Läsa Kant. Var börja?

Moderator: Moderatorgruppen

Symfoni Nummer Tre
Inlägg: 3
Blev medlem: 11 mar 2010 15:24

Läsa Kant. Var börja?

Inläggav Symfoni Nummer Tre » 11 mar 2010 15:46

Hej alla glada!

Jag önskar att bekanta mig med Immanuel Kants filosofi och skulle vilja ha tips om nybörjare-litteratur i ämnet. Kom över Kritik av det praktiska förnuftet och tyckte att den var en svårknäckt nöt( gav upp efter 20 sidor). Nu vill jag helst slippa läsa Kant hela våren och undrar om man kan fuska sig förbi den 800 sidor feta Kritik av det rena förnuftet och få någon slags sammanfattning av den, för att sedan jobba vidare med två andra Kritikerna. Jag är så ruskigt nyfiken på hans tredje Kritik som behandlar estetiken, men den känns helt onåbar utan förkunskaper i Kant-land. Eller har jag fel?

Är Prolegomena en lättbegriplig sammanfattning av Kritik av det rena förnuftet ?

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 11 mar 2010 16:57

Den är en lättfattlig kritik nr 2. Grundläggning av sedernas metafysik.

Att summera Kant.

Tja intresserar man sig inte för detaljerna så är det inte så svårt.

Världen framträder genom tid och rum, som inte är något i sig själva. De är scenen som vi skapar för att lägga våra sinnesförnimmelser i. Detta att vi skapar scenen gör att vi kan förstå metafysiken, vilket är förståelsen a priori om vår förståelse. A priori är före erfarenheten. Så metafysik är det som föregår erfarenheten, det som krävs för den.

Erfarenheten ordnas efter kategorier. Dessa är i princip de samma som Aristoteles. De bestämmer framträdelsen. Tinget i sig som fenomen för oss. Kategorierna är enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet. Efter dessa kategorier ordnas tingen.

Tinget i sig stipulerar, att precis som du har en förrangsställning till dig själv över andra, du kan se andra men inte se dem som du ser dig, så har alla ting ett likadant förhållande till sig. Fast på din sida. Dvs det du ser om dem är så som du ser andra personer, du ser aldrig saker som de är i sig, i dess ting i sig. Du ser dem som de är för dig. De är fenomen för dig. De är inte ting i sig för dig.

Så det viktigaste är att vi simulerar verkligheten och att denna simulering beror på vad vi har utrustats, i vår form som människor, med för att simulera. Därför behöver vi inte vara skeptiska rent igenom utan fenomenen är något vi kan ha vetskap om.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Symfoni Nummer Tre
Inlägg: 3
Blev medlem: 11 mar 2010 15:24

Inläggav Symfoni Nummer Tre » 11 mar 2010 18:42

J R Auk skrev:Den är en lättfattlig kritik nr 2. Grundläggning av sedernas metafysik.

Att summera Kant.

Tja intresserar man sig inte för detaljerna så är det inte så svårt.

Världen framträder genom tid och rum, som inte är något i sig själva. De är scenen som vi skapar för att lägga våra sinnesförnimmelser i. Detta att vi skapar scenen gör att vi kan förstå metafysiken, vilket är förståelsen a priori om vår förståelse. A priori är före erfarenheten. Så metafysik är det som föregår erfarenheten, det som krävs för den.

Erfarenheten ordnas efter kategorier. Dessa är i princip de samma som Aristoteles. De bestämmer framträdelsen. Tinget i sig som fenomen för oss. Kategorierna är enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet. Efter dessa kategorier ordnas tingen.

Tinget i sig stipulerar, att precis som du har en förrangsställning till dig själv över andra, du kan se andra men inte se dem som du ser dig, så har alla ting ett likadant förhållande till sig. Fast på din sida. Dvs det du ser om dem är så som du ser andra personer, du ser aldrig saker som de är i sig, i dess ting i sig. Du ser dem som de är för dig. De är fenomen för dig. De är inte ting i sig för dig.

Så det viktigaste är att vi simulerar verkligheten och att denna simulering beror på vad vi har utrustats, i vår form som människor, med för att simulera. Därför behöver vi inte vara skeptiska rent igenom utan fenomenen är något vi kan ha vetskap om.


Så du rekommenderar mig att läsa Grundläggning av sedernas metafysik framför Kritik av det praktiska förnuftet? Förstår man den utan att ha läst Kritik av det rena förnuftet? Man måste väl förstå hans kunskapsteori innan man kan förstå hans moralfilosofi och estetik? Jag kanske är  trög men jag greppar inte riktigt hans kunskapsteori än: varför är rum-tidscenen nödvändigtvis en overklig åskådningsform?, varför är det meningsfullt att ens tala om tinget i sig, något som vi aldrig kan få reda på?, hur förhåller sig människans fenomenvärld till tinget i sig, är de nästan lika eller totalt olika?   Ja, här märker du pinsamt tydligt min begränsade förståelse av Kant.
Tack för din Kant-sammanfattning.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 12 mar 2010 17:36

Symfoni Nummer Tre skrev:
J R Auk skrev:Den är en lättfattlig kritik nr 2. Grundläggning av sedernas metafysik.

Att summera Kant.

Tja intresserar man sig inte för detaljerna så är det inte så svårt.

Världen framträder genom tid och rum, som inte är något i sig själva. De är scenen som vi skapar för att lägga våra sinnesförnimmelser i. Detta att vi skapar scenen gör att vi kan förstå metafysiken, vilket är förståelsen a priori om vår förståelse. A priori är före erfarenheten. Så metafysik är det som föregår erfarenheten, det som krävs för den.

Erfarenheten ordnas efter kategorier. Dessa är i princip de samma som Aristoteles. De bestämmer framträdelsen. Tinget i sig som fenomen för oss. Kategorierna är enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet. Efter dessa kategorier ordnas tingen.

Tinget i sig stipulerar, att precis som du har en förrangsställning till dig själv över andra, du kan se andra men inte se dem som du ser dig, så har alla ting ett likadant förhållande till sig. Fast på din sida. Dvs det du ser om dem är så som du ser andra personer, du ser aldrig saker som de är i sig, i dess ting i sig. Du ser dem som de är för dig. De är fenomen för dig. De är inte ting i sig för dig.

Så det viktigaste är att vi simulerar verkligheten och att denna simulering beror på vad vi har utrustats, i vår form som människor, med för att simulera. Därför behöver vi inte vara skeptiska rent igenom utan fenomenen är något vi kan ha vetskap om.


Så du rekommenderar mig att läsa Grundläggning av sedernas metafysik framför Kritik av det praktiska förnuftet? Förstår man den utan att ha läst Kritik av det rena förnuftet? Man måste väl förstå hans kunskapsteori innan man kan förstå hans moralfilosofi och estetik? Jag kanske är  trög men jag greppar inte riktigt hans kunskapsteori än: varför är rum-tidscenen nödvändigtvis en overklig åskådningsform?, varför är det meningsfullt att ens tala om tinget i sig, något som vi aldrig kan få reda på?, hur förhåller sig människans fenomenvärld till tinget i sig, är de nästan lika eller totalt olika?   Ja, här märker du pinsamt tydligt min begränsade förståelse av Kant.
Tack för din Kant-sammanfattning.


Nej jag tycker att du skall läsa kritiken. Var en annan här på forumet, Metafysikern, som ville läsa ett par sidor per dag och sedan diskutera. Jag sa då att jag är lite intresserad av det. Så leta den tråden så kanske vi kan få igång något.

Kunskapsteorin är inte direkt behövlig för moralteorin. Kritik av den rena omdömeskraften har jag inte läst.

Tinget i sig är egentligen bara behövligt för att undvika solipsismen, eller den rena idealismen. Vore det inte så att fenomenen kom från ett ting i sig och vi behöll systemet som Kant stipulerar i övrigt så vore det en idealism och inte en transcendental idealism.

Jag läser Kant som en som antar en realism, motsatsen till idealism, men vill poängtera att framträdelsen av världen för oss som något ideellt. Den ontologiska världen beror inte på oss, men världen som den framträder för oss beror på oss.

Detta med hur fenomen förhåller sig till tinget i sig är obskyrt. Jag kan inte direkt ge något svar på det. Det jag kan säga är väl att det finns hänvisningar till att fenomenen är fungerande som representation av tinget i sig. Men det är dubbelt, det hänvisas till att fenomenet är en "bra" representation av tinget i sig för oss, samtidigt som man säger att tinget i sig inte upplåter sig för oss att veta något om. Så detta att fenomenet representerar tinget i sig bra är något som han söker visa oss utan att vi egentligen tar med detta ting i sig som representeras i omdömet vi gör.

Sen trög för att man inte förstår hans kunskapsteori; tja då är jag inte allt för snabb heller. :)
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Symfoni Nummer Tre
Inlägg: 3
Blev medlem: 11 mar 2010 15:24

Inläggav Symfoni Nummer Tre » 15 mar 2010 12:35

J R Auk skrev:
Symfoni Nummer Tre skrev:
J R Auk skrev:Den är en lättfattlig kritik nr 2. Grundläggning av sedernas metafysik.

Att summera Kant.

Tja intresserar man sig inte för detaljerna så är det inte så svårt.

Världen framträder genom tid och rum, som inte är något i sig själva. De är scenen som vi skapar för att lägga våra sinnesförnimmelser i. Detta att vi skapar scenen gör att vi kan förstå metafysiken, vilket är förståelsen a priori om vår förståelse. A priori är före erfarenheten. Så metafysik är det som föregår erfarenheten, det som krävs för den.

Erfarenheten ordnas efter kategorier. Dessa är i princip de samma som Aristoteles. De bestämmer framträdelsen. Tinget i sig som fenomen för oss. Kategorierna är enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet. Efter dessa kategorier ordnas tingen.

Tinget i sig stipulerar, att precis som du har en förrangsställning till dig själv över andra, du kan se andra men inte se dem som du ser dig, så har alla ting ett likadant förhållande till sig. Fast på din sida. Dvs det du ser om dem är så som du ser andra personer, du ser aldrig saker som de är i sig, i dess ting i sig. Du ser dem som de är för dig. De är fenomen för dig. De är inte ting i sig för dig.

Så det viktigaste är att vi simulerar verkligheten och att denna simulering beror på vad vi har utrustats, i vår form som människor, med för att simulera. Därför behöver vi inte vara skeptiska rent igenom utan fenomenen är något vi kan ha vetskap om.


Så du rekommenderar mig att läsa Grundläggning av sedernas metafysik framför Kritik av det praktiska förnuftet? Förstår man den utan att ha läst Kritik av det rena förnuftet? Man måste väl förstå hans kunskapsteori innan man kan förstå hans moralfilosofi och estetik? Jag kanske är  trög men jag greppar inte riktigt hans kunskapsteori än: varför är rum-tidscenen nödvändigtvis en overklig åskådningsform?, varför är det meningsfullt att ens tala om tinget i sig, något som vi aldrig kan få reda på?, hur förhåller sig människans fenomenvärld till tinget i sig, är de nästan lika eller totalt olika?   Ja, här märker du pinsamt tydligt min begränsade förståelse av Kant.
Tack för din Kant-sammanfattning.


Nej jag tycker att du skall läsa kritiken. Var en annan här på forumet, Metafysikern, som ville läsa ett par sidor per dag och sedan diskutera. Jag sa då att jag är lite intresserad av det. Så leta den tråden så kanske vi kan få igång något.

Kunskapsteorin är inte direkt behövlig för moralteorin. Kritik av den rena omdömeskraften har jag inte läst.

Tinget i sig är egentligen bara behövligt för att undvika solipsismen, eller den rena idealismen. Vore det inte så att fenomenen kom från ett ting i sig och vi behöll systemet som Kant stipulerar i övrigt så vore det en idealism och inte en transcendental idealism.

Jag läser Kant som en som antar en realism, motsatsen till idealism, men vill poängtera att framträdelsen av världen för oss som något ideellt. Den ontologiska världen beror inte på oss, men världen som den framträder för oss beror på oss.

Detta med hur fenomen förhåller sig till tinget i sig är obskyrt. Jag kan inte direkt ge något svar på det. Det jag kan säga är väl att det finns hänvisningar till att fenomenen är fungerande som representation av tinget i sig. Men det är dubbelt, det hänvisas till att fenomenet är en "bra" representation av tinget i sig för oss, samtidigt som man säger att tinget i sig inte upplåter sig för oss att veta något om. Så detta att fenomenet representerar tinget i sig bra är något som han söker visa oss utan att vi egentligen tar med detta ting i sig som representeras i omdömet vi gör.

Sen trög för att man inte förstår hans kunskapsteori; tja då är jag inte allt för snabb heller. :)


Jag är gärna med på en gemensam Kant-läsning. Vilken bok tycker du(ni?)att vi i så fall ska läsa? Jag har börjat läsa Kritik av det praktiska förnuftet(igen) och tycker att jag förstår den mycket bättre nu, efter dina förklarande inlägg om kunskapsteorin. Nu känner jag mig redo att hoppa i Kant-floden!  :)


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 28 och 0 gäster