Rationalitet, prerationalitet
Moderator: Moderatorgruppen
Rationalitet, prerationalitet
Är rationalitet verkligen den enda rimliga eller bästa åskådningen? Vad skulle hände ifall en människa hade enbart en rationell uppfattning om verkligheten och att allting skulle betraktas och behandlas lika rationellt som en matematisk ekvation? Går verkligheten att förstå på ett enbart rationellt vis eller skulle verkligheten bli obegriplig då? E.F Schumacher skriver om något han kallar för "adaequatio". Vilket innebär att det krävs ett instrument anpassat för föremålet för att kunna känna av det. Eller en metod som överensstämmer med ens arbete.
Ögat är anpassat för att kunna se fysiska föremål, medans det inte klarar av att registrera ljudvågor. Kan det då vara så att mänskliga tankeformer och organisationer är rationella, eftersom de är en produkt av människans förmåga att kunna rationalisera, och att de också därför bäst förstås på ett rationellt vis. Men att det inte går att applicera samma metod på världen, eftersom det inte är någon människa som har skapat världen. Därför torde det inte vara så att tron att man kan förstå världen på ett rationellt sätt är ett ontologiskt misstag, pretentiös filosofi, ett logiskt felslut, som bara gör verkligheten och livet till en fattigare upplevelse. Att förstå på ett rationellt sätt fungerar väldigt bra så länge som man studerar produkten av mänsklig rationalitet, men vad gör man ifall det man betraktar inte är det?
Behovet av rationalitet ökar desto mer det finns ett behov av ordning, tydlighet och tillförlitlighet. Men verkligheten tycks inte alltid vilja inordna sig vissa personers behov av absolut rationell form. Alltid finns det något som bryter mot det som till en början verkar helt rationellt. Vi föds och lever och njuter av livet. Det rationella vore ju därför att vi skulle fortsätta att leva för alltid, men istället DÖR VI efter en tid som dessutom inte går att veta något om. Eller som GK Chesterdon skrev; kroppen är symmetriskt byggd, en arm på vardera sidan, ett ben på vardera sidan, ett öga och öra på vardera sidan osv. Men när man öppnar kroppen så visar det sig att hjärtat sitter inte i mitten, utan till vänster! Och att sten och stål som tack vare sin styrka och tålighet går att använda till hårda byggmaterial eller till vapen och rustningar ändå kan förstöras av några teskedar vatten.
Det är en gammal dröm att man ska kunna förklara världen på samma sätt som man kan förklara mekanismerna i en maskin eller en kulram, men om det inte är möjligt att göra det, vilken tillförlitlighet kan vi då förvänta oss av både vetenskap och teologi som gör allt för att strukturera vår verklighet på ett så rationellt och logiskt och organiserat sätt som möjligt och gör till och med mysterier till rationellt organiserade föremål. Ungefär som att 97,9% av tillvaron är till 100% rationell, men sen hade vi dom här övriga 2,1%..... ni vet dom som inte låter sig förklaras på 100% rationell väg och helt enkelt kalla DE 2,1% för "mysterier", medan resten är till 100% rationellt.
Ögat är anpassat för att kunna se fysiska föremål, medans det inte klarar av att registrera ljudvågor. Kan det då vara så att mänskliga tankeformer och organisationer är rationella, eftersom de är en produkt av människans förmåga att kunna rationalisera, och att de också därför bäst förstås på ett rationellt vis. Men att det inte går att applicera samma metod på världen, eftersom det inte är någon människa som har skapat världen. Därför torde det inte vara så att tron att man kan förstå världen på ett rationellt sätt är ett ontologiskt misstag, pretentiös filosofi, ett logiskt felslut, som bara gör verkligheten och livet till en fattigare upplevelse. Att förstå på ett rationellt sätt fungerar väldigt bra så länge som man studerar produkten av mänsklig rationalitet, men vad gör man ifall det man betraktar inte är det?
Behovet av rationalitet ökar desto mer det finns ett behov av ordning, tydlighet och tillförlitlighet. Men verkligheten tycks inte alltid vilja inordna sig vissa personers behov av absolut rationell form. Alltid finns det något som bryter mot det som till en början verkar helt rationellt. Vi föds och lever och njuter av livet. Det rationella vore ju därför att vi skulle fortsätta att leva för alltid, men istället DÖR VI efter en tid som dessutom inte går att veta något om. Eller som GK Chesterdon skrev; kroppen är symmetriskt byggd, en arm på vardera sidan, ett ben på vardera sidan, ett öga och öra på vardera sidan osv. Men när man öppnar kroppen så visar det sig att hjärtat sitter inte i mitten, utan till vänster! Och att sten och stål som tack vare sin styrka och tålighet går att använda till hårda byggmaterial eller till vapen och rustningar ändå kan förstöras av några teskedar vatten.
Det är en gammal dröm att man ska kunna förklara världen på samma sätt som man kan förklara mekanismerna i en maskin eller en kulram, men om det inte är möjligt att göra det, vilken tillförlitlighet kan vi då förvänta oss av både vetenskap och teologi som gör allt för att strukturera vår verklighet på ett så rationellt och logiskt och organiserat sätt som möjligt och gör till och med mysterier till rationellt organiserade föremål. Ungefär som att 97,9% av tillvaron är till 100% rationell, men sen hade vi dom här övriga 2,1%..... ni vet dom som inte låter sig förklaras på 100% rationell väg och helt enkelt kalla DE 2,1% för "mysterier", medan resten är till 100% rationellt.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
För länge sedan var den där procentsiffran som du anger som 97,9% mycket lägre. Den har stigit i takt med att vetenskapen gått framåt. Det är bara rimligt att anta att den till slut kommer att nå 100% eller i vart fall mycket, mycket nära 100%, t.ex. 99,99999%. Då det inte går att veta nu på förhand vilka de där eventuella 0,000001% eventuellt oförklarbara fenomenen är, finns det ingen anledning att tro, beträffande något av de fenomen som än så länge inte kunnat förklaras vetenskapligt, att det aldrig kommer att kunna förklaras vetenskapligt. Rationell vetenskap har hittills visat sig vara det på sikt mest framgångsrika sättet att förklara vadhelst som behöver förklaras.
Att kroppen inte är symmetrisk inuti bevisar ingenting av det du påstår. För övrigt är ingen människokropp symmetrisk på utsidan heller. Prova att i något bildredigeringsprogram klippa ut vänstra halvan av en bild på ett ansikte, spegelvänd den och placera spegelvändningen till höger så att du får ett perfekt symmetriskt ansikte. Du märker då att du upplever det resulterande ansiktet som omänskligt. Väldigt asymmetriska ansikten upplevs istället som frånstötande eller i vart fall inte så attraktiva. En lagom liten grad av asymmetri mellan höger och vänster i ett ansikte upplevs som det mest attraktiva, men man tänker inte på att den finns där, för den är så liten och man är så van vid den. Att perfekt symmetri i ett ansikte inte uppfattas som attraktiv beror på att allt som alltför mycket skiljer sig från "hur människor brukar vara" brukar vara av ondo, de flesta mutationer som förändrar en människa väldigt mycket bort från det normala brukar ju sållas bort av naturens urval. Detta har vi antagligen evolverat fram en förmåga att känna igen i förväg, så att vi inte skaffar barn tillsammans med någon som har ett utseende som alltför mycket skiljer sig från hur andra människor ser ut. Ett perfekt symmetriskt ansikte skiljer sig drastiskt från hur andra människor ser ut.
Man kan tro att ett perfekt symmetriskt ansikte borde signalera "perfekta gener", men det finns förmodligen även något sådant som "alltför" perfekta gener, i den bemärkelsen att om ett ansiktes halvor i onormalt hög grad lyckats förbli likadana trots de kaotiska processer som borde ske inuti kroppen och som påverkar ansiktets form, måste det vara något onormalt med personen i fråga - så pass onormalt att han förmodligen inte kan vara riktigt frisk.
Kanske är det principiellt sett samma sorts aversion mot perfektion som gör att en talare som aldrig verkar göra några misstag känns mindre övertygande än en talare som uppvisar en någorlunda normal mängd fel och brister, t.ex. stakar sig lite, uppvisar en viss ödmjukhet inför publiken, inleder med "jag är egentligen ingen talare, men..." och så vidare. Det går att hitta evolutionsbiologiska förklaringar till allt sådant. Det är t.ex. rimligt att anta att det alltid varit så att den som har något att dölja brukar sätta upp en onormalt finputsad och "perfekt" fasad, medan detta är något som inte faller den uppriktige talaren in. Sådant har antagligen satt sig i våra gener att vi ska känna igen. Detta är bara ännu ett bevis på rationalitetens hållbarhet på område efter område.
Att kroppen inte är symmetrisk inuti bevisar ingenting av det du påstår. För övrigt är ingen människokropp symmetrisk på utsidan heller. Prova att i något bildredigeringsprogram klippa ut vänstra halvan av en bild på ett ansikte, spegelvänd den och placera spegelvändningen till höger så att du får ett perfekt symmetriskt ansikte. Du märker då att du upplever det resulterande ansiktet som omänskligt. Väldigt asymmetriska ansikten upplevs istället som frånstötande eller i vart fall inte så attraktiva. En lagom liten grad av asymmetri mellan höger och vänster i ett ansikte upplevs som det mest attraktiva, men man tänker inte på att den finns där, för den är så liten och man är så van vid den. Att perfekt symmetri i ett ansikte inte uppfattas som attraktiv beror på att allt som alltför mycket skiljer sig från "hur människor brukar vara" brukar vara av ondo, de flesta mutationer som förändrar en människa väldigt mycket bort från det normala brukar ju sållas bort av naturens urval. Detta har vi antagligen evolverat fram en förmåga att känna igen i förväg, så att vi inte skaffar barn tillsammans med någon som har ett utseende som alltför mycket skiljer sig från hur andra människor ser ut. Ett perfekt symmetriskt ansikte skiljer sig drastiskt från hur andra människor ser ut.
Man kan tro att ett perfekt symmetriskt ansikte borde signalera "perfekta gener", men det finns förmodligen även något sådant som "alltför" perfekta gener, i den bemärkelsen att om ett ansiktes halvor i onormalt hög grad lyckats förbli likadana trots de kaotiska processer som borde ske inuti kroppen och som påverkar ansiktets form, måste det vara något onormalt med personen i fråga - så pass onormalt att han förmodligen inte kan vara riktigt frisk.
Kanske är det principiellt sett samma sorts aversion mot perfektion som gör att en talare som aldrig verkar göra några misstag känns mindre övertygande än en talare som uppvisar en någorlunda normal mängd fel och brister, t.ex. stakar sig lite, uppvisar en viss ödmjukhet inför publiken, inleder med "jag är egentligen ingen talare, men..." och så vidare. Det går att hitta evolutionsbiologiska förklaringar till allt sådant. Det är t.ex. rimligt att anta att det alltid varit så att den som har något att dölja brukar sätta upp en onormalt finputsad och "perfekt" fasad, medan detta är något som inte faller den uppriktige talaren in. Sådant har antagligen satt sig i våra gener att vi ska känna igen. Detta är bara ännu ett bevis på rationalitetens hållbarhet på område efter område.
Hur definierar du 'rationell' om du anger att vi kan nå 100% rationalitet?
Och varför skulle vetenskapen av alla saker leda till detta 100% mål du stipulerar?
Och varför skulle vetenskapen av alla saker leda till detta 100% mål du stipulerar?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Det går att hitta evolutionsbiologiska förklaringar till allt sådant. Det är t.ex. rimligt att anta att det alltid varit så att den som har något att dölja brukar sätta upp en onormalt finputsad och "perfekt" fasad, medan detta är något som inte faller den uppriktige talaren in. Sådant har antagligen satt sig i våra gener att vi ska känna igen. Detta är bara ännu ett bevis på rationalitetens hållbarhet på område efter område.
Varför är det rimligt att anta att "den som har något att dölja brukar sätta upp en onormalt finputsad och "perfekt" fasad"?
Varför är det rimligt att anta att det har "satt sig i våra gener att vi ska känna igen" det?
Din "rationalitet" verkar inte ha så mycket att luta sig mot.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
J R Auk skrev:Hur definierar du 'rationell' om du anger att vi kan nå 100% rationalitet?
Vi är ju inte där än, så vi kan ju ännu inte veta säkert hur det ska definieras. Det förställda målet "100% rationalitet" är en extrapolering av den riktning vetenskapen hittills rört sig i. En höjdhoppare kan inte veta hur det känns att hoppa två meter förrän han/hon hoppat två meter. Om du kräver att vi ska kunna definiera 100% rationalitet innan vi upptäckt hur man ser på världen om man ser på världen 100% rationellt, kräver du det omöjliga. Men att lära sig hoppa två meter är inte omöjligt, även om man ännu inte lyckats med det. På samma sätt behöver inte uppnåendet av 100% rationalitet vara omöjligt, trots att man ännu inte uppnått det.
Och varför skulle vetenskapen av alla saker leda till detta 100% mål du stipulerar?
Som sagt, jag vet inte om den någonsin kommer att nå ända fram till 100%, men vetenskapen har hittills visat sig vara överlägset bäst på att öka andelen fenomen vi kan förklara rationellt, och beträffande varje fenomen du kan nämna är det definitivt för tidigt - och kommer alltid att vara för tidigt - att säga "detta fenomen kommer aldrig att kunna förklaras rationellt, vetenskapligt".
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
J R Auk skrev:Varför är det rimligt att anta att "den som har något att dölja brukar sätta upp en onormalt finputsad och "perfekt" fasad"?
Varför är det rimligt att anta att det har "satt sig i våra gener att vi ska känna igen" det?
En vanlig förhörsmetod inom polisen lär vara att fråga ut den, som man misstänker för något grovt brott, om han begått diverse småbrott som man vet att han begått men som han inte har skäl att misstänka att man vet att han begått. I sitt uppsåt att framstå som en hederlig medborgare väljer den misstänkte då i många fall att svara att han inte begått några småbrott. Detta för att man ska tro honom när han nekar till det grova brottet. Om han inte vore skyldig till det grova brottet, utan endast till småbrotten, vore sannolikheten större (d.v.s. är det vanligare) att han erkänner småbrotten. Detta eftersom han i så fall är en hederlig(are) medborgare (än vad han vore om han även hade begått det grova brottet). Men naturligtvis är resultaten av enbart denna förhörsmetod inte tillräckliga för att fastställa skuld; det behövs även andra indicier och helst bevis. Men en viss vikt tillmäts de, vad jag har förstått.
Justin Case skrev:J R Auk skrev:Varför är det rimligt att anta att "den som har något att dölja brukar sätta upp en onormalt finputsad och "perfekt" fasad"?
Varför är det rimligt att anta att det har "satt sig i våra gener att vi ska känna igen" det?
En vanlig förhörsmetod inom polisen lär vara att fråga ut den, som man misstänker för något grovt brott, om han begått diverse småbrott som man vet att han begått men som han inte har skäl att misstänka att man vet att han begått. I sitt uppsåt att framstå som en hederlig medborgare väljer den misstänkte då i många fall att svara att han inte begått några småbrott. Detta för att man ska tro honom när han nekar till det grova brottet. Om han inte vore skyldig till det grova brottet, utan endast till småbrotten, vore sannolikheten större (d.v.s. är det vanligare) att han erkänner småbrotten. Detta eftersom han i så fall är en hederlig(are) medborgare (än vad han vore om han även hade begått det grova brottet). Men naturligtvis är resultaten av enbart denna förhörsmetod inte tillräckliga för att fastställa skuld; det behövs även andra indicier och helst bevis. Men en viss vikt tillmäts de, vad jag har förstått.
Och således visar du hur du definierar rationellt även om du inte vill stava ut det.
Rationellt är det "bästa" sättet att nå ett mål. Det är rationellt för polisen att snärja någon till att begå lögner över saker som det är rationellt att ljuga om, från dennes "bästa". Detta eftersom de vet om denna rationella metodik för att framstå som trovärdig. Men då är det rationellt om man vet om deras rationalitet att agera irrationellt, dvs berätta om sina småbrott.
Så har det blivit spelteori av det hela, och så har det visar sig att det rationella är relativt. Och så har det visat sig att det blir problematiskt med något absolut uppnått genom grader som är relativt.
Sannolikhet och statistik är inte heller samma sak. Bara för att påpeka.
Det är ju bara din utilitarism om igen.
Det är bäst för att det är bäst. Det är rationellt för att det är rationellt.
Och angående ditt höjdexempel. Om nu rationell är något man kan vara gradvist så är det ingen skillnad mot att vara rationell och att hoppa höjd. 100% högt och 100% rationell verkar vara likbördiga.
Men du kan definiera högt inför höjdhopparen, varför kan du inte definiera rationell utan att veta vad "högst" är för rationaliteten?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
J R Auk skrev:Varför är det rimligt att anta att "den som har något att dölja brukar sätta upp en onormalt finputsad och "perfekt" fasad"?
Varför är det rimligt att anta att det har "satt sig i våra gener att vi ska känna igen" det?
Jag svarade inte riktigt på den andra frågan (och det tar tid att ge ett tillfredsställande svar på den första frågan också, eftersom det innefattar att ge en massa konkreta exempel). Som en början på svar på din andra fråga kan man konstatera att bildligt extremt snygga människor inte brukar antas ha särskilt hög intelligens - man tror (antagligen på goda grunder) att det är mycket ovanligare att en människa råkar ha båda dessa goda egenskaper än att han/hon bara har den ena eller den andra av dem. Albert Einstein eller Stephen Hawking skulle nog inte ha vunnit någon skönhetstävling om de ställt upp i någon, och de som vinner skönhetstävlingar skulle nog inte kunna få något nobelpris även om de försökte. Om jag träffar en människa med ett fult yttre, tänker jag: "aha, den här människan är nog ovanligt intelligent eller väldigt bra på något annat istället, som kompensation för sin yttre fulhet; hur skulle han/hon annars ha klarat sig i konkurrensen i samhället så pass att hon vågar gå ut och träffa folk, t.ex. mig nu?", och det brukar anmärkningsvärt ofta visa sig vara en korrekt bedömning. Om däremot någon väldigt bildskön person pratar på ett sätt som bara väldigt intelligenta människor brukar prata på, blir jag mer misstänksam (och på goda grunder, har det ofta visat sig) beträffande den personens intelligensnivå, än när en fulare människa pratar på samma intelligenta sätt.
I andra delar av djurriket (liksom hos människan) brukar specialisering vara vanligare än "perfekthet på allt". En panda är t.ex. bättre än vi människor på att klara sig på enbart bamburör, men i gengäld är bamburör (nästan?) det enda i naturen som en panda kan leva på. En ål är bättre än en människa på att simma länge under vatten, men i gengäld har den ingen chans mot oss i en sprintertävling på torra land. En gorilla är starkare än en människa, men mindre intelligent. Och så vidare. Varför har ännu ingen människa fötts med en albatross vingar, en fisks gälar, en gorillas muskelmassa, en gepards snabbhet, en hästs förmåga att leva på enbart svårsmälta växter, plus maximal nivå av alla de typiskt mänskliga fördelaktiga egenskaperna: intelligens, EQ, språk, m.m.? För att alltför stor "perfektionssträvan" (i detta fall i mutationerna av gener) brukar straffa sig.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
J R Auk skrev:Men då är det rationellt om man vet om deras rationalitet att agera irrationellt, dvs berätta om sina småbrott.
Du påstår att det skulle vara "rationellt att agera irrationellt". Men det är inte irrationellt, bara rationellt, att berätta om sina småbrott, i den situation vi pratar om. På det sättet klarar man sig ju bättre.
Derek Parfit har i "Reasons and Persons" ett tankeexperiment som visar att det i vissa situationer kan vara rationellt att avsiktligt få sig själv att vid en eller flera vid senare tidpunkter kommer att agera irrationellt. Men då är det ju en senare handling som är irrationell, inte den rationella handlingen. Jag har svårt att tänka mig någon handling som är både rationell och irrationell.
Dina övriga argument får jag tänka lite mer på och återkomma, men spontant känns de som när ett barn upprepar frågan "varför är det så då?" på varje svar fadern ger.
Justin Case skrev:J R Auk skrev:Men då är det rationellt om man vet om deras rationalitet att agera irrationellt, dvs berätta om sina småbrott.
Du påstår att det skulle vara "rationellt att agera irrationellt". Men det är inte irrationellt, bara rationellt, att berätta om sina småbrott, i den situation vi pratar om. På det sättet klarar man sig ju bättre.
Derek Parfit har i "Reasons and Persons" ett tankeexperiment som visar att det i vissa situationer kan vara rationellt att avsiktligt få sig själv att vid en eller flera vid senare tidpunkter kommer att agera irrationellt. Men då är det ju en senare handling som är irrationell, inte den rationella handlingen. Jag har svårt att tänka mig någon handling som är både rationell och irrationell.
Dina övriga argument får jag tänka lite mer på och återkomma, men spontant känns de som när ett barn upprepar frågan "varför är det så då?" på varje svar fadern ger.
Det är inte irrationellt men väl "irrationellt". Den spelar på en tro hos polisen om vad som är rationellt när den agerar så, och det på ett sätt som visar det relativa bakom rationaliteten enligt mig.
Eller utgår polisen från att folk är irrationella?
En och samma sak är rationellt eller irrationellt för olika personer. Och som i exemplet ovan så är den förhördes rationalitet knuten till polisen idéer och tro kring hans rationalitet. Vore det inte så så vore rationellt absolut och det hade inte vart lönt att snärja eller för den förhörde att anpassa sig till situationen.
Rationaliteten ställs alltid mot ett mål, ett mål är alltid en framtid i allt annat än sitt upplösande. Som sådant är rationaliteten alltid begränsad i vår livssituation taget som helhet eftersom livet vi lever, och relaterar till i vår rationalitet, levs genom livet. Rationaliteten är alltid en idealitet och en sådan som lever på antaganden eller sannolikhetsbedömningar i det som komma skall. Vilka enbart faktiskt visar sig i sin upplösning.
Den rationella strävan efter lycka kan enbart operera med antaganden om induktiva slutledningars giltighet för att spekulera i kommande erkänsla. Alternativt att man reducerar den psykofysiska bilden till att enbart rymma fysis.
Antingen löser man det här kunskapsproblemet och visar på ur kunskap kan sägas gälla eller så accepterar man relativitet. Sant opererar inte inom sfären för det faktiska utan just det betänkta, antagandena och spekulationerna.
En idé om rationalitet för livet i sin helhet uppfylls alltså enbart om rationaliteten faktiskt kan gripa tag i livets raison d'être. Alla mål som "jag" ställer för mig är kontingenta, beroende, av livet för att uppfyllas eller bekräftas. "Jag", om vi inte tar det som ett suspekt själsobjekt med tillhörande metaiteration av problematiken, finns i världen. Och rimligen så är detta "finns i världen" något som hos "jag" hör "liv" till. Således står vi inför rationaliteten problem. Att dels ge "jaget" uppfyllelse relativt sina mål samtidigt som det skall ge "livet", eller "världen" om man så vill, uppfyllelse mot de mål som föreskrivs, eller ges, i dessa.
Vad som är rationellt är det som är är "bäst" för "människan" samt för "mig". "Jag" är en "människa", men utan "mig" är jag inte mänsklig, för livet hör "jag" till. "Jag" eller "mig" är inte "människan". "Människa" är "världen" mer än "mig".
Så måste den jobba med att inkludera och exkludera för att uppfylla sin egen raison. Livet måste levas klart för att se dess mål, och jag måste finnas kvar för att nå mitt mål. Så det är sannerligen ett sisyfosarbete som rationaliteten antagit om den skall tas som tronande som någon slags avgörande beslutsmetod för förnuftsfakulteten.
Alternativt säger vi att vad "jag" generellt skall göra, och vad "livet" skall mynna ut i inte är rationella frågor. Men då har vi de där 2,1 % som Sceptisk snacka om helt plötsligt. Om man nu vill påstå det gå att kvantifiera grader relativt varandra för att ge proportion.
Jag påstår alltså att det är omöjligt att formulera rationella ideal för människan på något generellt plan. Vi bör alltså inte att ta 'rationellt' ideologiskt och normativt utan som en beslutsmetod bland många andra. Vi måste rättfärdiga våra rationella beslut. De ger inte sig själva. Det är en metod som måste appliceras vart hän den kan innan den kan ge ett samlat omdöme.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
rationalitet,irrationalitet
Det finns olika rationella, det finns en rationell människotyp utan själ och en rationell med själ, och en rationalitet i anden som Sokrates och Jesus var ett utryck för, och den rationelle med själ kommer att uppnå kärlek, men den rationelle utan själ kommer att uppnå rikedom i pengar.
och rationell kommer från effektivitet, för effektivitet kommer från hieroglyferna och effektivitet i arbetet i Sverige håller sig bara omkring 20 procent av den möjliga effektiviteten, det betyder att Sverige skulle kunna bli mer än 4 gånger effektivare i arbetet, och kanske också i tänkandet och då bli ett rikt land både i tanke och själ.
och rationell kommer från effektivitet, för effektivitet kommer från hieroglyferna och effektivitet i arbetet i Sverige håller sig bara omkring 20 procent av den möjliga effektiviteten, det betyder att Sverige skulle kunna bli mer än 4 gånger effektivare i arbetet, och kanske också i tänkandet och då bli ett rikt land både i tanke och själ.
- Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
ratonalitet,prerationalitet
ag svarade inte riktigt på den andra frågan (och det tar tid att ge ett tillfredsställande svar på den första frågan också, eftersom det innefattar att ge en massa konkreta exempel). Som en början på svar på din andra fråga kan man konstatera att bildligt extremt snygga människor inte brukar antas ha särskilt hög intelligens - man tror (antagligen på goda grunder) att det är mycket ovanligare att en människa råkar ha båda dessa goda egenskaper än att han/hon bara har den ena eller den andra av dem. Albert Einstein eller Stephen Hawking skulle nog inte ha vunnit någon skönhetstävling om de ställt upp i någon, och de som vinner skönhetstävlingar skulle nog inte kunna få något nobelpris även om de försökte. Om jag träffar en människa med ett fult yttre, tänker jag: "aha, den här människan är nog ovanligt intelligent eller väldigt bra på något annat istället, som kompensation för sin yttre fulhet; hur skulle han/hon annars ha klarat sig i konkurrensen i samhället så pass att hon vågar gå ut och träffa folk, t.ex. mig nu?", och det brukar anmärkningsvärt ofta visa sig vara en korrekt bedömning. Om däremot någon väldigt bildskön person pratar på ett sätt som bara väldigt intelligenta människor brukar prata på, blir jag mer misstänksam (och på goda grunder, har det ofta visat sig) beträffande den personens intelligensnivå, än när en fulare människa pratar på samma intelligenta sätt. skriver Justin..
Detta är ej ett uttryck för tänkande, men för programmering, för det första är det ju fel, dina slutsatser, men i ditt programmerande utifrån vissa överförenklade ideer om människan och hennes ursprung blir logiken vad du skriver, men det är ej en logik från ett tänkande jag, men från ett programmerande, du upprepar dina ideer varje gång du har ett inlägg, vi kan aldrig se något spontant och oväntat, vi vet alltid vad du ska skriva, därför att du är programmerad med dina enkla ideer som du för åt vänster eller höger,, fulhet och hög intelligens...och skönhet och låg intelligens..det är raSISM..DU HAmnar alltid i rasistiska slutsatser, därför att du alltid ser människan bara som biologisk, faktiskt är det symbolerna som utvecklar och förändrar människan ej biologin, den är bara en konsekvens av det arketypiska..men om du kommer till Indien, så kommer du att se att 90 procent av kvinnorna är vackra, men i sverige är det kanske bara 15 procent av kvinnorna som är vackra..varför.. i rullttrappan på NK i Stockholm kan man ibland se en och annan vacker kvinna, och hon har då förmodligen adliga gener..vad säger du om det Justin..de adliga generna..är de de bästa i Sverige..när jag får lust ska jag skriva om gener och programmering,,det är vad du håller på med..men jag ska också då ta upp det viktiga med gener,,vad som är arv och vad som är miljö..och vad en talang är för någonting..för vi ärver ju inte förmågan att spela tennis, men koncentration, uthållighet, självkänsla , som Björn Birg hade.
Detta är ej ett uttryck för tänkande, men för programmering, för det första är det ju fel, dina slutsatser, men i ditt programmerande utifrån vissa överförenklade ideer om människan och hennes ursprung blir logiken vad du skriver, men det är ej en logik från ett tänkande jag, men från ett programmerande, du upprepar dina ideer varje gång du har ett inlägg, vi kan aldrig se något spontant och oväntat, vi vet alltid vad du ska skriva, därför att du är programmerad med dina enkla ideer som du för åt vänster eller höger,, fulhet och hög intelligens...och skönhet och låg intelligens..det är raSISM..DU HAmnar alltid i rasistiska slutsatser, därför att du alltid ser människan bara som biologisk, faktiskt är det symbolerna som utvecklar och förändrar människan ej biologin, den är bara en konsekvens av det arketypiska..men om du kommer till Indien, så kommer du att se att 90 procent av kvinnorna är vackra, men i sverige är det kanske bara 15 procent av kvinnorna som är vackra..varför.. i rullttrappan på NK i Stockholm kan man ibland se en och annan vacker kvinna, och hon har då förmodligen adliga gener..vad säger du om det Justin..de adliga generna..är de de bästa i Sverige..när jag får lust ska jag skriva om gener och programmering,,det är vad du håller på med..men jag ska också då ta upp det viktiga med gener,,vad som är arv och vad som är miljö..och vad en talang är för någonting..för vi ärver ju inte förmågan att spela tennis, men koncentration, uthållighet, självkänsla , som Björn Birg hade.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
J R Auk skrev:Det är inte irrationellt men väl "irrationellt". Den spelar på en tro hos polisen om vad som är rationellt när den agerar så, och det på ett sätt som visar det relativa bakom rationaliteten enligt mig.
Eller utgår polisen från att folk är irrationella?
Polisen hoppas att den misstänkte, om han/hon är skyldig, är irrationell nog att försäga sig. Och ofta går den förhoppningen hem, tacke vare att folk är inte så rationella som de tror.
En och samma sak är rationellt eller irrationellt för olika personer. Och som i exemplet ovan så är den förhördes rationalitet knuten till polisen idéer och tro kring hans rationalitet. Vore det inte så så vore rationellt absolut och det hade inte vart lönt att snärja eller för den förhörde att anpassa sig till situationen.
Den förhörde upplever sig vara under press och tänker därför ofta irrationellt. Det är det polisen spelar på.
Rationaliteten ställs alltid mot ett mål, ett mål är alltid en framtid i allt annat än sitt upplösande. Som sådant är rationaliteten alltid begränsad i vår livssituation taget som helhet eftersom livet vi lever, och relaterar till i vår rationalitet, levs genom livet. Rationaliteten är alltid en idealitet och en sådan som lever på antaganden eller sannolikhetsbedömningar i det som komma skall. Vilka enbart faktiskt visar sig i sin upplösning.
Den rationella strävan efter lycka kan enbart operera med antaganden om induktiva slutledningars giltighet för att spekulera i kommande erkänsla. Alternativt att man reducerar den psykofysiska bilden till att enbart rymma fysis.
Antingen löser man det här kunskapsproblemet och visar på ur kunskap kan sägas gälla eller så accepterar man relativitet. Sant opererar inte inom sfären för det faktiska utan just det betänkta, antagandena och spekulationerna.
Jag förstår inte vad du säger i dessa tre stycken.
En idé om rationalitet för livet i sin helhet uppfylls alltså enbart om rationaliteten faktiskt kan gripa tag i livets raison d'être.
Om du med "livets raison d'être" syftar på "meningen med livet", ser jag inte vad det du säger har för relevans. Klassisk hedonistisk utilitarism är befogad oavsett om det finns någon "mening med livet" eller inte.
Alla mål som "jag" ställer för mig är kontingenta, beroende, av livet för att uppfyllas eller bekräftas. "Jag", om vi inte tar det som ett suspekt själsobjekt med tillhörande metaiteration av problematiken, finns i världen. Och rimligen så är detta "finns i världen" något som hos "jag" hör "liv" till. Således står vi inför rationaliteten problem. Att dels ge "jaget" uppfyllelse relativt sina mål samtidigt som det skall ge "livet", eller "världen" om man så vill, uppfyllelse mot de mål som föreskrivs, eller ges, i dessa.
Förstår ej vad du menar.
Vad som är rationellt är det som är är "bäst" för "människan" samt för "mig". "Jag" är en "människa", men utan "mig" är jag inte mänsklig, för livet hör "jag" till. "Jag" eller "mig" är inte "människan". "Människa" är "världen" mer än "mig".
Så måste den jobba med att inkludera och exkludera för att uppfylla sin egen raison. Livet måste levas klart för att se dess mål, och jag måste finnas kvar för att nå mitt mål. Så det är sannerligen ett sisyfosarbete som rationaliteten antagit om den skall tas som tronande som någon slags avgörande beslutsmetod för förnuftsfakulteten.
Rationalitet har, oftare, i högre grad och i större utsträckning än frånvaron av rationalitet, visat sig främja/underlätta förverkligandet av de flesta målsättningar vi haft. Räcker inte det som rättfärdigande för rationaliteten? Om man inte ens vet om någon av ens målsättningar är bra att ha som målsättning, är det väl kört oavsett hur det ligger till med dina påståenden om rationaliteten, tänker jag.
Alternativt säger vi att vad "jag" generellt skall göra, och vad "livet" skall mynna ut i inte är rationella frågor. Men då har vi de där 2,1 % som Sceptisk snacka om helt plötsligt. Om man nu vill påstå det gå att kvantifiera grader relativt varandra för att ge proportion.
Man vet väl vad man tycker bäst om för sinnestillstånd. Lycka, välbehag, njutning, sköna känslor, härliga upplevelser, välmående. Med tiden har man upptäckt att rationalitet är ett instrument med vilken man kan skapa sådana konsekvenser som innebär att man får uppleva särskilt mycket av den typen av åtråvärda känslor. Det berättigar användandet av rationalitet. Det är inte konstigare än så.
Varje gång du eftersträvar något annat än dessa sköna sinnestillstånd, är det egentligen i grund och botten dessa sköna sinnestillstånd du eftersträvar, eftersom det är de som lockar dig till att eftersträva detta andra. Vi är som hästar som går dit moroten flyttas. Om det kan tyckas som att vi eftersträvar att "gå åt väster hela tiden" beror det bara på att moroten dinglar åt väster om oss hela tiden. Moroten är här en analogi för de sköna sinnestillstånd vi upplever närhelst vi betänker vadhelst andra målsättningar vi har eller kan tyckas ha. "Att gå åt väster" är en analogi för vår strävan att uppnå dessa andra målsättningar.
Jag påstår alltså att det är omöjligt att formulera rationella ideal för människan på något generellt plan. Vi bör alltså inte att ta 'rationellt' ideologiskt och normativt utan som en beslutsmetod bland många andra. Vi måste rättfärdiga våra rationella beslut. De ger inte sig själva. Det är en metod som måste appliceras vart hän den kan innan den kan ge ett samlat omdöme.
Vi har inte tid att vänta på något slutgiltigt omdöme, för det skulle ta en evighet att få. Så vi måste göra en ungefärlig bedömning i förväg. Och enligt den bedömningen tycks rationalitet, mer än icke-rationella strategier, gynna uppnåendet av de slutgiltiga målen, om man ser till vad rationaliteten hittills uppnått.
Vem håller moroten?
Och vad händer om det man tycker bäst om inte är det man tycker mest om?
Till att börja med, vilken tid? Vad är denna 'tid' som gör att vi kan upptäcka saker med den?
Så det rationella, alltså att gå mot givet mål, är godtyckligt? Känns det bra så är det bra?
Varför behöver du ens rationalitet Justin, du har ju nyttomaximerandet? Försök definiera det. Eller försöker du smyga in rationaliteten som ett stöd för moralteorin?
Och vad händer om det man tycker bäst om inte är det man tycker mest om?
Med tiden har man upptäckt att rationalitet är ett instrument med vilken man kan skapa sådana konsekvenser som innebär att man får uppleva särskilt mycket av den typen av åtråvärda känslor. Det berättigar användandet av rationalitet. Det är inte konstigare än så.
Till att börja med, vilken tid? Vad är denna 'tid' som gör att vi kan upptäcka saker med den?
Så det rationella, alltså att gå mot givet mål, är godtyckligt? Känns det bra så är det bra?
Varför behöver du ens rationalitet Justin, du har ju nyttomaximerandet? Försök definiera det. Eller försöker du smyga in rationaliteten som ett stöd för moralteorin?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Är rationalitet det enda förnuftiga?
Vi äger en rationell förmåga. Vilket givetvis är bra! Vissa använder den väl. Andra mindre väl. Värre vore dock om vi inte hade den alls.
Enbart en religiös rationalist skulle säga sig "tro" att rationaliteten vara allena uttömmande och kunde finna absoluta svar. För övrigt försöker vi ju alla bara var så rationella som vi bara någonsin kan.
Jag har, mig veterligen, aldrig träffat en irrationell person som inte samtidigt trodde sig agera rationellt...
Enbart en religiös rationalist skulle säga sig "tro" att rationaliteten vara allena uttömmande och kunde finna absoluta svar. För övrigt försöker vi ju alla bara var så rationella som vi bara någonsin kan.
Jag har, mig veterligen, aldrig träffat en irrationell person som inte samtidigt trodde sig agera rationellt...
Si vis pacem, para bellum
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster