människans Egoistiska GEN

[* KYREUS *]

Är vi människor fullblodsegoister - egentligen - oförmögna till helt och fullt goda gärningar för andra? Finns det pre-dispositioner av olika slag som programmerar oss till hel självupptagenhet, vanligen dold under fina motton? Jag läser just nu i kontroversiell liten skrift av den italienske författaren och idedebattören FRANCESCO ALBERONI, i vilken bok författaren lyfter fram vad han kallar - - - - - - -

* DEN EGOISTISKE GENEN *

Jag skall citera Alberoni något för att förtydliga dennes resonemang och sedan komma med min reflektioner och frågor:

"Teorin om den egoistiska genen, utvecklad av sociobiologerna, säger att individerna inte verkar för att i största utsträckning gynna sig själva, utan för att sprida sina gener. Det är generna som använder sig av individerna för att överleva och sprida sig. Men generna är molekyler och de har naturligtvis inte en moral av mänsklig art. Människan tror sig följa sina moraliska principer medan de i själva verket endast lyder sina geners maning."

/Alberoni kommer sedan in på en i vår tid synnerligen viktiga fråga, nämligen den om befintlig vs o-befintlig SOCIAL SOLIDARITET:/

"Enligt denna teori, den om människans egoistiska gen, kan den sociala solidariteten anses vara ett medel för att öka spridningen av ett visst släktes gener.

>>>>>>>>>>>>> Om en människa offrar sig själv för att försvara sina blodsfränder, sin fader, moder, broder, syster och sina barn, avstår hon från att fortplanta sig, men som kompensation gynnas en mycket vidare spridning av gener som liknar hennes egna. Ur genens synvinkel är utvecklingen positiv."

/Alberoni kommer också in på värden jag själv tangerat här på sajten i någon mån. Tänker just nu på frågan om stolthetens karaktär...och jag kopplar ofta när jag ser på hur många använder stolthet; jag kopplar då ofta stolthet till sk fosterlandskärlek. Allstå inte jag personligen, men människor tycks ofta göra det.:/

>>>>>>>>>>>>> Till och med grupplojaliteten och fosterlandskärleken kan förklaras som konsekvenser av det genetiska urvalet. I kampen för tillvaron gynnar den solidariska andan överlevnaden av de mest samhällstillvända folkstammarna. I stunder av stor brist och våldsam konflikt, blir överdriven solidaritet och altruism i stället farliga. I andra världskrigets koncentrationsläger var det inte de mest generösa och självuppoffrande som överlevde, utan oftast de mest våldsamma eller de som samarbetade med fienden. "


FRÅGAN FÖR DAGEN ALLTSÅ:

- Är Francesco Alberoni en tokdåre med sina teser, en sanningssägare eller??? Vad anser just Du?

* KADMOS

/ps boken ifråga har titeln "Värden", förl KORPUS ds/

[* KYREUS *]

Ännu ett kontroversiellt (?) utsnitt ur Alberoni´s skrift "Värden" handlar om moral. Alberoni ställer frågan "Vad är moral?" och frågan till oss kan ju bli - har Alberoni en poäng i sitt tolkning?

/jag citerar Alberoni:/

"Vad är moral?

(1) en uppfattning säger oss att den inte har autonomi eftersom den endast är en del av det naturliga urvalets manifestationer och strategier.

>>>>>>>>>>>>>> vi är påverkade och determinerade av våra gener
vi tror oss planera för framtiden i kulturella och andliga termer. Men vi tjänar i själva verket endast våra gener som gör oss intelligenta och samhällstillvända för att förlänga deras överlevnad.

(2) en annan uppfattning den som vår kultur har sitt ursprung i säger oss istället att moralen motsätter sig utvecklingens naturliga lagar, formar dem, styr dem, eller till och med försöker omstörta dem...

/Så kommer Alberoni till en tredje väg och själv anser jag Kadmos att den skulle kunna ventileras mera:/

(3) ...Men det finns en tredje lösning. Att båda ståndpunkterna är sanna, att den mänskliga naturen består i denna ändlösa motsättning - och att det just är denna motsättning i människan som är sanningen om hennes utveckling. Moralen är uttryck för utvecklingen samtidigt som den motsätter sig den, den är dess fortskridare och dess omstörtare. Eftersom fortskridandet endast sker genom omvälvningen, genom motsättningen, som ett ryck framåt, ett språng i utvecklingen..."


Frågan för dagen blir alltså:

(1a)Kan du se och instämma i Alberoni´s tes om moralens funktion och väsen?

(1b) Delar du Alberoni´s och även min Kadmos uppfattningen att utveckling behöver motsättning? Man skulle kunna tillägga tes (1c)
som jag ofta återkommer till:
> PARADOXEN är den mest sanna bilden av sant mänskligt liv?
Håller du med om det??


Med vänlig hälsning, Kadmos

[hovnarr]

Jag har tyvärr svårt att tillgodogöra mig Alberonis tankar.

Det verkar som om han snöat in lite på just generna. Teorin är alltså att en människa som offrar sitt liv för att rädda en annan "moraliskt god" människa därmed bidrar till "moraliska geners" fortlevnad. En sådan teori bygger på att moral företrädesvis skulle ha en direkt koppling till vår fysiska kropp, närmare bestämt generna. Det finner jag orimligt.

Men det finns en tredje lösning. Att båda ståndpunkterna är sanna

Eller att de båda är falska, det beror på synsätt förmodar jag. Det som vanligen menas med "moral" är att man är en altruistisk, vördnadsfull och omtänksam människa.

(1) hävdar att detta är en gynnsam strategi för att tillskansa sig yttre makt (kontroll, mat, pengar, aktning osv.), och att den därför skulle uppkommit genom vår evolution. Det tycks mig falskt.

(2) hävdar att "moralen" motsätter sig "utvecklingens naturliga lagar", vilket bara tycks mig sant om man begränsar denna utveckling till ökad förmåga till yttre makt. Den hänsynsfulle har t.ex. ett handikapp gentemot den hänsynslöse när det gäller att tjäna pengar. Men i dagsläget tror jag inte att det är en sån utveckling som är aktuell för människan.

(3) är bättre i mitt tycke, framförallt instämmer jag i detta:

Moralen är uttryck för utvecklingen samtidigt som den motsätter sig den, den är dess fortskridare och dess omstörtare.

"Moralen" stänger dörren till en utvecklingsväg och öppnar dörren till en annan helt enkelt.

PARADOXEN är den mest sanna bilden av sant mänskligt liv?
Håller du med om det??

Paradoxen är som en slags förstoppad bajsnödighet. Den visar visserligen hän på en avsaknad av förståelse, men först i och med den förståelsen kan man syntetisera de företeelser som tidigare verkade stå i paradoxalt förhållande till varandra. Uträttandet av detta behov - syntesen - är nog något typiskt mänskligt tror jag.

[* KYREUS *]

Om du är skeptisk till den sk paradoxen som en sann bild av sant mänsklig liv (så tolkar jag ditt inlägg), hur ser du då på den centrala tesen i kristendom... den om paradoxen sett med "Trons Glasögon":

"Den som älskar sitt liv, förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till evigt liv."

/Cictat Jesus från Johannesevangelitet/

>>> Är den till synes motsägelsefulla utsagan "sann", trots dess till synes orimliga anspråk/pradoxala budskap.


Med vänlig hälsning, Kadmos

[hovnarr]

Jag antar att du nämner just Joh. 12, eftersom det har en tydlig koppling till vad vi just pratat om på denna tråd:

Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv.

Som jag skrev som kommentar till Alberonis tredje alternativ:

"Moralen" stänger dörren till en utvecklingsväg och öppnar dörren till en annan helt enkelt.

Orden "älska" och "hata" tolkar jag i detta sammanhang som "begära" resp. "försaka" snarare än den vit/svarta betydelse de normalt har i religionen. Dvs, så länge man håller sig till ackumulering av yttre makt så kommer man en dag, nämligen när man dör, att förlora alla föremål för sina begär. "Du kan ingenting ta med dig dit du går", som det heter i visan. Eller "allt kött är hö", för att bli biblisk. Detta tvivlar knappast vare sig troende eller icke-troende på.

Frukterna av ett moraliskt leverne, menar Jesus, går dock att skörda även efter den fysiska döden. Men för att det andliga fröet ska kunna gro måste fröet självt dö. Denna död är ju, som all död, en transformation snarare än en förintelse. Jfr detta med den försakelse av yttre makt, eller det ointresse inför den, som gör den andliga människan handikappad på vissa områden, t.ex. konsumtionstävlingar. Att s.k. "andliga landvinningar" skulle vara beständiga i någon form efter döden tvivlar sannolikt de flesta icke-troende på.

Sammanfattningsvis ger alltså begär kortvariga frukter och försakelse långvariga frukter. Denna naturlag gäller i det dagliga livet, vare sig man finner den applicerbar på andliga frågeställningar eller ej: Jämför t.ex. med egoismens och altruismens kärna ur ett mer spelteoretiskt perspektiv, som diskuterats ofta här på forumet. Resultatet av altruistens handlande blir naturligtvis också egen vinning, men tack vare det långsiktiga perspektivet blir både andras vinning och den egna vinningen större. Det är så med frukter som får mogna.

du är skeptisk till den sk paradoxen som en sann bild av sant mänsklig liv

Det är en underdrift. Jag vet inte ens vad en "sann bild av sant mänskligt liv" är, så jag kan inte avgöra om en paradox är det. Jag hoppas i alla fall att min syn på paradoxens roll i människans utveckling låter sig anas utifrån det jag skrivit i detta och föregående inlägg. Den är som det frö ur vilket syntesen gror.

Lev väl,

S

[* KYREUS *]

Kompletterande frågor:
1. Vad anser du själv, bäste Hovnarr, är ett sant mänskligt liv?
2. Kan du precisera det där du talar om många gånger - den där SYNTESEN.

Skälet till att jag frågar är att dina perspektiv verkar genomtänkta,
men lite svåra att förstå - utan kompletterande förklaringar!

- Sagt så i all välmening * Kadmos

[hovnarr]

1. Vad anser du själv, bäste Hovnarr, är ett sant mänskligt liv?

Jag har nog aldrig reflekterat i sådana termer, att det skulle finnas sanna resp. falska mänskliga liv. Men kör till, i så fall tycker jag att ett sant mänskligt liv är ett öppet, kännande, vördnadsfullt och i sanning kreativt liv i kärlek och mod.

Man kan enkelt säga att ett sådant liv som Jesus levde, exempelvis, var ett sådant autentiskt mänskligt liv, men då är det lätt att bara se till det yttre. Man tänker att om jag bara härmar Jesus är saken biff, men det är varken mer eller mindre än halva jobbet. Sedan återstår den egna utvecklingen, vilken sker inåt snarare än utåt, nedåt snarare än uppåt osv.

2. Kan du precisera det där du talar om många gånger - den där SYNTESEN.

Tes, antites och syntes. Paradoxen uppkommer på samma plan som tesen och antitesen. Syntesen sker på ett högre plan, liksom toppen av en triangel binder samman de två hörnen vid dess botten. Ett matematiskt sätt att se det hela är att paradoxen är projektionen av syntesen i tesen och antitesens plan. Se nu triangeln framför dig:

Avbildar du triangelns topphörn i bottenhörnens plan får du en punkt mitt på den linje som förbinder dem. I denna punkt är du som åsnan mellan hötapparna och vet varken ut eller in. Det är den "förstoppning" jag talade om tidigare - paradoxen. Sedan ger man upp, eller slappnar av (jfr hur man blir kvitt förstoppning!) och lämnar sitt linjära tänkande. DÅ kan vishet plötsligt strömma till, och man kan bli varse syntesen.

Sådana här trianglar finns överallt bara du tittar efter dem. Den mänskliga gången är ett exempel. I fötternas nivå är det en kamp mellan vänster och höger där man efter varje fullbordad cykel tycks vara där man började, men huvudet - triangeltoppen - ser syntesen: Framåt. Människan själv är en syntes mellan det materiella och det immateriella. Inte undra på att frågor som "Är människan materiell eller immateriell?" leder till paradoxer! Frågan är ställd i det plan där endast en paradox kan bli resultatet. Det är som att fråga "Är den mänskliga gången höger eller vänster?"

Faktum är att många frågor av typen "Är x A eller B?" leder till paradoxer, då svaret liksom tvingas in i den linje som spänns mellan punkterna A och B. Intressantare frågor (som dock kräver att man försakar exakta kvantitativa data) är "På vilka sätt är x A?" eller "På vilka sätt är x B?". Där tar man sig redan från början an ett syntetiskt, överblickande perspektiv.

S, Syntestad

[* KYREUS *]

Intressant, bäste Hovnarr, intressant. Men min fråga kvarstår ändå i någon mån: voila! -

- Är paradoxen typisk för människans tillvaro; eller låt mig omformulera
frågan:
- Har paradoxen, PARADOXEN, alla de motsägelser vi människor
möter i livet ..... ett värde?

- Min syn: Paradoxen aktiverar oss; tvingar oss till vägval och beslut.
I slutändan: sannare beslut.

(( en tänkare har sagt:
"Det finns inte ett problem, som inte medför en gåva till dig.
Du söker problem för att du behöver deras gåvor." ))

Sätter man samman dessa två perspektiv, kan man kanske något ana
varför jag hävdar att paradoxen är det mest typiska tecknet, den mest
typiska drivkraften, i den levande människans sanna utveckling.

Eller hur känner Du, bäste Hovnarr?

* Kadmos

[hovnarr]

Som symbol är den nog bäst, paradoxen. Alltså, paradoxen I SIG (projektionen av syntesen i tes-antites-planet) visar hän på tre andra punkter, nämligen tesen, antitesen och syntesen. Som symbol lämnar den alltså inget att önska - den är allomfattande.

Problemet med symboler idag är att många tror att det är symbolen som är grejen, som om paradoxen självt var något att sträva efter. Då blir det fel. Människor idag är i så stort behov av mål och mening. Att då komma viftande med paradoxer, som ju - som du skriver - är ett medel snarare än ett mål, leder då ofta till olycka.

Som jag förstått postmodernismen (och det är inte i särskilt hög grad) handlar den om detta - symbolen som hänvisare istället för objekt. Ett vackert konstverk pekar på sig själv och frågar betraktaren: "Är detta skönhet?". En samling tegelstenar på ett podium i ett konstmuseum pekar istället på konsten, museet och de övriga utställningsföremålen "Hör detta hit?" "Vad är kriteriet för att få ställas ut på museum egentligen?" "Vad är skönhet?" osv. Beroende på betraktaren kan alltså ett postmodernt konstverk tolkas som oerhört självupptaget eller helt självförsakande.

I alla fall håller jag med dig om

att paradoxen är det mest typiska tecknet

jag kan tänka mig för mänskligheten i vår tid. Och det tecknet är en punkt.

På återskrivande,
S

[Zandt]

För att kunna säga att människan i grunden är egoistisk måste man rimligtvis kunna tänka sig en handling som skulle kunna tolkas som något annat (vad vi nu väljer att kalla detta andra). Kan vi inte ens tänka oss en sådan handling kommer det rimligen bli väldigt svårt att hitta den.

Varför väljer då denne italienare att tänka på människan i egoistiska termer? Jo han tycker sig nog se att alla handlingar kräver en avsikt och att denna avsikt alla gånger gynnar individen. Spontant tänker vi kanske att en oegoistisk handling måste innebära någon form av uppoffring. Goda handlingar har dock alltid en tendens att premieras och tacka fan för det. Om detta vad han kallar egoistiska skulle kunna vara bäst för alla. Kan man då klä det i negativa termer (eller ens förstå det)?

Mycket av det som idag betecknas som egoistiskt har nog sin botten i en bristande ansvarsfördelning. När skall man hjälpa och vem skall hjälpa? Kommer du till en sjö med en drunknande människa som ropar på din hjälp tvekar ingen. Detta hade säkerligen italienaren evolutionärt kunna tolka problemfritt. Men hade han kunnat misslyckas?

Styrs vi av våra gener? (Styrs vi av lövet som dansar i vinden?)

Vad svarar man på en sådan fråga?
1) Nej. Bra då lämnar vi det.
2) Ja. Och? Bra då lämnar vi det.

Jag antar att det är här "the synthesis" kommer in. Det engelska ordet är lovely.