Utilitarism - indelning?

Moderator: Moderatorgruppen

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 09 apr 2010 13:42

Om moral är en gradfråga, vad avgör då till vilken grad vi skall tillskriva o-moralen.

Alltså, om det att uppfylla ett moraliskt krav, handla efter en etisk teori, är en gradfråga hur avgör vi då när graden av uppfyllnad är för låg respektive minsta möjliga för att vara moralisk?

Sen undrar jag också över det här "så bra som möjligt". Vad vore att agera "så bra som möjligt"?

Jag menar du inför den här definitionen av moral som en gradfråga för att undslippa det epistemologiska problemet med att veta vad som är absolut bäst. Du anför att det i ett fall när man skall söka uppfylla det absolut bästa föreligger ett hinder i att det kan ta en evinnerlig tid.

Är inte frågan om vad som är "så bra som möjligt" något som är utsatt för exakt samma problematik?

Alltså om jag tolkar dig så säger du;

"Bäst" är omöjligt att veta och måste betänkas till den grad att det fortfarande är värdefullt att göra det som "bäst" svarar mot. Därför gör vi "så bra som möjligt".

Och min fundering är:

Är inte "så bra som möjligt" något godtyckligt om det överhuvudtaget hjälper dig ur den första problematiken?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 11 apr 2010 21:35

J R Auk skrev:Om moral är en gradfråga, vad avgör då till vilken grad vi skall tillskriva o-moralen.

Alltså, om det att uppfylla ett moraliskt krav, handla efter en etisk teori, är en gradfråga hur avgör vi då när graden av uppfyllnad är för låg respektive minsta möjliga för att vara moralisk?


Det är också en gradfråga. Att fråga vad som är rätt och fel, moraliskt och omoraliskt, "alltför låg grad av moral" och "tillräckligt hög grad av moral", är som att fråga vad som är stora och små tal. Ska talet 0,0001 kallas litet, eller är det bara infinitesimaler som ska kallas små? Ska en googol kallas stor, eller är det bara oändligheter som ska kallas stora? Liksom det är en fördel att kalla tal för små och stora beroende på sammanhang enligt den underförstådda ungefärliga praxis som främjar vår kommunikation med varandra när vi vill säga något om tal, är det en fördel att kalla handlingar för rätt och fel enligt en liknande på kommunikation siktande modell.

Sen undrar jag också över det här "så bra som möjligt". Vad vore att agera "så bra som möjligt"?


Vem är det du förutsätter ska handla? Den serie handlingar som är det bästa möjliga du kan göra är med största säkerhet en annan serie handlingar än den serie handlingar som är det bästa möjliga jag kan göra, till exempel. Vem är den underförstådda agenten (den som ska handla) i din fråga? Och hurdan är den personens situation, personlighet, omgivning etc. Allt sådant kan påverka vad som är rätt svar på frågan "vad är det bästa möjliga den personen kan göra".

Innan du svarat på det, kan jag inte svara på din fråga, liksom en matematiker inte kan svara på frågan "hur stort är x?" utan att veta vad x i frågan "hur stort är x" syftar på.

Jag menar du inför den här definitionen av moral som en gradfråga för att undslippa det epistemologiska problemet med att veta vad som är absolut bäst.


Nej, jag inför inte något. Moral är en gradfråga. Och jag är heller inte ute efter att undslippa något. Att vi inte vet vad som är absolut bäst att göra, det är ett problem ingen av oss undslipper. Varför skulle då jag tro mig kunna undslippa det mer än någon annan?

Du anför att det i ett fall när man skall söka uppfylla det absolut bästa föreligger ett hinder i att det kan ta en evinnerlig tid.

Är inte frågan om vad som är "så bra som möjligt" något som är utsatt för exakt samma problematik?


Visst. Men det är alla människor. En livsstrategi med vilken alla viktiga beslut tar evig tid att fatta gör att inga viktiga beslut någonsin blir fattade, och är alltså en dålig livsstrategi. En livsstrategi med vilken alla viktiga beslut tar många miljarder år men inte en evighet att fatta, är nog också den en onödigt dålig livsstrategi. I andra ändan finns en annan gräns: om man fattar beslut om viktiga saker alltför snabbt, t.ex. alltid på max en tiondels sekund, blir det inte heller bra. Det optimala är nog någonstans mellan miljarder år och en tiondels sekund som betänketid per viktigt beslut. Var däremellan detta optimala är, det är olika för olika beslut, det är olika för olika beslutsfattare, det är olika för olika situationer, och det går aldrig att veta mer än väldigt ungefärligt, men det är nog bättre att gå på åtminstone den lilla kunskap man har om världen, när man fattar beslutet om hur länge man ska fundera innan man fattar beslut i en viktig fråga, än att hamna i någon av ovan nämnda ytterligheter.

Alltså om jag tolkar dig så säger du;

"Bäst" är omöjligt att veta och måste betänkas till den grad att det fortfarande är värdefullt att göra det som "bäst" svarar mot. Därför gör vi "så bra som möjligt".

Och min fundering är:

Är inte "så bra som möjligt" något godtyckligt om det överhuvudtaget hjälper dig ur den första problematiken?


Bara delvis. Godtycke, eller rättare sagt slump, behövs ibland, för ett optimalt beslutsfattande. Du kanske känner till historien om åsnan som fick syn på två exakt lika fina halmbalar, fick svårt att bestämma sig för vilken han först skulle hugga in på, stod och velade och velade och till slut dog av hunger. Ofta är ett helt godtyckligt, slumpartat beslut bättre än inget beslut alls. Det accepterar du säkert åtskilliga gånger i din vardag, och det accepterar utilitarister också i sina försök att utöva utilitarism. Ibland spelar även intuitionen in, så det är inte bara godtycke utan även intuition som avgör i de fall där det medvetna intellektet inte ensamt kan komma till något avgörande.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 12 apr 2010 08:39

Justin Case skrev:
J R Auk skrev:Om moral är en gradfråga, vad avgör då till vilken grad vi skall tillskriva o-moralen.

Alltså, om det att uppfylla ett moraliskt krav, handla efter en etisk teori, är en gradfråga hur avgör vi då när graden av uppfyllnad är för låg respektive minsta möjliga för att vara moralisk?


Det är också en gradfråga. Att fråga vad som är rätt och fel, moraliskt och omoraliskt, "alltför låg grad av moral" och "tillräckligt hög grad av moral", är som att fråga vad som är stora och små tal. Ska talet 0,0001 kallas litet, eller är det bara infinitesimaler som ska kallas små? Ska en googol kallas stor, eller är det bara oändligheter som ska kallas stora? Liksom det är en fördel att kalla tal för små och stora beroende på sammanhang enligt den underförstådda ungefärliga praxis som främjar vår kommunikation med varandra när vi vill säga något om tal, är det en fördel att kalla handlingar för rätt och fel enligt en liknande på kommunikation siktande modell.


Det är väl inte riktigt samma sak? Jag menar i det ena fallet så talar vi om något som vi tar hänsyn till i sig självt, ett handlande eller agerande. I det andra fallet tar vi hänsyn till något som enbart kan talas om relativt andra tal. Vi kan inte bedöma "stor" om något i sig, det är ett begrepp som tillskriver en relation till detta.

Vi kallar alltså googol stor relativt ett tal som betecknar en mindre enhet.

Vad är det som mindre gott moraliskt beteende skall svara mot? Det absolut bästa? Vad är det för ett värde som inte bara är värt i sin närvaro utan även i sin frånvaro?

Och vad händer med min moraliska fråga; hur skall jag agera?

Svaret blir; så bra som möjligt! ?

Och så fort jag kan tänka mig något sämre så vet jag att jag agerat gott. Och det jag sedan tar hänsyn till är hur mycket jag orkar fundera på saken, om jag tycker det är kul eller inte osv. Och så gör jag vad jag kände för kallar mitt agerande gott och lever lyckligt på andras mödor resten av livet?

Justin Case skrev:
Sen undrar jag också över det här "så bra som möjligt". Vad vore att agera "så bra som möjligt"?


Vem är det du förutsätter ska handla? Den serie handlingar som är det bästa möjliga du kan göra är med största säkerhet en annan serie handlingar än den serie handlingar som är det bästa möjliga jag kan göra, till exempel. Vem är den underförstådda agenten (den som ska handla) i din fråga? Och hurdan är den personens situation, personlighet, omgivning etc. Allt sådant kan påverka vad som är rätt svar på frågan "vad är det bästa möjliga den personen kan göra".

Innan du svarat på det, kan jag inte svara på din fråga, liksom en matematiker inte kan svara på frågan "hur stort är x?" utan att veta vad x i frågan "hur stort är x" syftar på.



Det har inget som helst att göra med vem som skall agera eller inte. Vad betyder "så bra som möjligt" allmängiltigt? Jag ber dig inte instantiera ett handlande som vore så bra som möjligt, jag ber dig beteckna principerna som kan ge ett agerande som är så gott som möjligt.

Jag tycker att du verkar hamna i samma epistemologiska absurditet som föreligger för den absoluta utilitarismen. Alltså hur skall jag kunna veta vad som är bäst. Här är fallet; hur kan jag veta vad som är, så bra som möjligt. (Jag tycker faktiskt inte att jag ser något som skiljer dem åt).

Justin Case skrev:
Jag menar du inför den här definitionen av moral som en gradfråga för att undslippa det epistemologiska problemet med att veta vad som är absolut bäst.


Nej, jag inför inte något. Moral är en gradfråga. Och jag är heller inte ute efter att undslippa något. Att vi inte vet vad som är absolut bäst att göra, det är ett problem ingen av oss undslipper. Varför skulle då jag tro mig kunna undslippa det mer än någon annan?


Du inför visst en definition här. Att du sedan hävdar att det är en korrekt symbolik för saker som de är är en annan sak.

Moral kan formuleras icke-konsekventialistiskt då har vi inte samma epistemologiska problem.

Det här är ett problem som främst drabbar konsekventialistiska teorier.

Det du söker undfly är den formulering av riktighetskriteriumet för utilitarism som många omhuldar där moraliskt är att göra bäst (som det finns skäl till att de formulerar i absoluta termer).

Jag tycker det verkar som om du vill att du skall kunna kalla dig god och moralisk lite oavsett vad du gör.

Justin Case skrev:
Du anför att det i ett fall när man skall söka uppfylla det absolut bästa föreligger ett hinder i att det kan ta en evinnerlig tid.

Är inte frågan om vad som är "så bra som möjligt" något som är utsatt för exakt samma problematik?


Visst. Men det är alla människor. En livsstrategi med vilken alla viktiga beslut tar evig tid att fatta gör att inga viktiga beslut någonsin blir fattade, och är alltså en dålig livsstrategi. En livsstrategi med vilken alla viktiga beslut tar många miljarder år men inte en evighet att fatta, är nog också den en onödigt dålig livsstrategi. I andra ändan finns en annan gräns: om man fattar beslut om viktiga saker alltför snabbt, t.ex. alltid på max en tiondels sekund, blir det inte heller bra. Det optimala är nog någonstans mellan miljarder år och en tiondels sekund som betänketid per viktigt beslut. Var däremellan detta optimala är, det är olika för olika beslut, det är olika för olika beslutsfattare, det är olika för olika situationer, och det går aldrig att veta mer än väldigt ungefärligt, men det är nog bättre att gå på åtminstone den lilla kunskap man har om världen, när man fattar beslutet om hur länge man ska fundera innan man fattar beslut i en viktig fråga, än att hamna i någon av ovan nämnda ytterligheter.


Alla människor? Här diskuterar vi en moralisk teori, är inte en del av vad som gör att vi antar en etik att den är rimlig. Hur rimlig är en teori som inte kan uppfyllas med mindre att vi antar ett godtycke inför bedömningen av huruvida något instämmer med moralens bud.

Nu talar du igen om "optimala" och antar redan innan moralteorin en metamoralteori som antar samma sak som moralteorin, att det att maximera något är det som leder till gott, är det riktiga.

Justin Case skrev:
Alltså om jag tolkar dig så säger du;

"Bäst" är omöjligt att veta och måste betänkas till den grad att det fortfarande är värdefullt att göra det som "bäst" svarar mot. Därför gör vi "så bra som möjligt".

Och min fundering är:

Är inte "så bra som möjligt" något godtyckligt om det överhuvudtaget hjälper dig ur den första problematiken?


Bara delvis. Godtycke, eller rättare sagt slump, behövs ibland, för ett optimalt beslutsfattande. Du kanske känner till historien om åsnan som fick syn på två exakt lika fina halmbalar, fick svårt att bestämma sig för vilken han först skulle hugga in på, stod och velade och velade och till slut dog av hunger. Ofta är ett helt godtyckligt, slumpartat beslut bättre än inget beslut alls. Det accepterar du säkert åtskilliga gånger i din vardag, och det accepterar utilitarister också i sina försök att utöva utilitarism. Ibland spelar även intuitionen in, så det är inte bara godtycke utan även intuition som avgör i de fall där det medvetna intellektet inte ensamt kan komma till något avgörande.


Det är väl inte ett dugg mått av slump om jag sitter och spånar på vad som är "så bra som möjligt" och bestämmer mig för att X är så bra som möjligt.

Åsnan är ett berömt exempel som ställer sig emot sådana saker som ren absolut maximering, just för att det vore en förfelad beslutsmetod om något som inte kan skiljas som "mer maximerat" framträder som ett val. Varför tar du upp åsneexemplet här?

Utilitarister accepterar det med inte mindre än att det inte är moraliskt.

Att du sedan formulerar om teorin.....
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 12 apr 2010 08:45

Fick lite bråttom men du kan säkert klura ut vad som sägs.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 13 apr 2010 06:26

J R Auk skrev:Det är väl inte riktigt samma sak? Jag menar i det ena fallet så talar vi om något som vi tar hänsyn till i sig självt, ett handlande eller agerande.


Jag förstår inte hur du menar här. Även ageranden tar vi ju hänsyn till i relation till något annat: alternativa ageranden och/eller alternativet att inte agera. Visst finns det saker människor kan "göra", till vilka det i stunden inte finns några alternativ: om man t.ex. ligger fastklämd till orörlighet, naken, i en snölavin, kan man inte låta bli att "smälta snö med sin hud". Men i moralisk mening är väl dessa händelser inte handlingar (och inte ens val). I alla sammanhang där man pratar om handlingar finns det ju alternativ. Och i samtliga de fallen kan handlingen i fråga vara bra endast om det finns sämre alternativ, och vara dålig endast om det finns bättre alternativ. Huruvida en handling är bra eller inte är alltså lika relativt som t.ex. huruvida ett tal är stort eller litet.

I det andra fallet tar vi hänsyn till något som enbart kan talas om relativt andra tal. Vi kan inte bedöma "stor" om något i sig, det är ett begrepp som tillskriver en relation till detta.


Se ovan.

Vi kallar alltså googol stor relativt ett tal som betecknar en mindre enhet.

Vad är det som mindre gott moraliskt beteende skall svara mot? Det absolut bästa?


Ja, en tänkt extrem som man kan kalla så, även om man inte vet vilket beteende detta vore.

Vad är det för ett värde som inte bara är värt i sin närvaro utan även i sin frånvaro?


Alla de saker, händelser och fenomen, som man inte vet med säkerhet hurdana de vore om de blev verklighet, kan väl kallas för "frånvarande" i den betydelse du tänker dig att "det absolut bästa möjliga" är "frånvarande". Till exempel ett jobb man ännu inte fått och kanske eller kanske inte kommer att få. Trots att ett sådant jobb är "frånvarande" kan man meningsfullt och säkert med fördel fråga sig hur man ska bära sig åt för att maximera sannolikheten för att man får jobbet.

Anta att du söker och väldigt gärna vill ha jobbet som personalchef på ett stort, välrenommerat svenskt företag, anta att du torde ha hyfsade chanser att få jobbet om du gör ett gott intryck på anställningsintervjun, och anta att du är kallad dit på anställningsintervju i morgon. Du kan inte veta exakt vilket beteendet "göra så gott intryck som möjligt under den anställningsintervjun" är, men du föresätter dig att göra vad du kan för att uppvisa ett beteende så nära det som möjligt.

En allvetande varelse skulle, om han skulle bestämma sig för att styra din kropp inom ramarna för din kropps och dess omgivnings fysiska begränsningar sådana som du känner dem, på det sätt som maximerar dina chanser att få jobbet, den allvetande varelsen skulle antagligen styra din kropp på ett väldigt annorlunda sätt än så som du i din vildaste fantasi föreställer dig vore att "göra så gott intryck som möjligt under anställningsintervjun". Om det sämsta beteende du idag troligtvis kan tänka dig att av misstag råka uppvisa på en anställningsintervju är -47 på en skala, och det bästa beteende du idag troligtvis kan föreställa dig att rimligen lyckas uppvisa är, säg, +55 på samma skala, är nog det beteende den allvetande varelsen skulle styra dig till någonstans i svängarna av +100000000000000000, typ. Så visst håller jag med dig om att vi inte kan veta tillnärmelsevis vad som är det bästa vi kan göra.

Ändå skulle du (om du stod inför ovan nämnda situation) anse, tänka, se det som, att det finns beteenden som med största säkerhet vore onödigt långt ifrån det bästa beteendet, vad du kan se. Att hoppa runt och gasta könsord under hela intervjun till exempel. Eller att slå intervjuaren på käften och vägra svara på några frågor. Det behöver inte ens vara så extrema saker, för att du ska avfärda dem som "onödigt dåliga" beteenden vid en anställningsintervju. Föreställ dig t.ex. att hålla en innehållsmässigt och formuleringsmässigt något bättre presentation än vad en genomsnittlig svensk akademiker skulle göra i din situation, men hålla handen för munnen hela tiden, eller peta sig i näsan hela tiden. Eller avstå från uppenbart dåliga synliga beteenden, men istället prata så ologiskt och osammanhängande att intervjuaren inte begriper ett skvatt om hur du tänker. Du har nog i själva verket en rätt klar uppfattning om vilka typer av beteenden du tror oftast är bättre och vilka du tror oftast är sämre på en anställningsintervju. Du har nog rentav någon sorts bild av hur en riktigt, riktigt bra anställningsintervju (från den intervjuades sida) kan se ut och låta. Du kan med fördel välja den bilden som en vision att sikta mot, och om inte uppnå så sträva i närheten av. Så nära som möjligt.

Det är fullt tänkbart att det går att bete sig på ett sätt som innefattar att peta sig i näsan hela tiden och/eller prata ologiskt hela tiden, men som ändå ger större chans att få jobbet än vad något av de beteenden du troligtvis kommer att tänka på vore. Men endast en väldigt skicklig hypnotisör kan lyckas med sådant kontraintuitivt. Och har du inte studerat hypnos tidigare, är nog det dygn som är kvar till anställningsintervjun för kort tid för att det ska vara värt att satsa på det i ovan nämnda fall.

Om du frågar dig hur du kan veta vad som är "så bra beteende som möjligt", och påminner dig att du inte kan veta det, kan detta att du ägnar tankeverksamhet och tid åt att lönlöst fråga dig detta göra att du presterar onödigt dåligt på anställningsintervjun. Den frågan riskerar nämligen styra ditt fokus åt ett onödigt icke-konstruktivt håll. Du vet kanske inte vilket beteende som är "så nära det bästa som möjligt", men du vet att detta beteende i vart fall inte är att ständigt påminna dig om din oförmåga att veta vilket detta beteende är.

Om du alls tror att du kan göra bättre ifrån dig på en anställningsintervju genom att bete dig på ett visst givet sätt A snarare än på ett annat sätt B, beror det på att du tror att A är närmare det optimala beteendet på en anställningsintervju än vad B är.

Som utilitarist inför frågan vad man som utilitarist bör göra, får man tänka likadant ungefär. Förstår du hur jag menar?

Och vad händer med min moraliska fråga; hur skall jag agera?

Svaret blir; så bra som möjligt! ?

Och så fort jag kan tänka mig något sämre så vet jag att jag agerat gott.


Sakta i backarna! Jag skulle inte påstå att det generellt är "gott" att slå någon oskyldig person på käften bara för att man kan tänka sig något som generellt vore ännu sämre, t.ex. att döda samma person istället. Detta därför att det vore outilitaristiskt att i folks ögon devalvera ett ord på det sättet - ett ord som, om man inte devalverar det på det sättet, kan vara användbart som etikett för långt godare handlingar än de nyss nämnda. Ungefär som att det i normala fall vore ett onödigt devalverande av ordet "stort" att kalla talet -2 för ett "stort tal" bara för att man kan tänka sig mindre tal än -2.

Och det jag sedan tar hänsyn till är hur mycket jag orkar fundera på saken, om jag tycker det är kul eller inte osv. Och så gör jag vad jag kände för kallar mitt agerande gott och lever lyckligt på andras mödor resten av livet?


Rent fysiskt kan du ju med din mun utföra handlingen att kalla ett sådant leverne för "gott" eller "att göra så gott du kan", men det vore ungefär lika korrekt som att kalla Nordkorea för demokrati. Naturligtvis kan Nordkorea sägas vara mer demokratiskt än vad det skulle ha varit om det hade varit ännu vanligare med avrättningar av regimkritiker där än vad det nu är. Men för att ordet "demokrati" ska göra någon nytta i språket måste man begränsa användningen av det. Likadant är det med uttrycket "att göra sitt bästa". Om det fick användas om vilka handlingar som helst utom den allra värsta tänkbara handlingen, skulle det bli ett oanvändbart uttryck. Likaså om det endast fick användas om den allra bästa handlingen som man med maximal tur skulle kunna komma på att utföra. (Det är till stor del slumpen som avgör vad vi kommer att tänka på för handlingar, och därmed kan den avgöra hur bra handlingar vi kommer att tänka på.)

Justin Case skrev:
Sen undrar jag också över det här "så bra som möjligt". Vad vore att agera "så bra som möjligt"?


Vem är det du förutsätter ska handla? Den serie handlingar som är det bästa möjliga du kan göra är med största säkerhet en annan serie handlingar än den serie handlingar som är det bästa möjliga jag kan göra, till exempel. Vem är den underförstådda agenten (den som ska handla) i din fråga? Och hurdan är den personens situation, personlighet, omgivning etc. Allt sådant kan påverka vad som är rätt svar på frågan "vad är det bästa möjliga den personen kan göra".

Innan du svarat på det, kan jag inte svara på din fråga, liksom en matematiker inte kan svara på frågan "hur stort är x?" utan att veta vad x i frågan "hur stort är x" syftar på.



Det har inget som helst att göra med vem som skall agera eller inte. Vad betyder "så bra som möjligt" allmängiltigt?


Jag trodde du bad mig berätta vilket agerande som vore "att agera så bra som möjligt". Men du är ute efter något som allmängiltigt beskriver vad som menas med "så bra som möjligt". Det är som att be någon allmängiltigt beskriva vad som menas med x i en ekvation. Vad vore svaret på den frågan? Att x är en variabel med ett värde som, om ekvationen har en lösning, följer av resten av innehållet i ekvationen. I fallet med utilitarismen och verkligheten vet vi tyvärr inte "vad x är", dock har vi inte exakt noll kunskap om det övriga som ingår i ekvationen, utan vi har lite information, och på basis av denna kan vi göra vissa mer eller mindre välgrundade förmodanden om vad x kan vara respektive inte vara, samt mer eller mindre välgrundade förmodanden om hur stora sannolikheterna (att vara värdet för x eller i närheten av det), för vart och ett av dessa tänkbara värden för x.

Jag tror att det i framtiden kommer att finnas, eller rentav redan nu finns, en varelse så mäktig (dock inte allsmäktig) att han på ett ögonblick kan in i minsta detalj undersöka t.ex. hela Vintergatan och veta precis hur stora sannolikheterna för inträffande är för var och en av de händelsekedjor som kan uppstå inom den rymd Vintergatan upptar under t.ex. år 2010-2020, och precis hur mycket vi kan påverka dessa olika sannolikheter. En så mäktig varelse skulle veta vad du och jag utilitaristiskt bör göra i varje ögonblick av dessa tio år, med samma säkerhet som du och jag vet att 1+1=2. (Det här förutsätter förstås att vi kan välja något snarare än något annat (d.v.s. att vi åtminstone i någon bemärkelse har en fri vilja) - men det förutsätter ju allt moralprat att vi har, inte bara utilitarismen.)

Håller du med om att påståendet 102+105=200 är närmare sanningen än t.ex. påståendet 102+105=0? På samma sätt skulle ovan nämnda väldigt mäktiga varelse anse att vissa av de handlingar vi idag kan utföra vore närmare det utilitaristiskt optimala än andra. Han skulle också veta hur pass bra hum vi själva har om vilka handlingar som torde vara närmare det utilitaristiskt optimala och vilka som torde vara mindre nära detta. Vi kan föreställa oss att den där varelsen är postmänskligheten om en googol år, en postmänsklighet som skapat en exakt korrekt modell av 2010 års (den nuvarande) Vintergatan och ser tillbaka på den i retrospekt, och som nu tittar tillbaka på oss i tacksamhet över vad vi gjorde för att den (postmänskligheten) skulle bli verklighet.

Jag ber dig inte instantiera ett handlande som vore så bra som möjligt, jag ber dig beteckna principerna som kan ge ett agerande som är så gott som möjligt.


Problemet är just det, att du tror att det jag kallar "att handla så gott som möjligt" ska ses som ett enda agerande som lyder samma regler oavsett situation, när det i själva verket är en massa olika handlingar som lyder olika regler beroende på situation.

Jag kan bara ge exempel på tumregler som jag tror "i vår tid" ger i huvudsak ageranden som tenderar vara relativt nära "det bästa möjliga". Några sådana tumregler är: ät stenålderskost, tänk positivt, håll dig a jour med världsutvecklingen, ägna en del tid åt meditation eller annan mental utveckling. Men dessa är bara exempel och kan böra brytas mot av vissa personer, och/eller vid vissa händelser, och/eller under vissa andra typer av förutsättningar.

Det är lite som om du skulle fråga en nybörjare på schack hur man spelar så bra schack som möjligt. Den som spelat en hel del schack vet kanske ungefär vilka tumregler som det oftast lönar sig att följa när man spelar schack om man vill optimera sina chanser att vinna (eller få remi, om motståndaren är väldigt svår att slå). Men inte ens den bästa schackspelaren på jorden idag vet vilka drag som är allra bäst i alla ställningar som kan uppkomma. Anta att man i framtiden lyckas skriva ett helt felfritt schackprogram som i precis varje möjlig ställning vet exakt vilket drag som är bäst (eller vilka drag, i de ställningar där det finns fler än ett drag som är bäst). Anta att detta schackprogram vet detta i kraft av att känna till så bra principer som det överhuvudtaget är möjligt, för hur man spelar så bra schack som möjligt. Hur skulle då dessa principer kunna formuleras så att du förstod dem, så att du fick ett allmängiltigt svar på frågan "hur spelar man schack på bästa sätt?", ja, då måste du nog helt enkelt läsa hela detta schackprograms källkod (eller åtminstone större delen av den). Och den vore nog duktigt lång. Och det vore ändå småpotatis jämfört med källkoden till (d.v.s. "den allmängiltiga principen för") hur man "handlar så bra som möjligt i livet i största allmänhet" eller hur man lever utilitaristiskt optimalt. Den källkoden skulle, även om du fick den idag i maximalt pedagogiskt och effektivt formulerad form, inte besvara din fråga tillfredsställande under de kommande tio åren åtminstone. Därmed är det smått orimligt av dig att förvänta dig att någon människa idag skulle kunna ge dig ett svar på den frågan. Det är helt enkelt fel fråga att ställa. Du frågar efter en vansinnigt komplex terräng i kartform, du kräver att terrängen "hur man bäst hanterar alla situationer i hela livet oavsett hur livet utvecklar sig" ska gå att felfritt reducera till en för dig snabbläst och ändå tillfredsställande uttömmande karta. Vad vi kan göra är approximationer och "förmodligen bra tumregler". Men det är nog bättre än ingenting.

Du kan förmodligen tänka ut några mer eller mindre grova tumregler som, med i genomsnitt något bättre resultat än om du inte följer några regler alls, tar dig en bit åt det hållet (närmare det optimala levernet). Och varför göra detta i onödigt liten utsträckning? Utilitarism är inställningen att vi bör försöka ta oss så långt åt ovan nämnda håll vi nu kan, givet de begränsningar vi nu har. Liksom schackspelare på snart sagt alla nivåer, om de verkligen vill vinna, spelar så bra de kan. Jag tror inte att du har några svårigheter att förstå vad en schackspelare menar, i allmängiltig mening, när han säger "nu ska jag spela så bra jag kan". Du förstår att han inte vet exakt var hans begränsningar går, och att också han vet att han inte vet exakt var de går, och att också han alltså torde inse, om han tänker efter lite, att det här med att "spela så bra man kan" är något man aldrig kan veta om man gör eller inte. Men likafullt tror jag att du vet, i allmängiltig mening, vad en schackspelare menar med "nu ska jag spela så bra jag kan". Vad hans inriktning går ut på, i grova drag.

Hans exakta beteenden kanske du inte vet vilka de är. Han kanske, i tron att det ingår i "att spela så bra man kan", andas djupt och skakar på benet för ökad blodtillförsel till hjärnan, han kanske dricker kaffe för att hålla sig pigg, han kanske skjuter åt sidan distraktioner mer än annars, osv. Han är inte säker på att dessa beteenden är de bästa och/eller de enda han kan komma på för att spela så bra schack som möjligt, men tills vidare kommer han inte på några han uppfattar som bättre, och han ger sig inte tid att prova ut eller tänka ut några ännu oprövade strategier som t.ex. yoga eller att tänka tonerna av Marseljäsen tyst i huvudet under partiet, ty han tror att sådant famlande efter strategier av väldigt ovisst värde skulle ta hans fokus bort från partiet i högre grad än vad han tror är värt att prova för tillfället.

Dessa exempel är bara exempel, men de kanske kan få dig att förstå vad jag menar med att det finns schackspelare som "spelar så bra de kan" eller åtminstone "försöker spela så bra de kan". Enligt liknande principer som du förstår detta, borde du kunna förstå vad som menas med att handla så utilitaristiskt man kan.

Även om jag tror att ovan gjorda liknelser mellan schack och utilitarism säger något om utilitarismen, tänker jag att livet för en utilitarist på ett annat sätt är mer som poker än som schack. Ett parti schack kan man bara antingen vinna, förlora eller spela oavgjort. I poker kan man vinna olika mycket pengar beroende på hur bra man spelar. I poker strävar man inte efter att vinna en på förhand fastslagen mängd pengar, utan man strävar efter "att vinna så mycket pengar som möjligt, hur mycket detta än visar sig vara" och/eller (beroende på hur spelet utvecklar sig) "att förlora så lite pengar som möjligt". Liksom pokerspelaren blir lyckligare (eller i alla fall tror sig bli lyckligare) ju mer pengar han vinner (och tror sig bli mindre olycklig ju mindre pengar han förlorar), blir världen sammantaget lyckligare (eller rättare sagt blir väntevärdet för all rumtids sammantagna överskott av lycka över lidande större) ju mer utilitaristiskt man lever.

Utilitarism kan även jämföras med simultanschack, där man som ensam spelare mot ett stort antal spelare ska gå in för att vinna så många av partierna som möjligt (eller om vi ska vara noga: få så stor poängsumma som möjligt sammanlagt, även remier inräknade), även om man kanske inte kan vara säker på att man kan vinna alla partierna.

Jag tycker att du verkar hamna i samma epistemologiska absurditet som föreligger för den absoluta utilitarismen. Alltså hur skall jag kunna veta vad som är bäst. Här är fallet; hur kan jag veta vad som är, så bra som möjligt. (Jag tycker faktiskt inte att jag ser något som skiljer dem åt).


Jag kanske har uttryckt mig missvisande. Vad jag försökt visa är att det är skillnad mellan "vad som är bäst att göra om man lyckas göra det" och "vad som är bäst att försöka göra". I det senare fallet syftar "bäst" inte på "att göra" utan på "att försöka".

Moral kan formuleras icke-konsekventialistiskt då har vi inte samma epistemologiska problem.

Det här är ett problem som främst drabbar konsekventialistiska teorier.


Som jag sagt tidigare förstår jag inte hur något överhuvudtaget kan vara icke-konsekventialistiskt och samtidigt vara moral. Redan själva formulerandet av, och därefter studerandet av och betänkandet av, ett så kallat icke-konsekventialistiskt moralsystem, är ju handlingar som den så kallade icke-konsekventialisten utför i syfte att sedan själv komma att leva efter en bra moral och/eller i syfte att få någon/några andra att leva efter en bra moral (eller en bättre moral än vad man annars skulle komma att leva efter). Annars skulle man ju inte välja att formulera, studera eller betänka något icke-konsekventialistiskt moralsystem, eller hur? Och redan där äger konsekventialistiskt moralhandlande rum. För att en så kallad icke-konsekventialist ska vara trovärdig i sin påstådda icke-konsekventialism, måste han dessutom avstå från varje debatt om moral, eftersom han med varje argument han för fram visar att han försöker få till stånd en förändring av någon annan människas moral, något som ju i så fall är en konsekvens han tydligen av moraliska skäl eftersträvar att skapa, något som ju inte går ihop med påståendet att han är icke-konsekventialist.

Det du söker undfly är den formulering av riktighetskriteriumet för utilitarism som många omhuldar där moraliskt är att göra bäst (som det finns skäl till att de formulerar i absoluta termer).


Nej, jag bara förklarar vad de menar. De menar naturligtvis inte att man ska försöka göra något som inte är utilitaristiskt att försöka göra. Vissa handlingar kan vara de allra bästa om de skulle lyckas utföras, men vara så osannolika att uppnå även om man försöker, att det på grund av den ofantliga risken för misslyckande inte är utilitaristiskt att försöka uppnå dem. Ungefär som att det är bättre att få fyrtal än stege när man spelar poker, men att det ändå i många fall kan vara bättre att satsa på stege, t.ex. när man bara är ett kort ifrån stege. Du får bestämma dig för vad du frågar. Svaret på frågan "vilken hand är bäst i poker?" är "hjärter ess, kung, dam, knekt, tio". Svaret på frågan "vilken hand är bäst att satsa på i en given situation?" är "det beror på vilken situation du pratar om". Svaret på frågan "vilken hand är allmängiltigt bäst att satsa på?" är "endast om du kan skriva ett felfritt, optimalt bra pokerspelande datorprogram som enbart går efter allmängiltiga principer för hur man spelar poker så har du svaret; det har ingen hittills lyckats med".

Jag tycker det verkar som om du vill att du skall kunna kalla dig god och moralisk lite oavsett vad du gör.


Jag är inte intresserad av att kalla mig god i högre grad än vad som är utilitaristiskt att kalla mig. Som så många utilitarister tenderar jag snarare att ständigt plågas av dåligt samvete för att jag inte gör mer nytta än jag gör. Jag tror att jag är hårdare mot mig än vad som är utilitaristiskt, med tanke på hur destruktivt självanklagelser inverkar på ens handlande. Att överbrygga avståndet mellan vad jag gör och vad jag tänker att jag borde göra är något jag känner att jag borde bli bättre på. Ännu ett borde. Suck. Som du ser är jag inte alls ute efter att framstå som moraliskt mer högtstående än vad jag uppriktigt tror att jag är.

Du anför att det i ett fall när man skall söka uppfylla det absolut bästa föreligger ett hinder i att det kan ta en evinnerlig tid.

Är inte frågan om vad som är "så bra som möjligt" något som är utsatt för exakt samma problematik?


Visst. Men det är alla människor. En livsstrategi med vilken alla viktiga beslut tar evig tid att fatta gör att inga viktiga beslut någonsin blir fattade, och är alltså en dålig livsstrategi. En livsstrategi med vilken alla viktiga beslut tar många miljarder år men inte en evighet att fatta, är nog också den en onödigt dålig livsstrategi. I andra ändan finns en annan gräns: om man fattar beslut om viktiga saker alltför snabbt, t.ex. alltid på max en tiondels sekund, blir det inte heller bra. Det optimala är nog någonstans mellan miljarder år och en tiondels sekund som betänketid per viktigt beslut. Var däremellan detta optimala är, det är olika för olika beslut, det är olika för olika beslutsfattare, det är olika för olika situationer, och det går aldrig att veta mer än väldigt ungefärligt, men det är nog bättre att gå på åtminstone den lilla kunskap man har om världen, när man fattar beslutet om hur länge man ska fundera innan man fattar beslut i en viktig fråga, än att hamna i någon av ovan nämnda ytterligheter.


Alla människor? Här diskuterar vi en moralisk teori, är inte en del av vad som gör att vi antar en etik att den är rimlig. Hur rimlig är en teori som inte kan uppfyllas med mindre att vi antar ett godtycke inför bedömningen av huruvida något instämmer med moralens bud.


En analogi: i vissa avslappningsövningar föreställer man sig att benen blir så tunga att de faller genom golvet. Det finns inte en chans i helvetet att benen ska falla genom golvet på riktigt, och man tror ju inte på riktigt på att de gör det, men ändå finns det anledning att göra sig sådana föreställningar; de kan ge optimal avslappning, som i sin tur ger ett starkare välbefinnande i vardagen. På liknande sätt tänker jag om utilitarismens till synes ouppnåeliga mål - ju högre mål man siktar mot, desto högre kommer man, även om man kanske inte har en chans i helvetet att komma så högt som man siktar, och även om man inte ens försöker göra det (och inte ens bör försöka göra det).

Alltså om jag tolkar dig så säger du;

"Bäst" är omöjligt att veta och måste betänkas till den grad att det fortfarande är värdefullt att göra det som "bäst" svarar mot. Därför gör vi "så bra som möjligt".

Och min fundering är:

Är inte "så bra som möjligt" något godtyckligt om det överhuvudtaget hjälper dig ur den första problematiken?


Det är inte fråga om att hjälpa sig ur någon första problematik. Som sagt är det inte alltid bäst att försöka göra "det som vore det bästa man kunde göra om man skulle lyckas göra det", eftersom chansen att lyckas är så liten. Liknelse: den bästa tänkbara pokerkarriären vore att spela av världens alla övriga pokerspelare alla pengar. Om det skulle lyckas. Detta eftersom man då skulle bli så rik att man med ren rå köpkraft kunde styra in mänskligheten på ett spår som ger en teknikutveckling som torde gynna ens framtid mer än något annat (genom snabbare uppkomst av friendly AI, extrem livsförlängning, extrem lycka med nanorobotars hjälp och sånt). Men eftersom det är så osannolikt att det skulle lyckas att spela av världens alla pokerspelare alla pengar, hur mycket man än försöker och hur bra pokerspelare man än är, är det inte optimal pokerstrategi att ens försöka. Det skulle nämligen innebära att man ägnade dygnet runt åt att spela poker om pengar (för att ha någon rimlig chans att under sitt liv alls hinna spela av alla andra alla deras pengar), och då skulle man snart börja spela så dåligt att man garanterat blev ruinerad och förmodligen även olycklig. Den bästa strategin för en bra pokerspelare är antagligen att bara spela lagom mycket varje dag. Vad som är lagom mycket, d.v.s. vad som är optimalt antal minuter pokerspel per dag, det får varje pokerspelare försöka bedöma. På samma sätt får varje utilitarist försöka bedöma vad som är mest utilitaristiskt att göra med sitt liv av de saker som (återigen i utilitaristens bedömning) tycks vara utilitaristiskt att försöka göra med sitt liv.

Det är väl inte ett dugg mått av slump om jag sitter och spånar på vad som är "så bra som möjligt" och bestämmer mig för att X är så bra som möjligt.


Har du alltid total kontroll över din tankeverksamhet? Har du det ens tillnärmelsevis alltid? Det har inte jag, och ingen människa jag känner. En mycket stor del av vår tid beter sig vår hjärna på sätt vi inte rår över, och detta kallar jag för slump eftersom vi inte rår över det. Tärningars utfall kallar vi ju för slump, inte för att det är bevisat att de beror på äkta slump, utan för att vi inte rår över vilka utfallen blir.

Kan du under den kommande timmen förutse exakt vad du kommer att tänka under hela den därpå följande timmen? Alltså bestämma dig för en tankekedja och sedan upprepa den in i minsta detalj identisk med första gången? Inte jag. Ingen jag känner kan det. Jag tror inte att du heller kan det. De tankar du inte kunde styra kan man se som verk av slumpen. Med slumpen förstås då vadhelst som vi inte kan förutse. Det enda exempel på möjlig äkta slump jag känner till är kvantfluktuationer. Att tärningar och liknande anses generera slumpmässiga resultat beror inte på att de besitter någon äkta slump, utan på att vi inte kan förutse resultaten. Så eftersom tärningar ses som slumpgeneratorer, är det rimligt att se även mycket av våra tankar som slumpgenererade, nämligen de av våra tankar vi inte lyckas förutse.

Åsnan är ett berömt exempel som ställer sig emot sådana saker som ren absolut maximering, just för att det vore en förfelad beslutsmetod om något som inte kan skiljas som "mer maximerat" framträder som ett val.


Det är tvärtom ett lysande exempel på vad som i många fall är en bra beslutsmetod, på varför slump är nödvändig som redskap i många situationer. Vad skulle du ha gjort i åsnans situation? Vad skulle kunna få dig att börja äta på någon av halmbalarna om du vore åsnan i exemplet (men med din nuvarande hjärna), om halmbalarna råkar vara så beskaffade och positionerade att de båda framstår för dig som exakt lika lockande båda två?

En annan fungerande strategi än att låta slumpen avgöra vore att bestämma, eller ha bestämt redan tidigare, om man ska välja att börja med vänster eller höger exemplar av två precis lika lockande saker i situationer som åsneexpemplet. Men vad, annat än slumpen, skulle kunna få en att bestämma att det ska vara just t.ex. vänster man ska börja med, om man nu bestämmer att det ska vara t.ex. vänster man ska börja med? Att vi läser från vänster till höger? Då är det ändå i praktiken slumpen som avgör, för du hade ju kunnat ha växt upp och leva i en kultur där man läser från höger till vänster istället; att du läser från vänster till höger beror alltså till stor del eller helt på slumpen. Det enklaste för åsnan, och därmed det bästa (allt annat lika), tycks alltså trots allt vara att låta slumpen avgöra.

Om du och jag spelar ett parti schack varje dag och jag inför varje parti sträcker fram mina knutna nävar, med en vit bonde i den ena och en svart i den andra, för att du genom ditt val ska få slumpa fram vem som ska ha vit, vilken är då den bästa strategin för dig om du helst vill ha vit? Om du alltid tycks välja vänster näve, kommer jag att snart alltid hålla vit bonde i höger näve (tills du börjar välja höger näve, varpå jag kanske börjar slumpa för att du inte ska kunna välja höger varannan gång och vänster varannan gång och alltid få vit). Om du tycks välja enligt någon princip, t.ex. alltid den näve jag håller närmast dig, kommer jag kanske snart att upptäcka det också. Du kanske kan läsa mina tankar och på det sättet utröna vilken bonde jag håller i. För att eliminera den möjligheten blandar jag de två bönderna under bordet så att jag själv inte vet vilken av mina nävar som innehåller vilken bonde när jag håller fram dem till dig. Då återstår bara en vettig strategi för dig: att välja näve slumpvis, t.ex. genom att singla slant. (Och då kan vi skippa bönderna och bara singla slant, kom jag på nu.)

I livet uppstår ofta situationer där vi har anledning att inte vara så förutsägbara som rena, enkla scheman skulle få oss att vara. Det kan då vara värdefullt att använda sin inre slumpgenerator för att skapa oförutsägbarhet. Jag tror att det är utilitaristiskt att i hög grad förlita sig på slumpen. Men inte enbart förstås.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 13 apr 2010 14:55

Inte för att jag är så sparsmakad med orden.....

Men din post innehåller 5330 ord. Var det nödvändigt för att uttrycka dig?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 13 apr 2010 16:25

den bästa tänkbara pokerkarriären vore att spela av världens alla övriga pokerspelare alla pengar


Nej precis som i alla karriärer så är det långt i från självklart vad som skall antas som värden inför "bästa".

Tills du erkänner åtminstone en möjlighet för andra värden än de av dig antagna kan vi inte diskutera. Du kommer bara upprepa dina lovsånger till utilitarismen om och om igen. Och du kommer misslyckas i att bemöta kritik och distinktioner mellan olika typer av utilitarism.

Har du överhuvudtaget kikat på värdeteori? Vilket ofta handlar om vad värdena som antas inför den etiska teorin sägs vara i sig.

Jag kanske har uttryckt mig missvisande. Vad jag försökt visa är att det är skillnad mellan "vad som är bäst att göra om man lyckas göra det" och "vad som är bäst att försöka göra". I det senare fallet syftar "bäst" inte på "att göra" utan på "att försöka".


Så då blir utilitarism en etisk teori som avser oss att maximera det bästa där bästa antas svara mot vad vi kan anta att försöka?

Så någon som saknar kunskap om X är alltså moralisk även om denne inte gör X, och X vore det bästa, eftersom det inte är möjligt att göra det man inte känner till?

Då är din utilitarism inte längre en maximeringsteori, och jag tycker du skall betänka huruvida du ens vill benämna dig med den vedertagna termen.

Du är ju en nyttomaximeringssubjektivist. Och riktighetskriteriet har blivit kontingent inte bara på dina subjektiva förutsättningar att göra si eller så utan även på vad du vet om världen.

Ett bra sätt att slippa det epistemologiska problemet om att veta vad som är objektivt riktigt, men det sker i förlust av den objektiva giltigheten för moralens påbud.

Det är inte längre så att en och samma konsekvens är "bäst" för flera människor.

Världens vara som en bästa framtid har då gjorts beroende av den subjektiva synen på den världen.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 13 apr 2010 16:33

För övrigt gör du en dålig analogi när du jämför med spel som schack, i spelet är nämligen målet klart definierat, av oss som spelar det.

Men livet är inte klart definierat än mindre dess "mål". Det är väldigt innehållslöst att säga till någon; -Lev ditt liv så bra som möjligt.

Det synes vara en truism om man inte fyller detta "bra" med något. Och "bra" eller "bäst" är ju precis vad en utilitarist menar sig kunna avgöra vad det är. Varför jag tycker att det är förtäckta maktanspråk. Och varför jag argumenterar emot det.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 14 apr 2010 03:58

J R Auk skrev:Inte för att jag är så sparsmakad med orden.....

Men din post innehåller 5330 ord. Var det nödvändigt för att uttrycka dig?


Bloggar och webbsajter med liknande texter kan innehålla fler ord än så, utan att någon höjer på ögonbrynen. För att inte tala om böcker. Om jag får ett långt brev i ett ämne där det intresserar mig vad skribenten tänker, blir jag glad över att han/hon orkat skriva så mycket av sina tankar till mig. Jag skriver inte tillbaka "var det nödvändigt att skriva så mycket för att uttrycka dig?". Visst kanske inte varenda ord är vägt på guldvåg i det jag skriver, jag kan bli bättre på det. Men Auk, själv får du tvärtom gärna skriva mer utförligt vad du menar. Jag har ofta svårt för att förstå hur du menar när du fattar dig så oerhört kort som du ofta gör. Du behandlar allt på ett uteslutande abstrakt plan, känns det som. Jag har ofta behov av att föra ned saker och ting på nivån av konkreta exempel, för att både själv tydligare se och tydligare visa läsaren hur t.ex. principer som de vi här diskuterar kan ta sig uttryck konkret. Då blir det nog oundvikligen mer text.

Om allt i en diskussion bara rör sig på ett abstrakt plan, får jag en känsla av att kontakten med verkligheten blir alltför svag för att det abstrakta teoretiserandet ska vara pålitligt.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 14 apr 2010 09:04

J R Auk skrev:
den bästa tänkbara pokerkarriären vore att spela av världens alla övriga pokerspelare alla pengar


Nej precis som i alla karriärer så är det långt i från självklart vad som skall antas som värden inför "bästa".


Varför skulle någon pokerspelare anse det vara bättre att vinna mindre pengar än så?

Tills du erkänner åtminstone en möjlighet för andra värden än de av dig antagna kan vi inte diskutera. Du kommer bara upprepa dina lovsånger till utilitarismen om och om igen. Och du kommer misslyckas i att bemöta kritik och distinktioner mellan olika typer av utilitarism.


Den här tråden är väl tänkt att handla om hur man tänker sig att utilitarism ska delas in i handlingsutilitarism och regelutilitarism, inte om huruvida utilitarismens grundläggande värden (de som måste vara gemensamma för både handlings- och regelutilitarism för att det ska vara rätt att kalla båda varianterna för utilitarism) är de rätta värdena.

Har du överhuvudtaget kikat på värdeteori? Vilket ofta handlar om vad värdena som antas inför den etiska teorin sägs vara i sig.


Jodåvars, men det betyder ju inte att jag håller med om det jag läst. Jag har kommit fram till att det människor egentligen i grunden sätter värde på, när de säger sig sätta värde på något annat än lycka/välbehag (hedoner), är de hedoner som frisätts i dem när de tänker på dessa andra saker som de påstår sig sätta värde på, den positiva känsla som de  förknippar dessa andra saker med. Dessa andra saker (vad det nu är för andra värden än lycka/välbefinnande som människor säger sig värdesätta: kärlek, medkänsla, utveckling, jämlikhet, rättvisa etc) upplevs alltså ha värde endast genom att tänkandet på dem och upplevandet av dem alstrar hedoner i den som värdesätter dem. Om t.ex. en som säger sig värdesätta kärlek som ett intrinsikalt värde (d.v.s. en som säger sig anse att kärlek är värdefull oavsett vad den har för effekt på mängden lycka/välbehag) aldrig skulle få någon måendehöjning av att ha/känna/få/ge/tänka på kärlek, skulle han/hon inte värdesätta kärlek överhuvudtaget. Om en som är motståndare till utilitarism aldrig skulle få någon måendesänkning av att tänka på de kontraintuitiva implikationer som kan tänkas följa av utilitarism (t.ex. att det kan vara rätt att lura icke-utilitaristiska människor på en massa pengar för att sedan använda pengarna på ett utilitaristiskt sätt), och inte heller på något annat sätt få sina hedonnivåer påverkade av tankar på utilitarism och/eller alternativen till utilitarism, skulle hon/han inte vara motståndare till utilitarism. Och så vidare.

Jag kanske har uttryckt mig missvisande. Vad jag försökt visa är att det är skillnad mellan "vad som är bäst att göra om man lyckas göra det" och "vad som är bäst att försöka göra". I det senare fallet syftar "bäst" inte på "att göra" utan på "att försöka".


Så då blir utilitarism en etisk teori som avser oss att maximera det bästa där bästa antas svara mot vad vi kan anta att försöka?

Så någon som saknar kunskap om X är alltså moralisk även om denne inte gör X, och X vore det bästa, eftersom det inte är möjligt att göra det man inte känner till?

Då är din utilitarism inte längre en maximeringsteori, och jag tycker du skall betänka huruvida du ens vill benämna dig med den vedertagna termen.


Låt oss sätta in det abstrakta du pratar om i en hypotetisk konkret situation. Vad bör utilitaristen Urban göra om han nyligen börjat bli god vän med VD:n för ett av världens allra största multinationella bolag och just blivit bjuden hem till denne på middag? Generellt bör han nog tacka ja, gå på den middagen och låta sig väl smaka av maten, för att på så sätt skapa ännu starkare band till VD:n för att senare kanske lyckas få denne att göra mer utilitaristiska saker med sitt bolag, sina pengar och/eller sitt inflytande.

Anta att S1 är alla de situationer som stämmer in på beskrivningen ovan, sådana de verkligen är, snarare än hur de ter sig från Urbans synvinkel. Anta att S2 står för hur den eller de av S1-situationerna som Urban är med om ter sig från Urbans synvinkel. Anta att A står för precis all information om världen Urban har. Hela S1 ingår inte i A, men det gör hela S2.

Anta emellertid att just i det här fallet VD:n i hemlighet hatar utilitarister och därför har hällt gift i Urbans mat. Giftet kommer inte att ta död på Urban, men sakta och gradvis degenerera Urbans hjärna och på så sätt göra Urbans intelligensnivå lägre, med tiden klart lägre. Det kommer att ske så sakta att Urban med all säkerhet aldrig kommer att sätta det i samband med middagen hos VD:n (bedömer VD:n, på goda grunder).

Låt oss kalla denna situation för S3, då den ju skiljer sig från S2 och endast är en ytterst liten delmängd av S1.

Anta emellertid att denna situation, S3, för Urban framstår som exakt S2 - det vill säga på det sätt som Urban skulle ha uppfattat vilken S1 som helst.

Anta vidare att det generellt är utilitaristiskt av Urban att, när han blir hembjuden av någon näringslivshöjdare eller liknande, som t.ex. denna VD, d.v.s. närhelst Urban hamnar i S2 eller något som liknar S2, inte misstänka att han kommer att bli förgiftad. Sådan kategorisk misstänksamhet skulle ju minska hans chanser att påverka världen riktigt effektivt. Och Urban har inget sätt att skilja S3 från andra S1, han uppfattar dem båda som S2 och kan inte annat.

Bör Urban gå på middagen i S1 och äta av maten? Enkelt uttryck: ja, eftersom nästan alla S1 är säkra situationer.

Bör Urban gå på middagen i S2 och äta av maten? Ja, eftersom S2 oftast innebär en säker S1.

Bör Urban gå på middagen i S3 och äta av maten? Nej, men det har han ingen chans att veta.

Det är detta jag menar med att en utilitarist ibland inte bör försöka göra det som "det vore bäst om han gjorde". Urban bör i normalfallet inte försöka undvika S3, men det vore bra om han hypotetiskt kunde undvika S3 utan att för den skull undvika andra S1-situationer.

Urban kan välja att i samtliga S1-situationer undvika att bli förgiftad, och därmed slippa bli förgiftad i S3 - det är bara att alltid tacka nej till alla middagar och liknande han blir bjuden till. Det vore att försöka undvika S3. Men S3 är så sällsynt (eller osannolikt), så det vore inte utilitaristiskt av Urban att, när han inte vet vilka av S2 som är S3, försöka undvika S3. Om han på något "magiskt" sätt kunde veta vilka S2 som är S3, borde han undvika dessa. Och strängt taget gäller att trots att Urban nu inte på något sätt kan veta vilka S2 som är S3, vore det bättre om han undvek S3 och endast S3 - men eftersom det inte finns något sätt för Urban att veta vilka S2 som är S3, är denna reflektion onödig och rentav vilseledande, även om den rent faktiskt är korrekt.

Låt säga att du håller med om att Urban bör äta av maten (d.v.s. att det är bättre att han äter av maten än att han inte gör det) om den inte är förgiftad, men att det vore bra om han kunde veta när maten är förgiftad så att han kunde undvika att bli förgiftad vid sådana tillfällen. Om du skulle säga att han inte bör äta av maten i de fall då den är förgiftad, d.v.s. att han bör tacka nej i S3, hur skulle du i så fall tänka dig att ett sådant råd till sådana som Urban skulle vara möjligt att omsätta i praktiken, med tanke på att sådana som Urban inte kan veta vilka S2 som är S3? Varför ge råd som inte går att omsätta i praktiken?

Av praktiska skäl bör alltså utilitaristen råda människor att göra vad de själva tycker verkar mest utilitaristiskt, givet den begränsade kunskap de har. Detta förhindrar inte att det vore ännu bättre om människor gjorde ännu bättre saker (än vad de, utifrån vad de har för kunskaper, kan komma fram till att utilitarismen ger att de bör göra).

Tankeexperimentet om Urban visar att det inte är något problem för utilitarismen att man inte alltid bör försöka göra det som "det vore bäst att man gjorde".

Att det tycks vara ett problem tror jag har samma sorts orsak som att den ymniga förekomsten av cirkulära majoriteter tycks kunna leda till slutsatsen att demokrati inte är demokrati.

Kan Urban undvika S3 utan att behöva undvika några andra S1-situationer? Det är som att fråga: kan man köpa en lott som gör en till mångmiljonär utan att behöva köpa en nitlott? Det beror på vad man menar med "kan". Om man menar "kan det bli så att man köper en lott som gör en till mångmiljonär utan att det blir så att man köper en nitlott?", är svaret ja. Om man menar "kan man köpa en lott som gör en till mångmiljonär utan att behöva riskera att den lott man köper är en nitlott?" är svaret nej. En och samma formulering kan alltså tolkas som betydande två olika, med varandra inkompatibla saker. Kan det vara så att din kritik mot utilitarismen (eller mot min beskrivning av utilitarismen) beror på en sådan här ofullständighet i språket, istället för på en verklig brist i utilitarismen (eller i min beskrivning av utilitarismen)?

Du är ju en nyttomaximeringssubjektivist. Och riktighetskriteriet har blivit kontingent inte bara på dina subjektiva förutsättningar att göra si eller så utan även på vad du vet om världen.


Är inte egentligen allt vetande subjektivt?

Det kan inte vara utilitaristiskt att utgå från att man har kunskap om saker man inte har kunskap om. Man torde ha större chans att leva utilitaristiskt om man utgår från vad man har kunskap om. Vad vore alternativet? Rena fantasier? Hur skulle Urban ovan kunna utgå från något annat än den information han har om världen? Det kan han inte, och därför vore det märkligt att kräva att han ska veta att S2 är S3 när han inte har några skäl att misstänka att så är fallet (skäl i betydelsen "skäl utifrån vad han vet", inte "skäl utifrån något han inte vet").

Ett bra sätt att slippa det epistemologiska problemet om att veta vad som är objektivt riktigt, men det sker i förlust av den objektiva giltigheten för moralens påbud.


Objektiv giltighet, hur skulle vi någonsin kunna veta att något har det? Allt vi erfar upplevs subjektivt av oss, även allt det vi påstår att vi "vet är giltigt objektivt".

Det är inte längre så att en och samma konsekvens är "bäst" för flera människor.


En konsekvens är, enligt de flesta utilitarister, alltid - allt annat lika (märk väl) - antingen bäst eller inte bäst för världen sammantaget - inte nödvändigtvis för varje enskild människa. (Jag tror som bekant visserligen att de konsekvenser som är bäst för världen sammantaget (allt annat lika) dessutom är de bästa möjliga konsekvenserna för varje människa, eftersom vi alla är en och samma person, men det är kanske en annan diskussion.) Jag misstänker att du med "för" i formuleringen "bäst för flera människor" egentligen inte menar "för", alltså att du inte syftar på hur flera människor drabbas/gynnas av konsekvenserna? Utan jag tror att du syftar på något annat. Men vad, exakt?

Världens vara som en bästa framtid har då gjorts beroende av den subjektiva synen på den världen.


Som så ofta har jag svårt för att dechiffrera vad du skriver. Vad menar du med "världens vara som en bästa framtid har då gjorts beroende av den subjektiva synen på den världen"? Menar du att "huruvida världen får den bästa möjliga framtiden beror på hur man subjektivt ser på världen"? Vems subjektiva syn på världen syftar du då på?

Jag tror missförståndet uppstår genom att man förleds blanda ihop den kunskapsmässigt starkt begränsade aktörens (t.ex. Urbans) perspektiv med ett tänkt utifrån-perspektiv hos en tänkt kunskapsmässigt obegränsad (allvetande) "instruktör".

Om man säger "Urban borde tacka nej till middagen" pratar man om S3.
Om man säger "Urban borde tacka ja till middagen" pratar om om S2.
Är S3 samma situation som S2?
Nej, S3 är bara en ytterst liten delmängd av alla S2-situationer.
Men för Urban framstår S3 som vilken S2 som helst.
Och det är Urban som ska handla, inte vi.
Så om vi ska ge något råd till Urban, kan vi bara prata om S2, eftersom det bara är S2 han kan identifiera, och då måste vi välja om vi ska ge råd till Urban med hänsyn till den delmängd av S2 som är S3 eller om vi ska bortse från den delmängden. Då Urban inte kan skilja S3 från övriga S2-situationer, skulle Urban inte kunna begripa rekommendationen "undvik S3 men tacka ja till övriga S2" (den rekommendation vi helst skulle vilja ge honom). Därför bör vi, som "instruktörer", göra en kompromiss och rekommendera Urban att tacka ja till samtliga S2. Vi får acceptera att vi inte kan förmedla till honom vad S3 är och att S3 bör undvikas, även om det idealiska hade varit att kunna göra också detta.

Klarnar det nu?

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 14 apr 2010 09:43

J R Auk skrev:För övrigt gör du en dålig analogi när du jämför med spel som schack, i spelet är nämligen målet klart definierat, av oss som spelar det.

Men livet är inte klart definierat än mindre dess "mål". Det är väldigt innehållslöst att säga till någon; -Lev ditt liv så bra som möjligt.

Det synes vara en truism om man inte fyller detta "bra" med något. Och "bra" eller "bäst" är ju precis vad en utilitarist menar sig kunna avgöra vad det är. Varför jag tycker att det är förtäckta maktanspråk. Och varför jag argumenterar emot det.


Men var du med på liknelsen, mellan schack och livet, på det område vi diskuterade, och på vilket den främst var avsedd, vilket inte var vad "det goda" är för något, utan hur det kan vara meningsfullt att säga att vi bör maximera [vad det nu är som ska maximeras, lycka i fallet med utiltiarismen, något annat i fallet med schack] trots att vi inte vet hur vi ska bete oss för att maximera det?

Alltså att en schackspelare meningsfullt kan sägas "spela så bra han kan" i varje ställning, utan att det behöver vara sant att han vet vilket som är det allra bästa draget i någon som helst av ställningarna. Och att utilitaristen på samma sätt meningsfullt kan sägas "göra så gott han kan" för att maximalt bidra till utilitarismens mål, utan att det behöver vara sant att han vet vilka handlingar som krävs för det. Håller du med om det åtminstone?

Den frågan är skild från frågan vad som är "det goda" som ska maximeras. Att det är lycka som ska maximeras är inget man behöver bevisa för att visa att [det är meningsfullt att, om det är lycka som ska maximeras, säga att man kan göra allt man kan för att maximera lyckan (till skillnad från att inte göra det) trots att man inte vet säkert (utan bara kanske som mest har en vag aning om) vilka handlingar som skulle maximera lyckan].

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 14 apr 2010 12:56

Det du gör vad jag kan se är att förändra utilitarismens riktighetskriterium.

Jag antar den generellt som formulerad något i stil med;

Gör det som leder till att det sammantaget i universum existerar mest lycka.



Sen skiljer sig många åt i fråga om vilken vikt man ger den kommande lyckan och den nuvarande lyckan, men det är inte relevant här så jag tar inte med det i formuleringen.

Du däremot verkar ha ändrat riktighetskriteriet till att något i stil med;

Gör det som för dig verkar leda till att det sammantaget i universum existerar mest lycka.

Du kan hävda att du här diskuterar beslutsmetoden och inte riktighetskriteriumet i och för sig. Men jag har inte sett dig göra så.

Om du väljer en definition så som jag uttolkar dig så kommer du inte ha samma krav på agenten att faktiskt göra det bästa. Det krav som ställs på agenten är att göra det som verkar riktigt.

Det är klart att man kan säga att det är en truism att det faktiska handlandet kommer ske genom att agenten handlar efter vad som faktiskt verkar. Men frågan om vad vi bör göra griper ju tag i moduset för frågandet. Här de olika riktighetskriterierna. Så jag anser att om man nu vill utforma en utilitarism man ställer krav på utilitarismen att fråga i ett modus av att göra den faktiska världen och inte bara den menande, världen som den verkar, bäst i det avseende som eftersträvas.

Samma sak är det med handlings- och regelutilitarism. Där kommer moduset för frågandet skilja sig åt i avseende om jag tänker agenten som mig eller agenten som vi, när vi frågar oss från ett vi så bestämmer vi i vårt agerande vad någon annan bör göra i vår situation. Det jag gör när jag gör rätt som regelutilitarist är vad andra bör göra i min situation. För en handlingsutilitarist är så inte fallet, när han gör rätt så följer det inte att någon annan bör göra samma sak i hans situation.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 14 apr 2010 13:07

Justin Case skrev:
J R Auk skrev:För övrigt gör du en dålig analogi när du jämför med spel som schack, i spelet är nämligen målet klart definierat, av oss som spelar det.

Men livet är inte klart definierat än mindre dess "mål". Det är väldigt innehållslöst att säga till någon; -Lev ditt liv så bra som möjligt.

Det synes vara en truism om man inte fyller detta "bra" med något. Och "bra" eller "bäst" är ju precis vad en utilitarist menar sig kunna avgöra vad det är. Varför jag tycker att det är förtäckta maktanspråk. Och varför jag argumenterar emot det.


Men var du med på liknelsen, mellan schack och livet, på det område vi diskuterade, och på vilket den främst var avsedd, vilket inte var vad "det goda" är för något, utan hur det kan vara meningsfullt att säga att vi bör maximera [vad det nu är som ska maximeras, lycka i fallet med utiltiarismen, något annat i fallet med schack] trots att vi inte vet hur vi ska bete oss för att maximera det?


Jag var med på vad du avsåg och hävdar ändå att det var en dålig analogi. Problemet med att göra det bästa i en situation är att det är svårt att ange vart eller relativt vad som det bästa består av. För schack kan vi begränsa det hela till att vinna spelet, vinna utan att offra pjäser, vinna fort osv liknande saker. Men i fråga om livet så finns ingen sån sak. Och även om vi antar "mest lycka i univsersum" som 'bäst' skall svara mot så är det näst intill omöjligt att definiera hur världen i bred mening kan definieras, ges karakteristik, för att vi skall kunna eftersöka den åsökta lyckan.

Justin Case skrev:Alltså att en schackspelare meningsfullt kan sägas "spela så bra han kan" i varje ställning, utan att det behöver vara sant att han vet vilket som är det allra bästa draget i någon som helst av ställningarna. Och att utilitaristen på samma sätt meningsfullt kan sägas "göra så gott han kan" för att maximalt bidra till utilitarismens mål, utan att det behöver vara sant att han vet vilka handlingar som krävs för det. Håller du med om det åtminstone?


Visst som i en uppmaning. Men när det gäller den stora moraliska frågan; vad bör jag göra, så tycker jag inte det är meningsfullt att säga så. Där måste den moraliska regeln kunna leda till ett omdöme om vad vi bör göra. Inte lämna ett tyckande.

Justin Case skrev:Den frågan är skild från frågan vad som är "det goda" som ska maximeras. Att det är lycka som ska maximeras är inget man behöver bevisa för att visa att [det är meningsfullt att, om det är lycka som ska maximeras, säga att man kan göra allt man kan för att maximera lyckan (till skillnad från att inte göra det) trots att man inte vet säkert (utan bara kanske som mest har en vag aning om) vilka handlingar som skulle maximera lyckan].


Ja poängen är att utilitarismen (maximera världens lycka) måste kunna besvara ett hur vilket ges genom att 'bäst' ges denotation. Alternativt 'bra' eller liknande annat värdemått.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 14 apr 2010 13:11

J R Auk skrev:
Då är din utilitarism inte längre en maximeringsteori, och jag tycker du skall betänka huruvida du ens vill benämna dig med den vedertagna termen.

Du är ju en nyttomaximeringssubjektivist. Och riktighetskriteriet har blivit kontingent inte bara på dina subjektiva förutsättningar att göra si eller så utan även på vad du vet om världen.


Här satte du spiken i kistan för alla sk. utilarister, nyttomaximeringssubjektivister, är de ju mer eller mindre allihop, bra träffande ordval förresten!

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 15 apr 2010 03:12

J R Auk skrev:Jag var med på vad du avsåg och hävdar ändå att det var en dålig analogi. Problemet med att göra det bästa i en situation är att det är svårt att ange vart eller relativt vad som det bästa består av. För schack kan vi begränsa det hela till att vinna spelet, vinna utan att offra pjäser, vinna fort osv liknande saker. Men i fråga om livet så finns ingen sån sak.


Jodå, det är bara det att vi inte kan känna (och, efter att vi känt, komma ihåg, och jämföra med varandra etc) all lycka och allt lidande i all rumtid i världsalltet i alla tänkbara framtidsscenarior. Att vi inte kan detta, det gör att vi inte har koll på allt som ingår i begreppet "allt lidande och lycka i världen", och därför tycks oss kanske begreppet tills vidare svårfattbart. Men vi kan ändå teoretiskt förstå vad begreppet syftar på. Skulle vi kunna känna all lycka och allt lidande i all rumtid i världsalltet i alla tänkbara framtidsscenarior, skulle det utilitaristen kallar "maximalt överskott av lycka över lidande i all rumtid sammantaget" vara en för oss lika klar och begriplig önskvärd slutprodukt som t.ex. "att vinna en schackturnering".

Tänk dig en schackspelare som lider av dyskalkyli och inte kan räkna längre än till t.ex. 20, men ändå är ganska bra på schack. Anta att en sådan schackspelare deltar i en schackturnering med 100 ronder. Vid rond 21 och framåt kommer han kanske att ha svårt att begripa varför alla fortsätter spela; han kan ju inte skilja talet 20 från talet 100. Men han får helt enkelt lita på tävlingsledaren eller sin medhavda personliga assistent eller vän eller något - som berättar för honom att även om han inte själv förstår varför turneringen inte redan är slut, lönar det sig för honom att fortsätta spela så bra han kan tills han märker att turneringen tagit slut. Han får lov att inse att han har dyskalkyli och att de andra förstår bättre när det gäller antalet ronder.

På motsvarande sätt får vi lita på att det finns något sådant som "överskottet av lycka över lidande i all rumtid sammantaget" även om vi inte med vår ändligt kapabla hjärna kan föreställa oss hur mycket lycka och lidande detta verkligen är, och hurdant detta förhållande mellan mängd lycka och mängd lidande verkligen är. När vi accepterat det, får vi föreställa oss att det går att maximera detta överskott liksom det går att maximera antalet poäng man får i en schackturnering.

Justin Case skrev:Alltså att en schackspelare meningsfullt kan sägas "spela så bra han kan" i varje ställning, utan att det behöver vara sant att han vet vilket som är det allra bästa draget i någon som helst av ställningarna. Och att utilitaristen på samma sätt meningsfullt kan sägas "göra så gott han kan" för att maximalt bidra till utilitarismens mål, utan att det behöver vara sant att han vet vilka handlingar som krävs för det. Håller du med om det åtminstone?


Visst som i en uppmaning.


Och varför räcker inte en sådan uppmaning som moral? Den uppmaningen är ju utformad för att få oss att skapa en så bra värld vi kan. Vad mer kan man rimligen begära av oss?

Men när det gäller den stora moraliska frågan; vad bör jag göra, så tycker jag inte det är meningsfullt att säga så. Där måste den moraliska regeln kunna leda till ett omdöme om vad vi bör göra. Inte lämna ett tyckande.


All moral är tyckanden. (Det är bara det att vissa tyckanden är bättre än andra. ;-) )

Ja poängen är att utilitarismen (maximera världens lycka) måste kunna besvara ett hur vilket ges genom att 'bäst' ges denotation. Alternativt 'bra' eller liknande annat värdemått.


Varför skulle utilitarismen vara skyldig att besvara ett "hur"? Spelet schack är inte skyldigt att tillhandahålla några taktik- eller strategitips till tävlingsdeltagarna i en schackturnering; varför skulle då högre krav ställas på utilitarismen angående specifikt vilka handlingar som ingår i ett utilitaristiskt leverne? Det enda utilitarismen säger och behöver säga är att vad som än maximerar det goda bör göras. Om vi sedan finner att det som statistiskt sett torde/tycks göra att vi maximerar det goda (sett till alla tänkbara förgreningar av framtiden sammantaget) är att vi gör "så gott vi kan", är detta inget utilitarismen i sig har något att säga vare sig bu eller bä om, utan det är en bedömning som enskilda människor (t.ex. jag, och de flesta utilitarister tror jag) finner rimlig. Denna bedömning kan liknas vid t.ex. en schackspelares bedömning att det är smart att spara åtminstone lite mer tid till slutspelet än vad som kan förväntas gå åt till själva flyttandet av pjäserna.

Skulle du anse att utilitarismen vore en bättre moral om den gav att t.ex. Urban, i tankeexperimentet jag la fram förut, borde tacka nej till alla middagar han blir bjuden på?

Vad är det egentligen du tänker dig att utilitarismen skulle måsta ge för påbud, för att vara en bra moral, om du nu inte är nöjd med de påbud den ger? Jag menar, vad föreslår du för alternativ, som skulle vara bättre än det jag föreslår?


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 26 och 0 gäster