Det finns mer än hånskratt, det finns också sarkasmer, ironier... Bäst bemötes detta med samma mynt. Allt enligt gyllene regeln. Den som ger dig ett tjyvnyp traktar efter dylikt själv. Ge folk vad folk ger dig. Det är inte att hämnas, det är att anpassa sig efter vad folk uppenbart önskar genom sitt eget handlande. Man får vad man ger. Enkel "ödeslogik".
Annars kan man helt resignera här i livet, känna sig som martyr, leka Jesus eller bli bitter. Också skönt mellan varven...
Bitterhet i lagom mängd är en förnämlig livskrydda.
I för stor mängd dock ett vomiteringsmedel. För en själv o andra.
Menar i alla fall Algotezza
Om att vara en 'looser', och hånskrattet
Moderator: Moderatorgruppen
Alla har vi våra dåliga vanor. Och vanor att handskas med reaktionerna på de dåliga vanorna. Personer i ens omgivning kan ha lättare att se detta. Jag tycker mig peka på ett Ilands-problem, eller borgerlighetsproblem som är lite symptomatiskt i tråden att hånskrattet ses som något närmast absolut negativt och att fokus ska läggas på att hitta fel hos den hånskrattande. Men ett hånskratt är inte så farligt, svält, ensamhet med mera är det däremot. Fattiga människor hånskrattar åt våra förstoringar av psykologiserade problem. Jag tycker vi kan erkänna hånskrattet som en impuls som man faktiskt kan ha nytta av att låta sig styras av. Det kan styra bort oss från dåliga vanor där inte vår egen logik hjälper, eftersom våra vanor och lättjan och egoismen därunder har sina vägar att styra iväg oss i vårt handlande. Det behöver inte spela någon roll hur klarsynt man upplever sig vara i sin logik av sitt beteende, de dåliga vanorna tittar fram och styr ändå. Hånskrattet kan då vara den impuls man behöver, med eller utan klarsynt överblick. I form och rörelse.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 32 och 0 gäster