Överlägsenhet

[Contrapunctus]

Hej. Jag har en fråga. Är det dumt att se ner på andra för att de inte är begåvade? Om ni kan ge anledningar till detta vore jag glad.

[Tractatus]

Försök först hitta en fördel med det.

[J R Auk]

Vem sätter värdet på ämnen? Vad är att vara begåvad?

Jag säger såhär, tänk på vem som byggt ditt hus. Tänk på vem som bär ut dina sopor, vem som städar dina trottoarer, tömmer papperskorgarna på din arbetsplats/skola. Tänk på den som gjuter dina bestick, den som syr dina kläder och den som tar hand om dina åldrade släktingar.

Vem saknar begåvning? I mina ögon saknar ingen begåvning. Vi har inte fötts med samma begåvning och tur är väl det. Det har tagit lång tid och mycket möda att komma hit, och dom mest befängda ideer (i samtidens ögon) har överlevt för att skapa det vi upplever idag.

[Tatjana]

Hej. Jag har en fråga. Är det dumt att se ner på andra för att de inte är begåvade? Om ni kan ge anledningar till detta vore jag glad.

Om du hade fortsatt din fråga med... och sedan inte bry sig om dem alls, så hade jag sagt att det var fel. Men så som du skriver nu tänker jag mer:
Ser man ner på en person så ser man den iallafall.
Många människor passerar våra liv utan att vi fäster dem en tanke alls.
Jag går förbi alkoholisterna på bänken och tänker.
-Stackare.
Jag ser ner på det sättet de lever och skulle aldrig vilja leva så.
Min kompis går förbi alkoholisterna och när jag frågar henne om hon tyckte det var jobbigt så svarar hon.
-Jag såg ingen.
Frågan är vilket sätt som är humanast?
(Är det ödmjukhet att hjälpa en person till ett bättre liv eller är det ödmjukhet att tro på att personen själv kan klara sig ur jobbiga kriser?)

Vilken barnprostitution? Vilka mördare? i USA ja, men detta är Sverige, vilka misshandlar? nej det tror jag inte, massmedia förstorar.
Dåligt betalt till de som har låg utbildade jobb? Har jag inte hört något om... osv osv.

[Viola]

Hej. Jag har en fråga. Är det dumt att se ner på andra för att de inte är begåvade? Om ni kan ge anledningar till detta vore jag glad.

Visst är det dumt. Man vill själv inte att andra ska se ner på en för de
bristande begåvningar man själv har. De flesta brister väl i begåvning
vad gäller något. Det beror kanske på egen bristande begåvning att
inte kunna se en person utan att se ned på eventuella brister.

Och man är ju född som man är, är jag född med sämre utrustning i
vissa avseenden så kan inte jag hjälpa det lika lite som du har gjort
något för att bli född med en så fantastisk begåvning

Sen kanske det är skillnad mellan vilket pund man har och hur man
förvaltar sitt pund, men när vet man om man själv eller andra
verkligen skulle kunna bättre? Det har jag funderat mycket på -
för egen del också.

[Squirrel]

Är det dumt att se ner på andra för att de inte är begåvade?

Jag ser ingen vits med att göra det. Att se ner på någon annan skapar bara distans och kan dessutom leda till kränkande beteende. Därför tycker jag att det är ett dåligt beteende att se ner på någon annan.

Man kan däremot mycket väl reagera känslomässigt på att en person i en viss situation inte besitter tillräcklig begåvning för att göra något bra av situationen. Det är inte fel att tycka synd om någon som inte han hantera sitt liv på ett konstruktivt sätt och det är inte heller fel att bli irriterad när någon ställer till det för en genom inkompetens i sin profession. Det är skillnad på att se ner på en person och att konstatera att denne inte passar i det sammanhang den är i.

[Knutenborg]

Först måste man definiera vad begåvning är sedan kan man tala om att se upp till eller se ner på.

Jag har en stor släkt med många barn och ju mer jag umgås med barnen desto mindre begåvad känner jag mig. Min kunskap har på något vis lett mig längre från lycka och längre från förståelse än vad de barnens okunskap om världen har.

Begåvning... begåvad med vad?

Många människor kan jag inte prata med på den nivå jag skulle kunna prata med dem, men jag är helt säker på att detta går åt båda hållen. Man kan ta alla de där begåvade barnen som exempel, de där som kan spela piano innan de ens har utvecklat fingrar i sin mammas mage.
De är begåvade, men till vilken kostnad?

Oj jag har inte svarat på frågan (bara babblat)
Man kommer aldrig att komma överens med alla människor man träffar, och det står alla människor fritt att välja vilka de skall fylla sitt liv med, men man får inte förnedra andra människor och man skall uppträda hövligt. Sina tankar styr man själv över och om du vill se ner på någon så varsågod, ingen kan hindra dig. Den egna fria viljan är inte så lätt att handskas med alltid.
Så lyder min grundregel då det kommer till människor.

[PopJimmy]

Hej. Jag har en fråga. Är det dumt att se ner på andra för att de inte är begåvade? Om ni kan ge anledningar till detta vore jag glad.

Jag tycker inget är direkt "dumt". För mig personligen är det bara en fråga av medvetenhet - hur mycket insikt man som människa har i lidande.

[Fann]

Hej. Jag har en fråga. Är det dumt att se ner på andra för att de inte är begåvade? Om ni kan ge anledningar till detta vore jag glad.

En väldigt bra fråga med många bottnar och stor betdydelse i våra dagliga liv. Var kommer förakt ifrån? Fyller det någon som helst annan funktion än att blåsa upp den egna självkänslan?

Jag brottas själv med min benägenhet till förakt för viss sorts "dumhet". Det kan vara svårt att skilja mellan förakt och irritation. Några här ovanför skriver om frustration som man kan känna, tex i en dialog, när man tycker att motparten fastnar eller inet använder sig av de mentala resureser som man själv menar att han eller hon borde ha. Det där med att "förvalta sitt pund" som Viola talar om. Då kan man tänka att föraktet har en slags moralisk dimension. Man föraktar lättjan i så fall, snarare än själva obegåvningen.

När jag tittar på det förakt jag (tyvärr) ibland känner kan jag se att det har ganska starka inslag av "kränkning": "Hur kan hon tro att jag är så dum att jag skulle kunna resonera på det där sättet". Alltså nån slags känsla av att inte vara "sedd" av den som jag själv uppfattar som lite naiv och korkad, eller vad det nu är som gör att jag känner som jag gör. Då kanske föraktet blir ett försvar för den egna integriteten - just att liksom försvara den egna föreställningen som blivit hotad av att den andre inte alls erkänner den.

Om man helt och hållet accepterar att människor är olika och andras olikhet inte hotar den egna integriteteen: jag kan ha precis så "rätt" som jag är övertygad om att jag har, ÄVEN om den jag pratar med svarar goddag yxskaft eller inte verkar förstå meningen i det jag säger, blir man troligtvis av med föraktet. Vi föraktar ju till exempel inte barn fast de inte fattar sånt som vi själva förstår. Och man föraktar inte heller en utvecklingsstörd person för att hon är dum eftersom hon ju per definition är just dum. (Tack jn )

Det är klart att det inte är bra att förakta. Men eftersom vi dessutom har lite svårt att erkänna att vi GÖR det just för att man inte FÅR känna så blir det säkert också svårare att förändra den känslan.

Det finns ju som sagt vinster på det personliga planet med föraktet. Irritationen ger en liten adrenalin-kick, höjer energi-nivån o kan stimulera kreativitet (tänk på alla ilskna och föraktande o missförstådda konstnärer) och som sagt bidra till att vi håller vår uppfattning om oss själva intakt. Snobberi är väl ett av föraktets gestalter. Snobberi kan ge sociala vinster, man hör till den lite finare grupp som ser skillnad på sånt som "packet" sväljer ovägt. Det är inte så konstigt kanske att de flesta av oss förfaller till förakt och snobberi alltsomoftast.

Att våga släppa föraktet är att utsätta sig för kaos.

Du tar också upp detta med "begåvning". Om man tänker sig att det verkligen finns en hierarki vad gäller begåvning (Och att det finns olika sorters begåvning, dvs att en person som är en nolla på att uttrycka sig verbalt kan vara fantastiskt motoriskt begåvad, tar inte bort detta som jag tror är åtminstone ett upplevelsemässigt faktum. Vi upplever verkligen att folk kan ha olika grader av begåvning även om man vill tänka att alla har "sin" begåvning.) Om man alltså tänker så kan man kanske tycka att det som är "mer" också är"mer värt", "bättre". Jo så måste det nog vara. Visst måste vi beundra det som är välutvecklat och "mycket". Men det omvända behöver ju inte vara fallet. En stor musikalitet kan vi beundra och värdesätta hos en annan person men inte behöver man för den skull i motsvarande grad "se ned på" mindre välutvecklad begåvning?

Just detta kan jag inte känna igen att jag själv gör. Mitt eventuella förakt har inte att göra med obegåvning som sådan utan med situationer där denna ställer till det för mig själv och/eller andra.

[Nonstop]

När jag tittar på det förakt jag (tyvärr) ibland känner kan jag se att det har ganska starka inslag av "kränkning": "Hur kan hon tro att jag är så dum att jag skulle kunna resonera på det där sättet". Alltså nån slags känsla av att inte vara "sedd" av den som jag själv uppfattar som lite naiv och korkad, eller vad det nu är som gör att jag känner som jag gör. Då kanske föraktet blir ett försvar för den egna integriteten - just att liksom försvara den egna föreställningen som blivit hotad av att den andre inte alls erkänner den.

Du menar "hur kan hon vara så korkad att hon tror att jag är så korkad?", typ?

[Fann]

När jag tittar på det förakt jag (tyvärr) ibland känner kan jag se att det har ganska starka inslag av "kränkning": "Hur kan hon tro att jag är så dum att jag skulle kunna resonera på det där sättet". Alltså nån slags känsla av att inte vara "sedd" av den som jag själv uppfattar som lite naiv och korkad, eller vad det nu är som gör att jag känner som jag gör. Då kanske föraktet blir ett försvar för den egna integriteten - just att liksom försvara den egna föreställningen som blivit hotad av att den andre inte alls erkänner den.

Du menar "hur kan hon vara så korkad att hon tror att jag är så korkad?", typ?

Ja så borde det bli men rent psykologiskt kanske det är nån slags omvänd projicering:"personen som svarar goddag-yxskaft talar korkat som om jag vore korkad". Det är inte helt rationellt detta, snarast rätt korkat. Men jag kan bara förstå reaktionen på det viset. Det är ungefär som när man fick fel julklapp av sin mamma. "Hur kunde hon TRO att jag skulle vilja ha den här, jag är ju inte en SÅN, vet hon inte det". Och föraktet blir då ett försvar mot den bild av en själv som man tror att den andra har. Nåt sånt.

[Nonstop]

Ja så borde det bli men rent psykologiskt kanske det är nån slags omvänd projicering:"personen som svarar goddag-yxskaft talar korkat som om jag vore korkad". Det är inte helt rationellt detta, snarast rätt korkat. Men jag kan bara förstå reaktionen på det viset. Det är ungefär som när man fick fel julklapp av sin mamma. "Hur kunde hon TRO att jag skulle vilja ha den här, jag är ju inte en SÅN, vet hon inte det". Och föraktet blir då ett försvar mot den bild av en själv som man tror att den andra har. Nåt sånt.

Så vad man då egentligen föraktar är "bilden av sig själv som korkad" eller tanken att man kan framstå som korkad? På områden där man själv har ett någorlunda självförtroende och gärna vill se sig som begåvad är det väl lätt hänt att det blir så. Fast jag tycker att jag (alltför) ofta brukar ta för givet att det är för att jag uttrycker mig korkat som ingen ser min briljanta begåvning.....
Om man vänder på steken så föraktar man väl isåfall lika mycket 'uppåt' som 'neråt'. Alltså då när man själv är den som säger yxskaft och följaktligen blir bemött med ovansagda yxskaftsförakt föraktar man detta förfääärliga snobberi minst lika mycket som motparten föraktar ens egen dumhet.

[Fann]

Ja så borde det bli men rent psykologiskt kanske det är nån slags omvänd projicering:"personen som svarar goddag-yxskaft talar korkat som om jag vore korkad". Det är inte helt rationellt detta, snarast rätt korkat. Men jag kan bara förstå reaktionen på det viset. Det är ungefär som när man fick fel julklapp av sin mamma. "Hur kunde hon TRO att jag skulle vilja ha den här, jag är ju inte en SÅN, vet hon inte det". Och föraktet blir då ett försvar mot den bild av en själv som man tror att den andra har. Nåt sånt.

Så vad man då egentligen föraktar är "bilden av sig själv som korkad" eller tanken att man kan framstå som korkad? På områden där man själv har ett någorlunda självförtroende och gärna vill se sig som begåvad är det väl lätt hänt att det blir så. Fast jag tycker att jag (alltför) ofta brukar ta för givet att det är för att jag uttrycker mig korkat som ingen ser min briljanta begåvning.....
Om man vänder på steken så föraktar man väl isåfall lika mycket 'uppåt' som 'neråt'. Alltså då när man själv är den som säger yxskaft och följaktligen blir bemött med ovansagda yxskaftsförakt föraktar man detta förfääärliga snobberi minst lika mycket som motparten föraktar ens egen dumhet.

Jo så borde det vara. Fast om man förstår att man säger yxskaft så har man ju ändå förstått att man inte förstått? Och då blir det ju ett annat läge liksom.

[Nonstop]

hmmm...men att man förstår att man inte förstår behöver ju inte betyda att man förstår VAD det är man inte förstår. Jag tänkte på detta med "billiga goda råd", där kan man väl säga yxskaft väl medveten om att man förmodligen säger yxskaft men man förstår inte riktigt vad det är man egentligen 'borde' säga.

[Fann]

hmmm...men att man förstår att man inte förstår behöver ju inte betyda att man förstår VAD det är man inte förstår. Jag tänkte på detta med "billiga goda råd", där kan man väl säga yxskaft väl medveten om att man förmodligen säger yxskaft men man förstår inte riktigt vad det är man egentligen 'borde' säga.

Billiga råd ja. Jo. Men i de fall man förstår att man inte förstår så har man liksom en annan attityd än om man självklart utgår från att man levererar en lösning på ett problem som den man talar med också efterfrågat. Jag tror inte jag vare sig föraktar eller blir irriterad när jag får yxskaft i huvudet och känner att den som satte det där också är medveten om att det var ett sådant.

Men visst, när man själv blir missförstådd och delat ut yxskaft utan att förstå det så reagerar man nog ofta med avståndstagande och kanske förakt när motparten inte svarar på det man sagt. Och känner man sig avvisad på det sättet att man upplever att motparten menar att man är korkad så tycker man nog att man har att göra med en snobb och sådana kan man ju förakta för snobbighet är inskränkt och fult. Och då skulle föraktet i princip fylla samma funktion som i "ovanifrån"-fallet.