Synden och dess konsekvenser

[Sceptisk]

Alla totalitära samhällen börjar alltid med att definiera "människan" som om människan vore densamma var som helst och överallt. Medan Plato räknar upp saker som är gemensamt för alla människor i sin bok Staten, så gör de multikulturella anhängarna motsatsen. De säger vad människan inte är istället. Människan kan inte vara ond, för det finns ingen ondska. Människan kan inte vara gudomlig för "det finns ingen Skapare". Liv kan inte vara heligt, av samma anledning. Det finns de som är positiva till språket, vetenskapen och religonen och så finns det dom som är moståndare och som strävar efter att dekonstruera språk, religion och vetenskap. Båda läger har sina anledningar.

Så vi verkar befinna oss mitt i en konflikthärd, men vi låtsas som att den inte existerar. Men vi befinner oss i en intellektuell strid mellan de som säger vad som finns och de som säger vad som inte finns. De gamla grekerna var auktoriteter på att säga vad som fanns, oavsett vad de än hade för åskådningar. De var alla ändå affirmativa. Det var atomism, materialism, monism eller idealism. Skeptikerna insåg att varje påstående kunde bemötas med ett motsatt påstående och att båda argumenten kunde vara lika starka men att de också båda byggde på oändlig regress i ett cirkelresonemang (det är sant för att det är sant, det är falskt för att det är falskt). Sextus Empiricus tog därför som princip att alltid avhålla sig ifrån att fälla omdömen.

Det som är intressant i sammanhanget är att det står i Bibeln hur det gick till när människan föll från paradiset och blev slavar under världens ok. De åt från kunskapens träd på gott och ont. Deras ögon öppnades och de skämdes över att de var nakna.

Det är en ganska intressant paralell till vad som händer när människan tror sig veta hur verkligheten fungerar, då blir hon plötsligt varse om att hon är liten, svag och bräcklig - naken i världen - och skäms för sin litenhet och försöker täcka över den med "löv" - hemlighetsmakeri, argument, lögner och ursäkter av alla slag.

Det som senare händer i Bibeln är att det begås ett brodersmord som bygger på avundsjuka och ännu lite senare så bygger människorna upp tornet Babel, där alla pratar "olika språk". Alla pratar med varandra och uppträder som att alla också förstår varandra, men egentligen så förstår ingen någon annan. Det är kanske det som är konsekvensen av ett samhälle där alla tror att de vet vad som är sanningen, men istället för att var och en förstår varandra så blir de istället främlingar för varandra, alla med sin egen "sanning".

Men vad som händer i denna process är att människan inte bara blir en främling inför sig själv, hon blir också främmande inför G-d. Genom att äta från kunskapens träd så inbillar sig människan att hon kan uppnå perfektion och kan leva utan G-d. Men vad som händer när människan äter av trädet är att hon inser att hon inte är perfekt och försöker då dölja detta. Hon går då också och gömmer sig för G-d. För bara G-d är perfekt! Om människan ska kunna uppehålla sin vanföreställning om att hon skulle vara perfekt så kan hon inte samtidigt befinna sig i G-d's närhet. Människans svaghet är fåfänga och ormen visste hur den skulle göra för att få människan på fall. Inbilla människan att hon är något mer än särskilt, något mer än märkvärdigt, att hon kan bli perfekt.

På så vis uppstår det konflikter mellan människor. Var och en som anser sig själv vara perfekt anser sig också förtjäna en enorm respekt och minsta lilla sak kan uppfattas som en förolämpning av kosmiska mått. Vad som händer är att allting som människan tar sig för efter att hon ätit av kunskapens träd, är att hon strävar efter att göra sig själv perfekt och även att bygga ett perfekt samhälle. Såsom berättelsen om Babels torn visar. Eller i vår moderna tid där allting görs för "the betterment of mankind". Vi vill uppfattas och framstå som perfekta varelser och alla andra påståenden anses som en grov förolämpning. Så om det går bättre för någon annan så känner vi avunden. Kärleken till att se sig själv som perfekt kan inte tolerera bilden av någon annans "perfektion".

Kärleken till sig själv, är egentligen kärleken till att se sig själv som perfekt, och perfektion till sin natur saknar ju sin like. Detta kallas för stolthet och är den första synden, ur vilken alla andra synder föds. Ur stolthet kommer vrede, avundsjuka och girighet (såsom småaktighet), frosseri, lättsinnighet och promiskuitet. Från dessa synder kommer drogmissbruk, misshandel, känslokyla, mord, imperier, tyranner och krig och elände.

Därför så är det enda botemedlet att först erkänna att man är människa och därmed underställd samma villkor som allt annat som existerar, vilket innebär att man vet inte allt, kan inte äga sanningen, är och har aldrig varit perfekt, är inte självtillräcklig, är inte störst, bäst och vackrast. Sedan också erkänna att den ende som är perfekt är Gud, Skaparen och Frälsaren och Den som hjälper människan i hennes vandring på jorden.

[Minded]

Jag gillar att du skriver sådana här inlägg, brukar läsa de flesta. Just i den här trillade en polett ned.

[Minded]

Men vad som händer i denna process är att människan inte bara blir en främling inför sig själv, hon blir också främmande inför G-d.

Ur ett rent tekniskt perspektiv, ett jag själv alltid verkar ha föredragit framför tal om gudar, så stämmer det sagda fortfarande. Det är tydligen mer effektivt långsiktigt att tala poetiskt - eftersom att detta i grund och botten faktiskt/reellt är vad som bygger upp allt**. Också teknisk färdighet, renodlad effektivitet. Och det är tydligen mer effektivt kortsiktigt (vilket visst är en dagsslända av normativitet och kultur) att tala i tekniska termer.

**Och det i sig beror visst av klassisk filosofis problematik, det beskrivna är aldrig fenomenet självt. Att äta från kunskapens träd är att fylla sin världsbild av imaginära beskrivningar, snarare än reella fenomen. Och eftersom att upprepning är alla lärdomars moder, så blir många bäckar små till en stor å. Man blir vad man stoppar i sig/får sig istoppat. Det beskrivna är kartan, och fenomenen är landskapet - men kartan är aldrig landskapet. Eller som Logos signatur ungefärligt läser: Whatever truth is, it is human-made. Control the truths, instead of having the truths control you.

För den som inte märkte det; det här närmar sig den felande länken/övergången mellan religion och vetenskap. De två är reellt intimt sammanknutna.

Genom att äta från kunskapens träd så inbillar sig människan att hon kan uppnå perfektion och kan leva utan G-d. Men vad som händer när människan äter av trädet är att hon inser att hon inte är perfekt och försöker då dölja detta. Hon går då också och gömmer sig för G-d. För bara G-d är perfekt! Om människan ska kunna uppehålla sin vanföreställning om att hon skulle vara perfekt så kan hon inte samtidigt befinna sig i G-d's närhet. Människans svaghet är fåfänga och ormen visste hur den skulle göra för att få människan på fall. Inbilla människan att hon är något mer än särskilt, något mer än märkvärdigt, att hon kan bli perfekt.

[TekheeTaiteilijan]

Det här går lite hand i hand med en teori jag har kommit över.
Skam och skuld är det som föder ondskan.

Varför känner vi skam och skuld då?
Jo, undermedvetet tror vi att vi har gjort fel som frånsagt oss samhörigheten/att vara ett med allt, och måste straffas för detta. En helt absurd tanke, jag vet! Jag menar, jag går inte runt och tänker på att jag har syndat mot Gud. Jag är inte ens religiös.
Det finns så mycket som man inte vet om ens trosföreställningar, det ligger dolt.
Det här med att Gud måste vara arg och vredgad var något människor trodde för länge sedan för att de inte förstod varför det ibland regnade och ibland fick man dåliga skördar osv. "Det måste vara någon därute som bestämmer över oss"
Människor är rädda för "the unknown" och det utnyttjade makthavare genom att bilda församlingar, sa till folket att "stödjer ni bara oss och ger oss pengar så kommer ni till himmelriket"
Förvirrade och rädda lyder folket, vad som än kan rädda dem ifrån brottet de tror de har begått, tas tacksamt emot.
De var väldigt primitiva och vi är fortfarande ganska primitiva, som inte släpper det där gamla! Dåtidens människor skapade ringar på vattnet med sin tro, jag menar, vad ska barnen tro när de växer upp? Det klart att vi tar efter våra förfäder, vare sig vi vill eller inte.
Sakta men säkert börjar folk röra sig ifrån religionerna men långtifrån alla har den insikten.
I alla fall, skulle vi titta på vad som döljer sig i det undermedvetna skulle vi upptäcka vad för skadliga tankar som ligger där och stör sinnesfriden.

[Sceptisk]

Tekehee

Det är not inte alls en särskilt absurd tanke. För man måste ju faktiskt vara öppen för möjligheten att vi känner oss skyldiga helt enkelt för att vi ÄR skyldiga. Men vår skuld sitter så djupt och under så många lager med bortförklaringar, ursäkter, argument, filosofier och förnekelse att vi knappt längre kommer ihåg vad vår skuld handlar om. Men vi vet ändå, innerst inne att vi är skyldiga, att vi har förbrutit oss mot något och vi är livrädda för att konfronteras med det. Det enda rimliga är därför att försöka ta reda på vad vi har gjort fel se om det är en skada som går att laga och isåfall hur.

[TekheeTaiteilijan]

Ja, jo precis. Jag ville bara förtydliga att jag inte medvetet gick och tänkte så, för dem som kanske inte har tagit till sig olika teorier.

Det enda rimliga är därför att försöka ta reda på vad vi har gjort fel se om det är en skada som går att laga och isåfall hur.

Det är det här som är det svåra. Jag har ingen aning om varför jag känner skuld inför mycket! Skulle vilja titta ner i det undermedvetna men vet inte hur...
Ska man gå efter Hans Thörn som förespråkar "Helmetoden" kommer skulden lösas upp så fort man identifierat orsaken. Och hur man går tillväga för att identifiera orsaken är att fråga sig själv varför och se vad som intuitvt kommer upp och det ena kommer att ge det andra.

Men jag har kört fast, för jag kommer inte längre än till att jag känner skuld över att jag existerar (!)
Därför har jag tänkt att det måste vara den där skulden till att man tror på separationen i det universiella planet eftersom min känsla av skuld är så ospecificerad, finns inget konkret att peka ut i mitt liv som kan ha gett mig dessa "sår".

[Sceptisk]

Att erkänna möjligheten är alltid en bra början. Såhär förstår jag saken. Det är som när barn brukar göra när dom gör något fel. Låt säga att ett barn skulle stjäla något, det dom brukar göra då när dom blir ertappade är att de brukar gömma handen. Eller om de ljuger, så försöker de att gömma munnen bakom händerna. Barnet vet när det gör fel och när det gör fel så försöker det att dölja detta för sin förälder. Adam och Eva gjorde likadant. De visste att de hade gjort något som var förbjudet och därför så försökte de att gömma sig. De tog kvistar och löv och band omkring sig. när G-d vandrade i trädgården så blev de förskräckta och sprang genast och gömde sig. Det verkar vara en grundläggande del av vår natur, av vår själ att vilja fly från sanningen när vi gjort något fel. Men det går ju inte att fly hela tiden, så vi odlar istället våra fasader. För att kunna odla en fasad så kräver det en slags inre kryptering där vi har en sida vi visar utåt och en sida vi inte visar någon annan. När man lever med sin fasad tillräckligt länge så glömmer man bort att man har någon annan, inre, sida. Och man glömmer också bort dess verkliga natur, man glömmer bort att man ens haft en själ.

[dokido]

skuld är inget viktigt, bara ett retoriskt knep, en social form

[TekheeTaiteilijan]

Ja, det där med Adam och Eva är en bra metafor för den inre, omedvetna skulden.

Tror också så, det byggs upp en kraftig fasad och den blir den nya identifikationen men skulden ligger forfarande där inne och pyr, därför blir det tillslut outhärdligt och man vet inte var det kommer ifrån!
Alla dövar skulden på olika sätt - alkohol, droger, tröstätning, besatthet av en viss aktivitet eller kanske gottgöring genom att vara en god medmänniska och stödja organisationer mm. Vaiationerna är oändliga...

Kan vi inte bara sluta att tro att vi gjort något fel!? Men så lätt är det inte...

[Zokrates]

Ja, det där med Adam och Eva är en bra metafor för den inre, omedvetna skulden.

Tror också så, det byggs upp en kraftig fasad och den blir den nya identifikationen men skulden ligger forfarande där inne och pyr, därför blir det tillslut outhärdligt och man vet inte var det kommer ifrån!

Kan vi inte bara sluta att tro att vi gjort något fel!? Men så lätt är det inte...

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/exi ... 346114.svd

Du kan ju alltid börja tro på ett kollektivt medvetande, möjligt att du under sömnen intager en roll som är förtryckande mot någon, några andra, en roll som du antingen sett eller läst om tidigare, eller bara kommer via kollektiva tankar. Själv befann jag mig i en krigszon innan jag vaknade upp idag. Med ett maskingevär sköt jag mot kvinnor, barn och soldater, försökte ju träffa enbart fienden, men så fick jag en blick från en liten flicka som hamnat mitt i skottelden, jag tolkade hennes uppsyn som, snälla, skjut inte mig, du skall inte skjuta mig, men fiendesoldaten som stod bakintill och riktade sitt vapen åt mitt håll, gjorde att jag var tvungen att skjuta åt det hållet, med stor risk att träffa oskyldiga.

Med sådana oönskade drömmar är det inte svårt att känna skuld, än värre, tänk om man känner av skulden fast man inte ens minns drömmen som var dess upphov?

[dokido]

Jo, jag insåg också att jag var lite snabb, jag menade inte att skuld inte har någon betydelse, jag menade bara att det man känner som skuld inte behöver ha någon reell skuld, och att en del använder skulden som maktmedel för att kontrollera andra, medvetet eller omedvetet

[Skogsälvan]

Intressanta tankar ni har. Själv känner jag skam och skuld pga mörkret jag bär inom mig, som i sin tur innebär att jag kan sprida ljus runt mig precis som clowner ofta bär en stor sorg och förmedlar skratt. Jag har ingen aning om vad det får för eventuella konsekvenser eller om det är bra eller dåligt. Men nu är det som det är. Jag gråter vid livets träd ibland när ingen annan ser på.

Mvh
En Lucia/Lussi lilla/Lussebrud

[Sceptisk]

Skogsälvan

Jag förstår hur du menar. Människan har både ljus och mörker inom sig, ljuset kommer fram om man låter det göra det. Clowneriet är ju som sagt inte ett sant ljus. Oftast så tar mörkret överhanden just för att vi försöker vara clowner, för att försöka få världen på fall. Det står ju i bibeln; vad gagnar det dig om du vinner hela världen, men förlorar din själ? Och; de som försöker att vinna livet kommer att förlora det, men de som förlorar det för min (Jesus) skull kommer vinna det.

Människan föll för lögnen om att livet skulle bli mycket bättre om människan själv vara gud. Att det skulle vara så mycket härligare att kontrollera sitt eget öde, ha kunskap om allt och äga perfekt moral. Men det leder inte till lycka, som människan lurades att tro, det leder istället till döden, till andligt utslocknande, misär, förkrosselse, avundsjuka och hat. En märklig paradox kan man tycka. Är inte kunskap bara av godo och vore då inte absolut kunskap absolut godhet? Men svaret är; inte i människornas händer. Därför att människan är en begränsad och skapad varelse, för henne att äga absolut kunskap vore att bli krossad. Det är inte möjligt för människan att både äga absolut kunskap och samtidigt kunna leva. Det är en djup orättvisa mot den Sanna Guden som den absoluta kunskapen tillhör, men det är också ett stort misstag av människan själv som krossas när hon försöker att bära världen på sina axlar. Därför måste vi låta Gud få vara Gud och underordna oss Hans vilja, bara på det sättet kan vi få "bara" vara människor.

[Skogsälvan]

Intet ljus utan mörker. Jag tror att gud har en hel del mörker inom sig och vill ha sällskap.

[suchanother]

TV 3 ska nu under julhelgen sända programmet julkul med Anne Anka. Hur kul som helst.