Din satans, satans, du din satans ...

[Anders]

jävla skit och så vidare.

Till en del kanske en delfråga till den här (i synnerhet)-tråden:

Ur ett kristet perspektiv (jag skulle kunna tro även islamskt och judiskt?), men även ett mer allmänt perspektiv. Varför inte svära?

Min farmor var frireligiös och gick i taket om hon hörde nåt som liknade något av det i rubriken.

Men finns det något RELIGIÖST stöd för att inte svära? Om, som någon i synnerhet-tråden nämnde så vill en del plocka med sig Moses bud. Men där står det väl egentligen att :

"herregud" (menat som ojojoj om nåt vadsomhelst) är en betydligt mer otillåten sak att säga än "fan"?

Eller ta det anglikanska "fuck". Knulla. Jaha.

Jag kan tänka mig Jesus där han driver ut månglarna ur templet skrikande "Dra åt helvete, era jävla kuksugare. dra inte farsans hus i skiten med era jävla skitkommers". Ur bibeln fattar man att han är apsne i alla fall.

Jag kan tro följande, rätta mig den som har fel:
"Ett rikt språk" pratar snobbungar på Sigtuna sig varma för. Språket har för rika familjer varit ett vapen för att trycka ner sin omgivning med. Adliga medelmåttor har fått företräde framför vassare ofrälse tack vare det språk de lärt sig. "Kyrkan" har under långa Katolska tider behärskats av rika Medici och Borgiafamiljer. Samma även här. Och man har försökt trycka ner plebejernas sätt att hävda sig. Så tror jag och det kan ju diskuteras, kanske.

Men, varför skall man överhuvudtaget bråka på det här med svordomar?

[J R Auk]

Fan tjommen snackar som en pajsare. Vad dillar han om?

Len snubben e fett keff, tror att para avgör vem som äger med språket.

Eller?

[Minded]

Det har med maktanspråk att göra i essens. Sen huruvida dessa fram tills nu har syftat till samhällets fortlevnad (den som svär kan i viss mån sägas bruka ett fritt språk, dvs har potential [eller snarare just en frihetsgrad], och därför också risk, att vara mer frigjord inom andra områden - där frigjord skulle vara relaterande till dess synonym egoism [och just detta på andras bekostnad, utan någon ånger i det]), eller om någon vill manifestera sin egen makt för sin egen skull (just också ett fall av denna senare egoism) - är svårare att veta säkert.

[J R Auk]

Det intressanta är ju hur vi skall tolka svordomens om ges av någon som tror på dess skuldbetyngda värde.

Då är det ju en utmaning, något som söker ge säkerhet till antagandet, eller avfärda det.

Sen skall man inte glömma ordet magiska makt som vi fortfarande håller för sant.

Självklart skiljer vi oss åt, men ju mer realistisk perspektiv vi tar mot språket desto mer kommer vi hävda att förtalet skall sonas som brott. Distinktionen är alltså skillnaden mellan att vilja att någon sonar brottet för att förtalet sker i en social grupp och att det skall sonas för att du säger det till mig.

Rimligtvis vet jag ju vilka påståenden som stämmer på mig, och behöver inte vara rädd för lögnen om den ges mellan två ögon. Men det är inte så många som intar det perspektivet. Det är arvet av språket som magiskt i min mening. Ordet har makten att göra oss till det som uttalas.

Förbannelsens relation till svordomen skall nog inte frånses.

[Anders]

Inte para, familj. Men annars, nåt ditåt.

Makt och makt. Man kan väl svära lite för allt möjligt

Men - Finns något religiöst stöd för att racka ner på svärandet?

[J R Auk]

Min tanke är ju snarare att det inte är större skillnad på det här med språkets formulering än vad det är med diverse läten på savannen. Det betecknar en tillhörighet. Eller tillhörigheten skapas genom sådan symbolik.

Därför ville jag påpeka att "ett fint språk" talas det varmt om på annat håll också. Jag ser det alltså inte som något som "de rika" eller deras familjer gör specifikt. Utan jag ser det som att de flesta grupper särskiljer sig genom olika språkliga artefakter som gör att de kan urskilja sig från mängden som grupp.

Det är lika viktigt hos snobbar att kunna språket som hos andra grupper i min erfarenhet. De ger bara värde till olika ord och rikedomen ter sig annorlunda.

[dokido]

har googlat lite
vad beträffar religiöst stöd etc. ...
det enda jag funnit var typ:

Beroende av att religionen hade större makt förr i tiden så var svärord mer kopplat till religionen då. Tydligen var tom jesus ett svärord. Svordomar förändrar betydelse hela tiden. Ett vanligt ord kan förvandlas till svordom, såsom idiot exv. vilket inte var svordom från början.

Så vad jag tror är: Svordomar accepteras inte vare sig man är religiös eller inte men många svordomar är religiöst kopplade emedan religionen förr i tiden var starkare i sverige.

[Justin Case]

Jag tror det ligger något i föreställningen att svordomar är motsatsen till ett rikt språk. Jag har intrycket att de flesta som låter svordomar uppta en stor del av sin verbala kommunikation idisslar ett relativt litet antal olika svordomar som substitut för ett relativt stort antal olika andra ord, med följden att deras språk är mindre rikt än andras, om man räknar antalet olika ord de använder sig av. Ett känslokomplex som en person med ett svordomsfritt och relativt rikt språk skulle klä i orden "jag är väldigt arg, oerhört besviken och jag känner en intensiv längtan efter hämnd" kan hos en som svär mycket komma ut som "jag är jävligt arg, jävligt besviken och jävligt sugen på hämnd". Nyanserna är borta, alla känslor uttrycks mer eller mindre likadant. Det finns många liknande exempel på att de som ofta svär faktiskt (generellt) tenderar tala ett relativt fattigt språk i och med sitt svärande. Men det kanske bara är ett rent sammanträffande att intresset för att uttrycka sig varierat råkar vara mindre hos de personer som svär mycket än hos de personer som inte svär så mycket? Svordomar skulle ju kunna användas som ett tillskott till ett redan rikt ordförråd. En kapten Haddocks svordomsvariationsrikedom vore kanske till och med ett betydande sådant tillskott. Det som gör att svärande och fattigt språk går hand i hand i praktiken i samhället - ty detta tycks mig vara fallet - tycks vara att många av de som använder mycket svordomar använder mer eller mindre samma fjuttigt lilla samling svordomar i alla möjliga sammanhang, plus att de struntar i att använda ett varierat ordförråd även i övrigt.

Jag antar vidare att vänsterfolk generellt är argare än högerfolk till vardags - arga över sin relativa fattigdom och avundsjuka på de rikas rikedom. Det kan nog delvis förklara varför vänsterfolk svär mer än andra. De som svär allra mest tycks vara de allra sämst ställda och alltså logiskt sett de argaste i samhället - alkoholiserade uteliggare och liknande. Troligen kan den magra variationen i svärandet (och i språket i övrigt hos de som svär mycket) delvis förklaras med ilska (man orkar inte tänka ut olika ord för olika känslor så mycket när man är arg som när man är lugn och sansad). Troligen kan den delvis även förklaras med relativt låg utbildning hos den argaste och därmed mest svärande samhällsklassen.

Vill man framstå som framgångsrik och lycklig, ska man alltså inte svära mer än i enstaka undantagsfall. Att framstå som framgångsrik och lycklig brukar tendera göra det lättare att göra karriär i yrkeslivet såväl som på många andra områden i livet. Ska man lyckas på dessa områden får man inte framstå som om man för det mesta går omkring och är allmänt arg eller sur. Om man svär mycket, tenderar man framstå som om man för det mesta går omkring och är allmänt arg eller sur. Ymnigt svärande motverkar därför karriärsmöjligheterna. Därför håller jag inte med om att det skulle vara snobbigt att välja att (nästan) aldrig svära. Det är knappast snobbigt att, likt alla andra, bara vilja få det bättre ställt, och det är inte heller snobbigt att ha märkt/insett/lärt sig att ymnigt svärande tenderar minska möjligheterna till detta.

Ett annat bra skäl för att vara sparsam med svordomar är att svordomar får mer kraft om de används sällan. En som t.ex. använder ordet "fan" endast när han är väldigt, väldigt arg låter just väldigt, väldigt arg när han väl använder ordet "fan" - och det kan av olika skäl vara bra och rentav viktigt att omgivningen får veta hans känslotillstånd - medan en som i var och varannan mening använder ordet "fan" måste ta till något annat ord vid riktigt stark ilska för att uppnå samma effekt hos sin omgivning. Ett problem för den sistnämnda sortens människor är att kraftuttrycken lätt tryter för dem när de verkligen behöver dem; de har redan i sin vardag uttömt hela sin lilla arsenal av svordomar. Så mitt råd till alla som svär mycket är: spara på krutet tills det verkligen behövs!

Angående påpekandet att en människas val av ord är ett sätt att uttryckta grupptillhörighet: kanske är det så att människor som är intresserade av att veta mer om hur andra mår, tänker, känner, etc, än bara att "de mår jävligt bra", alltså människor som vill ha mer information helt enkelt, tenderar att umgås med sådana som kan uttrycka sig nyanserat, helt enkelt för att informationsöverföringen blir mer fullödig och därmed mer tillfredsställande med ett mer nyanserat språk. Ungefär som att t.ex. en fyrsiffrig PIN-kod enligt tiotalssystem är säkrare än en fyrsiffrig PIN-kod enligt binärt talsystem - säkrare därför att den är rikare på information.

Man kan lätt tro att det bästa är att alla bara fortsätter prata som de vill - att de som svär fortsätter svära som de alltid gjort, att de som nästan aldrig svär fortsätter prata på sitt sätt. Men ett problem är de kulturkrockar som uppstår av att svordomar i vissas öron upplevs som uttryckande ilska eller något i den vägen, medan de i andras öron inte uttrycker något särskilt utan passerar som normalt prat. Dessa kulturkrockar skapar lätt missförstånd. Vill man minska dessa missförstånd - och visst vill vi väl minska missförstånden i samhället? - bör kanske de som dagligdags svär mycket dra ned på sitt svärande, svära endast när de är mycket argare än vanligt och när de av andra skäl behöver ta till ovanligt fyrverkeriaktiga uttryck - och då gärna svära mer varierat och kreativt snarare än att använda samma gamla uttjatade lilla handfull svordomar varje gång.

[dokido]

det var väldigt oinspirerande och tråkigt skrivet måste jag säga
personligen tycker jag svordomar är intressanta, som uppträder överallt i alla sammanhang, en kulturskatt som inte bör nedvärderas, vilket tyvärr uppträder lite här och var, som ett billigt sätt att trycka ner andra

[Anders]

Rätt bra utläggning om svordomar där JC.

Jag instämmer i det mesta av vad du skriver. Essensen för mej blir - dumt att tabubelägga svordomarna, men vist att använda dem med sparsamhet. Naturligtvis. På samma sätt som "liksom", "ja ba" och "typ"

Men skippar man svordomarna helt har man ju helt enkelt gjort sitt språk mindre rikt genom att belägga sig själv med självcensur. Den överklass jag understundom frotterar mig (lika ofta med vänster som högersympatier förresten, synpunkt på inlägget ovan) använder svordomar lite pikant här och var i det de har att säga.

Det vore intressant att få Kyreus syn på det här med svordomar från en kyrkans mans perspektiv.

[Minded]

På tal om rikedomen i språket och svordomar; Personligen använder jag svordomar också om jag vill uttrycka starkare känslor. 'Helvete' ligger liksom bättre i munnen än 'järnspik'. I essens har just det faktumet helt med kultur och inlärt språk att göra - småbarn som ännu inte kan tala uttrycker känslor via läten. Frågan, som jag ser den, handlar i viss mån huruvida man vill begränsa svordomarnas existens eller om man vill begränsa situationernas existens, varur vi finner anledning att svära. Dvs, handlar det om själva svordomen, eller är det anledningarna till att man svär?

[Anders]

... eller om man vill begränsa situationernas existens, varur vi finner anledning att svära. Dvs, handlar det om själva svordomen, eller är det anledningarna till att man svär?

Shit happens, i och för sig kan man ju sitta i en mörk låda, men det är kanske snarare en fråga om hur man väljer att uppfatta situationerna. Foten i kläm, jajamän!

Förresten, alla svordomar genereras inte av elände, då man hört att Artur oväntat blivit farsa kan man ju välja med att reagera med "Å f*n" eller "nämenvarolit"

[J R Auk]

Ingen som tycker sig hur dessa kraftuttryck skapar identitet och grupptillhörighet?

Alltså hur man använder språket skapar igenkänning och markerar vilken "kultur" man kommer från. Så språket, och att flyta mellan olika termer, olika språkdräkter, är att ta plats i olika kulturer, anta olika identitet, enligt mig.

Svordomar får ju en särställning eftersom de inte direkt motiveras av något externt, de hänförs ju till oss själva. Det är ju jag som är "jävla skit" i relation till något, och inte det som är "jävla skit". Varför det är "bättre", eller rymmer mer potential, för att fånga de här identiteterna.