De moderna politiska begreppen som används för att beskriva det slags samhälle som vi har eller kanske försöker att uppnå är i Sverige är framförallt jämställdhet, jämlikhet, rättvisa, "minska klyftorna mellan olika grupper", miljömedvetenhet och demokrati.
Politiker och kolumnister återkommer ständigt till dessa begrepp och jag funderar lite kring om vad dessa begrepp innebär och vad som händer med människor som ständigt utsätts för denna typ av propaganda. Vad händer i våra medvetanden och i våra relationer?
Först vill jag bara säga att jag inte tror att dessa begrepp har någon djupare innebörd, politiken gillar inte essentialistism, utan politiken använder istället sig av metanarrativ. Essentialism är tanken att det finns en djupare innebörd i språk, konst, musik, drama osv och även i världen som sådan, att det som möter ögat är inte allt som existerar, det finns ett djup och en närvaro av något mer.
Metanarrativen menar dock precis tvärtom, att det inte finns något djup eller mening i tillvaron, utan att det bara skulle finnas abstraktioner. Postmodernismen är av den sorten att man inte letar efter meningen, man letar efter en högre abstrakt form som sedan i princip skulle kunna grena ut sig till en mängd olika lägre innebörder som på grund av principen om metanarrativ, inte går att hitta en exakt definition på, utan begreppen är och förblir svävande, drömska och icke konkreta.
De begrepp som politiken använder sig av idag är alltid abstrakta metanarrativ. Demokrati får innebörder i allt från frihet till jämlikhet till att alla ska få vara med och bestämma till att alla ska ha lika rättigheter, ja metanarrativet för demokrati är i princip allt som låter bra och härligt.
Metanarrativet är retorikernas, politikernas och förvillarnas metod.
Om vi tittar på begreppen utifrån ett essentialistiskt perspektiv istället, då blir innebörden det viktiga, även implikationerna och konsekvenserna. Ifall vi tittar på jämlikhet utifrån essentialism, då försöker man utröna vad som konstituerar jämlikhet eller vad som begreppet betyder egentligen. Det räcker inte med att bara studera begreppet man måste även titta etymologiskt (begreppshistoriskt) och även göra en egen utröning kring vad ordets egentliga innebörd är och vad ordet pekar på. Först då kan man veta om det är bra eller dåligt med till exempel jämlikhet eller demokrati. Så länge som man befinner sig i abstraktionerna så kan man aldrig få reda på om det är bra eller dåligt med till exempel jämlikhet eller demokrati.
Detta är ju såklart själva vitsen med metanarrativ metod, att den ska vara suddig och förvillande så att verkligheten inte ska framstå som alltför tydlig. Det som blir konsekvensen av att tänka metanarrativistiskt är dock inte bara att man blir otydlig i sitt resonerande, utan man bygger sitt tänkande på att vara anti-essentialistisk. Så fort ett begrepp med skarpa konturer kommer in sammanhanget så omtolkas det på mängder av olika sätt, alltifrån hur det låter till vad det rimmar med, vad som helst. Det är lite av ett politikens argot och politiska tänkare har själva konstruerat ord som är tänkta att vara abstrakta, såsom jämlikhet. Begreppen från 1789 års revolution i Frankrike präglas av utopism och en drömsk abstrakt vision som måste ta form inne i revolutionärens eget medvetande. Den blir en del av honom, och hans revolution blir till hans egen dröm och kanske konstverk.
Men problemet är att för att verkligen förstå verkligheten så kan vi inte använda abstraktioner, vi måste använda ett konkret och så precist språk som möjligt. Om vi ska kunna veta vad som faktiskt pågår så kan vi inte nöja oss med fantasiord. Så istället skulle jag kunna tänka mig att istället för "jämlikhet" så skulle man kunna säga "likadanhet" istället.
Vad händer då med verkligheten? Vill vi alla vara likadana med varandra? Är vi alla likadana? Måste vi alla vara likadana? Vad händer när vi alla försöker vara likadana som alla andra? Vad händer med vår egen identitet och integritet? Vad händer med vår självständighet som individer och personer? Försvinner inte vår personlighet ifall vi alla måste vara likadana? Vad händer med kärleken till vår näste? Kan man överhuvudtaget älska någon som inte har någon personlighet?
Tittar vi på begreppet demokrati, så skulle jag föreslå att det byts ut till att istället heta "majoritetsstyre". Vad händer då med verkligheten? Om majoriteten ska bestämma i allt, vad händer då med de som har en för tillfället impopulär men kanske väldigt viktig åsikt? Eller de få som är genier som den stora mängden inte kan förstå, människor som blir hånade och förlöjligade på grund av att de inte tänker som majoriteten eller har samma visioner eller ideal som majoriteten? Ska vi då offra dessa personer? Vad händer med de som är mer kompetenta att leda landet än vad massan är? Ska de då avsättas, ska man strunta i kompetens och istället hylla medelmåttan som ett ideal? Ska vi göra likadant med mat, konst, musik och drama också? Bara tillåta medelmåttig musik, mat, konst och drama? Hur kan man då bilda sig några nya idéer om tillvaron? Hur kan man låta sig inspireras och bli fascinerad? Vad händer med toleransen inför inte bara det som är bättre och vackrare, utan även till det som är sämre och fulare?
Hur blir det med rättvisa under metanarrativet? Rättvisa ska ju utmäta straff där det finns brott, dvs rättvisans metod är att återkräva en skuld. Men skuld är ett essentialistiskt begrepp som har med frihet, ansvar och kärlek att göra. Det är svårt att omtolka begreppet skuld till att bli en mer teurapeutisk och metanarrativistisk variant, men vad man gör är att skylla skulden för brottet på någon annan. Att det begågna brottet utfördes enbart på grund av någon psykisk åkomma som personen fått av samhället, föräldrarna, uppväxten, arvet, etc. Därför intar man istället en teurapeutisk position där den kriminelle ska "botas" från sin "sjukdom".
Rättvisan intar en hållning att ansvaret och skulden ligger hos i samhället än just själva förövaren och då blir straffet heller inte återkrävande eller bestraffande, utan avskräckande och teurapeutiskt.
Så om vi tittar på vilket slags samhälle som dessa politiker vill odla fram, genom dessa mer essentiella begrepp som jag föreslagit, så ser vi framträda ett samhälle där alla måste vara likadana, där ingen har något personligt ansvar, inte ens för sitt eget liv, där majoriteten bestämmer, där kärleken inte kan slå rot, där medelmåttigheten upphöjs till ideal, där brottsoffer ignoreras och verkligheten förstås i abstraktioner istället för konkret sanning.
Så jag skulle vilja säga att jag förklarar politikens argot som ett dött språk som inte ger oss den substans som vi behöver för att kunna orientera oss i livet och som när vi följer det så blir vi desto fattigare.
Jesus sade åt oss att vi ska älska varandra och kärlek är något helt annorlunda än jämlikhet. Kärleken accepterar dig som du är, oavsett om du är vackrare eller fulare, smartare eller dummare, tjockare eller smalare.
1a Korinterna kapitel 13:
Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.
Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.
Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.
Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;
men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.
När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.
Begreppen som formar vårat samhällsmedvetande
Moderator: Moderatorgruppen
PS. Min egen kritik mot detta inlägg är att jämlikhet brukar sammakopplas med att ha samma rättigheter, inte att vara likadana. Men eftersom jämlikhet har en utopisk, abstrakt bild så är den ett metanarrativ. Därför föreslår jag att man istället för jämlikhet säger vad det handlar om konkret, att alla ska få ta del av rättigheterna. På grund av att jämlikhetsbegreppet är metanarrativistiskt så bygger det mer upp en utopisk vision än om den konkreta situationen. Jämlikhet kan under metanarrativ nästan få innebörden av broderskap eller kärlek och jag ville poängtera att kärlek och jämlikhet är två helt skilda saker.
Jag tycker du värderar essentialismen jämte metanarrativen eller som du kallar det "abstraktionen". Det går väl alldeles utmärkt att tro på gud och en djup mening men förkasta essentialismen och istället anta en form av abstraktionism.
Vidare vill jag påstå att postmodernismen visst letar efter meningen, men till skillnad från essentialismen, som du beskriver den, så letar de inte i botten av vaggan, utan snarare i hela det rum som vaggan tar plats i. Detta för att meningen har setts behöva rummet.
Eller annorlunda uttryckt, essensen, behöver formen, och inte bara formen essensen. Det är alltså en fråga om att erkänna den subjektivt skapande förmågan i att belägga något med kategorier, eller begrepp.
Så en politiker är inte bara en politiker för att den har essentiella egenskaper av att vara sådan, utan även för att vi benämner den som sådan, eller främst till och med.[/list]
Vidare vill jag påstå att postmodernismen visst letar efter meningen, men till skillnad från essentialismen, som du beskriver den, så letar de inte i botten av vaggan, utan snarare i hela det rum som vaggan tar plats i. Detta för att meningen har setts behöva rummet.
Eller annorlunda uttryckt, essensen, behöver formen, och inte bara formen essensen. Det är alltså en fråga om att erkänna den subjektivt skapande förmågan i att belägga något med kategorier, eller begrepp.
Så en politiker är inte bara en politiker för att den har essentiella egenskaper av att vara sådan, utan även för att vi benämner den som sådan, eller främst till och med.[/list]
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Re: Begreppen som formar vårat samhällsmedvetande
Sceptisk skrev:De begrepp som politiken använder sig av idag är alltid abstrakta metanarrativ. Demokrati får innebörder i allt från frihet till jämlikhet till att alla ska få vara med och bestämma till att alla ska ha lika rättigheter, ja metanarrativet för demokrati är i princip allt som låter bra och härligt.
Metanarrativet är retorikernas, politikernas och förvillarnas metod.
Problemet är inte det du utmålar, problemet är att demokrati tas som mål och inte som medel. Man har missat att det är en metod, en princip, för att ta sig till ett mål. Precis som vi sår säden för maten och inte för växten.
Vi är i behov, vi är praktiska varelser.
Sceptisk skrev:Om vi tittar på begreppen utifrån ett essentialistiskt perspektiv istället, då blir innebörden det viktiga, även implikationerna och konsekvenserna. Ifall vi tittar på jämlikhet utifrån essentialism, då försöker man utröna vad som konstituerar jämlikhet eller vad som begreppet betyder egentligen. Det räcker inte med att bara studera begreppet man måste även titta etymologiskt (begreppshistoriskt) och även göra en egen utröning kring vad ordets egentliga innebörd är och vad ordet pekar på. Först då kan man veta om det är bra eller dåligt med till exempel jämlikhet eller demokrati. Så länge som man befinner sig i abstraktionerna så kan man aldrig få reda på om det är bra eller dåligt med till exempel jämlikhet eller demokrati.
Måste tyvärr avfärda det här som retorik. Det är inget som knyter en anti essentialistisk hållning till ett förnekande av den historiska kontexten av begreppet eller dess egentliga innebörd. Snarare vill jag hävda att den relativa skola som motsäger sig att begreppen bär en likhet av en essens och med det dogmatiskt kan ge vad vi bör gör en grundligare undersökning.
Sceptisk skrev:Detta är ju såklart själva vitsen med metanarrativ metod, att den ska vara suddig och förvillande så att verkligheten inte ska framstå som alltför tydlig. Det som blir konsekvensen av att tänka metanarrativistiskt är dock inte bara att man blir otydlig i sitt resonerande, utan man bygger sitt tänkande på att vara anti-essentialistisk. Så fort ett begrepp med skarpa konturer kommer in sammanhanget så omtolkas det på mängder av olika sätt, alltifrån hur det låter till vad det rimmar med, vad som helst. Det är lite av ett politikens argot och politiska tänkare har själva konstruerat ord som är tänkta att vara abstrakta, såsom jämlikhet. Begreppen från 1789 års revolution i Frankrike präglas av utopism och en drömsk abstrakt vision som måste ta form inne i revolutionärens eget medvetande. Den blir en del av honom, och hans revolution blir till hans egen dröm och kanske konstverk.
Utan revolutionen i Frankrike skulle vi inte ha en makt som var rädd, och vi skulle bara få arbeit och inte få varken bröd eller skådespel för det.
Än en gång, det är långt ifrån uppvisat varför en anti-essentiell hållning skulle stå för vaghet, otydlighet, förvillande osv. Snarare så är det mer komplext varför det kanske framstår, för den som inte är insatt, som vagt eller otydligt. Men det skall vi väl inte skylla på budbäraren utan den som mottar budet?
Sceptisk skrev:Men problemet är att för att verkligen förstå verkligheten så kan vi inte använda abstraktioner, vi måste använda ett konkret och så precist språk som möjligt. Om vi ska kunna veta vad som faktiskt pågår så kan vi inte nöja oss med fantasiord. Så istället skulle jag kunna tänka mig att istället för "jämlikhet" så skulle man kunna säga "likadanhet" istället.
Kan du vara mer precis? Jag upplever dig vara vag och svävande och snarare ge uttryck för dina värderingar än ett resonemang. Vad är fakticiteten här? Varför skall "jämlikhet" bytas mot "likadanhet"? Skall vi då bytta "samma" mot "lika" också? Är inte det just skillnaden? Att vi ideellt kan vara samma inför tex lag, medan vi reellt (taget som materiellt eller vafalls vi kallar det) bara är lika inför lagen. Den ene döms och den andre frias för samma brott. Just på grund av frånvaron av epistemologisk säkerhet kring essensen i brottet, eller skulden.
Sceptisk skrev:Vad händer då med verkligheten? Vill vi alla vara likadana med varandra? Är vi alla likadana? Måste vi alla vara likadana? Vad händer när vi alla försöker vara likadana som alla andra? Vad händer med vår egen identitet och integritet? Vad händer med vår självständighet som individer och personer? Försvinner inte vår personlighet ifall vi alla måste vara likadana? Vad händer med kärleken till vår näste? Kan man överhuvudtaget älska någon som inte har någon personlighet?
Om du är essentialist så säger du ju att just är lika. Vad är det här för krumsprång? Hur kan någon inte ha någon personlighet? Är skådespelaren en "omänska"? Ger inte spelet uttryck för just en personlighet?
För övrigt är vi ju danade lika, även om du inte verkar att just likadana skall ha någon anknytning till detta danade. Men så kanske man kan sålla i när man skall syna begrepp och när man inte ska det?
Sceptisk skrev:Tittar vi på begreppet demokrati, så skulle jag föreslå att det byts ut till att istället heta "majoritetsstyre". Vad händer då med verkligheten? Om majoriteten ska bestämma i allt, vad händer då med de som har en för tillfället impopulär men kanske väldigt viktig åsikt? Eller de få som är genier som den stora mängden inte kan förstå, människor som blir hånade och förlöjligade på grund av att de inte tänker som majoriteten eller har samma visioner eller ideal som majoriteten? Ska vi då offra dessa personer? Vad händer med de som är mer kompetenta att leda landet än vad massan är? Ska de då avsättas, ska man strunta i kompetens och istället hylla medelmåttan som ett ideal? Ska vi göra likadant med mat, konst, musik och drama också? Bara tillåta medelmåttig musik, mat, konst och drama? Hur kan man då bilda sig några nya idéer om tillvaron? Hur kan man låta sig inspireras och bli fascinerad? Vad händer med toleransen inför inte bara det som är bättre och vackrare, utan även till det som är sämre och fulare?
Demokrati kan komma i form av representativ demokrati, varpå vi kanske skall kalla det majoritetsväljeelitokratiompopulismenfrånvarar?
Mandaten kan fördelas lite hur som, majoriteten har ju mången gång blivit blåst på krati just för att demos inte anses valbara eller äga rätt för röst.
Majoriteten är alltså kontingent demokrati trots vad du söker påskina. Men förtrycket är det samma, varför demokrati oftast är totalitär. Men det är en annan femma.
Vad som borde kritiseras är alltså inte formen för styret, utan den kontext det existerar i. Det populistiskt kapitalistiska rummet.
Sceptisk skrev:Hur blir det med rättvisa under metanarrativet? Rättvisa ska ju utmäta straff där det finns brott, dvs rättvisans metod är att återkräva en skuld. Men skuld är ett essentialistiskt begrepp som har med frihet, ansvar och kärlek att göra. Det är svårt att omtolka begreppet skuld till att bli en mer teurapeutisk och metanarrativistisk variant, men vad man gör är att skylla skulden för brottet på någon annan. Att det begågna brottet utfördes enbart på grund av någon psykisk åkomma som personen fått av samhället, föräldrarna, uppväxten, arvet, etc. Därför intar man istället en teurapeutisk position där den kriminelle ska "botas" från sin "sjukdom".
Rättvisan intar en hållning att ansvaret och skulden ligger hos i samhället än just själva förövaren och då blir straffet heller inte återkrävande eller bestraffande, utan avskräckande och teurapeutiskt.
Rättvisa skall alls inte utmäta straff där det finns brott, det beror helt på vilken princip vi antar för "rättvisan". Vissa menar att rätt är att få personen som begått brottet, dvs brutit med gemenskapen, att återträda i denna gemenskap. Straffet är ursprungligen tudelat, lika mycket för att den som straffas skall vara värdig gemenskapen igen, som att upprätthålla det här banala "skuld". Jag tar det för banalt eftersom du uttrycker dig som att skulden hör till samhället, är deras att krävas, snarare än att tala om skulden som ett sätt att återgälda gemenskapen för förövaren. Än en gång, så djupt kanske vi inte skall gå när vi synar begreppen?
Så skillnaden är att du tar det som en essentiell brist hos personen varpå den skall bannlysas, idag inser man att vi inte vill döda människor hur som helst, och att brott begås just för att folk inte ingår i gemenskapen. Det är idag alltså antaget att även brottslingar måste införlivas i samhället, som fullvärdiga medborgare (de borgar också för gemenskapen).
Sceptisk skrev:Så om vi tittar på vilket slags samhälle som dessa politiker vill odla fram, genom dessa mer essentiella begrepp som jag föreslagit, så ser vi framträda ett samhälle där alla måste vara likadana, där ingen har något personligt ansvar, inte ens för sitt eget liv, där majoriteten bestämmer, där kärleken inte kan slå rot, där medelmåttigheten upphöjs till ideal, där brottsoffer ignoreras och verkligheten förstås i abstraktioner istället för konkret sanning.
Kan du stödja något av ovanstående påståenden? Alltså finns det någon grund för att kärleken inte kan existera utan essentialism? Finns det någon grund för att brottsoffer ignoreras? Finns det någon grund för den här "konkreta sanningen"?
Sceptisk skrev:Så jag skulle vilja säga att jag förklarar politikens argot som ett dött språk som inte ger oss den substans som vi behöver för att kunna orientera oss i livet och som när vi följer det så blir vi desto fattigare.
Jesus sade åt oss att vi ska älska varandra och kärlek är något helt annorlunda än jämlikhet. Kärleken accepterar dig som du är, oavsett om du är vackrare eller fulare, smartare eller dummare, tjockare eller smalare.
Att folk idag inte accepteras som individer har mycket lite med det du talar om att göra. Snarare är det kommersialismen, beroendet som konsumenter, makt och dess styrmedels fördelning som står för problemen. Jämlikhet behöver något att relatera till, en skala, ett mått, för att mäta oss mot. Jämlika är vi alltså inför något, inte mot varandra.
Vill du inte att vi skall vara lika inför lagen? Äger vi inte samma rätt till jorden? Har vi inte alla samma plats i himlen? Är vi inte skapade i guds avbild? Och om gud är vårat mått är vi då inte jämlika? Är det en kung av guds nåd du söker upprätta?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag vill dock tillägga Sceptisk att jag instämmer i dina frågor; varför måste vi vara lika, varför måste majoriteten få begränsa minoriteter osv.
Dock är jag helt främmande för det du anger som orsakerna till det här beteendet.
Jag säger istället, titta istället på hur de försörjer sig, vad som krävs för försörjningen, släng sedan in psykodynamisk undermedveten förhärligande av det antagna för att uthärda det (självlögner av typen; -fan det är ändå ganska soft att åka 5 timmar till jobbet varje dag!)
Vem får/kan upprätta síg själv som sig själv när marknaden skall spekulera i det värde du har som person?
Dock är jag helt främmande för det du anger som orsakerna till det här beteendet.
Jag säger istället, titta istället på hur de försörjer sig, vad som krävs för försörjningen, släng sedan in psykodynamisk undermedveten förhärligande av det antagna för att uthärda det (självlögner av typen; -fan det är ändå ganska soft att åka 5 timmar till jobbet varje dag!)
Vem får/kan upprätta síg själv som sig själv när marknaden skall spekulera i det värde du har som person?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag märker att jag inte nådde fram riktigt i dessa inlägg. Men faktum är ju att vi lever väldigt annorlunda idag motför 600 år sedan. Framförallt så har våra attityder förändrats och hur detta har gått till visar ju historien. Våra attityder har inte bara utvecklats utan revolutionerats, dvs gått från en sak till en helt annan. Den sk "moderna" människan, har en attityd som går i rakt motsatt håll jämfört med den man hade innan alla revolutioner. Det är intressant att se hur dessa attityder förändrats och i vilken riktning. Om idéer inte hade någon makt att förändra då skulle vi knappast bry oss särskilt mycket om dom. Visst så är vi köttsliga behovsvarelser, men vi är framförallt meningsvarelser, vi är mer andliga varelser än vad vi tror oavsett vad vi investerar i vår andlighet. Om vi inte kan känna någon mening eller rimlig förklaring i vad vi gör så blir vi deprimerade och självmordsbenägna. Det är vad Viktor Frankl lärde sig under sin tid i förintelselägret. Människor som inte hade något att leva för förtvinade snabbt och dog. Dessa koncept såsom jämlikhet och demokrati erbjuder en viss slags mening åt folk. De säger vad som är det goda i en medievärld som i övrigt är kaotisk och det fostrar tanken, det fostrar vårt sätt att säga vad som är bra och dåligt. Demokrati är något bra medan nationalism är något dåligt. Jämlikhet är något bra medan elitism är något dåligt. etc. Ett folk som i övrigt inte tycker om att hamna i någon form av verbal konflikt har lättare att ta till sig idéer om konsensus som det goda, att demokrati eller liberalism är bättre än nationalism. Att jämlikhet är bättre än elitism. Men problemet är att dessa begrepp, såsom demokrati och jämlikhet aldrig ifrågasätts. Demokratiseringsprocessen i Sverige tar bara upp problemet om brist på demokrati, aldrig vilka problem som demokrati kan leda till. Av den anledningen så tog jag upp här hur oerhört annorlunda utopiska begrepp är jämfört med ord som har en mer essentiell innebörd och att deras innebörder blir fundamentalt åtskilt. Det handlar om två olika språk och två helt olika sätt att se på mening och innehåll. Utopiska termer saknar innehåll, de är tänkta att fyllas med vad än tänkas kan. Jämlikhet kan ju fyllas med i princip vad som helst, till och med demokrati. Om man skulle gå omkring och tänka i utopiska termer hela dagarna så blir ens tänkande också helt och hållet urholkat och utbytbart. Såsom i postmodernismen så saknar språket en egen betydelse utan får den innebörd och det innehåll som man tillskriver den.
Medan i essentialismen så har språket, varje ord, en egen innebörd som man kan finna. Att använda ett essentiellt språk leder därför till att man tänker helt annorlunda och kommer att tendera att dra andra slutsatser än man gör i ett metaspråk.
Vi kan se att inte bara språket har genomgått denna förvandling utan även samhället, människors attityder och vilka krav man har på sig har blivit att man måste vara "flexibel", "demokratisk", "jämlik", "anpassningsbar" osv. Samhället hojtar från alla håll att man ska vara till för andra och vara allmännyttans egendom och att den ska få rätten att fylla en med ett sådant innehåll som den anser vara nödvändigt. Detta är inte bara marknadspåverkan, det är ideologisk påverkan och den finns bland annat i språket.
De som står emot denna "modernisering" kallas för identitärer och de får aldrig uttala sig i media. Ett sammanträffande? Det tror jag knappast. Mediasverige är inte en censur, det har gått så långt att man inte längre ens bryr sig om att censurera, man ignorerar bara allt som inte följer med den gemensamma riktningen - alla ska med - ingen får göra annorlunda. Sverige är i det avseende världens modernaste land, för vi har inte ens någon debatt angående detta. Vi är ett extremt land, vi har inga oppositionella krafter i debatten. Vi är så extrema att till och med nationalisterna måste kalla sig demokrater för att få en chans att bli tagna på allvar.
Medan i essentialismen så har språket, varje ord, en egen innebörd som man kan finna. Att använda ett essentiellt språk leder därför till att man tänker helt annorlunda och kommer att tendera att dra andra slutsatser än man gör i ett metaspråk.
Vi kan se att inte bara språket har genomgått denna förvandling utan även samhället, människors attityder och vilka krav man har på sig har blivit att man måste vara "flexibel", "demokratisk", "jämlik", "anpassningsbar" osv. Samhället hojtar från alla håll att man ska vara till för andra och vara allmännyttans egendom och att den ska få rätten att fylla en med ett sådant innehåll som den anser vara nödvändigt. Detta är inte bara marknadspåverkan, det är ideologisk påverkan och den finns bland annat i språket.
De som står emot denna "modernisering" kallas för identitärer och de får aldrig uttala sig i media. Ett sammanträffande? Det tror jag knappast. Mediasverige är inte en censur, det har gått så långt att man inte längre ens bryr sig om att censurera, man ignorerar bara allt som inte följer med den gemensamma riktningen - alla ska med - ingen får göra annorlunda. Sverige är i det avseende världens modernaste land, för vi har inte ens någon debatt angående detta. Vi är ett extremt land, vi har inga oppositionella krafter i debatten. Vi är så extrema att till och med nationalisterna måste kalla sig demokrater för att få en chans att bli tagna på allvar.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 40 och 0 gäster