IQ går att lära in...

[seekeroftruth]

Ja, IQ går att lära in.

Det är väldigt enkelt att klura ut. Varför? Jo, eftersom människor med mer eller mindre identiska gener såsom i Kina kan uppvisa stora variationer i IQ beroende på var de är födda.

Detta har förmodligen inte så mycket att göra med var man är född utan snarare med möjlighet till utbildning.

http://sv.wikipedia.org/wiki/IQ_and_the ... of_Nations

[Johan Ågren]

Det är ganska givet att vårt medvetande anpassar sig efter vissa typer av uppgifter. Vårt medvetande är särskilt flexibelt och anpassningsbart under vår tidiga uppväxt. Sedan när vi blir äldre så är det "svårare att lära en hund sitta", men det går om det finns tid och lust (båda en bristvara som vuxen). Själva definitionen av att vara vuxen är nog brist på tid och lust  :)

[seekeroftruth]

Asså? vårt medvetande anpassar sig. Låter intressant.

Kan du hänvisa källor? Kan tänka mig att fler är intresserade.

[Skogsälvan]

Du kan vara ditt eget försöksobjekt, seeker. Har du testat ett IQ-test? I vilket fall gör du bättre ifrån dig andra gången om du har likvärdig koncentration, eller så brukar det vara iaf.

[J R Auk]

Det är ganska givet att vårt medvetande anpassar sig efter vissa typer av uppgifter. Vårt medvetande är särskilt flexibelt och anpassningsbart under vår tidiga uppväxt. Sedan när vi blir äldre så är det "svårare att lära en hund sitta", men det går om det finns tid och lust (båda en bristvara som vuxen). Själva definitionen av att vara vuxen är nog brist på tid och lust  :)

Har du blivit vuxen då?

[Johan Ågren]

Asså? vårt medvetande anpassar sig. Låter intressant.

Kan du hänvisa källor? Kan tänka mig att fler är intresserade.

Ett tydligt exempel är hur vi lätt kan utveckla vårt bollsinne som barn och att detta sedan hänger med i vår uppväxt. Det finns under uppväxten en flexibilitet som sedan kan vara svår att programmera bort. Kolla upp vargpojken som rymde, som fick till följd att människor fick varnas för en lös varg.

[Johan Ågren]

Det är ganska givet att vårt medvetande anpassar sig efter vissa typer av uppgifter. Vårt medvetande är särskilt flexibelt och anpassningsbart under vår tidiga uppväxt. Sedan när vi blir äldre så är det "svårare att lära en hund sitta", men det går om det finns tid och lust (båda en bristvara som vuxen). Själva definitionen av att vara vuxen är nog brist på tid och lust  :)

Har du blivit vuxen då?

En alltför svår fråga. Brist på tid har jag just nu i alla fall. Tycker mig ha förmågan att ändra mitt liv om det blir tråkigt.

[kort]

Man blir helt klart bättre på det man gör, men jag tror inte att det beror så mycket på att man tänker på ett speciellt sätt, som alla andra som löser uppgiften också gör. Utan mer att man kan lösa ett problem på många olika sätt.

Det finns ju många olika typer av IQ uppgifter, språkliga, rumsliga, minnes osv, och om det fanns ett test som inbegrep alla färdigheter så tror jag att man vid test skulle komma fram till att alla är lika smarta fast på olika sätt.

Tex hur smart skulle en härskare vara om den inte visste vad känslor betyder, härskaren skulle bl.a vara i behov av betrodda rådgivare och mycket annat för att inte själv enbart fungera som en datormaskin.

Varför ingår inte känslor i IQ-planet? Varför försöker man göra en åtskillnad mellan IQ och EQ? När blir känsla tanke? Tex hämnd utan mening, hur begåvat är det?

[Zokrates]

Man blir helt klart bättre på det man gör, men jag tror inte att det beror så mycket på att man tänker på ett speciellt sätt, som alla andra som löser uppgiften också gör. Utan mer att man kan lösa ett problem på många olika sätt.

Det stämmer oftast, men de flesta vill ha de effektivaste lösningarna.

Det finns ju många olika typer av IQ uppgifter, språkliga, rumsliga, minnes osv, och om det fanns ett test som inbegrep alla färdigheter så tror jag att man vid test skulle komma fram till att alla är lika smarta fast på olika sätt.

Nej, alla har inte samma förmågor, sedan finns det inget som säger att en brist på ett område automatiskt kompenseras på ett annat, önsketänkare där.

Tex hur smart skulle en härskare vara om den inte visste vad känslor betyder, härskaren skulle bl.a vara i behov av betrodda rådgivare och mycket annat för att inte själv enbart fungera som en datormaskin.

Finns säkert många härskare som varit eller är psykopater, personer med kraftiga störningar i sin förmåga till empati, en hel del av dem går till historien som mycket framgångsrika.

Varför ingår inte känslor i IQ-planet? Varför försöker man göra en åtskillnad mellan IQ och EQ? När blir känsla tanke? Tex hämnd utan mening, hur begåvat är det?

IQ går att träna upp, lättast i de yngre åren men trots det kan även en äldre person träna upp sina intellektuella förmågor till en viss del.
EQ däremot går inte att träna upp som vuxen, trots försök så visar det sig att det är  nästintill omöjligt för en vuxen att höja sin EQ nämnvärt.
Kapitalismen har inget att vinna på känslor, tvärtom. Därför är det inte ekonomiskt intressant att ge pluspoäng till människor med hög EQ

[seekeroftruth]

IQ går att träna upp, lättast i de yngre åren men trots det kan även en äldre person träna upp sina intellektuella förmågor till en viss del. EQ däremot går inte att träna upp som vuxen, trots försök så visar det sig att det är  nästintill omöjligt för en vuxen att höja sin EQ nämnvärt.
Kapitalismen har inget att vinna på känslor, tvärtom. Därför är det inte ekonomiskt intressant att ge pluspoäng till människor med hög EQ

Intressant!

Aldrig hört talas om detta tidigare. Trodde att EQ kunde läras ut mer eller mindre genom hela livet.

Vad stödjer dina antaganden i?

[kort]

Man blir helt klart bättre på det man gör, men jag tror inte att det beror så mycket på att man tänker på ett speciellt sätt, som alla andra som löser uppgiften också gör. Utan mer att man kan lösa ett problem på många olika sätt.

Det stämmer oftast, men de flesta vill ha de effektivaste lösningarna.

Det finns ju många olika typer av IQ uppgifter, språkliga, rumsliga, minnes osv, och om det fanns ett test som inbegrep alla färdigheter så tror jag att man vid test skulle komma fram till att alla är lika smarta fast på olika sätt.

Nej, alla har inte samma förmågor, sedan finns det inget som säger att en brist på ett område automatiskt kompenseras på ett annat, önsketänkare där.

Tex hur smart skulle en härskare vara om den inte visste vad känslor betyder, härskaren skulle bl.a vara i behov av betrodda rådgivare och mycket annat för att inte själv enbart fungera som en datormaskin.

Finns säkert många härskare som varit eller är psykopater, personer med kraftiga störningar i sin förmåga till empati, en hel del av dem går till historien som mycket framgångsrika.

Varför ingår inte känslor i IQ-planet? Varför försöker man göra en åtskillnad mellan IQ och EQ? När blir känsla tanke? Tex hämnd utan mening, hur begåvat är det?

IQ går att träna upp, lättast i de yngre åren men trots det kan även en äldre person träna upp sina intellektuella förmågor till en viss del.
EQ däremot går inte att träna upp som vuxen, trots försök så visar det sig att det är  nästintill omöjligt för en vuxen att höja sin EQ nämnvärt.
Kapitalismen har inget att vinna på känslor, tvärtom. Därför är det inte ekonomiskt intressant att ge pluspoäng till människor med hög EQ

En positiv effektiv lösning bör ju gynna alla, men samhället är på många sätt bara anpassat efter vissa. Alla är bra på olika saker och jag tror att det delvis beror på att alla inte vill göra samma saker. En vanlig missuppfattning tycker jag är att kalla den smartast som är bäst på att överleva. Smarthet handlar inte alltid om att kunna anpassa sig, utan snarare om frågan om varför man ska anpassa sig. Om man ger hög lön till en viss yrkeskategori så kallas de automatiskt för smarta. Smarthet behöver väl inte fylla ett funktion eller behöver man ens ha rätt för att kallas smart.

Ibland under utvecklingen känner man att om man inte gjort detta just nu så hade man aldrig utvecklats, men samtidigt är det väl aldrig försent.

Jag har tänkt på att man förändras väldigt mycket av kritik, tror inte att det är så bra, tanken kan bli så uppblandad av negativa känslor så att man kan inte tänka klart.

[Justin Case]

IQ går att träna upp, lättast i de yngre åren men trots det kan även en äldre person träna upp sina intellektuella förmågor till en viss del. EQ däremot går inte att träna upp som vuxen, trots försök så visar det sig att det är  nästintill omöjligt för en vuxen att höja sin EQ nämnvärt.
Kapitalismen har inget att vinna på känslor, tvärtom. Därför är det inte ekonomiskt intressant att ge pluspoäng till människor med hög EQ

Intressant!

Aldrig hört talas om detta tidigare. Trodde att EQ kunde läras ut mer eller mindre genom hela livet.

Kan det vara så att eftersom egenskapen EQ inte har så hög status, i den mån begreppet alls är känt, anstränger sig inte så många ens för att lära sig få högre EQ, medan många anstränger sig för att få högre IQ eftersom hög IQ anses vara fint? Dessutom är det kanske svårare att mäta EQ än att mäta IQ. En utilitarist kan t.ex. för vissa människor framstå som känslokall då han tänker långsiktigt och på alla framtida eventuella individer och inte kortsiktigt och på bara några få redan nu existerande individer. För en utilitarist kan å andra sidan en icke-utlitarist verka känslokall som t.ex. förespråkar "straff för straffets egen skull" för riktigt vidriga brott, trots att det inte gagnar någon. Vem av dessa två har högre EQ? Det är svårt att avgöra, många skulle nog säga att det är en smaksak. Vem som har hög EQ är kanske i största allmänhet (på liknande sätt) en smaksak. Vem som är bättre på att finna återkommande mönster i figurer bestående av kombinationer av prickar, cirklar, fyrkanter och trianglar verkar enklare att "objektivt" avgöra. Då objektivitet i vårt samhälle åtnjuter högre status än subjektivitet, anses IQ därmed vara mer mätbart än EQ, och det kan leda till slutsatser som att EQ inte går att öva upp medan IQ går att öva upp.

Enligt Mensa går dock inte heller IQ att öva upp. Det är sant att man presterar bättre andra gången än första gången på ett IQ-test, men det beror bara på att man är ovan vid IQ-test i största allmänhet första gången, inte på att man blir intelligentare. Gör man fler än två test förbättras inte resultaten ytterligare. Men att Mensa hävdar att det inte går att öva upp sin intelligens behöver förstås inte bero på att det är omöjligt, det kan bero på att Mensa har bristfällig kunskap om vad som är möljigt. Eller så kan det bero på att Mensa inte vill avslöja att det går att öva upp högre IQ, kanske för att de är rädda för att själva framstå som ett gäng nördar som kanske bara har övat sig till en specialförmåga att klara just IQ-tester, när det snarare är hög intelligens i största allmänhet (och inte bara specialförmågan att klara IQ-tester) de vill vara kända för att ha.

Om det är så att det går att öva upp högre IQ, går det då att öva ned sin IQ också - alltså avprogrammera sin hjärna från intelligent tänkande på ett sätt som gör att man får en lägre IQ, så att man inte längre kan prestera lika bra som tidigare på IQ-tester även om man försöker? Det sägs att en människa, som under hela sin barndom får höra att hon inte duger någonting till, får sämre självförtroende och därmed inte kan prestera lika bra i vuxen ålder som hon skulle ha kunnat om hon fått en mer konstruktiv uppfostran. I sammanhanget kommer jag att tänka på att många som är med i Mensa tänker på Mensa som en förening för människor med ett handikapp - handikappet att vara tvungen att tänka på invecklade sätt, analysera saker mer än vad samhället brukar stå ut med att man gör, gå djupare i svårare frågor än vad omgivningen normalt orkar. De hävdar alltså att deras högre intelligens vore en nackdel för dem i samhällslivet, om det inte vore för Mensa som låter dem finna ett umgänge där deras sätt att vara är det normala och välkomnas. Utifrån denna syn på intelligens skulle man kunna, om man ville vara lite elak, föreslå att medlemmarna i Mensa, istället för att kringgå sitt "utanförskap" genom att umgås med endast lika intelligenta människor som de själva, kunde avskaffa sitt utanförskap genom att med hjälp av hypnos fås till att tro att de har lika låg intelligens som resten av befolkningen, så att deras behov av att intellektualisera sjönk till en nivå som är normal i samhället. Då skulle inte Mensa behövas. Men då skulle vi kanske även gå miste om t.ex. tekniska landvinningar som behövs för att klara klimatproblemet och annat. De intelligenta behövs. Att Mensa-medlemmar ser sig tvungna att framställa sin onormalt höga intelligensnivå som ett handikapp tolkar jag bara som att de inser att de måste kompensera den "finhet" deras höga IQ ger dem med en självpåtagen handikappsstämpel, och på så sätt "sänka sig tillbaka ned till" medelsvenssons normalstatus, för att bli accepterade i Janteland.

Det är lite tråkigt om det är så att många normalbegåvade svenskar inte inser att de har nytta av sina mest intellegenta medborgare, utan (ordlöst) kräver att dessa ska handikappförklara sig för att bli accepterade i samhället.

[kort]

Kom att tänka på en sak, om man tycker att någon är väldigt smart, så är det ju oftast sig själ man ser i den personen, för hur skulle man kunna förstå någons smarthet om man inte själv är lika smart? Man kan se resultatet av någons tänkande, men om någon säger bra saker som man inte riktigt förstår så är det väl stor risk att man tänker att den personen är underlig, att den har en himla tur, om personen inte är väldigt övertygande det vill säga.

[J R Auk]

EQ är ganska mycket blajj eftersom för att överhuvudtaget realisera sig som någon som kan möta människor i situationer, anpassa sig efter andras emotionella behov, såväl som att hantera sitt eget emotionella behov och vad det emotionella livet talar om, så krävs en situation.

Och tar vi situationen där det är de egna känslorna som behandlas så kan någon som inte är i kontakt med stressfyllda situationer sägas vara i besittning av högt EQ när det i själva verket handlar om att varat i den sociala ordningen är priviligierat.

Det samma gäller förstås den sociala situationen där mötet sker också. Många gånger så uppfattas den som är mest socialiserad in i ett specifikt sammanhang som någon som har hög EQ när allt det handlar om är att en vana är så allenarådande att inget behövs pareras som i fallet med människor som inte har en allenarådande normerad situation att förhålla sig till. Det att det föreligger ett behov av att vara i kraft av att kunna parera det andra kända närvarar förstås som en frånvändhet, i det att man väntar på att den andra skall avslöja sig som det ena eller det andra. Människor tycker nämligen om den som är förklarbar. Därför handskakningarna, blinkningarna osv.

Integritet glöms också bort i sammanhanget vad det verkar mig. Det ligger en etisk fråga redan innan detta med EQ kan diskuteras. Dvs hur bör vi behandla känslor, andra människor, sociala sammanhang osv. Är normen att det skall vara smärtfritt?

Det är med andra ord som med IQ test att det enda man testar är hur väl man svarar mot testets kriterier.

[kort]

Det ligger en etisk fråga redan innan detta med EQ kan diskuteras. Dvs hur bör vi behandla känslor, andra människor, sociala sammanhang osv.

Absolut! Jag kan inte riktigt förstå om det skulle vara så att känslan saknar logik, kanske är det så att verkligheten skapas av logik, skulle det då innebära att moralen inte tar sig uttryck i verkligheten?

Är normen att det skall vara smärtfritt?

En viktig aspekt är ju också om man tänker kortsiktigt eller långsiktigt.