Inmålad, förvirrad, "öppen"

[Holodeep]

----> SKIT I vem jag är!!



"Gjorde slut" med min pojkvän idag, vi har båda autistiska problem och kan inte "mötas". Vi har klängt på varandra utan självrespekt i 5 år ca... Orkar inte förklara känslan det är för komplext.

Okej, jag är sjuk, men det är en bra utgångspunkt för att leda med kravlös andeauktoritet inför det som inte är vår verklighet utan vårt förvirringstillstånd.

Alltså... det här är väldigt labilt, men jag mår bra av att se mig själv som den jag är.. Vi är "isolerade" i identiska spegelbudskap/händelser/uttryck men för intensiva/dominanta vilket är en slags sjukdom, att istället "avsäga" sig sin egen identitet.

Skulle vilja förklara. Det är väldigt mycket sjukdom i det här nu men jag bryr mig inte om att tycka det är pinsamt..

I alla fall... efter vi hade skapat ett nytt kontrakt (lämna varandra) så kände JAG en "starkare närvaro".. en mer "utmejslad innebörd av mig själv", renare och starkare konturer och känslan av att strukturerna kommer återhämta sig i mig... och allt det här var gåvan av identifikation med honom, som jag aldrig accepterat (även om den var helt positiv)... förens nu. (Jag vill inte slänga bort denna för en gång -sanna, frihet, vi har alltid haft problem, med varandra som oss själva och både och). Insåg verkligen att jag skulle levt ett helt annat liv, de senaste åren... om vi inte mekaniskt överfört våra smärtor på varandras trygghetsbehov.. men att detta var bra och sådär och att jag kunde leva närmare mig själv och mina känslor nu..


Alltså... relationen har alltid varit statisk (ältande/jämförande av personlig labilitet, spegelidentiter frånkopplade men utan urskiljning)... kärleken som sin egen i oss själva, som andligt sökande, finns redan, det är "extrem-sinnligt"... Vi har inte praktiskt sett valt att ha ett "förhållande" förens de sista månaderna, men vi har inte träffats så mycket bara planerat att jag skulle flytta hit som jag gjorde i måndags....



Problemet:

Jag har aldrig känt mig fri att älska under de sista åren med oförlösta spänningar, men har aldrig sett det klart... vi har försökt avsluta vänskapen tidigare eftersom vi bevarar och kristallierar varandras psyksjukdom, totalt infantilt meningskapande... (Även varit rädd för honom pga hot och moderskomplex tidigare men är till 0% det nu, alltså rent praktisk när det gäller min integritet osv).

Han mår inte bra, långvarig depression etc... som jag... med själviska ofaser..

Kunde bara skrivit detta: Han sa senare sen ikväll att han skulle avsluta detta genom att ta sitt liv om några dagar, han satt och skakade starkt i dödsångest. Han har försökt ta livet en gång för 3 år sen, och planerat det någon mer gång. Kom med ett förslag, har lite pengar över.... så vi planerar nu att dra ur landet, vi har pratat om det tidigare. Känner att jag måste ordna intimiteten perfekt nu, det är bra men jag känner att jag tagit på mig för mycket skuld.. VAD SKA JAG "GÖRA"..?!



Mvh

[Holodeep]

Jag kände att allt "tog ett stort kliv" som relation sen vi blev förvirrade tidigare idag, och vi är lika labilia. Jag har alltid haft svårt att vara mig själv och försökt kommunicera det passivt hela tiden vilket också lett till egna självmordstankar tidigare....

[Holodeep]

Jag överdriver inte överhuvudtaget by the way.

[Holodeep]

Bra sex (för honom) men helt oförlöst 2/alla gånger sen i måndags/flyttat hit, eftersom vi är arga på varandra, dvs dåligt. Vill transcendera detta, men kan inte välja.

[Holodeep]

Alltså jag orkar inte.....

[Holodeep]

Är det något allvarligt fel på honom? Eller mig?


Det var jag som började berätta helt öppet och genuint om hur jag känner, jag är inte kär fast jag känt sånt spontant tidigare. Men det är en annan sorts kärlek, en öm och idealistisk/facistisk kärlek. Han har en omogen emotionell utveckling och bl a en "typisk" upphakning i "språkets alienation" av stolthet. Då börjar jag undra vad fan jag håller på med, men jag är inte perfekt. Jag har aldrig egentligen, kunnat planera mitt liv, jag skapar seriösa överreaktioner inför saker som jag hela tiden vill börja eller avsluta, och känner samtidigt hela tiden ett balansbehov av kompromisser, vilket gör allt suddigt.. och min individualitet kommer inte fram i ljuset.

Känner sen igår att jag mår "emotionellt bättre"..... jag fattar inte vad han har för "sjukdom" som gör att han inte kan "leva i systemet", det kanske låter grovt just nu men han har aldrig släppt in något förutom bakom ridån vilket kan uttrycker i ett beroende, en idolisering av mig.



Innan han kom på att han skulle ta livet av sig.. hade vi blivit lite renare mot oss själva.. han sa precis samma sak som han sagt tidigare i vår relation när jag eller vi båda har försökt avsluta den, att: "-vi kan höras av om ett år eller så"... Mådde skitdåligt när han sa så här förut.. kanske hände detta 5 gånger, och brukade få känslomässiga mail eller sms hänsynslöst.... en gång gjorde jag samma sak, och jag har alltid följt med flödet på det sättet och gett med mig hela tiden... Kan inte distansera mig, min närvaro blir meningslös..


Jag älskar honom men vet inte om det "finns i verkligheten"... bevisligen blir jag sjuk.... Det har blivit så här med kanske en handfull människor jag romantiskt intresserats av i mitt tvångsmässiga sökande efter slut och befrielse... jag inser att jag inlett cykeln av allting det här totalt mentalt rent "slumpmässigt", och kraven för att "ta ner" denna kärlek på jorden visar sig alltid för höga, och jag känner istället en kravlös oberoende känsla av stark kärlek inför dessa personer och jag bryr mig inte längre... jag kan inte uttrycka sanningen utan "gör bort mig" relativt, men det handlar bara om att se hur jag kan visa att det handlar om att människan ska känna sig accepterad, eftersom livet ser ut såhär. Det handlar om att lära mig uttrycka kärlek och lösa upp min övertygande depression, de starka strukturerna i sinnet.

Jaha, jaja...



Är någon förlorad innan försöket?

När ska min sjuka vän eller min pojkvän få den uppmärksamhet jag fått som inte är lika viktig för mig längre?


Kände sen igår en ny tillit till kärleken i detta möte, om återfödelse, ser hur den avbildas i närvaron där den nu är omedveten.... jag kan inte bara lämna det till det öde som symboliserar det liv han INTE kan klara av/rädda "själv"...

Vad är det för fel på människan?

[Skogsälvan]

Oj, så svårt du har det  :cry: . Vad vill du innerst inne - leva med eller utan honom? Har ni övervägt parterapi?

[Holodeep]

Situationen är ju lite speciell.. Och det finns inget mellanregister i det här valet. Man behöver inte se det personligt.

Känner mig väldigt nervös men helt lugn, jag vill inte göra om mina misstag. Om jag skapar dunkla flyktvägar i samma känsla igen, vad ska jag göra då -tro på det, eller reagera på tecknet på något sätt men genom vad, eftersom det är såhär?

Jag kände mitt eget liv fladdra förbi här, när jag klarade upp situationen i början igår, har aldrig känt det -är jag verkligen värdig mot mig själv?


Är jag en sociopat?

Jag är överkänslig.


Det här är en hemlig anv föresten.



Han vill resa med mig nu i alla fall. Jag vet inte vad jag håller på med.

[Skogsälvan]

Resa bort löser sällan befintliga problem, problemen följer med. Kanske man glömmer bort dem en stund på en sandstrand med en campari i handen i solnedgången. Men ni har ju djuplodade problem, både du och han enskilt och i symbios. Jag vill egentligen inte säga för mycket, eftersom jag är för dåligt insatt i er verklighet/vardag, men jag vill uttrycka min sympati. Det är alltid bra att prata eller skriva om problemen. Kram!

[Avantgardet]

Ring psyket. Få honom tvångsintagen (det går eftersom han hotat att ta sitt liv). Sen chillar du för dig själv med lite vin och bara slappnar av. Han får lugnande på psyket och kan vila där. Mitt tips, ta det för vad det är värt.

[CAUSTIX]

Du säger att ni båda har "autistiska problem" och "varandras psyksjukdom" Talar vi om riktiga dignoser eller om nån sorts självdiagnostisering från din/eran sida?

Vilken/vilka diagnoser har du / ni?

[Holodeep]

Diagnos-er ja, Aspergers syndrom, men jag tänkte inte på det förut.

[Zokrates]

----> SKIT I vem jag är!!

"*gäsp*... lite människor hit eller dit spelar väll ingen roll?"

För att citera en annan forumist som påminner om dig.

Fråga, varför väljer ni de svåra fallen att bli ihop med när det finns fullt av ensamma ytterst enkla människor? Är ni självplågare?

Sedan är det enligt min erfarenhet aldrig en lyckad kombination att välja en partner som är för lik en själv. Mitt råd är enkelt, separera.

[Holodeep]

Asperger handlar om "spegelidentiteten".. jag börjar känna kravlöshet inför livets komplexitet när jag funderar på det...


Satt och pratade med min partner idag om min rädsla för att förlora något "i" honom som jag inte kan urskilja... Frågade honom vad det är han vill åt.. han ger ungefär en bild inför omgivningen av att ha "naiva drömmar", jag kastar också bort mitt liv pga naricissism, men jag har vidrört bekräftelser av den drömmen.. om mänsklig gemenskap. Insåg att jag vill förstå mina känslor, jag söker "nådet" att "vilja bara vara människa", dvs känna friheten att förändra känsloras mål jämf med offentliga fantasier och tidigare övertygelser -hela mitt liv går ut på en tvångsmässig och desillusorisk "buddhistisk fascism".

Vi är "felvända" och därför extremt passivistiskt attraherade till varandra, men det är också "allt".

Hittade ett humoristisk kriterium för diagnosen när jag googlade på den nyligen föresten:

3. ”Socialt obesjungen hjälte” med tillitsfull optimism som utmärkande egenskap: faller ofta offer för andras sociala brister, men är ändå orubblig i sin tro att det går att finna en verklig vän

http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... index.html


Har känt en viss begeistrade stolthet när jag läst igenom mycket om autismen men det är väl jämförbart med att njuta av egen kvinnlig tillhörighet, så...

Det handlar om kärlek, även om "allt strålar ifrån alla håll" så antar jag att detta för mig handlar om neutraliserad relativitet baserad på "oavslutade stationer" i hemmiljön, bl a de två föräldrarna. En traumatiserad svartsjuk modersrelation, med ett enormt närhetssökande efter den far som "inte finns där" med den högra hjärnhalvans idealistiska mentala föreningskoncept av de två auktoriteterna igen, på en helt annan sida av verkligheten. Att sitta och tänka är väl det värsta jag kan göra, alla saker är samma sak och jag ser ingen skillnad egentligen...



Börjar förstå att jag inte förstår mitt lidande. För några år sen tänkte jag att lidandet i sig själv var att förstå lidande utan att få ett svar.


Pinsamt föresten med stoltheten jag kände, vill inte att ni ska få fel intryck bara.

[Holodeep]

----> SKIT I vem jag är!!

"*gäsp*... lite människor hit eller dit spelar väll ingen roll?"

För att citera en annan forumist som påminner om dig.

Fråga, varför väljer ni de svåra fallen att bli ihop med när det finns fullt av ensamma ytterst enkla människor? Är ni självplågare?

Sedan är det enligt min erfarenhet aldrig en lyckad kombination att välja en partner som är för lik en själv. Mitt råd är enkelt, separera.

Alltså ibland tycker jag att jag är bättre än andra människor. Eller jag vet att jag säljer min själ för att provocera -men är det inte något alla människor upplever?