Del 1.
Tittade snabbt igenom en text jag skrivit här i höstas. Nu när jag är här lite igen så minns/erkänner att jag är ganska paranoid och ängslig. Den egoistiska människan leds in i något (jag vet inte vad) eftersom man funderar på om andra, i omgivningen, också är paranoida och ängsliga, känslan är "väl" att det alltid varit så.
Hur som helst... jag är väl överdriven inom det här och vill därför förneka det för mig eller hur jag ska måla upp det. Tittade som sagt igenom ett stycke, vet att de flesta av mina inlägg ser väldigt lika ut, t.o.m min nuvarande närvaro (har bara mer ett "vittne" nu). Men.. det är som om jag hela tiden utgår ifrån mitt eget personliga jag i allt jag skrivit eller skriver. Vad är det som har hänt? Kan anse starkt att jag gått nedåt s.a.s de senaste åren. Detta är ett filosofiforum... kände mig på ett ett plan alltid "oskyldig" förut, och det gör jag väl fortfarande om det innebär "kärlek för människorna", men innan jag satt jag skrev saker på det sättet jag gjort, lindat in mig och funderat på om jag ska ta livet av mig eller inte, så hade jag också en "besatt"/desperat relation till sanning och identitet (som jag blandat ihop pga en slags dogmatism), fråga mig inte varför just nu. Jag kan visst påstå att jag "alltid varit psykotisk" men då går det djupare, och något som givetvis är "mitt jag" måste finna sig stödjande en större andlig/filosofisk undersökning.
Nej jag tycker inte det är speciellt pinsamt, jag är väldigt "liberal", och/men jag känner väldigt väldigt starkt, just nu (medicinering etc) att jag är fast i denna privata karusell, men mitt gamla spöke finns väl överallt.
-
Del 2.
Förut skulle jag nog börjat skriva om "opersonligheten" i allting, eftersom ingenting sitter ihop för mig men samtidigt är fragment till sin identitet. Alla upptäcker kanske att det känns lite "äckligt och besviket" (i synen på människorna som grupp) att definiera frånkoppling men man har väl inget annat val, kanske är det faktiskt exakt där dualiteten går ihop/upphör. Alltså, hur skulle saker kännas utan galenskap? Fattar nu att det är därför jag alltid sett just galenskap med rosa glasögon frånbörjan rent estetiskt/romantiskt -och det är därför människan har starka känslor för "konstighet", eftersom kärnan av galenskap i fast form är det som kastar skuggor på skönheten och samtidigt objektifierar skönhetens begrepp till upplösning, och därför "äger" det (i sin kontaktlöshet) något på ett abstrakt plan, man kan säga att de känslor av opersonlig kärlek vi har i vårt hjärta inte kan rubba sina mål, eller sin historia -men samtidigt står vi separerade ifrån det/den. Ande/materia -inkl själ. Någon som hänger med? Kontakt är alltid intelligens, perversion är att deklarera mening.
Anna Sara's galenskap ("jaget" som handikapp)
Moderator: Moderatorgruppen
Jag skriver eftersom jag har tappat kontakt och därför har jag blivit sjuk.
Men....
Varför faller vi offer för tron s.a.s på att vi kan uttrycka våra känslor som samtidigt göra det?
Fråga:
Blir känslorna/tankarna för djupa för att uttrycka och dela när de mentala strukturerna samtidigt vittrar sönder kan man bli rädd för att "gå in i en psykos" (men man kanske bara är rädd för att bli galen) -allting är oftast uppbyggt på vad andra förväntar samtidigt som man "går sin egen väg": vad avgör om man transformerar rädslan och utvecklas vs. att bli verkligt psykiskt sjuk? Är allt bara "rädsla eller kärlek" eller..?
-
Det finns en annan idé också som handlar om självrelationen när allting alltid har varit fladdrigt av "kärlek" och sökande efter "handen". Man kan säkert "verkligen göra en dedikation" på ett oväntat sätt. Menar att det bara finns ett sätt att lämna allt på.
Man kanske inte behöver bry sig om något eftersom det kanske är instinktivt och bara är.
Men....
Varför faller vi offer för tron s.a.s på att vi kan uttrycka våra känslor som samtidigt göra det?
Fråga:
Blir känslorna/tankarna för djupa för att uttrycka och dela när de mentala strukturerna samtidigt vittrar sönder kan man bli rädd för att "gå in i en psykos" (men man kanske bara är rädd för att bli galen) -allting är oftast uppbyggt på vad andra förväntar samtidigt som man "går sin egen väg": vad avgör om man transformerar rädslan och utvecklas vs. att bli verkligt psykiskt sjuk? Är allt bara "rädsla eller kärlek" eller..?
-
Det finns en annan idé också som handlar om självrelationen när allting alltid har varit fladdrigt av "kärlek" och sökande efter "handen". Man kan säkert "verkligen göra en dedikation" på ett oväntat sätt. Menar att det bara finns ett sätt att lämna allt på.
Man kanske inte behöver bry sig om något eftersom det kanske är instinktivt och bara är.
Anna Sara:
Jag tycker du skriver klarare och klarare, en enorm utveckling.
Det jag menar är att du verkar hitta nya sätt att relatera till det du söker.
En sak jag funderat på, är att jag tror människans största drivkrafter är längtan och rädsla. Längtan är för mig, borde en andlig längtan och en jordisk. För min är den andliga längtan starka sammanknippat med en längtan efter ett möte med Gud, och ett söktande efter en "universiell etik".
Den jordiska längtan är starkt sammanknippat med en längtan med ett sexuellt möte en människa, detta är mer estetiskt laddat hos mig - mina sexuella fetisher handlar mycket om att se min partner bunden och underkastad mig, osv.
Jag tror att du, jag och johannes, alla söker något andligt, en slags essens. Men samtidigt så märker jag att både mitt och ditt förhållningsätt/relation till detta utvecklas, och det.
Det andliga var för mig ett sökande efter extremera, polariseringen, för att hitta verklighetens gränser, s.a.s. "ramen" för verkligheten, kallar det även för "djupet", eller "etiken".
Nu har jag mer övergått till ett sökande efter "innehållet", eller "ytan" eller "estetiken". Jag är mycker mer lekfull nu, jag kan pendla mellan helgonlik anspråkslöshet/ödmjukhet och sataniskt/psykotisk anspråksfullhet.
Det är en lek mellan vad andra ser/vet och vad de inte vet, en slags "titt-ut" lek.
Jag åkte tunnelbana här om dagen, då lekte jag tittut med några barn, de har ingen "integritet", dvs ingen distans till sig själva (och där igenom andra), vilket gör att de är naturigt kontaktsökande. Lekte samma lek med vuxna, men vuxna har lager på lager av "integritet" (denna integritet är dock ofta en blandning mellan omedveten och medvetna val) vilket resulterar i att vuxna ofta blir änsliga när jag leker detta med dem.
Jag tycker du skriver klarare och klarare, en enorm utveckling.
Det jag menar är att du verkar hitta nya sätt att relatera till det du söker.
En sak jag funderat på, är att jag tror människans största drivkrafter är längtan och rädsla. Längtan är för mig, borde en andlig längtan och en jordisk. För min är den andliga längtan starka sammanknippat med en längtan efter ett möte med Gud, och ett söktande efter en "universiell etik".
Den jordiska längtan är starkt sammanknippat med en längtan med ett sexuellt möte en människa, detta är mer estetiskt laddat hos mig - mina sexuella fetisher handlar mycket om att se min partner bunden och underkastad mig, osv.
Jag tror att du, jag och johannes, alla söker något andligt, en slags essens. Men samtidigt så märker jag att både mitt och ditt förhållningsätt/relation till detta utvecklas, och det.
Det andliga var för mig ett sökande efter extremera, polariseringen, för att hitta verklighetens gränser, s.a.s. "ramen" för verkligheten, kallar det även för "djupet", eller "etiken".
Nu har jag mer övergått till ett sökande efter "innehållet", eller "ytan" eller "estetiken". Jag är mycker mer lekfull nu, jag kan pendla mellan helgonlik anspråkslöshet/ödmjukhet och sataniskt/psykotisk anspråksfullhet.
Det är en lek mellan vad andra ser/vet och vad de inte vet, en slags "titt-ut" lek.
Jag åkte tunnelbana här om dagen, då lekte jag tittut med några barn, de har ingen "integritet", dvs ingen distans till sig själva (och där igenom andra), vilket gör att de är naturigt kontaktsökande. Lekte samma lek med vuxna, men vuxna har lager på lager av "integritet" (denna integritet är dock ofta en blandning mellan omedveten och medvetna val) vilket resulterar i att vuxna ofta blir änsliga när jag leker detta med dem.
Den andliga och jordiska längtan har länge varit samma sak för mig!
Om vi använder definitionerna anden och kroppen så handlar detta mer om individuell närvaro (källan av gud) -vår närvaro (som vi själva inte kan ta i) är förstås "vårt liv". Den estetiska uppgiften handlar om att söka sin identitet i nya (mer avancerade) kollektiva identiteter, människor vill instinktivt bli räddade att perfekta ideal även om vi inte medvetet strävar efter det, och det finns en mening med att komma överens med kroppen.
Så känner jag. Alltså jag fattar vad du menar, men sen kan man ytterligare dela upp det jordiska och andliga och två delar, och det sammanfogar dem, vi menar samma sak. Känner en enorm alienation (på det estetiska identitetssökande planet, som mycket är mentalt) dock. Jag vill göra något helt nytt, jag har alltid känt att jag "i slutet kommer såra någon" genom min envishet med avslut, saker handlar väl om att bli mer balanserad.
Om vi använder definitionerna anden och kroppen så handlar detta mer om individuell närvaro (källan av gud) -vår närvaro (som vi själva inte kan ta i) är förstås "vårt liv". Den estetiska uppgiften handlar om att söka sin identitet i nya (mer avancerade) kollektiva identiteter, människor vill instinktivt bli räddade att perfekta ideal även om vi inte medvetet strävar efter det, och det finns en mening med att komma överens med kroppen.
Så känner jag. Alltså jag fattar vad du menar, men sen kan man ytterligare dela upp det jordiska och andliga och två delar, och det sammanfogar dem, vi menar samma sak. Känner en enorm alienation (på det estetiska identitetssökande planet, som mycket är mentalt) dock. Jag vill göra något helt nytt, jag har alltid känt att jag "i slutet kommer såra någon" genom min envishet med avslut, saker handlar väl om att bli mer balanserad.
För mig är anden synonymt med intryck/in-spiration och det jordsliga med uttryck/exp-ression.
Det andliga är det gräslösa, det jordliga är det definierade.
Dansen är för mig ett uttrycksätt, att gestalta mötet.
Andra möten, från andligt till jordsligt:
Religiösa möten -> Intelektuella möten -> Sexuella möten.
Det andliga är det gräslösa, det jordliga är det definierade.
Dansen är för mig ett uttrycksätt, att gestalta mötet.
Andra möten, från andligt till jordsligt:
Religiösa möten -> Intelektuella möten -> Sexuella möten.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster