Avantgardet skrev:J R Auk skrev:CAUSTIX skrev:Det är därför jag just hänvisar till "apoteket" för att däri följa Derrida och se vad som händer. Man måste själv gå på stigen.
Då är det alltså en mystisk tradition? Tradition för att det är en aktivitet som delas i det kulturella rummet och mystisk för att den inte upplåter sig för kunskap genom beskrivning utan måste upplevas själv.
Nej det är ingen tradition överhuvudtaget.
Men det är ju ett arv? Jag satt och tänkte på att det var en dålig formulering som jag gjorde om varför jag ville kalla det för en tradition. Men ni har ju övertagit det från Derrida och Heidegger, i den mån man inbegriper
destruktionen i samma benämnande (dekonstruktion).
Jag kan köpa att
att dekonstruera (dvs aktiviteten när vi sysselsätter oss med den) inte är en tradition, som tex riten är det, eftersom det menas att inget tillförs som inte redan föreligger, det finns inget innehåll i dekonstruktion taget som en rit, men det är ju en tradititon att dekonstruera (dvs att anta sig aktiviteten). Utan att ha tagit del av den här idéströmningen som Derrida tas för att vara främsta företrädare för så hade du väl inte dekonstruerat texter?
Avantgardet skrev:Dekonstruktionen gör inga egna metafysiska antaganden, men du förutsätter redan här några. Om vi skulle köpa antagandet du gör (aletheia), så måste vi samtidigt fråga oss hur detta avtäckande är möjligt. Vi måste ju anta en avtäckandets möjlighet. Finns det då en avtäckningsmöjlighet som föregår det faktiska avtäckandet, eller avtäcker avtäckandet också avtäckningsmöjligheten? Avtäckandet måste självt avtäckas. Och vi ser att avtäckandets möjlighet i själva verket är en omöjlighet (i och med att det förutsätter just det som inte ännu medges) - en omöjlighet som gör avtäckandet möjligt.
Men nej, det är ingen metod, det är som Derrida säger, något alltid-redan inherent i textens arkitektur. Typ, annars har du förstått rätt. Du måste bara släppa det där "lost fatherland of thought" som du tyr dig till.
Där förklarar du det utmärkt. Jag lånade nämligen från Derrida, som talade om det i negativa termer, det jag lät följa efter kommateringen, (hans uttryck; to not neutralize what isnt natural [översatt från franska då så jag kan inte svara för det faktiska, utan bara vad jag tagit del av]) och skrev om det som jag gjorde.
Men det jag undrar är om man inte då kan göra en beskrivning, normera läsningen, på ett sätt som blir betecknande, positivt, av dekonstruktionen? Alltså, vi kunde till exempel säga då att dekonstruktion är en attityd där vi inte för in eller antar den metafysik som texten implicerar, eller kräver. Och att läsningen är denna applicerade attityd.
Vad du menar med "lost fatherland of thought" förstår jag dock inte. Jag tror ju inte att språket är historiskt på samma sätt som jag förstått dig tro det, jag hyser ju föreställningen om en internt upprättad logik för språket som meningsgivande av det.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno