Karma

Traditionella religionsriktningar, men även andlighet ur ett mer generellt perspektiv.

Moderator: Moderatorgruppen

Jonas Nystrom
Inlägg: 709
Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...

evaporata

Inläggav Jonas Nystrom » 19 sep 2004 21:37

Allting möjligt? Menar du allvar? Hur kan man förstå det?

Har du själv någon direkt erfarenhet av att uppleva tidrummet utifrån och samtidigt hålla kvar en fördom eller ett fördömande?

jn
Ab aspera ad astra!

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Inläggav Angelina » 19 sep 2004 21:53

Ja, jag menar allvar, och det är inte så mycket frågan om hur som att.

Som människa färdas man in och ut genom tiden och rummet och i det lilla rummet under en liten tid kan man hålla en fördömande attityd, men som sedd ur ett större perspektiv blir ömkansvärd och tom komisk i sin småaktighet. Vid dessa tillfällen har jag personligen släppt dessa fördömanden och istället betraktat de från ett mer förstående perspektiv.
Det krävs nog en stor kraftansträngning för att hålla kvar sina fördomar då, men eftersom du undrar hur detta ska gå till, så finns det säkert en poäng med även detta, jag har bara inte hittat den än, har du?

Du kanske vill förädla fördömandet, ge det en bättre klang? Vad är det positiva i fördömandet? Det finns där, ta fram det.

Jonas Nystrom
Inlägg: 709
Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...

ragnarrök

Inläggav Jonas Nystrom » 19 sep 2004 22:13

"Att" låter dogmatiskt, "hur" låter vetenskapligt. Alltså låter det som att du säger att allt är möjligt för att det är omöjligt att det skulle kunna finnas något som är omöjligt. Det skjuter sig i foten. Det blir som att säga att allt är relativt. Det absoluta påståendet att allt är relativt skulle då vara undantaget som bekräftar regeln?

Men låt oss anta att du har rätt, att allt ÄR möjligt. Då faller all strävan, även strävan till uppriktighet och intellektuell heder. Innanför eller utanför huset blir sak samma, allt blandas till en jämntjock pranasmet. Begrepp som "du" och "jag" smälter bort, alla distinktioner löser upp sig i astralhavet. Alla impulser till begreppsbildning, till tanke, till handling, förlorar sin mening. Allt är ju lika meningsfullt. Andas och ickeandas, äta och svälta, kommunicera och ickekommunicera... är jag inne på fel spår?

jn
Ab aspera ad astra!

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Inläggav Angelina » 19 sep 2004 23:38

Det finns inga "fel spår", men du har inte riktigt greppat vad jag menade. Jag sade även tidigare att det inte var meningslöst. Det är istället oändligt värdefullt. Alla dessa distinktioner, individualiteter, diversiteter etc är guldkornen i guldklimpen så att säga, utan dessa ingen guldklimp.
Att sträva efter bättring är naturligt för människan och värdefullt. Betänk också att vi är här och nu samtidigt som där och då. Det inre fyller upp det yttre och det yttre håller samman det inre, om man talar om existensen som sådan, i alla dess former.
Det ena utesluter aldrig det andra. Existensen är paradoxal.
Strävan är en rörelse inom existensen. Inget förlorar sin mening för att allt annat är lika värdefullt. Du känner själv vad som är rätt för dig att göra, vad som gagnar din utveckling, på vilket sätt du ska leva för att få ut mest av din nuvarande existens. Fokus på det enskilda livet är en stor del av att vara människa. Att det lilla livet går att urskilja ur mängden, är inte det fantastiskt? Tänk på vad mycket liv det finns, och tänk på hur få av dessa du faktiskt möter i ditt nuvarande liv, hur speciella de här liven är, oavsett hur ni interagerar, så är medvetenheten om varandras existens ändå så fantastiskt värdefull. Man kopplas samman i olika konstellationer med andra medvetanden, alla lika unika och värdefulla, som i sin tur är sammanbundna med andra livskonstellationer och så forsätter det i all oändlighet genom hela existensen, tills alla uppgår i samma medvetandefokus.
Man kan sträva eller bara vara, rörelse inom stillhet, eller stillhet i rörelsen.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 20 sep 2004 02:09

Apropå "allt är relativt" Jonas. Jag minns att du hostade lite åt att jag skrev det förut. Jag menade då att allt som existerar har relativa observationspunkter. Jag menade inte att samma skeende kunde vara olika skeenden.

Jag funderar av och till på att "den objektiva världen" inte existerar på annat sätt än som en sammansättning av fragment. Vanligtvis tänker vi att världen är heltäckande och att det existerar information överallt, även där vi inte är medveten om det. Det gör det också, men kanske inte riktigt som vi föreställer oss. Hur uppenbaras en bild för oss i en dröm? Det är fragmentarisk men samtidigt holistisk information vi tillgodogör oss. Objekten kan inte sägas ha en "objektiv existens" annat än detta fragmentariska informationsflöde. Den upplevs dock komplett och vi kan t.ex. se en glob framför oss. Om andra människor hade tillgång till samma information, och denna information hade en mer permanent karaktär, så skulle vi överväga att kalla informationen för en "objektiv existens". Relativism sett i ett sådant perspektiv kan ha en annan karaktär. Den "kompletta" bilden vad är det? Kan den kompletta bilden fångas in annat än som en vag föreställd spökbild av verkligheten? Jag vandrar dagligen omkring på upplogade informationsleder, men känner egentligen inte till den stora världen. Jag vet att det finns mer av världen jag ännu inte känner till. Jag anar att universum sträcker sig längre bort av vad Hubble kan överblicka. Men vi ser en form som en idé snarare än som en sammansättning av smådelar. "Globen" jag observerar i min dröm, vad består den av? Tänk om hela verkligheten är som en stor "legolåda" av informationsbitar, och dessa i sig holistiska fragment projiceras sedan ut och ger oss subjektiva upplevelser av en helhet som egentligen inte finns uppbyggd annat än som en alternativ byggsats. Informationen finns där, men min subjektiva och relativa modell kan kanske kallas oklanderlig, även om den inte liknar andra subjektiva modeller som byggts ur den kollektiva legolådan? Frågan är då bara varför jag väljer att agera som jag gör, och om jag kan bryta mönster. Inte för att de kanske är irrationella, utan följer karmiska mönster som bygger på utanförskap och rädsla inför skapandet. Då får vi en modell som samtidigt inte kan klandras eftersom "allt är relativt" men samtidigt kan klandras eftersom subjektet är låst i karmiska mönster som tjänar en underkastelse som är irrationell. Dessa mönster skapas då utifrån föreställningen om den objektiva världen och vi får en dogmatism; ett "syndafall" som låser människan i sin karma. Inget är fel; alla uppfattningar är korrekta relativa uppfattningar om världen eftersom ingen värld existerar på annat sätt än som sammansatta holistiska fragment. Man kan dock ställa dominanta världar mot mer anspråkslösa världar. Men det betyder då inte att de dominanta världarna är mer sanna eftersom denna sanning endast är skriven för denna värld. Vi lever således i denna "dominanta värld" som vi genom en kausalitet dras till som järnfilspån till en magnet. Det är vår verklighet, och informationen formas ständigt utefter de vanda mönstren. Det finns ingen väg ut. Vi har bitit i kunskapens äpple och förstår att världen endast har en objektiv existens, och den hopar sig som ett starkare och starkare fängelse. Vi somnar sällan för att inte återigen vakna upp till samma värld vi somnade i. Vi kommer tillbaka, och inte ens döden befriar oss. Att bryta karma kan då ses som att överblicka missförståndet om principerna. Vilka av mina handlingar bygger på kausala led uppkomna ur stagnerade trosföreställningar om verklighetens obändliga permanens, och vilka av mina handlingar är rena, och utgår från den flödande källan. Vad blir kvar när vi renat oss och relativismen inte längre utgår från sig själv i sin hävdelse?

Min intuitiva uppfattning av världen är någonting åt hållet ovan. Man kan kalla mig idealist, och jag ser på den här världen, andra världar, drömmar och "relativa rum" som flytande i samma hav av information, med olika permanens och struktur.

livet är i sitt innersta väsen
en samling oöverkomliga avstånd
och döden är den slutliga föreningen

vi är ännu trygga från det fulländade
men vi har inte hittat våra kroppar
så mörkret sipprar ut
genom kappans osynliga sömmar

rymdens landskap eroderar
och i guds mage
har det enats om att ekvationen kommer att gå ut


MEN dessa avstånd är som sagt livet. Livet är en balansgång mellan ytterligheter. Att förlora sig i livet i lagomt mått är vad som ger en struktur dess utveckling. Frågan är när detta mått är rågat och när balansen infinner sig mellan livets ytterlighet och döden. När faller en människa för långt; eller för lågt i sin stagnation av de principer som upprätthåller en livsstruktur? Jag tror det finns en form av lidande som är kvävande som talar om det för oss. Detta lidande är inte det samma som blodsutgjutelse eller tortyr, utan är det lidande som uppkommer i stagnationen. Jag tror bestämt att vår "objektiva värld" är en ytterlighet av stagnation, och det säger mer om mig själv än den här världen.

Johan

Jonas Nystrom
Inlägg: 709
Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...

acid trip

Inläggav Jonas Nystrom » 20 sep 2004 03:20

Gaska upp dig broder. Guds mage... det är ett syrabad som fräter bort ALLT andligt dödkött. Apokalypsen kan man enkom förstå genom att leva den. Och det gör man i Guds katarsiska mage.

Är du förresten bekant med Ibsens Peer Gynt? Jag tänker närmast på Böygen, ett skuggväsen han kämpar med.

jn
Ab aspera ad astra!

Jonas Nystrom
Inlägg: 709
Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...

Brev till en gammal svärmormor

Inläggav Jonas Nystrom » 06 okt 2004 18:50

Min svärmormor bad mig så enträget att jag skulle skriva ett brev till henne om antroposofi när hon förstod att jag hade en bakgrund där. Hon är 82 och rätt ambivalent inför sin förestående bortgång, dessutom bildad och klok. Hon är irriterad på att hon får sämre minne och andra intellektuella kapaciteter - "avlövas" som hon kallar det - men ville gärna ha ett brev av mig som hon kan läsa och fundera på. Så jag skrev detta:
___________________________________________________________

Kära [svärmormor],
Du har ställt en stor fråga i avlövningens tid och det är med en viss bävan jag försöker mig på ett svar. Vad är antroposofi och hur kan en människa i livets höst ha nytta av den kunskapen?

Det är ju i grevens tid du ställer den frågan och det är i samma greves tid jag dyker upp i ditt liv för att kunna svara på den. Undrar vem han är egentligen, den där greven! Kan det vara skördemannen?

Att antroposofin handlar om tillvarons mångdimensionalitet har du redan fattat, annars skulle du inte fråga. Att antroposofin har ett självständigt vara utöver Steiners egna åsikter och funderingar tror jag också du anar, annars vore din fråga lite konstig. Och det tycker jag inte den är. Därför svarar jag: antroposofin är ett förhållningssätt till livet - och döden! - som gör det möjligt att förstå och ana de stora sambanden, ödets förvecklingar, naturens mysterier. Hur saker hänger ihop. En andlig humanism, kan man säga, men också en andlig naturvetenskap. Låt oss så titta på några antroposofiska grundtankar som har relevans till din situation, och låt oss göra det genom liknelser.

Du säger att du håller på att avlövas. Du lever i livets höst. Förutom det enkla faktum att detta innebär att din kropp är på väg att ha gjort sitt efter lång och trogen tjänst och snart kommer att återgå till den stora kroppen, den himlakropp vi bebor och som vi kallar Moder Jord - vad är livets höst? vad är en höst?

Höst betyder skörd. Att hösta in frukterna av mödan och nåden; av eget slit och tur med vädret. Ordet höst är släkt med tyskans Herbst och med engelskans harvest, som betyder just skörd. Hösten är skördetiden.

Men allt det du nu skördar kan inte förklaras av det du sått under livets vår. Vissa händelser och människomöten tycks ha orsaker som antingen beror på rena tillfälligheter eller på orsaker som ligger bortom vår begränsade horisont. Ta [Sofia], till exempel. Hon dök ju liksom bara upp i ditt (och mitt!) liv och visade sig vara en människa av stora mått. Det kan inte förklaras enbart ur hennes arv och miljö, lika osannolikt är det att hon är resultatet av en slump. Meningsfulla, kärleksfulla väsen kommer knappast till av en slump. Inte ens döda ting som, låt oss säga, bilar kommer till av en slump. Bilar råkar inte bli till, de konstrueras omsorgsfullt av en hel stab av ingenjörer, administratörer, uppfinnare, formgivare och arbetare. En sorts hierarki av människor måste till för att kunna skapa en bil. Hur kan man då tro att människan, som ju är så oändligt mycket mer komplicerad, skulle kunna komma till genom blinda krafters nyckfulla spel! Nej, den teorin är inte bara meningslös; den är osannolik och kan egentligen bara få fotfäste i hågen när människan drabbats av hybris och åtföljande ängslan; vi vill inte veta av något som är fullkomligare än oss själva och uppfinner därför slumpen! Det var alltså ingen slump att [Sofia] blev den hon blev med all sin smärta och all sin klokhet. Det var tur. Alltså "tur" som i "turordning", inte "tur" som i "slump"! Hon stod på tur att komma in i ditt liv.

Sedan när då? Ja, i varje fall inte sedan tid vi kan överblicka. Den igenkänsla, det djupa samförstånd som lever mellan dig och [Sofia], kan inte förklaras enbart genom arv och miljö och definitivt inte genom slump. Antroposofins förklaring är en djupare, mer klassisk: ni har träffats förut. I ett annat jordeliv. Med andra förtecken. Och nu känner ni igen varandra. Detta ger hopp bortom dödens gräns eftersom det har sina rötter bortom födelsens gräns.

En hierarkisk stab av väsen oändligt mycket klokare och kunnigare än vi människor har ombesörjt detta möte; har ordnat så att arv och miljö infann sig på rätt sätt - på ett sätt som möjliggjorde mötet mellan dig i egenskap av klok mormor och [Sofia] i egenskap av gåtfull flicka som ingen begrep sig på. Utom du.

Och nu höstar du in dina erfarenheter. Kokar ner dem till näringsrik oigenkännlighet. Destillerar dem till essens, till klokhet som lagras och mognar över vintern och tas fram till våren. Brännvinet liknar inte potatisen man bränner det på. Så liknar inte vår klokhet de erfarenheter de destillerats fram ur. Så liknar inte vår livslust och vitalitet de upplevelser som kokats ner och bakats till dessa kraftresurser vi har inom oss, de ungdomskrafter som räcker till livets mitt. Våra begåvningar liknar inte de råvaror de förädlats av. Och vi vill inte veta av några förädlare utom oss själva. Därför minns vi inte våra tidigare liv.

Allsköns mytologiska föreställningar bekräftar den antroposofiska uppfattningen att vi ständigt omges av sådana förädlande, varsamt lotsande väsen. Ta till exempel den gamla nordiska föreställningen om "fylgjan". Fylgjan följer en människa på hennes ödesvägar. Även en familj eller ett folk har sin fylgja som viskar sina råd när det kniper. De gamla grekerna kallade dessa osynliga hjälpare för daimoni, "demoner", och i den kristna traditionen kallas de helt enkelt "budbärare", alltså "änglar" (på grekiska "angeloi").

Tänk på din skyddsängel. Tänk på alla de gånger du måste ha svävat i livsfara utan att ha vetat om det. Och alla de gånger under livet du räddats liksom av en slump. Det är fylgjan, det. Och den följer oss människor genom de svåraste passagerna; övergångarna i livet, men även in i jordelivet som sådant genom födelsen och ut ur jordelivet genom döden.

Det är själen som ser. Ögat förmedlar seendet men det är du själv som ser. Ögat ser inte mer än en kamera ser. När kameran går sönder slutar du inte att se. Du slutar att kunna använda kameran men seendet självt upphör inte. Likaså hörseln. Örat hör inte. Du hör. Och du använder dig av örat för att uppfatta yttervärldens toner. Innervärldens toner hör du ändå. Liksom du ser innervärldens färger och former utan ett yttre öga.

När man somnar på kvällen - eller när man nu somnar - så vet man ju att man kommer att vakna igen till en ny dag. När naturen somnar in om hösten så vet man ju att den vaknar upp igen, att den återföds, när våren kommer. Och där har vi en fingervisning: När vi somnar in "för gott" efter livets höst så följer en vinter, och efter vintern kommer en ny vår. Med nya utmaningar. men det som göms i snö kommer upp i tö och det vi sår under livet kan gömma sig i den mörka myllan för att spira upp igen när våren kommer. I ny gestalt. Så har vi vårt livstema. Inte på grund av slump och ödets nycker utan på grund av vishetsfyllda lagbundenheter. Vi bär livstemat med oss från tidigare jordeliv och när vi lämnar ett jordeliv bär vi med oss en essens in i en vinter så att den kan mogna i mullen och återuppstå när våren kommer. Vi får en fräsch omstart, befriade från minnena av våra skulder och bragder så att den fria viljan kan utveckla sig och ta tag i det givna, det som möter oss som olika mer eller mindre utmanande livssituationer. Det är vi själva som under en tidigare existens på jorden har planterat dessa situationer och innerst inne vill vi inget hellre än att få ta tag i dessa situationer på nytt, med nya krafter och i en ny "förpackning".

Vad händer när man dör? Hela ens jordiska gestalt förgås, blir till mull. Men de inre erfarenheterna och skuldförhållandena blir till ett frö för en ny existens; man dras obevekligt till de situationer och framför allt de människor man är ödesmässigt förbunden med. Ibland behöver vi mötas som fiender, ibland som älskare och vänner. Annars skulle vi inte utvecklas som andliga väsen. Vi stöps om, och tur är väl det!

Ur ett antroposofiskt perspektiv är detta helt logiskt; vi ser att livet är vishetsfyllt inrättat. Och vi kan förstå att klokare och mer övergripande väsen är engagerade i vår tillvaro. Att vi är en del av en större gemenskap. En viktig förberedelse för tillvaron efter döden är just att avlövas. Det blir lättare med övergången så. Att ryckas bort mitt i livet är svårare; det blir svårare att ställa om sig. När vi dör får vi distans och perspektiv på våra liv och i samråd med äldre och klokare väsen kan vi utforma förutsättningarna för en ny tillvaro på jorden. Den himmelska klokhet vi kan skönja i det nyfödda barnets blick skvallrar om detta. Det är som en sista rest av en tillvaro bortom de jordiska begränsningarna; den tillit som gör det meningsfullt att födas igen, att börja om på nytt när våren kommer.

När vi lämnat vår jordiska kropp föds vi in i en annan tillvaro. Där möter vi inte bara de änglar och andra kloka, höga väsen som liksom ingenjörer och formgivare har hjälpt oss att skapa vår jordiska tillvaro utan även de människor som skridit över dödens tröskel före oss. Man återföds inte med en gång; först måste man stöpas om, mogna ordentligt och sedan måste man invänta de rätta jordiska förutsättningarna. Som exempel kan vi återigen ta dig och [Sofia]. Innan någon av er föddes möttes ni i en rent andlig tillvaro och kom överens om hur ni skulle känna igen varandra nästa gång ni båda var iklädda jordisk gestalt. Men även med din mor har du ingått ett sådant hemligt förbund. För att jämna ut ett eller annat skuldförhållande bestämdes det av ödets makter, i samråd med er, att ni skulle mötas som mor och dotter och uppleva en ur ett jordiskt perspektiv ensidig och delvis plågsam relation. I ett större perspektiv har ni båda varit införstådda med detta och när du möter henne som rent andlig gestalt efter döden kan ni förmodligen i bästa samförstånd blicka ner på era jordiska existenser som mor och dotter. Och komma överens om hur det på bästa sätt ska gå vidare när tiden är mogen.

Mycket hänger på kärleken, på kraften att förstå och förlåta och gå vidare. Det är för att utveckla kärlek som vi har det svårt med varandra. Vem vet hur svårt du och [Sofia] kan ha haft det med varandra i en tidigare existens! Men nu i detta liv har ni fått skörda frukterna - kärleksfrukterna - av alla friktioner ni har förlåtit varandra för i tillvaron mellan död och ny födelse. Se alltså fram med tillförsikt, ja, hopp och glädje, på det som väntar efter döden!

Vi är rädda för det okända, det är naturligt. Och vi är rädda för bokföringen vid räkenskapsårets skut. Detta bokslut kommer efter döden och det är en djupare orsak till att vi kanske fasar för livet efter detta. Men ur ett större perspektiv är alla svidande bokslut av godo. Vi får ett facit och kan gå vidare som det blir bäst i långa loppet. En människa som missat alla ödets tillfällen att förstå och förlåta dör bitter. Och efter döden ser hon att det är alldeles nödvändigt och rentav önskvärt att hon på nytt ställs inför situationer där hon har möjlighet att välja kärlekens väg. Det är kärleken som är meningen med alltihop; att vi utvecklar kärlek. Vi kommer att vilja födas på nytt gång på gång tills jorden strålar som solen, fast andligt, av kärlekens ljus och värme. Så ingår vi alla i det stora projektet; att av jorden skapa en kärlekens himlakropp. Vad gör det om det tar tusen eoner; det viktiga är att vi går åt rätt håll; att vi lär oss att dra åt samma håll. Frivilligt, ur eget initiativ. På så sätt utvecklas vi till allt värdigare medarbetare i den andliga gemenskap som sprider ljus och värme i en tillvaro av mörker och kyla.

Även resten av naturens skapelser är inbegripna i detta storverk. Men de väntar på oss människor eftersom det är vi som kan välja och ur frihet bejaka vår situation. Diktare och mystiker som Goethe och Stagnelius var medvetna om detta perspektiv. Den som till fullo upplever och begrundar Stagnelii dikt "Hvad suckar häcken" måste ana något av den situation som naturens väsen befinner sig i. De andliga väsen som lever i naturens riken, i mineralriket, i växtriket och i djurriket, har offrat en högre tillvaro för att människan ska kunna växa utöver sig själv och bli till kärlekens ambassadörer i kosmos. "Statt upp ur din nesliga dvala" låter Stagnelius naturrikenas andar mana människan. Vakna upp till din värdighet, människa - se, inse, att du har friheten och möjligheten att förstå och förlåta, igenkänna förädla och därmed förlösa alla de väsen som bundits i en fysisk form och som bundits upp i naturens processer. De väsen som våra förfäder kallade vättar och älvor, näckar och nymfer är andliga väsen som bundits i naturliga processer, i elementen, för att vi människor ska kunna betjäna oss av naturen i kärlekens tjänst och därmed upphöja inte bara oss själva utan även dem till en högre tillvaro. Naturens väsen gläds och förlöses när vi ser deras skönhet. De ger oss då kraft. En enkel sak som att plocka en blombukett skvallrar om detta för den som lyssnar med själen. Vi plockar en blomma - då har vi i och för sig förstört något naturligt. Men när vi sedan låter denna blomma försköna en miljö som vi själva har skapat så har vi befriat och upphöjt blommans väsen. I tacksamhet ger den oss då kraft och tröst, hopp och tillförsikt.

Många människor anar att det är så. Genom ett antroposofiskt perspektiv ser vi de sammanhang som gör att vi dessutom kan förstå att det måste vara så. Vi är här på jorden för att mötas, för att lära oss lida med värdighet och för att lära oss att älska allt mer osjälviskt. Det tar sin tid. Ett enda jordeliv räcker uppenbarligen inte till. Lika lite som en enda dag räcker till för att utföra ett livsverk.

Ibland är man så upptagen med viktiga saker att man måste lämna disken till nästa dag. Att man sedan vaknar upp till en odiskad disk är något man kanske blir besviken på men innerst inne är införstådd med. På samma sätt är man innerst inne införstådd med en svår ödessituation, en skenbar orättvisa i livet. Att allt mer acceptera, nej rentav bejaka, de skenbara orättvisorna och svårigheterna och vända förbannelser till välsignelser, är vår uppgift som människor. Och till det behövs många, många ack så ensidiga jordeliv.

Därför är det till exempel långt ifrån säkert att du kommer att återfödas som kvinna nästa gång. Eller att du levde i en kvinnokropp förra gången. Att vara man respektive kvinna är en av dessa ensidigheter som söker sin utjämning. Men om man inte kan förlika sig med sitt kön och lär sig använda de egenskaper som så att säga kommer med på köpet så kan det mycket väl hända att man behöver ytterligare en omgång i samma typ av farkost. Allt för att man inte ska känna igen sig. Gör man det är risken överhängande att man lever ut egoistiska böjelser som hindrar snarare än att befrämja kärleken. Ja, reinkarnationstanken förbjöds en gång av just detta skäl. Människor blev baksluga och började göra "goda gärningar" för att själva få det bättre i en senare jordetillvaro. Våra religiösa auktoriteter lärde då ut att vi inte återkommer till jorden; reinkarnationstanken förbjöds, urkunder brändes, indicier förstördes. Ändå överlevde de här och där; till och med i Bibeln har en och annan passage överlevt alla utrensningar. Till exempel när Jakob och Simon Petrus frågar Jesus vem han är och Simon Petrus tillfogar att vissa säger att han är Elias. Reinkarnationstanken togs uppenbarligen för givet på den tiden. Elias levde nämligen 800 år tidigare och Jesus var inte äldre än 30. Sådana saker har omsorgsfullt tystats ner genom tiderna.

Det fanns som sagt goda skäl att tysta ner det uppenbara, att människoanden reinkarnerar, men i vår tid finns det lika goda skäl att åter förstå dessa ting. Själva reinkarnationstanken har så att säga reinkarnerat genom antroposofin. Ny och fräsch. Obelastad av gammal bakslug egoism. Vi kan nu förstå att det är kärleken det handlar om och inte att rädda det egna skinnet.

Hur det skulle ha gått om inte denna död och återfödelse av reinkarnationstanken hade inträffat i vår kultursfär kan vi se i de delar av världen där man fortfarande hyser gamla föreställningar om reinkarnation. Så är till exempel fallet inom hinduismen och buddhismen. Och där odlas ideal som går ut på att vi ska slippa återfödas. Av rent egoistiska skäl. Och lämna naturens väsen och våra medmänniskor i sticket. Det är inte kärlek. Därför är det bra att reinkarnationstanken ersattes av en så orimlig religion att den tröstlösa materialismen blev följden. Därför är det logiskt att antroposofin föddes i en materialistisk tid. Antroposofin handlar alltså inte om att återgå till gamla trosföreställningar utan snarare om att fördjupa det egna, ärliga tänkandet. Naturvetenskapen har lärt oss att tänka förutsättningslöst. I den meningen är antroposofin en fördjupning och vidareutveckling av det vetenskapliga tänkandet, inte en tillbakagång till tidigare föreställningar. Därför finns det också akademiskt skolade naturvetare, läkare, agronomer och så vidare som fördjupar sina yrkesgärningar med antroposofi. De är inte bakåtsträvare utan framåtsträvare, antroposoferna. Steiners gärning var aldrig tänkt att utgöra ett färdigt koncept. Det var tänkt som en första början på något helt nytt; ett nytt steg i människans andliga evolution. Och det är på den vägen vi, i all ödmjukhet, fortsätter. Utan att överskatta våra förmågor, utan att underskatta våra tillkortakommanden och utan att förringa Steiners gärning. Hans verk är en guldgruva av insikter och praktiska uppslag. Men utan det egna sökandet och undersökandet; det egna lidandet och medlidandet; utan vår intellektuella integritet skulle även Steiners verk bli en uppenbarelsereligion som leder till dogmatik och ortodoxi.

När begåvade själar som [Sofia] nu intresserar sig för antroposofi skänker det hopp inte bara åt antroposofins vidare liv och utveckling utan även åt oss andra; hennes medmänniskor. Som du själv, till exempel. Hon kommer nämligen inte på något vis att kunna inbilla sig att du är identisk med din allt skröpligare kropp. När du dör kommer du inte på något vis att vara mindre verklig, mindre real för henne. I tanken och meditationen kommer ni att kunna fortsätta och fördjupa er innerliga dialog tills ni en gång åter möts - såsom i himmelen så ock på jorden!

Tack för att du frågade. Hoppas att dessa ofullkomliga och kanske lite virriga rader har kastat lite ljus över din fråga om vad antroposofi är för något...

[jn]
___________________________________________________________

Skickar det hit för att ge ett perspektiv på frågan om karma, inte för att diskutera antroposofi eller få mina brev analyserade. Men men... come what may!

jn
Ab aspera ad astra!

Användarvisningsbild
cogito
Inlägg: 621
Blev medlem: 10 mar 2004 17:01

Inläggav cogito » 15 okt 2004 15:10

Det var ett fint brev du skrev, Jonas!

Två frågor:

"...utan vår intellektuella integritet skulle även Steiners verk bli en uppenbarelsereligion som leder till dogmatik och ortodoxi."

Känner du många som INTE (i praktiken) tar antroposofin för en uppenbarelsereligion?

"...skänker det hopp inte bara åt antroposofins vidare liv och utveckling ..."

Bäddar inte denna förhoppning för något du egentligen är emot, nämligen att det är "antroposofins liv" som skall omhuldas?

mvh/ cogito

Jonas Nystrom
Inlägg: 709
Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...

svar 1 + 2

Inläggav Jonas Nystrom » 15 okt 2004 15:21

Käre Cogito, kul att höra av dig - det var ett tag sedan senast.
Fråga ett: svar nej. Inte många. Men ett fåtal.

Fråga två: svar: antroposofin såsom jag beskrev den i brevet är värd att vårdas. Inte för att den har ett egenvärde utan för att den, så som jag beskrev den, har koden till nästa evolutionära steg, som jag ser det. Kortfattat uttryckt. Ett längre svar tarvar en hel hemsida. Du vet var den finns!

salve
jn
Ab aspera ad astra!

Användarvisningsbild
Camilla
Inlägg: 447
Blev medlem: 12 aug 2004 16:33
Ort: Uppsala

Inläggav Camilla » 23 okt 2004 14:34

Karma är något jag inte skulle orka bry mig om ens om jag trodde på det. Jag tycker det är tillräckligt svårt att försöka hålla reda på de möjliga konsekvenserna av mitt handlande i denna värld.

Varje utsaga och varje handling får konsekvenser. Även om du talar i ett tomt rum får ditt tal som konsekvens att luftmolekylerna rörs om, med oförutsägbara konsekvenser. Även din hjärna förändras hela tiden beroende på vad du tänker.

När man talar med en annan person får talet en del konsekvenser som går att observera. Ibland kan jag märka att saker jag säger eller skriver får långsiktiga eller långsökta konsekvenser. På filosofiforum har jag exempelvis två gånger märkt hur ett polemiskt tonfall synbarligen har kommit utifrån, fortplantat sig från person till person och hoppat mellan olika trådar för att sedan plötsligt försvinna.

Än större observerabara konsekvenser kan man uppnå om man är en kändis och talar via massmedia. Jag ger fyra exempel.

Jag avskyr serien Nile City. Det beror på att när jag jobbade på en fabrik blev jag mobbad av två killar som var fans till den serien och som hela tiden citerade den. Den ena killen var en riktig yuppie och försökte tydligen härma den elaka karaktären Percy Nilegård så mycket som möjligt och behandlade andra som Percy skulle gjort. Han köpte till och med en massa Teliaaktier när de kom ut. Hoppas att han förlorade riktigt mycket pengar. :twisted:

Det andra exemplet är Expedition Robinson. Jag är övertygad om att detta program lärde många att analysera och snacka lite mer skit om andra samt att bli lite mer taktiska och intriganta vid valet av vänner. Härmning är ett vanligt sätt för människor att lära sig nya beteenden på och det vore inte konstigt om någon härmade människor hon såg på TV. Detta har jag inte några direkta exempel på utan det kanske bara är inbillning. Dock kände jag en tjej som älskade att titta på Robinson och hon var precis sådan att hon brukade säga vad hon tycker om folk bakom deras rygg. Om hon sade något om mig bakom min rygg vet jag inte.

Sedan har vi programmet Idol 2004 vars elaka jury kan ha skapat eller förstärkt en mer kritisk attityd mot sångare och liknande samt ett mer aggressivt sätt att utdela kritik i allmänhet. Något sådant har jag inte observerat alls, men tanken slog mig. I och för sig kan debatten kring tävlingen ha gjort att pendeln istället svängt åt andra hållet.

Om man är världens mäktigaste man får ens uttalanden förstås en enorm effekt. Jag kommer ihåg när George W Bush var ganska ny på sin presidentpost och började ifrågasätta växthuseffekten. Snart fick jag höra sådana ifrågasättanden från ledande politiker och debattörer även i Sverige och det tog inte lång tid innan även människor i min egen bekantskapskrets följde i samma spår. I samband med Irakkriget började människor i min närhet som tidigare talat varmt om folkrätt, suveränitet och nationellt oberoende att komma in på att det bästa nog vore om Väst spred demokratin med våld genom att invadera och kolonisera diktaturstater. De hade tydligen svalt den amerikanska propagandan.

Nåja, jag menar inte att alla människor är viljelösa får som bara gör som man säger till dem. Det finns också motexempel som EMU-omröstningen där ja-sidan inte fick igenom sin linje trots överlägsna resurser. Människor har ofta en viss medvetenhet och kan välja vem de vill härma.

Det är aldrig lätt att förutsäga vilka långsiktiga konsekvenser ens handlingar och uttalanden får. Därför är det kanske bäst att vara försiktig med vad man gör och säger. Det är den linje jag är inne på nu. Eller också kanske man lika gärna kan strunta i försiktighet eftersom man ändå inte kan beräkna om slutresultatet blir mest positivt eller negativt.

Vänligen
Camilla

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 25 okt 2004 10:51

Camilla skrev:Nåja, jag menar inte att alla människor är viljelösa får som bara gör som man säger till dem. Det finns också motexempel som EMU-omröstningen där ja-sidan inte fick igenom sin linje trots överlägsna resurser. Människor har ofta en viss medvetenhet och kan välja vem de vill härma.


Vad i hela friden är vilja då, egentligen? Vad är det att vara viljelös, och att vara viljestark? Jag känner mig lite förvirrad av hur begreppen används, inte bara av Camilla och här på forumet utan rent allmänt. Själv har jag inga bättre förslag, men jag ska försöka visa vad jag menar.

En vägg har ingen vilja. Så långt är nog de flesta överens. Om vi säger till en hund: "Kom, kom!" och så kommer den, då gjorde den som vi ville. Och då är den viljelös. Om vi säger samma sak till en katt, och den inte kommer, då tycker vi att den var viljestark. Katter har starkare vilja än hundar, så är det ju.

Det kan ju också vara så att katten är dum i huvet, och kan följa instruktioner lika bra som en vägg. Det är som att tala med en vägg, helt enkelt. Såna människor träffar man ju ibland. Är de viljestarka? När blev viljestark detsamma som trångsynt?

Jag tror det finns något underliggande antagande som säger att när folk inte gör som man vill, eller inte ändrar sig - då är de viljestarka. Om de gör som man vill eller om de ändrar sig - då är de viljesvaga.

Om jag säger så här till katten: "Om du kommer nu så kommer du i resten av ditt liv att få den godaste kattmat du kan tänka dig" så tror jag inte den kommer i alla fall. Var det för att den var viljestark? Nej, för att den inte förstod sitt eget bästa. Om den hade hajjat, så hade den _velat_ komma, dvs. den hade efter moget övervägande bestämt att god mat är inte så jävla dumt, så låt oss göra dumma lilla husse till lags nu.

Om jag säger så här till hunden: "Ska vi gå ut?" så reagerar en medelintelligent hund på ordet "ut" och skuttar med kopplet i munnen fram till mig. Är den mindre viljestark än katten? Nä, för den _vill_ ju gå ut, på samma sätt som den _inte vill_ bada och springer ifrån mig om jag tappar upp vatten i baljan.

Ovanstående är såklart stereotypa exempel, men jag skulle tycka det var kul att veta vad som menas med en "viljelös" person egentligen. Vad kännetecknar vederbörande (någon eller några av nedanstående)?

*Vidtar inga handlingar (möjligt?)
*Fattar inga beslut (möjligt?)
*Gör inga överväganden - handlar/beslutar impulsivt (irrationellt?)
*Har svårt att bestämma sig (gör alltså övermogna överväganden?)
*Har lätt att bestämma sig, men ändrar sig ofta
*Har ingen plan för framtiden
*Har ingen genomtänkt/överensstämmande modell
*Har dålig kontakt med sina känslor (vad nu det ska betyda)

Osv. Finns det fler alternativ? Väntar med spänning på svar. Vad är en viljelös människa. Det skulle jag bra gärna vilja veta.

Användarvisningsbild
Patrik Persson
Inlägg: 97
Blev medlem: 06 okt 2004 22:25

Karma

Inläggav Patrik Persson » 25 okt 2004 14:27

Karma har många svårigheter som för exempel kastteorin, som ibland inkommer i karmateorin. Karma tycker jag därför blir diskutabelt bra! Jag kan ju påstå att min karma är efter allt som jag gjort bra i mitt förra liv! Jag kan ju också påstå att det är rätt att behandla er dåligt utifrån er plats i hierarkin. :)

Jag tänker därför att karmateorin uppkom som en vanlig förklaring på svåra religiösa frågor: fattig - rik, god - ond, rätt - fel.

Jonas Nystrom
Inlägg: 709
Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...

vilja och velighet

Inläggav Jonas Nystrom » 25 okt 2004 19:49

Hovnarr, vad är vilja! Reaktionsförmåga? Nej. Aktionsförmåga? Snarare. I så fall har varken hunden eller katten vilja. Människan KAN ha vilja. Om hon vill... Hon har ett val. Alltså vilja. Veliga människor är viljesvaga. Människor som kan bestämma om sig för samma sak hela tiden hur det än känns ända tills deras mål är uppnått är viljestarka. Viljan och jaget hänger ihop. Jagsvaga människor kan inte vara viljestarka. Möjligen envisa men det är inte samma sak. Även en åsna kan vara envis, obstinat. Katter också. Just viljan skiljer människan från de varelser vi kallar djur. Genom viljan kan vi välja vad vi vill vara. Väljer vi inte med samvetet (sammanhangsmedvetandet) blir vi odjur, det blir inte djuren.

jn
Ab aspera ad astra!

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 26 okt 2004 12:06

Jonas Nyström skrev:Veliga människor är viljesvaga. Människor som kan bestämma om sig för samma sak hela tiden hur det än känns ända tills deras mål är uppnått är viljestarka.


Vad är då en velig människa? Är det någon som har svårt för att fatta beslut, eller tvärtom någon som fattar beslut hela tiden? Jag kan tänka mig att man hittar den Velige i bägge extrempunkter.

Titta på någon som alltid ändrar sig. Idag ska jag bli världsbäst på att åka skridskor och imorgon ska jag satsa på att doktorera i nationalekonomi. Idag knullar jag runt som en kanin och imorgon stadgar jag mig. Det finns inget förenande "koncept" för personen. Jag-känslan är nog svag, som du säger.

Men titta nu på någon som har ett mycket väldefinierat koncept. När en motstridig men attraktiv valmöjlighet presenterar sig tänker han: "Men så kan jag ju inte göra, för jag är ju på det här sättet. Är det då rätt att göra så? Är det rätt att vara på sätt som jag är? Vad talar för och emot?" Och så kan man se hur man också blir velig med ett allt för "bundet" eller väldefinierat Jag.

Den som inte tvekar, inte ifrågasätter och Vet i varje ögonblick, den kallar jag fundamentalist. Jag vänder mig också emot syfteskravet, dvs. det underförstådda målet, delmålet, strategin eller taktiken som man måste ha för att inte vara velig. Är du säker på att du har en plan nu när du ska gå på muggen? Den som bara virvlar runt i livets vindar likt ett löv och lever, och som inte är ett odjur, - den är inte velig för mig, även om det enda förenande "konceptet" är just att den virvlar.

A friend of ours
Inlägg: 242
Blev medlem: 21 maj 2005 04:21

Inläggav A friend of ours » 22 maj 2005 18:13

Hovnarr, en jag-stark individ behöver, i alla fall som jag ser det, inte oroa sig för att bryta mot sitt jag-koncept - då han hela tiden är detta utan att ens reflektera över det (OM han reflekterade över sitt jag-koncept så är han inte jag-stark).

Angelina, hur skiljer du på insikt och virrfarelse - en schizofren SER ju en massa som inte vi ser, men är det sant? Du nämnde perceptionens begränsingar, räknar du inte dit även metafysisk perception? Hur kan man veta vad som är sant?

Sen så var någon här ovanför inne på att världen, såsom vi upplever den, är projicerad information - och att ingen riktig verklighet existerade där inunder. Är inte information i sig, alltså - inte riktigt, men nästan - numena, riktig?

Karma är väl, per definition, orsak-verkan. Det är dock svårt att få grepp om alla tänkbara konsekvenser av ens handlande (återigen önskar jag svar på HUR man kan veta vad som är sant, rätt o.s.v. - speciellt då konsekvenserna, de indirekta men även de direkta, är allt för oövergripliga) och, om man inte kan "räkna ut" konsekvenserna av sitt handlande så blir man ju tvungen att förlita sig på sin intuition - men är denna SANN?

Vetenskapen saknar ju också förmågan att studera karma empiriskt. Hur bör man gå till väga för att vinna just empirisk kunskap om karma, för att konstruera någon typ av riktlinje för ett etiskt handlande?

Och slutligen, vad är poängen med att lära sig att kontrollera karmaflödet om det saknas en "slutdestination"? Är upphörandet av karma något att eftersträva? Varför i sådana fall? Jag har själv en teori om detta, men det leder till ett uppstannade av existensen (i sin helhet) och detta enbart av den anledning att DET GÅR. Alltså, det enda möjliga alternativet till skapelsen - så tillvida vi inte låter den fortlöpa i egen takt - eller den enda påverkan på makroplanet som någon enskild del av skapelsen kan åstadkomma.


Återgå till "Religion och andlighet"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster