Automatiskt verbaliserande

[Algotezza]

Jag har skrivit och tänkt som mycket i verbaliserad form  att mina ord börjat tränga ut bilderna i mina drömmar. Det är bara en massa snack i mina drömmar. Knappt några bilder kvar där alls. När jag mediterar till musik eller skall somna är det inga hypnagoga bilder som dyker upp utan snack, snack, snack, automatiserat snack. Dialoger.

Till och med när jag skriver ibland går verbaliserandet så automatiskt att när jag tänker skriva en sak skriver fingrarna på tangentbordet något helt annat. För en tid sedan skulle jag skriva ordet "Koranen" i ett inlägg här. Men när jag efteråt korrekturläste texten hade jag skrvit Korpamoen.

Jag har inte dyslexi, utan snarare eulexi eller automatiskt verbaliserande. Kanske grafomani...

Ha en skön helg!

Algotezza

[Advocate]

Heh. Själv kommer jag på mig med att jag tvingar mitt tänkande, alltså mitt mer intuitiva, omedelbara tänkande, in i verbaliserad form. Det kan skapa ett jävla extraarbete, till råga på allt grubbleri som man annars håller på med.

När jag sluter ögonen och skall slumra in ser jag dock en massa inre symboler eller bilder, och det händer även när jag är vaken. Förut tog jag dem bara för vanligt ovidkommande mentalt brus (och de hänger ihop med känslor) men jag har på senare tid börjat se mer mening i dem. Dessa kan jag heller inte sätta i någon verbalisrad form.

Och jo jag känner igen det där drömmandet också. När jag höll på med 'paranoida självstudier' för en tid sedan så var allt jag drömde en massa tankar, information och fakta. Överlag tycker jag dock att det ter sig helt omöjligt att säga vilken karaktär drömmandet har. Det verkar vara en blandning mellan scener som utspelas, vaga känslostämningar, och mer abstrakta, kognitiva saker. Men ifall man bara har en form av drömmar så, ja, jag undrar om det spelar någon stor roll för innehållet. Och drömmer gör man ändå. Men en sak man dock slipper borde väl vara känslostämningarna? Dessa kan i mina erfarenheter hänga med en från drömmarna in i vakenheten och dagen och på ett sätt som kan göra det svårt att göra någonting åt dem.

[Logos]

Långa resonemang kring händelserna i drömmen har på sistone blivit ett vanligt inslag i mina drömmar (vid det fåtal tillfällen då jag minns dessa). Typ "nu ser jag den här bollen, men i vilken bana kommer den att studsa?" eller "han vill att jag ska gå dit för att...". Det här fenomenet har funnits en längre tid, men det har känts mer påtagligt på sista tiden. Jag tror att det kan ha att göra med att jag har något mer tid över åt mina inre "dialoger" även dagtid när jag är hemma med min lilla dotter.

[Algotezza]

Tack för era svar, Logos och Advocate!

Ibland känns det som om jag blivit av med min oskuld när det gäller drömmandet, skapandet av drömbilder, drömsekvenser, besudlad som jag är av ordet.

Men natten efter jag startat denna tråd drömde jag i bilder igen - det undermedvetna svarade direkt på "kritiken".

Jag når ibland ett tillstånd av tystad inre monolog. Det är bara tomt. Inte negativt tomt... Inga direkta bilder, inga påtagliga känslor, neutralt iakttagande, ett slags stående våg av inre "tystnadssurr".

Tomhetens sötma...

tänker

Algotezza

[J R Auk]

Själv har jag jobbat hårt på att få texten att likt talet flöda fram obehindrat, så att jag kan luta mig tillbaks och åhöra vad som sägs, eller läsa vad som sätts på pränt, så att jag hänger med och inte bara snackar. Sker det er aldrig? Att ni kan passivt betrakta att det talas från er, av er? Det följer ju min mening, men jag behöver inte formulera mig, det flyter av sig självt så fint.

Det är vad ett gott samtal är i min mening. Det där man inte använder språk och ord för att formulera meningar som skall uttrycka något, utan där man tar plats i orden och språkets mening. Obetänksamt.

Men då får naturligtvis inte något banalt politiskt eller liknande ta plats. Nej hellre ett fylleslag.

Vad det gäller drömmar så minns jag dem nästan aldrig längre. Beror nog på rökat och för sena timmar, dagen som gryr stör en för snabbt när den är förlagd till lunchrusning.

[J R Auk]

Hur framträder det här "snacket"? Är det med ord, eller i meningar, är det talat?

Och framför allt, tar det sig olika dialekter och sådant kul? Är det din röst och vems är det annars?

[Logos]

Själv har jag jobbat hårt på att få texten att likt talet flöda fram obehindrat, så att jag kan luta mig tillbaks och åhöra vad som sägs, eller läsa vad som sätts på pränt, så att jag hänger med och inte bara snackar. Sker det er aldrig? Att ni kan passivt betrakta att det talas från er, av er? Det följer ju min mening, men jag behöver inte formulera mig, det flyter av sig självt så fint.

Det är vad ett gott samtal är i min mening. Det där man inte använder språk och ord för att formulera meningar som skall uttrycka något, utan där man tar plats i orden och språkets mening. Obetänksamt.

Men då får naturligtvis inte något banalt politiskt eller liknande ta plats. Nej hellre ett fylleslag.

Vad det gäller drömmar så minns jag dem nästan aldrig längre. Beror nog på rökat och för sena timmar, dagen som gryr stör en för snabbt när den är förlagd till lunchrusning.

Jo den konsten kan jag med, speciellt i jobbrelaterade situationer (handleda elever etc). Går på ren automatik. Men ofta blir det rätt bra ändå.

[J R Auk]

Min upplevelse av det är att det oftast blir bättre till och med. Det är som med att skapa något "konstföremål" jag har vid flera tillfällen gått in i samma modus när jag har målat eller skulpterat. Det är både en närvaro såväl som en distans, och jag tolkar det som att det som alla snackar om "flow" är i grunden detta fenomen. Nu har jag mest mött det begreppet i idrottssammanhang vilket jag mest skyr, så kan inte bekräfta det direkt.

[Algotezza]

Hur framträder det här "snacket"? Är det med ord, eller i meningar, är det talat?

Och framför allt, tar det sig olika dialekter och sådant kul? Är det din röst och vems är det annars?

Talade meningar - kan vara lite olika röster, beroende på vad jag upplevt under dagen. Ranelid, t.ex. Ibland andra språk, nonsensspråk. Ibland baklänges för jag har sysslat med att vända ord i över femtio år...

Så där ungefär,

Algotezza

[Algotezza]

Själv har jag jobbat hårt på att få texten att likt talet flöda fram obehindrat, så att jag kan luta mig tillbaks och åhöra vad som sägs, eller läsa vad som sätts på pränt, så att jag hänger med och inte bara snackar. Sker det er aldrig? Att ni kan passivt betrakta att det talas från er, av er? Det följer ju min mening, men jag behöver inte formulera mig, det flyter av sig självt så fint.

Det är vad ett gott samtal är i min mening. Det där man inte använder språk och ord för att formulera meningar som skall uttrycka något, utan där man tar plats i orden och språkets mening. Obetänksamt.

Men då får naturligtvis inte något banalt politiskt eller liknande ta plats. Nej hellre ett fylleslag.

Vad det gäller drömmar så minns jag dem nästan aldrig längre. Beror nog på rökat och för sena timmar, dagen som gryr stör en för snabbt när den är förlagd till lunchrusning.

Jag kan slå av och på en inre perceptions- och reflektionsposition som jag kallar "den inre observatören" där jag betraktar mig själv djupt inifrån, inte bredvid mig själv. Skönt kunna göra detta  i emotionellt jobbiga situationer. Det är en inre position där jag noterar vad jag gör utan att döma och bara säger: "Det är som det är och kan för tillfället inte vara annorlunda!" som ett slags tröst.

Skriver Algotezza

[Algotezza]

Min upplevelse av det är att det oftast blir bättre till och med. Det är som med att skapa något "konstföremål" jag har vid flera tillfällen gått in i samma modus när jag har målat eller skulpterat. Det är både en närvaro såväl som en distans, och jag tolkar det som att det som alla snackar om "flow" är i grunden detta fenomen. Nu har jag mest mött det begreppet i idrottssammanhang vilket jag mest skyr, så kan inte bekräfta det direkt.

Känner jag igen, distanserad närhet, närhetens distans...

tänker Algotezza

[J R Auk]

Själv har jag jobbat hårt på att få texten att likt talet flöda fram obehindrat, så att jag kan luta mig tillbaks och åhöra vad som sägs, eller läsa vad som sätts på pränt, så att jag hänger med och inte bara snackar. Sker det er aldrig? Att ni kan passivt betrakta att det talas från er, av er? Det följer ju min mening, men jag behöver inte formulera mig, det flyter av sig självt så fint.

Det är vad ett gott samtal är i min mening. Det där man inte använder språk och ord för att formulera meningar som skall uttrycka något, utan där man tar plats i orden och språkets mening. Obetänksamt.

Men då får naturligtvis inte något banalt politiskt eller liknande ta plats. Nej hellre ett fylleslag.

Vad det gäller drömmar så minns jag dem nästan aldrig längre. Beror nog på rökat och för sena timmar, dagen som gryr stör en för snabbt när den är förlagd till lunchrusning.

Jag kan slå av och på en inre perceptions- och reflektionsposition som jag kallar "den inre observatören" där jag betraktar mig själv djupt inifrån, inte bredvid mig själv. Skönt kunna göra detta  i emotionellt jobbiga situationer. Det är en inre position där jag noterar vad jag gör utan att döma och bara säger: "Det är som det är och kan för tillfället inte vara annorlunda!" som ett slags tröst.

Skriver Algotezza

Jag känner igen det, men jag hamnar i ett dilemma i dessa situationer, alltså de emotionellt jobbiga.

Hur mycket är det jobbiga jag? Alltså hur mycket kan jag fly dem utan att ge upp mig själv?

Kan jag verkligen definiera mig genom denna observatör? Kan jag verkligen ta distansen?

För vad jag upplever kan alla känslor distanseras på detta sätt, även de bra...

[Algotezza]

Själv har jag jobbat hårt på att få texten att likt talet flöda fram obehindrat, så att jag kan luta mig tillbaks och åhöra vad som sägs, eller läsa vad som sätts på pränt, så att jag hänger med och inte bara snackar. Sker det er aldrig? Att ni kan passivt betrakta att det talas från er, av er? Det följer ju min mening, men jag behöver inte formulera mig, det flyter av sig självt så fint.

Det är vad ett gott samtal är i min mening. Det där man inte använder språk och ord för att formulera meningar som skall uttrycka något, utan där man tar plats i orden och språkets mening. Obetänksamt.

Men då får naturligtvis inte något banalt politiskt eller liknande ta plats. Nej hellre ett fylleslag.

Vad det gäller drömmar så minns jag dem nästan aldrig längre. Beror nog på rökat och för sena timmar, dagen som gryr stör en för snabbt när den är förlagd till lunchrusning.

Jag kan slå av och på en inre perceptions- och reflektionsposition som jag kallar "den inre observatören" där jag betraktar mig själv djupt inifrån, inte bredvid mig själv. Skönt kunna göra detta  i emotionellt jobbiga situationer. Det är en inre position där jag noterar vad jag gör utan att döma och bara säger: "Det är som det är och kan för tillfället inte vara annorlunda!" som ett slags tröst.

Skriver Algotezza

Jag känner igen det, men jag hamnar i ett dilemma i dessa situationer, alltså de emotionellt jobbiga.

Hur mycket är det jobbiga jag? Alltså hur mycket kan jag fly dem utan att ge upp mig själv?

Kan jag verkligen definiera mig genom denna observatör? Kan jag verkligen ta distansen?

För vad jag upplever kan alla känslor distanseras på detta sätt, även de bra...

Man flyr inte, man kollar.

MVH

Algotezza

[TekheeTaiteilijan]

Fly aldrig. Var i nuet. Upplev känslorna fullt ut, även de jobbiga.
Med risk för att låta lite sadistisk nu... men viss fysisk smärta är ganska najs om man inte lägger in några tankar kring det onda "FAAN att jag skulle slå i DÄÄR" och sen beklagar man sig och tycker det var onödigt osv osv. Don't go there! Tänk inte, bara känn. Reflexmässigt kommer man att beklaga sig och lägga in tankar men då hejdar man sig och börjar känna i stället.

"Inget är ont om inte tanken gjort det sådant" Shakespeare

[J R Auk]

Men att "se" snarare än att "känna" är det inte att inta distansen? Eller menar du att du ser dig själv känna dem fullt ut som om du inte såg detta?