Substans har oftast genom den filosofiska traditionen tagits som det som möjliggör predikatet att tillhöra subjektet. Subjektet antas därmed vara en substans. Subjektet betecknar dock med nödvändighet föremålet vi talar, omtalar, när vi anger predikat. Så subjektet kräver inte någon substans analytiskt. Subjekt kan både tas som det som möjliggör talet om predikat eller som det som möjliggörs att tala om genom predikaten.
Hume är den mig veterligen som kritiserar det äldre substansbegreppet och leder oss in på ett nytt begrepp.
"Vi äger därför inget begrepp om substans såsom skilt från en samling av enskilda egenskaper och ej heller inlägger vi däri någon annan betydelse, när vi talar eller resonerar därom. ...Föreställningen om substans... är inget annat än en samling av enkla idéer, förenade av fantasin samt med ett särskilt namn, medels vilket vi antingen hos oss själva eller hos andra kunna åter framkalla denna samling."
Så låter det när Hume förklarar sin kritik av det äldre begreppet och söker stifta ett nytt.
Personligen är det substansbegreppet det som jag själv sympatiserar med.
Det jag undrar är vad som kan tänkas rättfärdiga det äldre bruket, där substansen är subjeketet som möjliggör predikaten?
För att ytterligare exemplifiera skillnaderna.
Det äldre begreppet anger att något bevaras över tid och genom olika tillskrivningar av predikat. Det är alltså en a temporal bestämning av föremålet. Det är vad som ger oss samma föremål, dess identitet, över tid. Den nyare begreppet anger istället att temporaliteten hos ett föremål ger oss substansen, och alltså något temporalt.
Här ser man också tydligt den empiriska grunden för normeringen av begreppet. Begreppet beror på erfarenheten och är inte ett rationellt begrepp som är oberoende erfarenhet. Vilket det vore om det gavs innan erfarenheten gav oss föremålet som substans. Jmfr substansen som det som ger oss föremålet.
Skillnaden som dessa begrepp ger oss är bland annat att förnimmelseakten, det perceptuella, är det som skapar identiteten snarare än att identiteten gör att vi kan förnimma något. Föremålet blir kontingent på förnimmelsen istället för essentiellt för denna. Enheten är en syntes hos betraktelsen framför en enhet som föregår betraktelsen.
Det nya begreppet är därmed inte lika brett. Det skeptiska tvivlet rör alltså även föremålet som sådant taget ontologiskt. Att det ens är en enhet framgår inte av att vi har ett substansbegrepp för det, att det är en samling predikat vid ett subjekt.
Beroende på vår ontologiska världsbild är 'substans' inte ens ett fundamentalontologiskt begrepp. Det är förnimmelsens ontologi men inte det förnumnas ontologi. Givet antagandena som leder till detta blir vi alltså fria från en fundamentalontologisk bestämning av föremålen som enhetliga i sig och detta blir något som beror.
Vill man ta sig för att konstruera en realistisk filosofi så ter sig alltså det nyare bruket vara föredömligt då det lämnar oss fria från antaganden om den ideella enheten som föregår sinnesförnimmelsen såväl som bryderiet av visa på hur den ideella enheten är reell.
Så vad har ni för inställning eller attityd till begreppet 'substans'? Hur definierar ni det?
Substans som sammanbindande eller sammanbundet
Moderator: Moderatorgruppen
Substans som sammanbindande eller sammanbundet
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Substanser är i grunden relationer mellan relationer. Partiklar är detta. Realtioner - som är av immateriell natur - är all materias, alla substansers grund. Det finns ingen nedre och övre gräns.
Så analyserad blir substansen både sammandande och sammanbunden.
Subjektet existerari kraft av sina relationer. Dess substans består av dess relationer (i grunden relationer mellan relatione).
Alla relationer skiftar över tid, vissa snabbt, andra är mer beständiga. De beständiga får oss att antaga att det finns särskilda mer eller mindre beständiga substanser.
Relationen mellan subjekt (viss relationsmängd) och objekt (annan viss realtionsmängd) möjliggör perception.
/Algotezza
Så analyserad blir substansen både sammandande och sammanbunden.
Subjektet existerari kraft av sina relationer. Dess substans består av dess relationer (i grunden relationer mellan relatione).
Alla relationer skiftar över tid, vissa snabbt, andra är mer beständiga. De beständiga får oss att antaga att det finns särskilda mer eller mindre beständiga substanser.
Relationen mellan subjekt (viss relationsmängd) och objekt (annan viss realtionsmängd) möjliggör perception.
/Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Förutsatt att allting inte är illusion & inget, som vissa religioner förespråkar, så har Algotezza beskrivit ett varande jag kan relatera till.
Substans är för mig just något man kan relatera till, ha en relation med - dvs något man kan uppfatta, något man kan benämna (tycka sig ha grepp om). En reell substans kunde att marken är hård. En imaginär substans är en abstraktion, dvs något som inte är konkret/reellt, dvs typ någonting som inte kan läggas i en wheelbarrow. Tex luft, en ide, eller något reellt's negation.
Ordet 'substans' ligger inte helt rätt i min mun.. Jag kan tillämpa det i min verklighet och begreppsvärld, men det är inte av det perspektiv jag närmat mig filosofi/verkligheten. Ovana. Kultur. Men relevant? Värt att vara relativ?
Om allting är flyktigt, liksom vi inte kan hålla kvar ett ögonblick, så känns det mer naturligt att basera sin upplevelse på relativitet och förändring. Även om marken aldrig försvinner från under våra fötter, kan vi inte stiga ned i samma flod två gånger.
Men, 'substans' kan användas i mer fast och bestående natur, om detta är vad man önskar, om detta är vad man efterfrågar. Säg tex i en värld av titlar och lagar, brott och straff. Det kan definitivt användas för att skapa vad som verkar vara en trygg omgivning. Om man säger något tillräckligt många gånger, så börjar man till slut tro på det. Upprepning är alla lärdomars moder. En upplevelse av trygghet. Om verkligheten förklaras vara stabil och trygg, bara i sakta förändring, och alltid under kontroll av människans planering, så kan detta accepteras. Vi vill alla ha makt, bla till att överleva... det är mänskligt, är naturligt.
Alltså, sammanbindande eller sammanbundet? Vilket av dem man 'själv' vill.
Substans är för mig just något man kan relatera till, ha en relation med - dvs något man kan uppfatta, något man kan benämna (tycka sig ha grepp om). En reell substans kunde att marken är hård. En imaginär substans är en abstraktion, dvs något som inte är konkret/reellt, dvs typ någonting som inte kan läggas i en wheelbarrow. Tex luft, en ide, eller något reellt's negation.
Ordet 'substans' ligger inte helt rätt i min mun.. Jag kan tillämpa det i min verklighet och begreppsvärld, men det är inte av det perspektiv jag närmat mig filosofi/verkligheten. Ovana. Kultur. Men relevant? Värt att vara relativ?
Om allting är flyktigt, liksom vi inte kan hålla kvar ett ögonblick, så känns det mer naturligt att basera sin upplevelse på relativitet och förändring. Även om marken aldrig försvinner från under våra fötter, kan vi inte stiga ned i samma flod två gånger.
Men, 'substans' kan användas i mer fast och bestående natur, om detta är vad man önskar, om detta är vad man efterfrågar. Säg tex i en värld av titlar och lagar, brott och straff. Det kan definitivt användas för att skapa vad som verkar vara en trygg omgivning. Om man säger något tillräckligt många gånger, så börjar man till slut tro på det. Upprepning är alla lärdomars moder. En upplevelse av trygghet. Om verkligheten förklaras vara stabil och trygg, bara i sakta förändring, och alltid under kontroll av människans planering, så kan detta accepteras. Vi vill alla ha makt, bla till att överleva... det är mänskligt, är naturligt.
Alltså, sammanbindande eller sammanbundet? Vilket av dem man 'själv' vill.
Det verkar inte som någon vill försvara det äldre begreppet. Har vi tagit steget fullt ut i den nya världen utan enheter för sig?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Algotezza skrev:Substanser är i grunden relationer mellan relationer. Partiklar är detta. Realtioner - som är av immateriell natur - är all materias, alla substansers grund. Det finns ingen nedre och övre gräns.
Så analyserad blir substansen både sammandande och sammanbunden.
Subjektet existerari kraft av sina relationer. Dess substans består av dess relationer (i grunden relationer mellan relatione).
Alla relationer skiftar över tid, vissa snabbt, andra är mer beständiga. De beständiga får oss att antaga att det finns särskilda mer eller mindre beständiga substanser.
Relationen mellan subjekt (viss relationsmängd) och objekt (annan viss realtionsmängd) möjliggör perception.
/Algotezza
Vad anför du som stöd för att substans är relationer mellan relationer? Hur argumenterar du för det?
Vad är de relationer som inte är substans som möjliggör att substans existerar som just relationen mellan dessa?
Du har ju två typer av relationer här, dels dessa primater, 'relationer'. Sen dessa konjunktionella 'relationer' (om utttrycket tillåts) som relaterar primaterna till varandra.
'Primat' eftersom det är vad 'substansen' är för annat för substansen, det är vad som möjliggör substans att ta formen av en konjunktion.
'Konjunktion' eftersom 'substans' här relaterar, aktualiserar, de två primaterna. Det är vad som binder samman primaterna i mer än dess delar.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 39 och 0 gäster