ÄKTA KONST

[Jonas Nystrom]

Cogitos poäng var väl ändå att kroppen REDAN ÄR ett uttryck och om man gör den till konst så berövar man sig sin kropp i meningen själens uttryck. Eftersom själen - psyket med alla sina känslor och avsikter - fluktuerar och förändras i sitt uttrycksbehov och behöver ett uttrycksmedel (kroppen) som är flexibel nog att anpassa sig till de aktuella uttrycksbehoven. Om kroppen i stället lånar sig till ett specifikt och därmed begränsat uttryck som i bodybuilding så kvävs själen och man får psykiska åkommor, blir mentalt och känslomässigt inskränkt och frustrerad och så vidare. Att ingen av kroppsbyggarna hajade detta eller bemötte det utan istället gick på och pratade om annat som om inget hade hänt är i sig ett illavarslande tecken på att det kan ligga något i det.

jn, förkroppsligad

[Tractatus]

Egosum: Apropå det du skrev:

Jag tycker nog att skulptera sin kropp och dess förmågor kan betraktas som konst men precis som Nikolaj skrev så handlar det om kvalitet inte kvantitet. Störst muskler vinner är inte kvalitet utan kvantitet, inte konst med andra ord. Att forma sin kropp och dess förmåga, t.ex. som Bruce Lee anser jag vara konst, i en eller annan utsträckning.

Det du säger om kvalitet/kvantitet i anknyting till bodybuilding är egentligen fundamentalt fel. Det handlar i själva verket lika mkt om kvalitet, dvs proportion,symmentri mm som kvantitet, storlek, om inte mer om kvalitet.

Huruvida det är konst eller inte, kan jag inte uttala mig om.

Från susning.nu:Det gammalgrekiska ordet för konst var teknos och betydde även teknik, vilket innebar att estetik kunde ha nyttovärde och praktiska föremål kunde glädja ögat.

[A friend of ours]

Konst = Uttrycksmedel
Uttrycksmedel, vi låter det ordet sjunka in lite grand och analyserar det semantiskt. Är uttrycksmedel detsamma som uttrycksmål? Jag är av åsikten att det intellektuella kapitalet (läs "poängen" eller "meningen") hos ett verk är vad som gör det till konst - för att dra skiljelinjen mellan tapet och tavla någonstans - och dess andra kvaliteter (läs sinnesförnimmelserna vi får av det) är medlet för att nå det förra - allstå färg, form, struktur, lukt (whatever) är medel för att leverera en poäng.

Givetvis är Andy Warhol tapet och inget annat, vad än den etablierade konstvärlden försöker inmuta i oss.

Analogt med detta är body-building ett uttrycksmedel, vad man sedan brukar detta till är vad som avgör huruvida vi kan kalla det konst eller inte. Vad man nu, förövrigt, kan bruka muskelmassan till är en annan femma och kommer inte, här och nu, besvaras av mig.

Instämmer någon i detta?

[greenmonster]

Dags för en ny "brotherhood" Nikolaj?

[Johan Ågren]

En tapet har väl en mening? Den kanske är banal, men likväl har den en funktion.

Även popkonsten - när det begav sig - avsåg att leverera en poäng. Den poäng de levererade kom att utgöra fundamentet till det postmodernistiska begreppet "konstvärlden" som myntades av Arthur Danto. Som jag ser det kan man endast genom att hävda något ideal ha ett starkare argument än de postmodernistiska förhållningssättet. Inte många konstvetare hävdar idag konstideal, och lägger fram logiska argument varför detta ideal är motiverat. Samtidigt klagas det högljutt på avsaknaden av ideal.

Lars Vilks skriver på sin sida en hel del bra saker om konst för den som vill få en överblick och förståelse för varför det ser ut som det gör.

Centralt för det postmoderistiska uttryckens "kvalitet" är att ämnet - "poängen" - inte är banaliserad, utan att nya ämnen avhandlas. Inget hävdas utan snarare observeras/undersöks. Detta är en sund inställning tycker jag. Det är inte intressant "vad som är bra" eftersom det inte är en vettig ställning att dra upp sådana referenser. Vad som är intressant är det som inte är banalt - utan transformerande. Det sunda med konstvärlden är att den är skeptisistisk i en värld där många tar saker för givet som i grunden är omotiverat.

Jag tror att grunden till kritiken av postmodernismen grundar sig i identitetslösheten och osäkerheten. De som var med om modernismen och den kraftfulla optimismen saknar sin uppväxt med moral och tydlighet. De blickar tillbaka till de olika klassicistiska epokerna och ser hur ramarna fanns för ideal och principer. Det är givet att en värld utan ideal inte är idealisk, och vi kanske någon gång tillsammans kan överbrygga detta förvirrade tillstånd. Men låt oss inte förhasta. Surrealismen var föresten den sista optimistiska konstinriktningen med sin tro till att nyckeln till sanningen och det rationella levernet låg i psykoanalysen. Själv tror jag att det är en vettig inriktning, om man nu inte gör kommers av det hela. Inte vill jag leva i en värld av osäkerhet, men mitt förnuft säger mig att detta tillstånd är gynsammare än att anamma dogmatiska grundlösa ideal. Jag kallar det självbedrägeri.

Johan

[A friend of ours]

Menar du, Johan, att ALLA ideal är grundlösa (eller förhastade)? Om jag hade rätten att leka konstjury så hade jag definierat "bra konst" utifrån vilka konsekvenser "poängen" i verket bidrar med i verkligheten - hos dess publik givetvis men också, indirekt (via karmaprinciperna) hos världen i stort. Det vore kanske ganska otympligt att, som med allt inom etikens ramar, göra empiriska studier på detta - men vissa exempel kan man nog hitta (Tristan och Isolde eller "Big Brother", finns givetvis bättre exempel), så till vida man inte är nihilist vill säga.

Är detta en osund inställning tycker du?

[Johan Ågren]

Menar du, Johan, att ALLA ideal är grundlösa (eller förhastade)? Om jag hade rätten att leka konstjury så hade jag definierat "bra konst" utifrån vilka konsekvenser "poängen" i verket bidrar med i verkligheten - hos dess publik givetvis men också, indirekt (via karmaprinciperna) hos världen i stort. Det vore kanske ganska otympligt att, som med allt inom etikens ramar, göra empiriska studier på detta - men vissa exempel kan man nog hitta (Tristan och Isolde eller "Big Brother", finns givetvis bättre exempel), så till vida man inte är nihilist vill säga.

Är detta en osund inställning tycker du?

Det är naturligtvis rätt så; att i konsten se till funktionen. De sanna idealen är vad den postmodernistiska konsten inte underkastar sig i sitt utforskande. Den är snarare ett uppgörande med de sanna idealen, en skeptisism, och på så vis en befrielse som bereder oförutsättningslöst utforskande. För att utröna vilken konst som är bra så måste det existera ramar för i vilken riktning konsten ska arbeta. Att fastställa dessa ideal tycker jag nog är osunt då jag personligen anar att vi helt saknar denna förmåga. Möjligen blir vi klokare med tiden, men det är mycket problematiskt att här och nu säga att vi har tillräckligt med information för att kunna fastställa i vilken riktning konsten ska arbeta. Som jag ser det ska konsten arbeta för att utröna i viken riktning den ska arbeta och inte arbeta i en riktning vi fastställer. Detta utrymme skapas lite i den postmodernistiska traditionen, och det tycker jag är bra. Jag förstår dock konflikten mellan de som har en stark uppfattning om ideal, och de som har en mer skeptisistisk hållning. Kriterier för "god konst" i denna tradition är att den verkar transformerande på så sätt att den vänder ut och in på begrepp och belyser dem. Att den uppvisar något banalt; som mer eller mindre likvärdiga kopior av annat; något vi redan känner - något som befäster redan etablerade ideal - är då något som inte är intressant. Den fyller då inte inte - en ur min synvinkel - rationell funktion. Man kan då tala om (som vi tidigare varit inne på i andra trådar) att detta är ett ideal i sig - att konsten är undersökande till sin karaktär. Men jag vänder mig mot denna definition; då ett ideal kräver ett fastställt förhållningsätt, och detta förhållningsätt fastställer inget ideal i den bemärkelsen att den befäster en relation till tingen utan befäster endast hur vi relaterar till tingen (eller hur vi förhåller oss till vår relation till tingen). Detta är två olika saker.

Johan