http://www.aftonbladet.se/kultur/article6006735.ab
(Edit: första artikeln är skriven 2009-10-17, andra 2009-10-24, båda på lördagar med en veckas mellanrum, nästa artikel borde alltså komma nästa lördag
Moderator: Moderatorgruppen
Den grundläggande tes Lyotard lanserar 1979 är att det moderna, vars begynnelse han daterar till skiftet mellan 1700- och 1800-tal, binds samman av ”stora berättelser”. Dessa berättelser sammanför alla spridda erfarenheter i ett större sammanhang, som kan handla om vetenskapens universalitet, människans universella frigörelse som bärare av rättigheter, eller den klass som en gång ska ersätta alla andra som det universella subjektet. Franska revolutionen, bildandet av det moderna universitet eller marxismens revolutionära löften kunde vara exempel på sådana berättelser.
Lyotard underkastar dem här inte någon djuplodande teoretisk kritik, utan nöjer sig med att konstatera att de förefaller att ha förlorat sin bindande kraft. Vi har blivit mer känsliga för skillnader i världen – vi har blivit medvetna om att de begrepp inom den politiska filosofin som formerades runt 1789 inte kan universaliseras på något oproblematiskt sätt. De olika vetenskaperna konvergerar ingalunda mot någon absolut Teori om Allting, och revolutionen var ett löfte som ofta lett till sin katastrofala motsats.
Denna nya sensibilitet för skillnader beskrivs i filosofiska termer som lånats från Kant och Wittgenstein. Från Kant (som Lyotard senare skulle ägna flera böcker och essäer) kommer idén om en kritik av förnuftet, som handlar om att dra gränser mellan estetiska, vetenskapliga och etiska problem. Den bild av Lyotards filosofi som ett ensidigt avståndstagande från ”upplysningen”, som lanserades av Jürgen Habermas och sedan envist bitit sig fast, är missvisande. Lyotard vill tvärtom fortsätta det program som lanserades i Kants berömda essä ”Svar på frågan: Vad är upplysning”, om än förvisso bortom Kants svar. Till hjälp tar han Wittgensteins tankar om språket som en serie av lokala spel, som inte kan fogas samman till en övergripande helhet: det finns inget sådant som Språket med stort S, utan en mångfald av språkformer.
Detta betyder emellertid ingalunda att ”förnuftet” som sådant skulle avvisas, bara att det måste undersökas på ett mer differentierat sätt. Här, och än tydligare i sina följande böcker, ställer Lyotard oss inte bara inför språk- och vetenskapsfilosofiska problem, utan också sådana som gäller rättvisa. Vad skulle en rättvisa innebära som respekterar idén om pluralitet, samtidigt som den tvingar oss att jämföra det ojämförbara, finna ”övergångar” (med en term han lånar från Kant) och fälla omdömen utan att vara i besittning av universella regler?
Att undersöka sådana passager mellan olika rationaliteter, utan att tro sig kunna ge övergripande kriterier, är för Lyotard den postmoderna filosofins uppgift. Man kan kritisera de olika lösningsförslag som han erbjöd i sina senare böcker, liksom hans sätt att använda Kant och Wittgenstein: men den principiella uppgift han ställde oss inför har ingalunda förlorat sin aktualitet. Den har heller inget att göra med något odifferentierat avvisande av rationaliteten.
Samma sak gäller de vetenskapssociologiska resonemang som upptar huvuddelen av boken från 1979. För Lyotard är informationsteknologin en av de väsentliga drivkrafterna bakom den nya samhällsutvecklingen, men han betonar också dess tvetydighet. Å ena sidan har den uppmuntrat till ett kritiskt experimenterande som gjort de gamla stora berättelserna obsoleta, å andra sidan tenderar den att underställa den resulterande mångfalden en annan ny berättelse som handlar om effektivitet och ”performativitet”
En bra illustration av det är Göran Hägglunds sätt att ställa ”etik och moral” mot ”massproduktion av lagar”, hederlighet och personligt ansvar mot politiska styrmedel. Intressant nog hamnar Kristdemokraterna genom denna antipolitiska retorik nära Humanisternas floskulösa ställningstagande mot ”politiskt och religiöst förtryck”, för ”människovärdet” och ”en global etik på humanismens värdegrund”. Bakom denna oheliga allians ligger en föreställning om att etiken alltid äger tolkningsföreträde. Det etiska perspektivet förutsätts per automatik äga större giltighet än det estetiska, medicinska, ekonomiska, politiska, religiösa och så vidare. Gör tankeexperimentet att Björkman hade lanserat hårdare politiska riktlinjer på Konstfack. Hur många timmar hade han fått behålla jobbet?
Problemet med denna ideologi – för en ideologi är det förstås – är inte bara att den bygger på en outtalad konsensus (vi vet ju alla vad en Människa är …) som i likhet med all konsensus är blind för vad den själv utesluter. Problemet är också att de allmänna etiska honnörsorden så sällan behöver konkretiseras och stötas mot det enskilda fallet. Precis som det är karakteristiskt att Hägglund inte preciserar vilken etik han förespråkar – den gamla vanliga klichén etik-å-moral antas vara god nog – är det signifikativt att innehållet i Konstfacks omtalade etiska riktlinjer diskuterades så lite under Odell-debatten. Etiken förblir en tom abstraktion, en kliché som är så stelnad att ingen ser den, ett facit som är så höjt över all misstanke att det inte ens behöver konsulteras.
Ett bra bud om man tvingas identifiera en gemensam nämnare i det postmoderna tänkandet är ifrågasättandet och detroniserandet av den sortens allmängiltiga svar, stora berättelser (”humanismen”), essentiella facit (”människovärde”) och abstrakta regleringar (”etiska riktlinjer”). ”[D]et abstrakta förklarar inget, utan måste självt förklaras” skrev den ovan nämnde Gilles Deleuze vid ett tillfälle. Det är en tanke värd att fundera på i relation till etikideologin. Vilket syfte tjänar till exempel föreställningen om en global etik på humanismens värdegrund i dag? Vad förklarar den, vilka människor är behjälpta av den?
”[S]yftet är inte att återupptäcka det eviga eller universella utan att hitta de villkor under vilka något nytt produceras” fortsätter Deleuze. Ju mer etikjargongen breder ut sig, desto tydligare blir behovet av ett postmodernt ifrågasättande av densamma. För etiken förklarar inget, den är det som måste förklaras.
Frobobbles, 50 år, Idag 14:10 Anders beskriver post-modernismen som en underhuggare, en liten rörelse från 60- och 70-talet bestående av en handfull filosofer som ville bryta ned och tala sant om de stora orden och de stora teorierna. Men det är inte dagens post-modernism. Idag är den Statsfeminism. Idag är den intolerant och dominerande på universiteten, där allt måste vara post-strukturalism, konstruktivism och post-kolonial teori. Allt detta är 100% jargong och svammel och har spritt sig till tidningarnas kulturredaktioner. Det Hägglund gör är helt enkelt att tvinga dessa falla på eget grepp: han DEKONSTRUERAR hela skiten och visar att den är just - skit. Med några enkla ord om att kejsaren är naken. dölj... visa
profilbild
Pekman, 101 år, Idag 11:14 Vad blev det av det här? En mångordig variant på det politiska språkets trick att "förutsätta vad som skulle bevisas"?
profilbild
Finnkolingen, 60 år, Nynäshamn, Idag 10:33 Den postmoderna tanken om "detroniserandet" av humanism, människovärde, m.m. var väl inte speciellt konstruktiv. En abstrakt nihilism och skepticism är inget att stå efter. En annan sak är att erkänna att vi aldrig når den fulla Sanningen, men att vi måste sträva efter den. Utveckla etiken genom debatt och ideologisk kamp. Det behövs fler som Ann Heberlein i diskussionen.
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sokalaff%C3%A4renSokalaffären var en bluff, iscensatt av fysikern Alan Sokal, riktad mot den ledande postmoderna kulturvetenskapliga tidskriften Social Texts redaktion och läsekrets. 1996 skrev Sokal, professor i fysik vid New York University en text som han skickade in för publicering i Social Text, enligt honom själv för att se om en tidskrift inom området skulle "publicera en artikel fylld med nonsens om (a) det lät bra och (b) den spelade på redaktörens ideologiska fördomar"[1].
Artikeln, med titeln "Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity," ("Att korsa gränserna: mot en transformativ hermeneutik för kvantgravitation") [2] publicerades i Social Texts vår/sommarnummer 1996, kallat "Science Wars" ("naturvetenskapskriget"), som inte hade någon granskning av likar (peer review), vilket gjorde att artikeln inte gicks igenom av någon utanför redaktionen. Samma dag som den publicerades beskrev Sokal i en annan tidskrift, Lingua Franca, att hela artikeln var en bluff, och kallade den för "en pastisch av vänsterns hyckleri, dyrkandes referenser, grandiosa uttalanden, och rent nonsens", och att den var "byggd kring de löjligaste citat kring ämnena fysik och matematik jag kunde finna" av akademiker inom humaniora.
Användare som besöker denna kategori: 35 och 0 gäster