Morgonmöte med Anna Sara

[JimmyAberg]

Väldigt trevligt att träffa dig idag, jag tänkte här summera lite ifrån hur jag upplevde dagens möte:

Efter vi inhandlat lite fika och hittat en trevlig plats att sitta på så börjar vi snart diskutera: mitt generella intryck av hur vår diskussion ter sig följande: du prata på ett väldigt intuitvt sätt (vad jag upplever: diskuterar med höger hjärnhalva) ofta så lägger du fram väldigt många resonemang som jag har svårt att hänga med i: (jag har tidigare talat om fyra olika sätt att förhålla sig till anspråk:

underkastelse (lämna sig själv bakom sig och hålla med slätstruket för samvarons skull - ej autentiskt, men diplomatiskt), acceptans (lyssna empatiskt och försöka relatera orden till sitt egen meningssystem, för att stämma av med egna resonemng, ett slags förhandlande med vilja att nå syntes, här finns ett gott diskussionsklimat, poängen är att bådas meningssystem ska vävas samman i en heltänkande bild då båda uppveler att deras eget meningssystem är representerat på ett accepterat sätt - en strävan om ömsesidigthet - med autencitet - men man måste hela tiden stämma av för att hänga med), refutering (man refuterar vad den andra säger, på ett sådant sätt att man håller med i att problemformuleringen, men hela tiden förkastar den andres slutsater, så att man hela tiden bara utgår i från sitt eget meningssystem och bygger vidare på det, man tar alltså inspiration från den andre, men ger honom inget erkännande för detta, upplevs ofta som frustrerande för motparten), förkastelse (att totalt förkasta motpartens anspråk, i pricnip att idiotförklara sin samtalspartner - att använda omtal, tilltal med inte samtala) )

min vilja är att hela tiden nå acceptans, när du säger något så upplever jag ofta att du "sticker iväg" - jag har då två alternativ: att underkasta mig det du säger för att värna om samvaron, eller att acceptera för att försöka komma med mina egna representationer av vad jag upplevde du sa.

Jag upplever att det finns ett sätt att reltera till dig: att betrakta det du säger rent estetiskt - alltså att rent intuitvt skapa antiteser och synteser utan att behöva relatera till någon modell, utan vara rent spontan - och sedan i "efterhand" försöka göra en slags "efterhandskonstruktion" för att integrera den nya informationen i meningsstrukturen. Jag har alltså ett behov av att "konservera" den information jag har, medans jag upplever att du har ett behov av att "progressera" bortom de "förhärskande strukturerna" - jag var kanske inte på humör?

Det finns vidare två sätt att förhålla sig: högerhjärnhalva (kreativt, ej ett tydligt behov av att relatera till tidigare strukturer, lekfullt) vänsterhjärnhalva (krav att stämma av utifrån eget meningssystem, logiskt, osv).

Jag upplevde att du har ett mer höger och jag ett mer vänster sätt att diskutera - när du gör ett anspråk så behöver jag alltså stämma av dessa, en efter en i taget med dig - men när jag gör detta så upplever du att detta är att "haka sig fast i ett system" (mina ord av hur jag upplevde du beskrev det) och att mina avstämingar, s.a.s "våldför sig" och "kränker" dina anspråk - du refuterar/förkastar alltså mina försökt till acceptans eftersom du upplever dessa som refuteringar/förkastelse: och ditt argument är att jag håller mig fast i system - ditt argument är här att du är bortom detta, dvs. bortom att förhålla sig till ett pesonligt meningsystem. Jag upplever då att det blir en metadiskussion, en kamp om vem som får definiera våra roller - eftersom båda kämpar för att definiera rollerna för kontraktet, jag upplever att vi inte kan komma överrens om våra roller och försöker säga detta - men du refuterar/förkastar detta eftersom du säger att jag är fast i mitt system. Överlag så upplever jag just att detta är problemet med t.ex. detta forum - dvs. att människor håller fast i sitt egna system och hela tiden försöker rättfärdiga det med argument. Så jag håller med i att jag själv är "konservativ" då du är "progressiv". Vi hamnar alltså i en debatt där jag upplever att du tycker jag är "konservativ"/"hämmande" och jag tycker du är "progressiv"/"flummande". Detta håller du inte med om, jag säger att jag håller med om att "progressiv" är det idealiska, men "vågar inte". Under diskussionen så blir det mer och mer tydligt att det jag försöker göra är att hitta en modell/representation (för sanning) medans du säger att du är "bortom" detta, jag säger att du kanske är detta men att du i.s.f. måste prestera ett bevis för att visa att visa att du inte är blockerad - du måste alltså kunna röra dig i både formlöshet och form - men du säger då att detta inte "går" eftersom du är bortom detta anspråk, men jag upplever då att du transcenderat men inte har inkluderat detta, dvs. du kan inte "sänka dig" till min nivå - du har ett slags "fascistiskt maskulinitetskomplex", en slags "estetisk elitism" som du måste få bekräftat rakt av (du vill att jag ska underkasta mig, men jag upplever att det fattas struktur, du föder alltså rädsla hos mig snarare än kärlek vilket gör att jag inte kan underkasta mig) - (ursäkta att jag nu kommer upprepa mig) problemet med detta är att det du gör är djupt motsägelsefullt - efter du lagt ut ett väldigt progressivt resonemang (alltså flummigt) så frågar du ärligt: "förstår du?" - du begär att andra ska bekräfta din representation (dvs. gå in i en underkastande roll och "köpa" din världsbild/meingsystem) jag kan dock inte göra detta förrens jag först blivit accepterad (jag vill alltså, men kan inte - eftersom jag upplever att det inte är autentiskt/sanningsenligt med mig) - detta upplever du dock som en kränkning eftersom du upplever det som att jag inte "vill" (jag har upplevt liknande situationer i sexuella relationer jag haft, då jag varit för "maskulint pushig" utan att först "stämma av", vilket föder rädsla. du måste alltså stämma av mycket mer, iaf med mig som samtalspartner - du expanderar för fort). Jag kommer på att både du och jag försöker göra samma sak och slåss om vem som får den dominanta rollen - och syftet är att göra representationen "komplett", dvs. alla har en representaiton vi förhandlar med (beroende på om det är 1:a, 2:a eller 3:e person, så handlar det om: ett ideal, ett kontrakt eller en modell), men du vägrar erkänna att det är ett förhandlande detta eftersom din ande är så progressiv/expanderande, men detta är en form av sexmissbruk.

Syftet med språket är vad man i programmering kallar för "serialisering", dvs. att genom en linjär ström med tecken, bygga upp ett hierarkist system, det man försöker göra är att skapa en representation (ideal,kontrakt eller modell) som "fångar" dynamiken i en situation (domän), (dvs. som gör att vi får en representation som gör att vi kan ha som underlag för att förusägga händelser vilket gör att vi får kontroll i situationer, ju bättre en person kan representera en domän - desto mer lekfull kan personen vara eftersom han kan falla tillbaka på strukturen/säkerheten). Hur som helst så blev spelet om rollerna uppenbarat för mig, vilket tillslut gjorde att jag lyckades skapa ett "avslut" för mig i konflikten - eftersom allt du fram tills detta upplevdes som en "konflikt", där varje ord skapade större avstånd mellan oss. Jag kännde mig tillslut "nöjd"/"tillfreds"/"varande" av att ha "fångat" ett metaperspektiv på dramat - men inte ens detta fick jag chans att uttrycka eftersom du upplevde att jag "kränkte" din radikala progressivitet - vi pratade i mun på varandra. Din kreativitet utmanar mig och jag känner mig alltid stimulerad/tillfredställd av att få träffa dig - trots att våra möten kantas av "konflikt" - då du försöker "intala mig" (maskulint) och jag försöker "omtala dig" (feminint) - men fumlar i osynk, känner mig väldigt inspirerad av att vara med dig.


Anspråk-Drama-Språk:
Makt-Fullkomlig/Lös (Dominant/Undergiven, Auktoritet/Följeslagare), Agerande/Observerande (Subjektiv/Objektiv), Indivduell/Kollektiv (Intra/Inter, Tilltala/Samtala), Konservativ/Progressiv (Realist/Idealist, Form/Formlöshet, Vänsterhjärnhalva/Högerhjärnhalva), Maskulin/Feminin (Transcendera/Inkludera, Intala/Omtala), 1:a person: sanningsenlighet: Blockerad/Rörlig (Tillit/Förnekelse, Inkluderande/Exkluderande), 2:a person: Positiv/Negativ: Under-/Acceptans/Refutering/För-kastande, Allvar/Humor (/Underminera), MRM (Medel: Sanningsenlighet, Rättvisa, Sanning, Representation: Ideal/Kontrakt/Modell, Mål: Estetik/Etik/Sanning, Varande/Roll/Prestation), Transparent/Opak.

Abstrakt/Konkret (Generell/Teori kontra Specifik/Praxis/Tillämpning/Fall), Tes/Anti-/Syn-, Romantik/Komedi/Tragedi/Satir, Impulsiv/Absolutistisk/Prestation/Relationell/Integral/Holistisk (Magisk/Mytisk/Rationell/Pluralistisk/Integral/Post-Integral, Röd/Blå/Orange/Grön/Gul/Blå, Makt/Säkerhet/Effektivitet/Sammanhållning/Omdömme-med-omfattaning/Synkronicitet), Konflikt/Förlösning, Rationell/Emotionell (Legitim/Autentisk), Anspråk/Konflikt/Försoning, Ritual/Drama/Möte, Kreativitet/Verktyg, Repellation/Attraktion, Ignorans/Medvetande, Våga/Vårda, Intala/Omtala/Tilltala/Samtala, Ande/Materia, Implicit/Explicit, Invecklad/Utvecklad, Potientiell/Aktuell.

[JimmyAberg]

*** EDIT (10:52)

Anna Sara, fick 15 st nya sms av dig skrivna mellan 18 och 19 igår, det sätter din gårdadens resa i ett större sammanhang. Jag erkänner att du naturligtvis har rätt i mycket av det du säger, bl.a. för att du är mer synkronicerad med rörelsen i.o.m. resan. Hur som helst, så känner jag fortfarande att min "input" om min rädsla fortfarande är är en "relativt korrekt" beskrivning av hur det upplevs att vara inom Jimmys ego i mötet med dig (med godis), ingen anledning att klandra vare sig dig eller mig för detta. Jag ser den dokumentation jag för som en slags guide för andra som vill försöka gå bortom rädslan.

Jag har stor respekt för dig, du är bäst!

SLUT EDIT ***

[JimmyAberg]

Jag har ändrat mig lite: uppmuntran är bra, men för mycket uppmuntran kan vara dåligt då det kan göra att vissa roller vi tar på oss cementeras. För mycket uppmuntran kan uppmuntra egot att låsa sig fast i sina egna cirklar (och här tror jag att ett stor dos balanserande snustorr skeptisk rationalitet kan vara väldigt sunt (ala Richard Dawkins), då vi senare även byter av denna snustorra rationalitet med en stor dos "bonnig" (som i bonde), jordnära, vardaglig anspråkslös ödmjukhet (ala Dalai Lama) ). För mycket egoboost kan vara underbart, men det är inte sunt att gasa på för mycket - lätt hänt att man blir "lättkränkt" då, eftersom det finns så myckte stolthet att försvara.

Jag är rädd att du är lite låst i denna roll Anna Sara, hur mycket sanningsenlighet/rättvisa/sanning den än ingjuter - så är det fortfarande en roll, och det är inte sunt att fastna i något, oavsett om det gäller den högsta insikten. är insikten så pass stor, så förtjänar den också sin egen vördnad. Att hålla något privat är att ta det på allvar. Men samtidigt får inte det jag säger nu heller bli någon "lag".

Det är viktigt att kunna vara flexibel i sitt rolltagande, sina ideal och sina modeller. Oavsett hur "hög" en insikt är, så handlar livet - på gott och ont - i många sammanhang - om förhandlande.

Det jag menar: när "insikten mognat" så kommer en distans till den. Denna "distans" är dock inget man bör eller behöver "tvinga" på någon annan, hur som helst, det är bra att hålla sig balanserad och anspråkslös, trots alla gåvor. Men samtidigt har man rätt att uttrycka sin extas inför mötet med "(du vet vad)".



Det "ickedualistiska varandet" kan gå ut och in genom världar helt obehindrat, representationer (ideal, kontrakt, modeller) är alltså sekundära framför det "dialektiska varandet". Kanske har du redan insett detta, och jag står här som ett fån för att jag hittat tillbaka till något jag förut antagligen tyckt varit självklart


Hur som helst: Astrologi, Timothy Leary & Ken Wilber i alla ära, men samtidigt behöver vi kunna "emulera" Richard Dawkins & Dalai Lama.

Allt är inte "andlig hype", "religiös glamour", etc. "Icke dualistisk andlighet" innefattar även praktisk förankring behövs också, annars är andlighet bara ytterliggare ett verktyg som den "självförstärkande egocirkeln" kommer att missbruka och "förheliga" i sin "uppblåsta lättkränkhet", i sitt högmod.

Böcker ala "The god delusion" kan alltså inte avfärdas ur ett integralt perspektiv. Nu ska jag däremot ta och läsa mig lite Leary

[JimmyAberg]

Och snälla, när/om du svarar: inga 10 inlägg monologer i detta tråd, behöver du ha långa monologer som inte knyter till DAGENS DISKUSSION, skapa då i.s.f. en ny tråd som du i denna tråd postar en länk till.

Har du dock mycket att berätta, som gäller dagens möte, posta naturligtvis det i denna tråd, även om det är flera inlägg.

Jag vet att denna tråd har varit lång, men jag har försökt få med allting som jag tänkte på under dagens möte. Och avfärda snälla inte allting, om du absolut inte måste ur någon slags "tvångsmässighet" dvs, är du i en slags "tvångsmässigt irrationellt kaos" är du naturligtvis välkommen att känna dig lättkränkt och avfärda allt jag skrivit

[JimmyAberg]

Fast å andra sidan, hur du står på dig i din naiva radikala formlösa subjektivitet, hur djävla uppfuckad "du" än är av din familj, psykopatisk psykvård och den cynism som övrigt råder i samhället, jag ser det "opersonliga formlösa" i ditt budskap, och jag ser fram emot onsdag då jag också hoppas att få uppleva det.

Jag känner nu att det passerat en gräns, det börjar bli för privat och intimt för att nämnas, till och med för mig! Jag nöjer mig med att kalla det för: det "okränkbara oexploaterade" och kan konstatera att det inte handlar om något vi dagligen exponeras med, utan det är det "outtryckliga" - som vi som så länge sedan har "glömt" genom "socialiceringsprocessen", men som alltid har funnits där. det går helt enkelt inte att begripa, oavsett vad "de" cyniska förnekarna hävdar, "deras" "auktoritet" har aldrig rört detta, denna eld går inte att släcka.

Resten lämnar jag åt fria andar att undersöka: http://www.youtube.com/watch?v=uTDafjfxu5c

[Anna Sara]

Jag vet inte direkt vad jag ska svara. När jag läser det här känner jag att jag verkligen kan förstå din utgångsplan. Det här inlägget kommer jag använda mig av i framtiden om jag ska minnas.

Känner att min hjärna börjar bli "frisk" precis vilket gör att jag kan konkretisera mina perspektiv och det är en impulsiv kreativ process, och det känns lite som om mina problem är kemiskt medicinska. Jag har inte riktigt kunnat fungera de sista åren eftersom jag ätit så mycket antipsykosmedicin. Känner en nu en "rening" av mina emotionella spår, känner igen varandet väldigt mycket till hur det var precis innan jag drogades ner första gången, men bar på envishet och låga personliga/fysiska perspektiv.

Det som händer är alltså att jag tvingats gå utanför min egen stolthet för mig själv och fastna i "romantisk effektivitet" och dess glada teorier. Jag skapar en återförening av kristallieringen av ett hinder men har samtidigt omdefinierat mina trosuppfattningar enormt, och kommer istället närmare mitt eget ego och vad det handlar om. jag hittade bara på en "saga" förut eftersom jag identifierade mig mer med min roll än visionen. Jag tror jag kan få ut så mycket som möjligt av mtt intellektets handlingsplan, jag behöver inte "arbeta" kroniskt längre eftersom jag gått igenom omedveted valda stadier av ofrivlillig kollaps av självcentreringens mål och renat dess medium.



Men jag känner mig så FÖRJÄVLA spänd hemma hos familjen nu. Det skapar en Hitleridealism eftersom man blir väldigt inskrängd och visionär på samma gång, jag var väldigt alienerad förut eftersom jag mådde bättre mentalt men var så stolt för min egen stuktur och tyranniska kreativitet, och trodde jag med min egen vilja stod högre andligen än andra. Jag har helt kommit bakom detta anspråk när jag omfamnat kaos.


Detta tänkande innebär att man inte "tar svaren ifrån någon", det skapas en frihet genom att man blockeras, ifrån den prägling man trodde på.


Alltså jag är väldigt intresserad av att BLI den KONKRETA VISIONEN, eftersom det känns som man sviker hela den livscykel man gjort även om man varit medvetslös -det cynsika och medvetslösa är lika formande inför den kontur man kommer kunna ta ansvar för. Man måste bli ödmjukare bara, och det är då man kan återförenas med den kollektiva själen, och individualiseras eftersom den egna återhämtningen blir ren/mystisk och klar, och därför ingen plattform man ifrågasätter. Jag är totalt utanför mig själv egentligen. Jag var bara för uppblåst självmedveten förut, någonting äkta med kausaliteten i det hela misshandlades.

[Anna Sara]

Mening är egentligen en personligt förädlande, i att se det mänskliga helvetet och inget annat och därför uppluckras med tiden dubbelmoraliska reaktiva tvång. Det här är i arbetet väldigt smärtsamt.

[JimmyAberg]

Nu ska jag "ligga lågt" ett tag, hålla det "imtima" privat, umgås på ett mer jordnära sätt...

Ska vila en stund och sedan ta en sväng ut. Vi hörs

[Anna Sara]

Jag känner att jag vunnit en tro på mig själv genom mitt lidande och min lojalitet mot mig själv. Det här är en annan slags tro, det är en intim förståelse för det formlösa i massnas emotionella minne. Förut romantiserade jag "verkligheten" på ett vulgärt sätt genom att utgå från personliga "illusioner".

Jag älskar mänskligheten. Jag vill återförenas på mina egna villkor och inte glömma vem jag är -genom att glömma vem jag är. Ingenting försvinner, ingen ofärdighet kollapsar.

Jag känner t ex en väldigt sorglig plågande känsla när jag sitter på tunnelbanan ibland eller är bland berusade människor speciellt alkisar eftersom det känns som om jag varit invaderad i hela mitt liv. Jag känner en blockering inför att själv uppleva ljuset kompromisslöst i den emotionella historia jag delar med dem som verkligheten. Men som vi alla vet fungerar det inte så, jag letar efter den dag jag inte behöver ta ansvar för någon annan än mig själv, och tacka dem.


Jag har sett en skymt av guds intelligens och passivitet.

"Gud" är "privat" och vice versa, det är allt det formlösa man vänt sig mot i sin förvirring och sett sig själv, och därför behöver man kontrollproblem. Mitt intellektuella kaos är ett systemtvång inför gud.

[defuzo]

Orkar inte läsa all bröd -text..

Men, denna "Anna Sara"???

http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=6451
/(Jag tar livet av mig) Sade hon, har kommit med liknande påståenden tidigare.

Du verkade ha träffat henne? Går det göra något konstruktivt??
(ett kort rakt enkelt svar tack)

[Anna Sara]

Jimmy -jag vill be om ett förtroende. Om du beslutar dig för självmord, hör gärna av dig till mig så kan det bli gemensamt.

[defuzo]

Okey, det finns inget hopp.
(och då går det inte göra något konstruktivt...

Om inte "JimmyAberg" vill följa dig ner i graven, kanske "eastenders" från https://www.flashback.info vill. Här är några saker som han sagt (som är mer begripligt, än vad du "Anna Sara" kommer med):

eastenders
2009-01-03, 15:25
Hej DanielJ !
Är du fortfarande vid liv? Eller har du gått vidare? Om, så märker du att helvetet är inte något som vi kommer till-det har vi redan här på jorden.

Kan berätta för dig att jag i fm var på Coop Forum och sett de levande döda. Den grå massan, som verkar vara på väg till sin egna begravning. Inga leenden, inga skratt. Hoppas de begår kollektivt massmord. Tyvärr saknar de initiativkraft och förstånd att tänka själva så min förhoppning blir bara en dröm, en önskan. Dessutom är denna massa rädd och kuvad.

Har du mött denna gråa massa förstår jag din förtvivlan. Din uppgivenhet.

Det är bara ett fåtal som orkar leva med lögner och svek. Som för att göra det lätt vägrar att sjunka så djupt.Som vägrar ge avkall på sin intrigitet, sin värdighet, sin stolthet.
Du tar ditt beslut. Du kanske tillhör dem som vägrar att förnedra dig och leva i lögnernas värld?

Men det finns ett hopp i all förtvivlan det hoppet heter riktiga VÄNNER!

eastenders
2009-01-18, 01:19
Beklaga-vad då beklaga?

Grattis säger jag! Ni hade kraften och kunde lämna era plågoandar. Era sjukdomar, era trista liv, lögner och all skit.....Grattis!

Ni andra fortsätter att leva era torftiga liv. Förnedrar er för att kunna anpassa er till den nivå som råder. Leva med lögner och falskhet.

I torsdags fick jag ännu en gång se denna falskhet.

Min kusin begravdes. Det var många som kom. Vackra tal hölls. Tårar föll, Var det mest krokodiltårar? Kransar och vackra blommor prydde graven.

I början av hennes sjukdom var det flitigt med besökare. Men det blev allt glesare och till slut var det bara ett handfull som regelbundet kom.

Men i torsdags kom det mycket folk. Hoppas min kusin uppskattade er närvaro!

Har ni inga skamkännslor kvar? Etik? Omtanke?.....

Hämtad härifrån:
https://www.flashback.info/showthread.php?t=816190

Att hoppa framför ett tåg, är nog inte att föredra:
https://www.flashback.info/showthread.php?t=145911
(enbart 25-30% avlider)

Är man inloggad på Flashback så kan man söka... på bla "självmord", vilket gav 544 trådar. (men ska man ha id där, så får man vänta 3dagar typ)

Fråga: hade inte du en blogg oxå? hittar inte adressen

[Justin Case]

underkastelse (lämna sig själv bakom sig och hålla med slätstruket för samvarons skull - ej autentiskt, men diplomatiskt), acceptans (lyssna empatiskt och försöka relatera orden till sitt egen meningssystem, för att stämma av med egna resonemng, ett slags förhandlande med vilja att nå syntes, här finns ett gott diskussionsklimat, poängen är att bådas meningssystem ska vävas samman i en heltänkande bild då båda uppveler att deras eget meningssystem är representerat på ett accepterat sätt - en strävan om ömsesidigthet - med autencitet - men man måste hela tiden stämma av för att hänga med), refutering (man refuterar vad den andra säger, på ett sådant sätt att man håller med i att problemformuleringen, men hela tiden förkastar den andres slutsater, så att man hela tiden bara utgår i från sitt eget meningssystem och bygger vidare på det, man tar alltså inspiration från den andre, men ger honom inget erkännande för detta, upplevs ofta som frustrerande för motparten), förkastelse (att totalt förkasta motpartens anspråk, i pricnip att idiotförklara sin samtalspartner - att använda omtal, tilltal med inte samtala) )

Det finns också en femte möjlighet: att leda! Man kan leda den andra till (förslagsvis) bättre sinnestillstånd, t.ex. genom NLP / kovert hypnos.