevt en viss "mystiskt tillstånd" (mystisk som utifrån diskursen mysticism), detta är en 2:a hands erfarenhet. Om jag själv upplever ett sådant tillstånd själv (vilket jag har gjort, dock något helt annat än Wilber) så upplever jag att denna upplevelse blir en auktoritet för mig, det är alltså en "källa" eller "minne" jag referar till.
Problemet med diskussioner, ta t.ex. Avantgardet diskussion med Justin Case angående social bidrag, så är det uppenbart att Avantgardet har 1:a hands upplevelser kring vad det innebär att söka bidrag, medans Justin Case bara har 2:a hands upplevelser som han fått av någon borgerlig
tänkare. Och att här t.ex. kräva att Justin Case redogör för sina källor, är alltså ett sätt att "tvinga" honom att förklara utifrån vilken kontext som han minns då hans troföreställning etablerades. Anledningen att Justin och Avantgardet inte kan komma överrens, är inte till stor del, de rationella argumenten i diskussionen (eftersom de talar utifrån 2 olika världar) utan de källor de rederar till. Vi har ofta svårt att förhålla oss till saker vi själv inte upplevt, om det inte är så att vi upplever att de vi pratar med relaterar till något vi själva redan upplevt i 1:a hand.
Ofta så kan vissa typer av upplevelser, som helt förändrar våran livssituation, göra att vi ändrar åsikt i en fråga, och detta är just för att vi får en 1:a hands erfarenhet av något. Har man inte själv 1:a hands erfarenheten, så krävs det alltså att man har en "tillit" (man gör ett leap of faith) och accepterar vad någon annan säger. Man kan även börja acceptera andras ståndpunker genom tvång, t.ex. genom tortyr eller då man är beroende av sin förälder, dvs. tar man inte till sig sin förälders världsbild, så blir man bestraffad för detta.
Naturligtvis kan argument gör att vi ändrar spåndpunkt i en fråga, men ofta kräver det att vi först har tillit i talaren, eftersom annars slår våra personliga försvarsmekanismer in. Det är därför jag tycket tankar som Habermas "ideal speech situation" är viktiga - det handlar om att etablera ett socialt konkrakt skapa villkor kring diskussionen för att undvika att människors försvarsmekanismer kickar in. Tar vi t.ex. Biggj eller Sceptisk, så är de väldigt dåliga på att skapa denna "ideal speech situation" eftersom de har väldigt laddade/polarisrade begrepp vilket gör att deras språk upplevs som väldigt anklagande.
Personer som har en religiöst präglad uppväxt, har alltså konkreta händelser i sin uppväxt som personen faller tillbaka till, ofta sina föräldrar eller t.ex. präster, som uttalat saker som de tagit till sig, eller andra typer av livsvillkor, t.ex. fattigtdom, utsatthet, osv. Detta utgör "basen" för personens värld av trosföreställningar.
En sak jag tänkte på när jag trippade sist, var att alla former av "minnen" började upplösas vilket innebar att jag drabbades av en slags panik då jag var rädd att tappa kontrollen över situationen.
Ens minnen ser jag som synonymt med "strukturer", och "auktoritet". I mitt drogade tillstånd så "gled jag ifrån" den "konventionella verkligheten" då minna minnen började lösas upp, jag hamnade i ett tillstånd då jag t.ex. kunde titta på marken och se en myra, detta blev en "helt egen värld" jag då gick in i. Anna Sara satt 3-4 meter från mig, och när hon pratade hörde jag "dovt" i "bakgrunden" att hon talade, men det var som att hon var i en annan "värld".
Min poäng är detta: när vi för resonemang, så lutar vi tillbaka oss på "källor", dvs. "sources", men vad är då en "source"? Jo, det är en punkt då någon varit "kreativ", dvs, ett "verk" som någon skapat. Jag ser detta som synonymt med "auktoritet" och "author", och håller alltså med om att filosofi här, till viss del, är litteratur kritik (erkänner att jag själv dock sär påläst på Rorty och dylika filosofer).
Jag kanske är otydlig men vad är det jag försöker säga? Jo, att det är skillnad på att ha 1:a och 2:a handserfarenheter av något. Jag själv tror personligen att de auktoriteter som vi själva ser upp till är 2:a handserfarenheter, och för att vi ska känna tillit till dessa, så måste de knytaan till något vi själa har 1:a första hands erfarenheter av.
Alla resonemang bygger alltså på ett minne av någon präglad erfarenhet, dvs. "historia" som ofta, men inte alltid, uppstår i ett socialt sammanhang. Det som här menas med det sociala sammanhanget är att vi influeras av 2:a hands upplevelser.
Ett exempel: Jag själv har ingen 1:a hands upplevelse av att Ken Wilber har upplevt en viss "mystiskt tillstånd" (mystisk som utifrån diskursen mysticism), detta är en 2:a hands erfarenhet. Om jag själv upplever ett sådant tillstånd själv (vilket jag har gjort, dock något helt annat än Wilber) så upplever jag att denna upplevelse blir en auktoritet för mig, det är alltså en "källa" eller "minne" jag referar till.
Problemet med diskussioner, ta t.ex. Avantgardet diskussion med Justin Case angående social bidrag, så är det uppenbart att Avantgardet har 1:a hands upplevelser kring vad det innebär att söka bidrag, medans Justin Case bara har 2:a hands upplevelser som han fått av någon borgerlig
Ofta så kan vissa typer av upplevelser, som helt förändrar våran livssituation, göra att vi ändrar åsikt i en fråga, och detta är just för att vi får en 1:a hands erfarenhet av något. Har man inte själv 1:a hands erfarenheten, så krävs det alltså att man har en "tillit" (man gör ett leap of faith) och accepterar vad någon annan säger. Man kan även börja acceptera andras ståndpunker genom tvång, t.ex. genom tortyr eller då man är beroende av sin förälder, dvs. tar man inte till sig sin förälders världsbild, så blir man bestraffad för detta.
Naturligtvis kan argument gör att vi ändrar spåndpunkt i en fråga, men ofta kräver det att vi först har tillit i talaren, eftersom annars slår våra personliga försvarsmekanismer in. Det är därför jag tycket tankar som Habermas "ideal speech situation" är viktiga - det handlar om att etablera ett socialt konkrakt skapa villkor kring diskussionen för att undvika att människors försvarsmekanismer kickar in. Tar vi t.ex. Biggj eller Sceptisk, så är de väldigt dåliga på att skapa denna "ideal speech situation" eftersom de har väldigt laddade/polarisrade begrepp vilket gör att deras språk upplevs som väldigt anklagande.
Personer som har en religiöst präglad uppväxt, har alltså konkreta händelser i sin uppväxt som personen faller tillbaka till, ofta sina föräldrar eller t.ex. präster, som uttalat saker som de tagit till sig, eller andra typer av livsvillkor, t.ex. fattigtdom, utsatthet, osv. Detta utgör "basen" för personens värld av trosföreställningar.
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
Ber om överseende om att jag är trött, men här kommer bara två totalt lösryckta funderingar.
1. Angående det är att diskutera om/uttala sig om/ ha åsikter i frågor som tillhör ett område där man har begränsad kunskap. Även om det naturligtvis är en fördel att man har kunskap om det man talar om så kan det ibland vara intressant att ta in synpunkter från de som inte alls har stor kunskap i frågan då de kan ha nya infallsvinklar som de som studerat ämnet mycket kanske varit blinda för då det är lätt att fastna i samma spår om man studerat inom ett visst område länge. Lite som att det kan vara väldigt inspirerande att fråga ett barn om något man kanske tagit som en självklarhet (utan att jag för den skulle varken försöker nedvärdera varken icke-pålästa eller barn, eller hur det skulle kunna missuppfattas).
2. Källor. Ibland väldigt bra, men ibland försvårar det en diskussion. Om man i en diskussion nästan helt baserar sitt uttalande på ett citat eller liknande från ett visst litterärt verk så kan det vara svårt att ha någon kommentar tillbaka om man själv inte läst boken det syftas på. Detta gäller dock bara i ett fåtal fall och beror helt på hur man använt citatet/källan.
Fattar fan knappt själv vad jag skriver ikväll. Hade en tanke, även om den är oklar :)
1. Angående det är att diskutera om/uttala sig om/ ha åsikter i frågor som tillhör ett område där man har begränsad kunskap. Även om det naturligtvis är en fördel att man har kunskap om det man talar om så kan det ibland vara intressant att ta in synpunkter från de som inte alls har stor kunskap i frågan då de kan ha nya infallsvinklar som de som studerat ämnet mycket kanske varit blinda för då det är lätt att fastna i samma spår om man studerat inom ett visst område länge. Lite som att det kan vara väldigt inspirerande att fråga ett barn om något man kanske tagit som en självklarhet (utan att jag för den skulle varken försöker nedvärdera varken icke-pålästa eller barn, eller hur det skulle kunna missuppfattas).
2. Källor. Ibland väldigt bra, men ibland försvårar det en diskussion. Om man i en diskussion nästan helt baserar sitt uttalande på ett citat eller liknande från ett visst litterärt verk så kan det vara svårt att ha någon kommentar tillbaka om man själv inte läst boken det syftas på. Detta gäller dock bara i ett fåtal fall och beror helt på hur man använt citatet/källan.
Fattar fan knappt själv vad jag skriver ikväll. Hade en tanke, även om den är oklar :)
Aliquando et insanire iucundum est
Oärligt är det först när någon medvetet tar på sig äran av någon annans arbete. Uppfinningar eller idéer stjäls ofta av någon som tyvärr får förbli anonym efter det att credit givits den som tog åt sig äran, men ibland händer det att flera kommer på väldigt liknande idéer, den som sedan först presenterar det för omvärlden ges äran, vilket är synd om de andra som då hamnar i skymundan, kanske till och med ses ned på som efterapare.
Detta gäller ju även konst, tankar, ja allt som vi kan komma på. Har själv upptäckt att jag många gånger haft lysande visioner, bara för att senare, ibland långt senare, upptäcka att det redan finns, är det stöld det med, knappast. Orden, språket, är det stöld när ett barn lär sig tala? Kanske är det stöld när vi lär oss matematik? Man kan ju dra allt för långt och jag tycker inte alls det är rätt att hänvisa till andra för tankar som man själv har oavsett om man har hört det någonstans ifrån, läst, eller what ever, för minns jag inte en specifik källa, så är det ju likväl en del av mina tankar. Med tanke på att jag själv ofta upplever att jag vet mer än vad jag studerat eller forskat fram, så kan jag då inte citera någon annan än mig själv om jag råkar komma med uttalanden som kanske är identiska med någon annans, det vore oärligt.
Detta gäller ju även konst, tankar, ja allt som vi kan komma på. Har själv upptäckt att jag många gånger haft lysande visioner, bara för att senare, ibland långt senare, upptäcka att det redan finns, är det stöld det med, knappast. Orden, språket, är det stöld när ett barn lär sig tala? Kanske är det stöld när vi lär oss matematik? Man kan ju dra allt för långt och jag tycker inte alls det är rätt att hänvisa till andra för tankar som man själv har oavsett om man har hört det någonstans ifrån, läst, eller what ever, för minns jag inte en specifik källa, så är det ju likväl en del av mina tankar. Med tanke på att jag själv ofta upplever att jag vet mer än vad jag studerat eller forskat fram, så kan jag då inte citera någon annan än mig själv om jag råkar komma med uttalanden som kanske är identiska med någon annans, det vore oärligt.
Vi använder bara källor vi tror att andra kan känna igen, eller åtminstone ser jag sällan källor som anger ett quota till exempelvis; Jamal Svensson, granne; Britta Borgström, småskolelärare osv.
Nej det enda som blir värt att ge stöd för är det som har stora namn bakom, trots att idébygget oftast redan har haft sin inspiration när vi griper in för att förstå de abstrakta tankarna.
Jag menar det är väldigt sällan referenserna här anger sidor eller dylik, oftast är det bara ett namn. Som säger vad frågar jag?
Antingen är jag bekant med författaren och då behöver jag inget namn, då gör stilistiken gällande vem det är som citeras. Annars är jag inte bekant med författaren och då är namnet knapphändigt, och sidangivelser (åtminstone) blir relevant.
Varför lura oss själva? Jag precis hur min hjärna fungerar min rationalitet fungerar, mitt estetiska sinne för retorik. Jag tror inte att ert gör annorlunda, då har jag bara uppmärksammat det mer. Vi selekterar för att ge oss själva, det vi skriver om, de åsikter vi premierar, ett skimmer av mer än vad det är. (Och detta ofta tvärt emot våra föresatser, och blinda för aktiviteten, medan den pågår. Synt endast i retrospektion.)
Jag vet också hur det fungerar i den akademiska världen. Det är som med boxare och andra fighters. De som har lite vett i skallen bedyrar att motståndaren minsann är en riktig kämpe, att han är bra som fan osv. Varför? För vad skänker det för ära att vinna över någon som man kallat dålig? Och om man förlorar mot någon dålig? Ja ni ser predikamentet.
På samma sätt är det inom det akademiska. Man uppmanas dra sitt strå till stacken och bygga upp det ämne, de författare som bär kanon, genom referat, genom korsreferenser av deras påståenden osv.
Alltid detta krav på att väva in i traditionen.
Och ofta med ett sneglande öga på det som Avantgardet tar upp, att det är oärligt att inte ange sin inspiration (vilket ju blir absurt eftersom vi aldrig kan förväntas ange alla våra inspirationskällor, och varför det blir vissa, av en redan antagen dignitet, källor, som måste vördas).
Nej det enda som blir värt att ge stöd för är det som har stora namn bakom, trots att idébygget oftast redan har haft sin inspiration när vi griper in för att förstå de abstrakta tankarna.
Jag menar det är väldigt sällan referenserna här anger sidor eller dylik, oftast är det bara ett namn. Som säger vad frågar jag?
Antingen är jag bekant med författaren och då behöver jag inget namn, då gör stilistiken gällande vem det är som citeras. Annars är jag inte bekant med författaren och då är namnet knapphändigt, och sidangivelser (åtminstone) blir relevant.
Varför lura oss själva? Jag precis hur min hjärna fungerar min rationalitet fungerar, mitt estetiska sinne för retorik. Jag tror inte att ert gör annorlunda, då har jag bara uppmärksammat det mer. Vi selekterar för att ge oss själva, det vi skriver om, de åsikter vi premierar, ett skimmer av mer än vad det är. (Och detta ofta tvärt emot våra föresatser, och blinda för aktiviteten, medan den pågår. Synt endast i retrospektion.)
Jag vet också hur det fungerar i den akademiska världen. Det är som med boxare och andra fighters. De som har lite vett i skallen bedyrar att motståndaren minsann är en riktig kämpe, att han är bra som fan osv. Varför? För vad skänker det för ära att vinna över någon som man kallat dålig? Och om man förlorar mot någon dålig? Ja ni ser predikamentet.
På samma sätt är det inom det akademiska. Man uppmanas dra sitt strå till stacken och bygga upp det ämne, de författare som bär kanon, genom referat, genom korsreferenser av deras påståenden osv.
Alltid detta krav på att väva in i traditionen.
Och ofta med ett sneglande öga på det som Avantgardet tar upp, att det är oärligt att inte ange sin inspiration (vilket ju blir absurt eftersom vi aldrig kan förväntas ange alla våra inspirationskällor, och varför det blir vissa, av en redan antagen dignitet, källor, som måste vördas).
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
JimmyAberg skrev:J R Auk:
Alltså att hänvisningar är ett maktknep tror jag inte jag kan hålla om, att däremot selektivt välja ut att lyfta fram vissa källor och selektivt exkludera andra källor som båda för fram en ståndpunkt i en aktuell fråga kan anses som ett "oärligt" maktknep.
Maktknep behöver i sig själva inte vara oärliga, det beror helt och hållet vad man menar med makt, dvs. om det är något positivt, negativt eller neutralt.
Det jag ville lyfta fram är att inte förhålla sig till källor, är att inte förstå historians relevans i förhållande till det man undersöker. Detta är något som är allmänt accepterat inom den vetenskapliga diskursen.
Så det handlar naturligtvis om syftet eller intentionen med att referera till källor. Många saker kan missbrukas, men det innebär inte att saken essentiellt måste vara negativ/dålig.
Nej jag säger inte heller att referat i sig eller källhänvisning i sig är något som är ett maktknep. Men det är ofta det. Vilka källor som är acceptabla (varför har du en bilmekanikers uttalande i en uppsats om konst?) sätter ramarna för ämnet. Det normerar en kultur osv.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:Varför lura oss själva? Jag precis hur min hjärna fungerar min rationalitet fungerar, mitt estetiska sinne för retorik. Jag tror inte att ert gör annorlunda, då har jag bara uppmärksammat det mer. Vi selekterar för att ge oss själva, det vi skriver om, de åsikter vi premierar, ett skimmer av mer än vad det är. (Och detta ofta tvärt emot våra föresatser, och blinda för aktiviteten, medan den pågår. Synt endast i retrospektion.)
Måste frågan om du har någon referens på ditt storsvulna uttalande. Min respekt för dig som filosof och debattör är stor men knappast som hjärnkirurg.
I stort sett håller jag med dig referenser ger makt åt en text, om nu inte läsaren har en negativ uppfattning därom.
Att objekt har en värdegrund i vår hjärna, ger oss en bra ledtråd hur vår hjärna fungerar.
J R Auk skrev:Jag vet också hur det fungerar i den akademiska världen. Det är som med boxare och andra fighters. De som har lite vett i skallen bedyrar att motståndaren minsann är en riktig kämpe, att han är bra som fan osv. Varför? För vad skänker det för ära att vinna över någon som man kallat dålig? Och om man förlorar mot någon dålig? Ja ni ser predikamentet.
Beröm innan matchen/debatten är dock vanskligt då det stärker självförtroendet hos motståndaren medans ditt eget sjunker.
Ali var ett geni på trashtalk, och kunnde höja stressnivån hos motståndaren.
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
Fromm skrev:J R Auk skrev:Varför lura oss själva? Jag precis hur min hjärna fungerar min rationalitet fungerar, mitt estetiska sinne för retorik. Jag tror inte att ert gör annorlunda, då har jag bara uppmärksammat det mer. Vi selekterar för att ge oss själva, det vi skriver om, de åsikter vi premierar, ett skimmer av mer än vad det är. (Och detta ofta tvärt emot våra föresatser, och blinda för aktiviteten, medan den pågår. Synt endast i retrospektion.)
Måste frågan om du har någon referens på ditt storsvulna uttalande. Min respekt för dig som filosof och debattör är stor men knappast som hjärnkirurg.![]()
I stort sett håller jag med dig referenser ger makt åt en text, om nu inte läsaren har en negativ uppfattning därom.
Att objekt har en värdegrund i vår hjärna, ger oss en bra ledtråd hur vår hjärna fungerar.J R Auk skrev:Jag vet också hur det fungerar i den akademiska världen. Det är som med boxare och andra fighters. De som har lite vett i skallen bedyrar att motståndaren minsann är en riktig kämpe, att han är bra som fan osv. Varför? För vad skänker det för ära att vinna över någon som man kallat dålig? Och om man förlorar mot någon dålig? Ja ni ser predikamentet.
Beröm innan matchen/debatten är dock vanskligt då det stärker självförtroendet hos motståndaren medans ditt eget sjunker.
Ali var ett geni på trashtalk, och kunnde höja stressnivån hos motståndaren.
Ja jag refererar till dig. Du måste ju instämma helt klart.
Om inte så refererar jag till mitt litterära sinne också, vilket gör gällande att det inte skall tas bokstavligt utan bildligt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 28 och 0 gäster