Om hat som känsla och dess objekt

[J R Auk]

Jag har en teori om känslor att de pekar på det som är förestående som ett antaget i vår kontakt med världen.

Så känslorna "pekar" på saker som överensstämmer med det som de facto är antaget av den "världsbild" som vi rör oss i. De facto antagen skall här tas som att vi om de objekt vi betänker när vi betänker dem redan har antaganden om den som möjliggör ytterligare betänkanden om dem. Inget objekt är rent för begrepp som rör dem.

Detta kan förstås bara sägas gälla om den psykologi som är sund. Med sund menar jag här att den föreställda världen, vilken främst är begreppsligt förestående (jag antar att vi förstår världen som begrepp och föreställer oss inför våra begrepp. De är iterativt, återupprättade, anknutna till sina objekt), "världsbilden", harmoniserar med den för känslolivet reella världen. Med enklare ord att världen vi vill se, tror på som "rätt" och eftertraktansvärd, genom vår begreppsbildning är ärlig mot våran person. Mot de attityder som upprättats genom tidigare känsloerfarenheter och reflektion av dessa. Mot den psykologi som vi i varje sakfall söker förstå.

Motsatsen är förstås någon som lever med vanföreställningar. Att världen är på ett sätt som den inte är, som den inte konsekvent kan möta i erfarenhet. Begreppens objekt är illusoriskt och kan därmed vara inkonsistent. Denna ambivalens rektifieras, eller kan så när den blir patalogisk och problematisk, hos personen, dennes attityder blir motstridiga och leder till nervositet och spänningar jämfört det som kallats harmoniserar.

Ett enkelt exempel på en sådan vanföreställning är när den karaktär vi föreställer oss att vi måste uppvisa inte är den karaktär vi sympatiserar med. Det uppstår då slitningar då värdet i begreppens extention, denotation, inte svarar mot de emotionella värdena som erfarenheten ger. Olika skolor kallar väl det här för olika saker, men det kan med fördel kallas ett förträngt jag. Förstår ångestens grund som ofta härledd från en källa i denna områdeskrets. Alltså upplevt på grund av slitningar mellan begreppsbildningens ideal, de "förnuftsbaserade" (paranteserna för att markera att det handlar om det som allmänt kallas förnuftet och inte något värdegrundande ideal som det ofta används inom filosofi) och de emotionella idealen.

Jag menar med det inte att säga att känslorna är en process liknande den resonerande process som förnuftet använder där den reflekterar och ställer sitt objekt abstrakt. Jag förutsätter att känslorna uppträder från en medvetenhet som föregår förnuftet som process, men kan förstås följa med en redan tidigare gjord internaliserad förnuftsprocess.

Så jag menar oss alltså ha två åtskiljbara fenomen i känsla och reflektion. Detta visas praktiskt genom att vi kan föreställa oss ett objekt och nå en känsla inför det precis som vi kan erfara ett objekt och nå en känsla inför det som sedan ges för reflektion. Jag upplever också att när jag föreställer mig saker kan jag föreställa mig dem i olika grader av inlevelse så att känslan som nås mot objektet närvarar till olika grader. Så kan till exempel vämjelse mot något föreställt nås först efter en stund då föreställningen manifesterar objektet för känslan tillräckligt närvarande.

Det ger åtminstone skäl till att tala om känsla och reflektion som två åtskilda fenomen så här svepande för att ge översikt. Även om det kan tänkas att det inte går att göra klara distinktioner.

Det jag då har avtäckt hat och ilska, jag förstår hat som en känsloattityd, eller given i reflektion som erfarenhet, medan ilska är dess representation som närvarande känsloerfarelse, som pekande mot, eller dess ontologiska menande, är inte det objekt som förknippas med och blir föremål för ilskan. Tvärt om så ger sig mina erfarenheter av hat och ilska som något som alltid åtföljs av en tro på att jag är maktlös eller begränsad i mitt agerande. Agerande skall inte här tas som praktiskt handlande utan svarar även mot de processer vi sysselsätts med i reflektionen, eller i "tänkandet på". Det är alltså även fråga om en begränsning inför vilka olika begrepp vi kan föreställa oss synteser av objekt under. Det ilskan då gör är att motivera mig till att förstöra objektet som är det primära i min begrepssbild. Således blir begränsningen av att tala klarspråk med chefen genom föreställningen att det är tabubelagt en ilska mot honom, alternativt det objekt som ger föreställningen om att man måste stanna vid jobbet och chefen. Ilskan ger då ett hat mot jobbet, chefen eller bristen på pengar osv. Men det som ilskan ontologiskt visar är att det de facto föreligger ett tvång för reflektionen att föreställa sig syntesen av "chefen", "jag", "ärlighet" och vilka begrepp vi nu skall konstituera situationen med. Ett annat exempel vore en kedja som fjättrar dig. Vi kan tänkas oss den mest "basala" ilskan vara uttryckt mot kedjan, och sedan genom abstraktion ges till "den som fjättrat", "att jag kan bli fjättrad" osv. Vill man ha en evolutionsgrundad känsloteori för psykologin kan man här då se ilskan som motivationen bakom sådant beteende som att djur (inkluderat människor) stympar sig, jag tänker då på hur de förmår sig att stympa sig, för att komma ur snaror och dylikt. Det måste ju vara en stark psykologisk kraft för att förmå beteendet att ge det utslaget, om vi nu inte finner ett sätt att döva alla de vanliga känslorna som ger beteende att undvika smärta och behandla hela sin kropp som en del av ens jag.

Så för att rationellt emotionellt lösa en situation där hat föreligger måste man enligt denna teoriskiss följa de föreställningar som man representerar reflektionen med, på alla de sätt som de föreligger som möjliga att praktiskt tro på, för att se vad det är som tas som opåverkbart av en själv. Alltså man måste finna det som fjättrar ens föreställning.

Det jag undrar är om någon kan erinra sig en situation av hat eller ilska där det inte förelåg en begränsning på de möjligheter som objektet för hatet hade att representeras som praktiskt trovärdiga. Kan ni nämna något som ni hatar utan att för den skull kunna finna något som ni tror om objektet som ni inte kan påverka? En begränsning hos er.

Vad tror ni om den etiska slutledningen man kan göra om ilskans status som något att anföra som motiv för en moralisk handling?

[J R Auk]

Objekt skall här inte tas i snäv mening, jag använder det bara som en samlingsterm för allt vi kan tänka tex en reflektion om något bestå av.

[J R Auk]

Det vore intressant att höra vad ni överhuvudtaget känner ilska inför och testa vad som kan tänkas vara dess upprinnelse.

[Logos]

Intressant! Jag har lite egna teorier kring ämnet. Återkommer när jag får lite skrivtid (kanske ikväll?).

[nytt namn]

Bra jobbat Auk, första vettiga ff tråden på länge. Återkommer med kommentarer imorgon.

Tack för fikat igår förresten.

[Zokrates]

Jag vill minnas att jag läst om ett experiment som utfördes en gång för länge sedan, där man konfronterade spädbarn med ormar för att se deras reaktioner. Om man utgår från att inget är medfött så skulle ju barnen inte bli rädda, men tyvärr blev de flesta just det. Så rädslan är medfödd, ur rädslan kan sedan ilska, aggression eller fobier uppstå, därmed handlingar som inte direkt svarar mot några som helst ideal, välgrundade eller ej.

Min pappa var ute på en ensamvandring som 7 åring, han gick från skåne mot Stockholm, det tog 10 dagar. På nätterna sov han i lador, när han vaknade försåg han sig med det han behövde och gick vidare. En dag såg han en huggorm på vägen, han hade aldrig sett en orm förut, trots det blev han skrämd och drabbades av ett vansinnigt hat mot detta lilla djur.
Han tog en sten och krossade huvudet på ormen.
När han kom till Södertälje, knackade han på en dörr till ett hus för att tigga lite mat. Kvinnan som öppnade gav honom saft, ringde i smyg till socialen som senare dök upp och hämtade honom med bil.
Minnet av att ha blivit förådd av kvinnan, kopplat till när han drack saft, gjorde att han som vuxen ofta tittade sig misstänksamt omkring när han serverades saft, som om han förväntade sig att någon plötsligt skulle dyka upp. Med facit i hand borde han krossat huvudet på damen istället för ormen.
Vad jag med denna anekdot avser att påvisa är att ilska, aggression ja till och med hat i många fall kan vara nedärvt i våra gener och idag sakna en uppenbar relevans till ett rationellt eller emotionellt beteende kopplat till den världsbild du beskriver, allt är inte inlärt efter födelsen då en hel del tycks vara medfött som instinkter.

Två länkar om andra experiment, barn och ormar.
http://www.allacademic.com/meta/p_mla_apa_research_citation/0/9/3/5/2/p93522_index.html
http://bps-research-digest.blogspot.com/2008/03/more-evidence-that-fear-of-snakes-is.html

[J R Auk]

Tänkvärt inlägg Zokrates, men jag tycker inte att det är så relevant i sammanhanget.

För, även om rädsla kan leda till ett utagerat beteende som är likt det beteende som utageras och förknippas med ilska så vill jag inte jämställa känslorna bakom dem som fenomen.

Jag är också tveksam till din berättelse i avseende om din far blev så arg, ja du säger till och med "vansinnigt hat" att han slog ihjäl ormen. Räckte inte rädslan till för att motivera beteendet?

För övrigt gör ju jag en distinktion mellan hat och ilska, där ilska är det närvarande och hat är det frånvarande, eller reflekterande. Nu vet jag ju inte vad hat innebär för dig, men om du följer den definition som jag givit i någon mån så innebär det ju att du säger att din far reflekterade över känslan och att därmed ett hat infann sig och ormen slogs ihjäl. Det vore ju tvärt emot din tes om att beteendet inte behövde någon reflektion eller tidigare erfarenhet utan fans lagrad i vår biologiska person.

Jag får känslan av att du anpassar anekdoten för att kunna figurera i det här sammanhanget när du egentligen framför en tes om att känslor är primära vår natur som biologiska människor och inte beroende av människors sociala natur, och en sådan praktik.

Sen finns det inte någon motsättning mellan att attityder mot "symboler" i världen är förestående innan vi socialiserats eller ens be-gripit dessa symboler som symbolik och det jag framför som tes om ilska, hat och dess mening. Antingen har jag inte presenterat min idé bra eller så har du missförstått det jag påstår.

Jag säger ju att känslor är de facto förestående attityder mot de objekt som vi söker förstå genom att begripa dem i begrepp.

Tex kan jag ha en "rationell" eller "intellektuell" övertygelse om min sexualitet som sedan inte står att finna i min emotionella respons på objekten för min sexualitet (mina medmänniskor).

Ex. Jag vet att en jag som man i ett samhälle får en status genom vilken kvinna jag har till partner. Det kan ge mig en tänkt idealbild av kvinna som baseras på min tro av vad det generella idealet är. Men jag som person, individ, är inte generell utan har mitt attityditionella idealobjekt för kärleken förankrat i minnen, erfarenheter osv. Så kan lätt känsla och föreställning gå isär och skapa slitningar.

[Zokrates]

Vad jag menar är att det finns en mängd situationer där rädsla, hat och aggression går hand i hand med varandra, dvs uppstår utan ett tydligt eller ens märkbart föregående reflekterande. Det relevanta i sammanhanget är att det är nedärvda känslor, förmågor, som vi alla bär med oss, fast i  sociala sammanhang gör vi oftast allt för att kontrollera dem så länge det gynnar oss som individer.

[J R Auk]

Jag kan inte på något sätt se att ilska eller hat skulle vara ärvda primordiala känslor. Inget i min erfarenhet ger något sådant. Jag reagerar aldrig, och har aldrig, reagerat instinktivt oreflekterat med ilska eller hat.

Det är just i reflektionen som sådant ger sig, i min erfarenhet, som när man börjar bli medveten om att man försökt göra samma sak 20 ggr eller liknande. Sen behöver du kanske inte vara medveten om din reflektion, den behöver inte vara aktiv.

[Logos]

Fast menar du att hat och ilska ytterst är en form a undergivenhet, självstympning? Jag är inte alls säker på det, minns Nietzsches nihilism som även den är en "vilja till makt"! Men kanske kan man i och för sig se den tänkta hjälplösheten som ett sätt att faktiskt göra sig till herre över situationen och rationalisera sitt icke-agerande?

Vi kan sluta oss till att ilskan ej blott är det som i vardaglig mening skulle kalla ett fysiskt fenomen, alltså en process ställd utanför rationaliteten. Givetvis menar jag med detta inte att anfäkta en cartesiansk inställning och försöka ställa upp en dualism med en separerad kropp och själ utan att istället söka upprätta en helhetsbild inför ilska som fenomen. Ilskan bör enligt mig, snarast förstås som ett fenomen med en inneboende rationalitet, då i i själva ilskan som tillstånd i stort sett tillgriper en omvärldsanalys med hjälp av den symbolvärld som är så central för vår orientering i varat.

Kausaliteten står i centrum för ilskan, eller snarast driften att söka en kausal förklaring. Jag vet själv utifrån egna erfarenheter att den analysmetod som jag tillgriper i min ilska ofta är att förklara min ilska och att rikta den i ett socialt sammanhang (du gjorde fel, däför är jag arg). Mina känslor, mitt vara, riktas in på en person eller ett fenomen och det ä det som får stå i centrum för min orsaksförklaring. Jag förenklar, men i själva förenklingen finns ett mål inbegripet, ett mål att få mina känslor bekräftade i den andre, att få min tolkning av världens beskaffenhet upphöjd till en evig sanning och att göra mig till herre över situationen

I alla de medel som jag har för att förklara omvärlden finns det egentligen ingen klar referens för antagandet att det skulle föreligga en skillnad mellan världen i si och sättet jag tolkar den på. Sällan är detta så tydligt som i fallet med ilskan. I en situation där jag, med Spinozas uttryck, finner något som skiljer sig från mitt väsen, är ilskan en metod för att ställa verkligheten, att bekräfta min beskaffenhet i tolkningen av mitt vara.

Freud menar i Drömtydning att drömmen är en form av önskeuppfyllelse, ett sätt att hantera intellektet för att det fysiologiska förloppet skall kunna fortskrida. Gäller inte detta även för ilskan? Den ”rationella” intellektuella apparat som vi genom livet tillägnar oss och ständigt raffinerar är en så integrerad del av vårt vara att vi tveklöst kan sluta oss till att symbolvärlden blir en arena för att hantera de fysiologiska processer som vi föreställer oss ligger utanför ”själens” kontroll. Ilskan blir här ett medel för att visa att de känslor jag har ytterst är berättigade, att de förtjänar bekräftelse, acceptans och undergivenhet av Den Andre.

[J R Auk]

Fast menar du att hat och ilska ytterst är en form a undergivenhet, självstympning? Jag är inte alls säker på det, minns Nietzsches nihilism som även den är en "vilja till makt"! Men kanske kan man i och för sig se den tänkta hjälplösheten som ett sätt att faktiskt göra sig till herre över situationen och rationalisera sitt icke-agerande?

Nej jag menar att ilskan, och då hat, är en rationell, men ej förnuftsbaserad, inte medvetet närvarande tänkt, målinriktad motivator. Ilskan tar vid där praktisk erfarenhet eller abstraktion inte kan lösa upp "problemet" eller anspänningen. Men det viktiga är ju att se att "problemet" inte är ett problem på grund av en begränsning där ute, utan en begränsning här inne. Det är jag som är begränsad, och därför blir jag ilsk mot det som är föremål för begränsningen, men inte nödvändigt det som begränsar.

Så kan man se att kärlek (eller mera korrekt åtrå i mitt bruk) slår om i ilska och hat när det inte kan förverkliga sitt objekt. Om tex föremålet för åtrån visar affektion mot någon annan kan denne eller den som åtrån åtrår bli föremål för ilska. Och det ger mig skäl att tolka det som ett stöd för teorin. Om jag inte kan förstöra min rival så kan jag förstöra objektet för min åtrå, för känslan ges mig, och jag tar den inte (här är "jag" att förstå som allmänt) som något jag kontrollerar. Den kontrollerar mig. Så jag upplöser min anspänning genom att en vilja tar vid, en vilja som är baserad i ilskan, som i reflektionen ger sig som hat när den är förnummen som något fortfarande närvarande. Jag påstår alltså att ilskan ordnar sig efter vad jag föreställer mig (inte nödvändigt medvetet närvarande) som möjligt för dess upplösning. Om jag ser mig starkare än min rival tar jag honom, om han ser ut att vara starkare än mig tar jag min åtrå, alternativt (och mer vanligt i vårat samhälle med formella regler, är att jag förtränger åtrån helt och hållet, jag förstör källan).

Ilskan är alltså i min mening motsatsen mot självstympning det är ett upprättande. Jag upprättar mig genom min ilska, jag tar plats framför min åtrå, och därför kan jag förtränga känslan som är mig given. Åtrån försvinner, eller perverteras. Den befläckas av ilskan som motar den, motiverar något annat.

Vi kan sluta oss till att ilskan ej blott är det som i vardaglig mening skulle kalla ett fysiskt fenomen, alltså en process ställd utanför rationaliteten. Givetvis menar jag med detta inte att anfäkta en cartesiansk inställning och försöka ställa upp en dualism med en separerad kropp och själ utan att istället söka upprätta en helhetsbild inför ilska som fenomen. Ilskan bör enligt mig, snarast förstås som ett fenomen med en inneboende rationalitet, då i i själva ilskan som tillstånd i stort sett tillgriper en omvärldsanalys med hjälp av den symbolvärld som är så central för vår orientering i varat.

Instämmer, känslor är inte den aktivitet som de motiverar. Känslan är ju det som föregår och som sedan rationaliserar beteendet.

Det viktiga i den tes jag här presenterar för ilskan är att den alltid föranleds av att den "inneboende rationaliteten" stött på ett problem det inte ser sig kunna överkomma, den har upptäckt två motstridigheter, en begränsning. Jag vill göra det här men kan inte, som barn ofta kan uppvisa när deras ännu ej utvecklade motorik lägger hinder i vägen för deras agerande. Pennan som skulle rita något blir något som jag är arg på, den gör inte som jag vill, det är inte jag som felar. Jag externaliserar min bild av vad som borde följa, min viljas idé, i det yttre och med det blir hindret verkligt förestående, och inte bara potentiellt i det att det kanske inte kommer att infinna sig det jag föreställt mig i min viljas idé.

Kausaliteten står i centrum för ilskan, eller snarast driften att söka en kausal förklaring. Jag vet själv utifrån egna erfarenheter att den analysmetod som jag tillgriper i min ilska ofta är att förklara min ilska och att rikta den i ett socialt sammanhang (du gjorde fel, däför är jag arg). Mina känslor, mitt vara, riktas in på en person eller ett fenomen och det ä det som får stå i centrum för min orsaksförklaring. Jag förenklar, men i själva förenklingen finns ett mål inbegripet, ett mål att få mina känslor bekräftade i den andre, att få min tolkning av världens beskaffenhet upphöjd till en evig sanning och att göra mig till herre över situationen

Just här bekräftar du utmärkt den begränsning jag talar om. Jag vill att den andre, något som jag inte blott kan vilja, något som den måste vilja, omnipotensen är hotad och den lille egocentriken i oss skriker i vånda. "Du gjorde fel" det är inte jag som tycker att du gjorde fel. Det är inte jag som skall ändra mig, min makt måste vara intakt resoneras och känslokomplexet manar.

Jag ser det inte så mycket som att den andre skall bekräfta mig, utan att jag skall bekräfta mig själv. För om vi inte tänker oss mäktiga situationen så kommer skräcken, eller ångesten (skräckens reflektion).

Och intressant är också att det gjorts försök på djur där de utsätts för vånda de inte kan motverka, de är fast med den. Deras motivation bryts då ner och de blir apatiska.

Därför tycker jag det är viktigt för den moraliska utvecklingen med det negativa maktbegreppet. Vem är mäktigast, den som inte behöver flytta på sig för en annan, eller den som inte har något behov av att stå på ett ställe? För den senare föreligger en större frihet, men samtidigt är makten över situationen hotad, för i föreställningen finns alltid potentialen av kravet som återkommande in ad finitum, alltså, om jag flyttar mig, vad händer om jag måste flytta igen och igen och igen, och så kommer behovet, vilket är baserat på det här oändlighetsbegreppet som följer de flesta föreställningar, av att bemäktiga sig situationen, genom vad?, jo just ett begränsande. Jag behöver, motiverar man.

Kanske drar iväg lite här, men hoppas mina funderingar ger någon behållning.

I alla de medel som jag har för att förklara omvärlden finns det egentligen ingen klar referens för antagandet att det skulle föreligga en skillnad mellan världen i si och sättet jag tolkar den på. Sällan är detta så tydligt som i fallet med ilskan. I en situation där jag, med Spinozas uttryck, finner något som skiljer sig från mitt väsen, är ilskan en metod för att ställa verkligheten, att bekräfta min beskaffenhet i tolkningen av mitt vara.

Freud menar i Drömtydning att drömmen är en form av önskeuppfyllelse, ett sätt att hantera intellektet för att det fysiologiska förloppet skall kunna fortskrida. Gäller inte detta även för ilskan? Den ”rationella” intellektuella apparat som vi genom livet tillägnar oss och ständigt raffinerar är en så integrerad del av vårt vara att vi tveklöst kan sluta oss till att symbolvärlden blir en arena för att hantera de fysiologiska processer som vi föreställer oss ligger utanför ”själens” kontroll. Ilskan blir här ett medel för att visa att de känslor jag har ytterst är berättigade, att de förtjänar bekräftelse, acceptans och undergivenhet av Den Andre.

Än en gång, jag ser det mer som en intern riktning, varför jag ser det främst som en handlingsmotiverande, till skillnad från tex en sympatiserande, vilken motiverar attityder men inte direkt handling, känsla. Jag ser det alltså som att jag rättfärdigar mig själv med ilskan, jag kan förstöra det jag har behov av för att lösa mitt problem, för att förinta problemet. Jag har rätt till det, jag har givits rätt till det (och här kommer vanföreställningen om man som jag antar att vi kan rationellt tolka sådana här känslor) av ilskans objekt. Det objekt som har felat och nu förtjänar att straffas. Eller inte förtjänar något värde, ens för det mål som jag gått bet på.

Fast det kanske är likt det du uttrycker, jag är lite osäker på hur du använder Den Andre här.

Jag instämmer dock fullt i att ilskan är ett önskeuppfyllande. Det är något som övertar de förstående värdena, trumfar ut dem. Något som kanske helt gick emot min förestående attityd och önskning av situationen tar plats. Den som inte accepterade min ursäkt, förvägrade mig lösen från mitt samvetes kval, blir hatad, och lösen kommer genom att jag istället för att begära förlåtelsen, förvägrar värdet av dennes förlåtande av mig.

[J R Auk]

Du nämner viljan till makt, och jag kan då nämna hur jag har modifierat det jag övertagit från Nietzsches "vilja till makt".

Jag ser det nämligen, instämmer med Nietzsche, som att det är en primär del av vårat vara. Men jag ser viljan till makt som "organismens" och det som är vår "medvetenhet" ger oss istället det primära som summeras i ansvarsflykten.

Så jag har två motstridiga begrepp som jag ser som primära för oss, och som beror på den dualism medvetenheten kräver för att vara just medvetet.

Vilja till makt - Flykten från ansvar

Viljan till makt påtvingas medvetandet av organismen, men medvetandet, vårat ego, vill intet hellre än att ge ifrån sig detta kravet, upplösa det. Det är vår eviga vånda. Att behöva makten, behöva upprätta den.

Dessa två modus ger enligt mig en bra förklaring till en mängd sociala problem. Som varför vi så lätt övertar chimären av att "vi" har åsikter, när allt vi gjort är att hänvisa till någon annans åsikt. Accepterat auktoriteten.

För ilskan lägger alltså det här moduset av flykten från ansvar krokben för viljan till makt. För det blir inte jag som skall vara mäktig, det är det där som måste förlora makt.


För att förtydliga vad jag menar med dessa modus kan jag exemplifiera.

Viljan till makt vill göra oss till herrar, de som bestämmer, de som kontrollerar.

Flykten från ansvar vill att någon annan skall upprätta detta åt oss. Den ser makten som gripen som förgänglig, då den ständigt måste upprättas. Hellre vill den ha något givet, då den inte följer några krav då.

Sålunda blir kungen inte bara sugen på sin makt, utan den skall vara given av gud, av naturen, av underlägsenheten hos dess undersåtar. Den skall inte vara hans, inte bunden till honom, han skall inte behöva ansvara för den.

[Logos]

Jag tror att vi i mångt och mycket håller med varandra Auk. Jag menar dock att Den andre bör förstås som en del av oss själva, applicerade på någon utanför oss själva. I alla fall i den här aspekten, då ett sådant förhållningssätt gör det mycket lättare för oss att förstå våra känslor. Jag skiljer nog inte på det inre och på det yttre på samma sätt som du gör, då jag tror att vi kommer fenomenet närmare genom att rucka på gränserna (vilket vi ju ofta gör när vi behandlar ämnet utanför vår filosofiska praktik).

Ilskan är alltså i min mening motsatsen mot självstympning det är ett upprättande. Jag upprättar mig genom min ilska, jag tar plats framför min åtrå, och därför kan jag förtränga känslan som är mig given. Åtrån försvinner, eller perverteras. Den befläckas av ilskan som motar den, motiverar något annat.

Jag tror dock att även självstympningen kan fungera som en form av upprättande. Genom att objektivisera det som vi upplever som problematiskt så ger vi det en mening, vi ser problemet som någonting kommandes utifrån, något som vi inte kan göra något åt. Att rikta sig inåt kan då bli ett sätt att få kontroll över situationen på ett ytterst vanmäktigt sätt (yttervärlden är vriden så jag vänder mig inåt). Och med det menar jag inte att klanka ner på alla som inte hittar någon "existensialistisk frihet" utan snarare att teoretisera kring våra försvarsmekanismer. Bemöt mig gärna, alla självstympare!

Och intressant är också att det gjorts försök på djur där de utsätts för vånda de inte kan motverka, de är fast med den. Deras motivation bryts då ner och de blir apatiska.

Ja, vilket som sagt är ett sätt att hantera situationen. Stressforskning över lag visar ju att stress inte nödvändigtvis är farligt så länge som man upplever att man har kontroll över situationen. Här kan jag absolut förstå Kallekula som försvarar systemet utifrån den position som han upplever att han befinner sig i, men som missar att många människor ständigt alieneras gentemot sitt arbete och sin livssituation.

Flykten från ansvar vill att någon annan skall upprätta detta åt oss. Den ser makten som gripen som förgänglig, då den ständigt måste upprättas. Hellre vill den ha något givet, då den inte följer några krav då.

Sålunda blir kungen inte bara sugen på sin makt, utan den skall vara given av gud, av naturen, av underlägsenheten hos dess undersåtar. Den skall inte vara hans, inte bunden till honom, han skall inte behöva ansvara för den.

Jag håller med, men som jag skrev tidigare så ser jag även "flykten från ansvar" som en vilja till makt. Och en ytterst stark sådan.

[Fromm]

Jag har en teori om känslor att de pekar på det som är förestående som ett antaget i vår kontakt med världen.

Auken jag gläds över din modell för känslors uppbyggnad i hjärnan. Dels för att ämnet är viktigt, men också för att våra tidigare debatter tycks ha burit viss frukt.

Det ger åtminstone skäl till att tala om känsla och reflektion som två åtskilda fenomen så här svepande för att ge översikt. Även om det kan tänkas att det inte går att göra klara distinktioner.

Varför skulle naturen utvecklat två åtskilda system? ”klara distinktioner”. Och hur skulle en dylik hjärna vara uppbyggd.
Känslor gör först en värdering som sedan åsidosätts för att sedan kunna göra en opartisk reflektion?

Jag kan inte på något sätt se att ilska eller hat skulle vara ärvda primordiala känslor. Inget i min erfarenhet ger något sådant. Jag reagerar aldrig, och har aldrig, reagerat instinktivt oreflekterat med ilska eller hat.
Det är just i reflektionen som sådant ger sig, i min erfarenhet, som när man börjar bli medveten om att man försökt göra samma sak 20 ggr eller liknande. Sen behöver du kanske inte vara medveten om din reflektion, den behöver inte vara aktiv.

Olika grader av hotfulla objekt resulterar i 3 instinktiva beteenden. Dvs responsen på objektet går först via den nedre banan (omedveten), direkt till amygdala.

Om människor tex blir överfallen av en rånare reagerar vi instinktivt med attack, flykt eller frysning.
Under attacken fylls jag efter <1s med en medveten känsla av ilska för att bättre mobilisera min attack.
Om jag däremot flyr, fylls jag efter <1s med en känsla av rädsla för att kunna springa fortare.
Om det ligger någon sanning i att man blir stel av skräck, får någon annan uttala sig om.

[J R Auk]

Nej du Fromm du har dock aldrig lyssnat mycket varför du aldrig förstått varför de gamla filosoferna än är aktuella för undersökningar av känslor. Du har sett vad dina känslor manar dig till

Menar du då att du håller med mig? Att instinkt inte ger mig ilska? Det är svårt att veta när du talar i termer av definitiva enheter som sekunder. Är den tiden så låg så att det är tal om instinkt? Hur definierar du instinkt osv.