Medvetandet som sinne och dess teleologi som del i kosmos
Moderator: Moderatorgruppen
Medvetandet som sinne och dess teleologi som del i kosmos
Först vill jag förklara rubrikens begrepp.
'Teleolgi' gör gällande att det som avses är en förklaring av "medvetandets" är i förhållande till 'varför' genom det ändamål som "medvetandet" kan skönjas ha.
'Medvetande' förstås här som det fenomen vi kan beakta just i detta beaktande. Eller det som gör att vi kan ställa det som sägs ha 'varit' i dagern av ett "nu".
'Sinne' tas här som det som sätter "mig", som ett 'här', i kontakt med ett 'där' eller "det". Tex som "mitt öga" ser "mannen på gatan". Eller "min hand" ger en textur på "pappret jag stryker".
De olika citationstecknen tål också att förklaras. " avser att jag inte gör något anspråk på existens av det bakom symbolen liggande. " används även i det vardagliga citerande. ' avser att göra gällande att det är begreppet, i sitt begripande, som omtalas och inte det som det sägs begripa. Som tex ovan där " 'Sinne' " (här citerat från det tidigare " ") anger att vi talar om begreppet. ' anger således definiendum.
'Teleolgi' gör gällande att det som avses är en förklaring av "medvetandets" är i förhållande till 'varför' genom det ändamål som "medvetandet" kan skönjas ha.
'Medvetande' förstås här som det fenomen vi kan beakta just i detta beaktande. Eller det som gör att vi kan ställa det som sägs ha 'varit' i dagern av ett "nu".
'Sinne' tas här som det som sätter "mig", som ett 'här', i kontakt med ett 'där' eller "det". Tex som "mitt öga" ser "mannen på gatan". Eller "min hand" ger en textur på "pappret jag stryker".
De olika citationstecknen tål också att förklaras. " avser att jag inte gör något anspråk på existens av det bakom symbolen liggande. " används även i det vardagliga citerande. ' avser att göra gällande att det är begreppet, i sitt begripande, som omtalas och inte det som det sägs begripa. Som tex ovan där " 'Sinne' " (här citerat från det tidigare " ") anger att vi talar om begreppet. ' anger således definiendum.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Många tar medvetandet som något där de övriga sinnena presenterar sig i. Vad som är 'perceptuellt' tas som perceptuellt i det att vi är 'medvetna' om det.
Detta synes mig vara ett felaktigt antagande och definition av medvetande. Enklast att visa detta, argumentera emot ovan beskrivning, är genom att se på vad vi reagerar på som inte är perceptuellt. Tex så värjer vi oss för saker, som en skugga i ögonvrån, för att sedan nå en perceptuell förståelse över att något var där. Det verkar alltså inte som att sinnena enbart verkar genom 'medvetandet' utan att de står i en mer direkt relation till världen som vårt vara.
Om man analyserar de olika sinnena så ser vi att de har olika "räckvidd". Detta beroende på förstås hur vi gör avgränsningar i de objekt/värld mellan det som avses nås och det som söker nå det, 'sinnet'. Det jag 'känner', känner jag enbart i det att jag har det för handen. Jag kan känna något som inte är för handen, men jag känner det då inte genom sinnet, utan genom en deduktion av det sinnligt förnumna i relation till en förklaring av det förnumna. Detta i fall med tex luftdraget av en solfjäder som fläktar. Vi säger "jag känner solfjäderns fläkt". Men 'fläkt' är här inte det objekt vi avgränsar i 'solfjäder' utan det som vi säger att 'solfjäder' "gör". För att känna solfjädern så måste jag ha solfjädern i mitt här. Det måste direkt närvara för sinnet för att förnimma det som ett oreflekterat 'här', till skillnad från ovan där deduktionen gjorde gällande att solfjädern närvarade i mitt 'här' genom vad den gör.
Sinnen som lukt, smak, och hörsel kan sägas vara olika sinnen, men jag tycker det är mer brukligt att se dem som särskilda 'känselsinnen'. Detta för att när vi 'hör' något så "hör" vi aldrig det som vi tillskriver perceptionens förnimmelse utan vi "hör" det som "satts igång av". Så som vi säger oss "höra" en fläkt när det vi "hör" är tryckets, det omgivande fläkten, variationer. Vi känner med örat hur världen förändras, precis som vi 'känner' vibrationer i bordet när musiken spelas högt. Även smaken och lukten har samma karakteristik. Även om här så är det snarare en form av selektiv känsel. När något "känns igen" så 'smakar' det. Surt, salt, sött måste redan ha sin karakteristik given för att kunna smakas som 'surt', 'sött' eller annat. Det samma gäller för lukten. "Lukten" måste redan kännas igen för att kunna 'lukta'.
Synen är egentligen det enda som bryter mot detta. Och här hoppas jag att ni inte dyker på det fysikaliska i min beskrivning utan tillåter det metaforiska som detta talar om. Synen kan även sägas 'känna' världen. Vi säger att synen enbart "ser" det som är belyst av ljuset. När något är belyst så återger det vad det inte behöll. Det verkar alltså ligga något deduktivt a priori i själva seendet. I omdömet om 'synen'. 'Svart' får beteckna det som ses i att det inte ses, eller som ses men enbart ses i att det ses mot något "annat". 'Vitt' betecknar det som inte ses i att det bländar. Det vill säga såg vi hela mediets återgivning utan en kontext för att kontrastera mot såg vi inget. Så som vi intet ser i stirrandet mot solen. Den graderade skalan av vad som ses svarar sedan mot dessa ytterligheter.
Det viktiga är dock att se hur det här med sinnena skapas ett ökat fält med "större räckvidd". Känseln var tvungen att ha sitt föremål för handen. Den specificerade känseln sa sig kunna känna saker som närvarande i det att de gjorde åverkan på världen. Ljudet, lukten/smaken fungerar alltså i form av det menade på objektets, det satta objektets, frånvaro.
Vi kan alltså förstå 'sinnena' som en sträckning mot "sitt omfång". 'Omfånget' är förstås "världen". "Jag" i mitt 'här' sträcker mig mot världen i dess 'där'. "Jag gör" detta genom sinnena, även om det synes mer korrekt att säga att "sinnena gör detta mot mig". Vi kan egentligen inte stänga av sinnena. Det vi gör är att begränsa omfånget. Vi "täcker världen", det 'där' med "mitt" 'här'. Så som jag håller för näsan, eller kryper ihop i en fosterställning, för att omsluta det 'här' som tas som 'centralt' med det 'här' som tas som 'perifert'. Alltså "jag" söker utvidga "mig" till att fylla hela "världen".
Det som är dessa sinnens begränsning är dock att det ständigt sträcker sig mot det som närvara, i temporalt avseende, det "tidsliga" 'här'. Jag kan inte känna smaken av det jag åt igår. Jag kan inte höra det som spelades förra veckan av trubaduren. Vi kan påstå att jag kan göra detta genom minnet. Men 'minnet' verkar vara något som hör 'medvetandet' till. När jag minns gör jag detta i "mitt medvetande". Det är inte det ofrånkomliga som det är i sinnesförnimmelsen, där 'världen' genom "sinnet" tränger sig på. Istället är akten av minnet något som "jag" säger mig "realisera" i det att jag "minns". 'Minnet' antyder sin närvaro, gör sig påmint, men minns inte i annat än att vi låter det minnas. Därav lättheten vi har att inte-minnas. Så som en seger i ett spel ofta minns av den som vann och enbart motvilligt låter sig minnas av den som förlorat.
Om någon nu vill hävda att synen ser det som inte närvarar i temporalt avseende så påstår jag att ni inte beaktat vad detta 'temporalt avseende' menar på. Att jag ser ett 'där' när jag går vägen fram som sedan kommer vara ett 'här' är inte att jag ser en annan tid, ett temporalt 'där'. Det jag ser är ett temporalt 'där' reflekterat i ett 'här'. Detta illustreras bäst i att det inte är tillgängligt som 'temporalt där' i annat än att det blir ett 'temporalt här'.
Min idé då är att vi skall förstå 'medvetandet' som en förlängning av dessa sinnen och det som "världen gör mot mig". Istället för att se medvetandet som en den rationella organismens primat, att organismen tar form, "jag", "individen" el dyl, genom medvetandet, så föreslår jag att vi ger samma status till medvetandet som till synen, eller något annat av sinnena.
Den teleologiska förklaringen till detta menar jag att man kan härleda från den karakteristik av att 'sträcka sig mot världen' som vi ger sinnena. För vad gör 'medvetandet' om inte att "sätta det för sinnena möjligt perceptuella" i ett närvarande 'här' som reellt? Det framstår tex för mig som att det som låter mig förstå att jag kommer 'känna lukten av en häst' när jag ser den är "medvetandet". Vi ser här alltså en reell temporal sträckning. Det som förut var ett 'där' reflekterat i ett 'här' har nu blivit ett 'här' reflekterat i ett 'där'.
Och antar vi saker som att vi är en enskild organism och att vi lever i världen, i behov av världen på ett specifikt sätt, så antar vi att det finns en fördel i att nå större sträckning genom våra sinnen. Det är "bra" att förnimma ett så stort omfång av världen som möjligt. Genom dessa kan jag anpassa mitt 'här' så att de variationer som finns i detta här svarar mot det 'där' som tränger sig på och övertar mitt 'här' i det att det där realiseras.
Medvetandet då blir alltså ett ytterligare organ för organismen, att verka i världen, ges världen, anpassa sig mot världen genom. Dess teleologi består i att komplettera "sinnena" med en tidslighet de inte rår över, det möjligas tidsslighet, historiskhetens påtalande om en historiskhet i dananade. Ett 'komma skall'. Och därigenom kan "jag" i mitt 'här' svara mot ett 'där' som inte ens är reellt i det att sinnena förnimmer det. Vi har alltså inte längre de två dikotoma 'här' och 'där' utan vi får kombinationerna av "'här' som 'där'" eller "'där' som 'här'".
Detta synes mig vara ett felaktigt antagande och definition av medvetande. Enklast att visa detta, argumentera emot ovan beskrivning, är genom att se på vad vi reagerar på som inte är perceptuellt. Tex så värjer vi oss för saker, som en skugga i ögonvrån, för att sedan nå en perceptuell förståelse över att något var där. Det verkar alltså inte som att sinnena enbart verkar genom 'medvetandet' utan att de står i en mer direkt relation till världen som vårt vara.
Om man analyserar de olika sinnena så ser vi att de har olika "räckvidd". Detta beroende på förstås hur vi gör avgränsningar i de objekt/värld mellan det som avses nås och det som söker nå det, 'sinnet'. Det jag 'känner', känner jag enbart i det att jag har det för handen. Jag kan känna något som inte är för handen, men jag känner det då inte genom sinnet, utan genom en deduktion av det sinnligt förnumna i relation till en förklaring av det förnumna. Detta i fall med tex luftdraget av en solfjäder som fläktar. Vi säger "jag känner solfjäderns fläkt". Men 'fläkt' är här inte det objekt vi avgränsar i 'solfjäder' utan det som vi säger att 'solfjäder' "gör". För att känna solfjädern så måste jag ha solfjädern i mitt här. Det måste direkt närvara för sinnet för att förnimma det som ett oreflekterat 'här', till skillnad från ovan där deduktionen gjorde gällande att solfjädern närvarade i mitt 'här' genom vad den gör.
Sinnen som lukt, smak, och hörsel kan sägas vara olika sinnen, men jag tycker det är mer brukligt att se dem som särskilda 'känselsinnen'. Detta för att när vi 'hör' något så "hör" vi aldrig det som vi tillskriver perceptionens förnimmelse utan vi "hör" det som "satts igång av". Så som vi säger oss "höra" en fläkt när det vi "hör" är tryckets, det omgivande fläkten, variationer. Vi känner med örat hur världen förändras, precis som vi 'känner' vibrationer i bordet när musiken spelas högt. Även smaken och lukten har samma karakteristik. Även om här så är det snarare en form av selektiv känsel. När något "känns igen" så 'smakar' det. Surt, salt, sött måste redan ha sin karakteristik given för att kunna smakas som 'surt', 'sött' eller annat. Det samma gäller för lukten. "Lukten" måste redan kännas igen för att kunna 'lukta'.
Synen är egentligen det enda som bryter mot detta. Och här hoppas jag att ni inte dyker på det fysikaliska i min beskrivning utan tillåter det metaforiska som detta talar om. Synen kan även sägas 'känna' världen. Vi säger att synen enbart "ser" det som är belyst av ljuset. När något är belyst så återger det vad det inte behöll. Det verkar alltså ligga något deduktivt a priori i själva seendet. I omdömet om 'synen'. 'Svart' får beteckna det som ses i att det inte ses, eller som ses men enbart ses i att det ses mot något "annat". 'Vitt' betecknar det som inte ses i att det bländar. Det vill säga såg vi hela mediets återgivning utan en kontext för att kontrastera mot såg vi inget. Så som vi intet ser i stirrandet mot solen. Den graderade skalan av vad som ses svarar sedan mot dessa ytterligheter.
Det viktiga är dock att se hur det här med sinnena skapas ett ökat fält med "större räckvidd". Känseln var tvungen att ha sitt föremål för handen. Den specificerade känseln sa sig kunna känna saker som närvarande i det att de gjorde åverkan på världen. Ljudet, lukten/smaken fungerar alltså i form av det menade på objektets, det satta objektets, frånvaro.
Vi kan alltså förstå 'sinnena' som en sträckning mot "sitt omfång". 'Omfånget' är förstås "världen". "Jag" i mitt 'här' sträcker mig mot världen i dess 'där'. "Jag gör" detta genom sinnena, även om det synes mer korrekt att säga att "sinnena gör detta mot mig". Vi kan egentligen inte stänga av sinnena. Det vi gör är att begränsa omfånget. Vi "täcker världen", det 'där' med "mitt" 'här'. Så som jag håller för näsan, eller kryper ihop i en fosterställning, för att omsluta det 'här' som tas som 'centralt' med det 'här' som tas som 'perifert'. Alltså "jag" söker utvidga "mig" till att fylla hela "världen".
Det som är dessa sinnens begränsning är dock att det ständigt sträcker sig mot det som närvara, i temporalt avseende, det "tidsliga" 'här'. Jag kan inte känna smaken av det jag åt igår. Jag kan inte höra det som spelades förra veckan av trubaduren. Vi kan påstå att jag kan göra detta genom minnet. Men 'minnet' verkar vara något som hör 'medvetandet' till. När jag minns gör jag detta i "mitt medvetande". Det är inte det ofrånkomliga som det är i sinnesförnimmelsen, där 'världen' genom "sinnet" tränger sig på. Istället är akten av minnet något som "jag" säger mig "realisera" i det att jag "minns". 'Minnet' antyder sin närvaro, gör sig påmint, men minns inte i annat än att vi låter det minnas. Därav lättheten vi har att inte-minnas. Så som en seger i ett spel ofta minns av den som vann och enbart motvilligt låter sig minnas av den som förlorat.
Om någon nu vill hävda att synen ser det som inte närvarar i temporalt avseende så påstår jag att ni inte beaktat vad detta 'temporalt avseende' menar på. Att jag ser ett 'där' när jag går vägen fram som sedan kommer vara ett 'här' är inte att jag ser en annan tid, ett temporalt 'där'. Det jag ser är ett temporalt 'där' reflekterat i ett 'här'. Detta illustreras bäst i att det inte är tillgängligt som 'temporalt där' i annat än att det blir ett 'temporalt här'.
Min idé då är att vi skall förstå 'medvetandet' som en förlängning av dessa sinnen och det som "världen gör mot mig". Istället för att se medvetandet som en den rationella organismens primat, att organismen tar form, "jag", "individen" el dyl, genom medvetandet, så föreslår jag att vi ger samma status till medvetandet som till synen, eller något annat av sinnena.
Den teleologiska förklaringen till detta menar jag att man kan härleda från den karakteristik av att 'sträcka sig mot världen' som vi ger sinnena. För vad gör 'medvetandet' om inte att "sätta det för sinnena möjligt perceptuella" i ett närvarande 'här' som reellt? Det framstår tex för mig som att det som låter mig förstå att jag kommer 'känna lukten av en häst' när jag ser den är "medvetandet". Vi ser här alltså en reell temporal sträckning. Det som förut var ett 'där' reflekterat i ett 'här' har nu blivit ett 'här' reflekterat i ett 'där'.
Och antar vi saker som att vi är en enskild organism och att vi lever i världen, i behov av världen på ett specifikt sätt, så antar vi att det finns en fördel i att nå större sträckning genom våra sinnen. Det är "bra" att förnimma ett så stort omfång av världen som möjligt. Genom dessa kan jag anpassa mitt 'här' så att de variationer som finns i detta här svarar mot det 'där' som tränger sig på och övertar mitt 'här' i det att det där realiseras.
Medvetandet då blir alltså ett ytterligare organ för organismen, att verka i världen, ges världen, anpassa sig mot världen genom. Dess teleologi består i att komplettera "sinnena" med en tidslighet de inte rår över, det möjligas tidsslighet, historiskhetens påtalande om en historiskhet i dananade. Ett 'komma skall'. Och därigenom kan "jag" i mitt 'här' svara mot ett 'där' som inte ens är reellt i det att sinnena förnimmer det. Vi har alltså inte längre de två dikotoma 'här' och 'där' utan vi får kombinationerna av "'här' som 'där'" eller "'där' som 'här'".
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Lysande, bra avslutning! Det tog ett tag innan jag förstog allting. Jag är av samma åsikt.
Det är en sak jag har tänkt på, jag tror att medvetandet på något sätt kan ha en relation till sig själv, men jag förstår inte riktigt hur det går till, appropå det du skrev sist.
Det är väl när medvetandet börjar spela en spratt om 'här' och 'där' som schizofreni uppstår, men ligger det inte något individuellt "statiskt" i medvetandets funktionsuppbyggnad, precis som med sinnenas funktion, så antagligen går det inte att formas hur som helst kanske.
Det är en sak jag har tänkt på, jag tror att medvetandet på något sätt kan ha en relation till sig själv, men jag förstår inte riktigt hur det går till, appropå det du skrev sist.
Det är väl när medvetandet börjar spela en spratt om 'här' och 'där' som schizofreni uppstår, men ligger det inte något individuellt "statiskt" i medvetandets funktionsuppbyggnad, precis som med sinnenas funktion, så antagligen går det inte att formas hur som helst kanske.
Om jag tar en sten och påstår att stenen är Gud, så spelar det ingen roll om det är sant eller falskt så länge som jag inte kan kommunicera med stenen. Om stenen kommunicerar inom sig själv med sig själv är fortfarande för mig oväsentligt, så länge som jag inte kan kommunicera med stenen.
Men kan jag lura dig att tro på att stenen är gud, så kanske jag kan dra nytta av dig genom att påstå att jag är stenens språkrör och att jag förmedlar stenens vilja.För att lura fler låter jag hugga ut ett ansikte på stenen, därefter kräver jag betalt för mina tjänster, jag ber de andra att offra till stenen. Jag ger stenen ett namn, Deuwa, jag förklarar att vi är det utvalda folket och att så länge som vi följer stenens vilja kommer vi att gynnas av att göra det. Generationer senare har vi tre världsreligioner, Judendomen, Kristendomen och Islam, alla formade efter ett och samma koncept.
Detta är medvetandet, förmågan att kontrollera sig själv och sin omgivning eller, låta sig bedras av den?
Men kan jag lura dig att tro på att stenen är gud, så kanske jag kan dra nytta av dig genom att påstå att jag är stenens språkrör och att jag förmedlar stenens vilja.För att lura fler låter jag hugga ut ett ansikte på stenen, därefter kräver jag betalt för mina tjänster, jag ber de andra att offra till stenen. Jag ger stenen ett namn, Deuwa, jag förklarar att vi är det utvalda folket och att så länge som vi följer stenens vilja kommer vi att gynnas av att göra det. Generationer senare har vi tre världsreligioner, Judendomen, Kristendomen och Islam, alla formade efter ett och samma koncept.
Detta är medvetandet, förmågan att kontrollera sig själv och sin omgivning eller, låta sig bedras av den?
kort skrev:Lysande, bra avslutning! Det tog ett tag innan jag förstog allting. Jag är av samma åsikt.
Det är en sak jag har tänkt på, jag tror att medvetandet på något sätt kan ha en relation till sig själv, men jag förstår inte riktigt hur det går till, appropå det du skrev sist.
Det är väl när medvetandet börjar spela en spratt om 'här' och 'där' som schizofreni uppstår, men ligger det inte något individuellt "statiskt" i medvetandets funktionsuppbyggnad, precis som med sinnenas funktion, så antagligen går det inte att formas hur som helst kanske.
Hur menar du med en relation till sig själv?
Jag är helt övertygad om att "medvetandet" reproducerar hela världen inom sig, och så även sig självt, som det finner i världen.
Om vi inte tar medvetandet som en substans eller essens, utan istället en kontingens (det beror på organismen, och inte organismen på det, det är sekundärt och inte primärt, organismen behöver det inte) som följer av en redan vardande organism, så finns inget utanför världen som kan vara "medvetandet". Det 'utanför' som "medvetandet" kan sägas vara i är just det som är medvetenheten, dvs reproduktionen. Vilket inte är konstigare än att A inte är = A. Dvs det är inte samma, vilket vore direkt kunskap och inte en förmedlad sinnlig sådan.
Jag tycker sådana saker som schizofreni är väldigt lätt att förklara om vi tar medvetandet som något som inte passivt reproducerar världen utan aktivt gör så. Många andra "psykiska sjukdomar" synes mig kunna spåras till samma rot, det är ett associerande som ligger längre på "normen" varpå det klassas som 'sjukligt'. För konstigt nog är det ingen som skickar konstnären som reproducerar "sin syn" med abstrakta symboler till psyket. Varför? Därför att konstnären vet att inte kalla det reellt. Vilket det förstås är för denne annars kunde den inte måla det, om vi nu inte antar det hinsides varifrån den konstnärlige kan hämta innehållet till sina verk.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Zokrates skrev:Om jag tar en sten och påstår att stenen är Gud, så spelar det ingen roll om det är sant eller falskt så länge som jag inte kan kommunicera med stenen. Om stenen kommunicerar inom sig själv med sig själv är fortfarande för mig oväsentligt, så länge som jag inte kan kommunicera med stenen.
Men kan jag lura dig att tro på att stenen är gud, så kanske jag kan dra nytta av dig genom att påstå att jag är stenens språkrör och att jag förmedlar stenens vilja.För att lura fler låter jag hugga ut ett ansikte på stenen, därefter kräver jag betalt för mina tjänster, jag ber de andra att offra till stenen. Jag ger stenen ett namn, Deuwa, jag förklarar att vi är det utvalda folket och att så länge som vi följer stenens vilja kommer vi att gynnas av att göra det. Generationer senare har vi tre världsreligioner, Judendomen, Kristendomen och Islam, alla formade efter ett och samma koncept.
Detta är medvetandet, förmågan att kontrollera sig själv och sin omgivning eller, låta sig bedras av den?
Jag förstås inte varför du tar upp det som du gör här ovan här i denna tråd. Vad vill du ha sagt?
Det sista du säger är väl en väldigt skral karakteristik av vad 'medvetande' kan sägas vara? Vad är ens en 'förmåga'? Vad är ens 'bedragas'? Att bedras kräver att det finns ett icke-bedraget som ställs som garant för att det bedragna är uppfyllt. Och det ser jag inte att vi har lyxen att se tillgängligt för oss.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:
Jag förstås inte varför du tar upp det som du gör här ovan här i denna tråd. Vad vill du ha sagt?
Det sista du säger är väl en väldigt skral karakteristik av vad 'medvetande' kan sägas vara? Vad är ens en 'förmåga'? Vad är ens 'bedragas'? Att bedras kräver att det finns ett icke-bedraget som ställs som garant för att det bedragna är uppfyllt. Och det ser jag inte att vi har lyxen att se tillgängligt för oss.
Vad vill jag ha sagt?, Vad vill du ha sagt? Du kommer in här med en obegriplig teori om att isolera medvetandet samtidigt som du öppnar upp för att det är beroende av världen som är ett slags medvetandets arena som upptäcks av sinnena för att definiera ett här mot ett där, sedan ifrågasätter du följderna av detta genom att förneka kollektivets roll på vårt medvetande, men att ett medvetande är i beroendeställning till andras medvetanden går ju inte att elliminera, trots det påstår du att vi inte har den lyxen! Varje medvetande har den lyxen Auk, lyxen att växa eller stanna i tillväxt.
Skall vi dra ned allt till ett ytterst ändamål så talar vi ju enbart om organismens överlevnad, äta skita och fortplanta sig och hur då kroppens alla organ från analen till hjärnan löser detta effektivast genom att koordinera sig i riktning mot målet. I detta talar du om medvetandet som den högre styrfunktionen för att uppnå detta som en egen enhet i kroppen som vore vi lika en ensam mask i jorden. Det är din teleologi som brister när du inte inkluderar vårt starka behov och beroende av ritualer, ritualer som inte har en klar eller ens nödvändig logisk grund i naturen utan mer i vårt (människans) behov av att förstå naturen/omgivningen genom att skapa orienteringskartor för just oss själva, kartor som dock är uppbyggda med delar av bedrägerier, fantasier och drömmar, du vill väl inte påstå att dessa "kartor" inte format vårt växande medvetande. Inbillningsförmågan är en icke avtagbar del av medvetandet och det är väl människans medvetande du talar om, inte maskens?
J R Auk skrev:Min idé då är att vi skall förstå 'medvetandet' som en förlängning av dessa sinnen och det som "världen gör mot mig". Istället för att se medvetandet som en den rationella organismens primat, att organismen tar form, "jag", "individen" el dyl, genom medvetandet, så föreslår jag att vi ger samma status till medvetandet som till synen, eller något annat av sinnena.
Jag har svårt att se hur du ( ditt medvetande ) utan ett samspel med andra kan nå ett enda ställningstagande i frågor som t.ex yttersta mål eller den ultimata meningen med livet. Allt faller ned på två enkla ställningstaganden, att definiera det goda mot det onda, att placera sig så nära det goda som möjligt, att förstå att det finns gråzoner mellan gott och ont och att då försöka hålla sig ifrån dessa mellanskikt om man vill uppnå en etisk harmoni med de större kollektiven av människor som man ingår i för att inte bli straffad. För det är väl knappast det rent mekaniska medvetandet i form av dess rent biologiska uppbyggnad du talar om, som om det låg under luppen i mikroskopet på en petridisk?
Medvetandet fungerar inte som ett enskilt organ som du gör gällande fristående från resten av kroppen eller världen och jag tror inte att medvetandet ensamt kan förklaras utifrån din teleologiska förklaringsmodell, inte ens om du sträcker ut den mot kosmos, då jag själv mer ser medvetandet som ett frö som växer upp till antingen en buske, liten och begränsad, eller till ett enormt träd full av grenar. Dock tvivlar jag inte det minsta på att de flesta nöjer sig med ett enkelt medvetande i form av ett rotsystem och hur vi än betraktar oss själva så kan vi inte undgå vare sig trädgårdsmästare eller skogshuggare.
Våra medvetanden är alltid föremål för styrning, att styra, bli styrd eller varför inte, göra som du, låtsas att medvetandet står utanför allt och har ett eget val, sedan kan vi diskutera självbedrägeri.
- Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
medvetandet som sinne och dess teleologi som del i kosmos
Det är en sak jag har tänkt på, jag tror att medvetandet på något sätt kan ha en relation till sig själv, men jag förstår inte riktigt hur det går till, appropå det du skrev sist.
Det är väl när medvetandet börjar spela en spratt om 'här' och 'där' som schizofreni uppstår, men ligger det inte något individuellt "statiskt" i medvetandets funktionsuppbyggnad, precis som med sinnenas funktion, så antagligen går det inte att formas hur som helst kanske.,,,skriver kort
Det är rätt
Det är väl när medvetandet börjar spela en spratt om 'här' och 'där' som schizofreni uppstår, men ligger det inte något individuellt "statiskt" i medvetandets funktionsuppbyggnad, precis som med sinnenas funktion, så antagligen går det inte att formas hur som helst kanske.,,,skriver kort
Det är rätt
Zokrates skrev:J R Auk skrev:
Jag förstås inte varför du tar upp det som du gör här ovan här i denna tråd. Vad vill du ha sagt?
Det sista du säger är väl en väldigt skral karakteristik av vad 'medvetande' kan sägas vara? Vad är ens en 'förmåga'? Vad är ens 'bedragas'? Att bedras kräver att det finns ett icke-bedraget som ställs som garant för att det bedragna är uppfyllt. Och det ser jag inte att vi har lyxen att se tillgängligt för oss.
Vad vill jag ha sagt?, Vad vill du ha sagt? Du kommer in här med en obegriplig teori om att isolera medvetandet samtidigt som du öppnar upp för att det är beroende av världen som är ett slags medvetandets arena som upptäcks av sinnena för att definiera ett här mot ett där, sedan ifrågasätter du följderna av detta genom att förneka kollektivets roll på vårt medvetande, men att ett medvetande är i beroendeställning till andras medvetanden går ju inte att elliminera, trots det påstår du att vi inte har den lyxen! Varje medvetande har den lyxen Auk, lyxen att växa eller stanna i tillväxt.
Skall vi dra ned allt till ett ytterst ändamål så talar vi ju enbart om organismens överlevnad, äta skita och fortplanta sig och hur då kroppens alla organ från analen till hjärnan löser detta effektivast genom att koordinera sig i riktning mot målet. I detta talar du om medvetandet som den högre styrfunktionen för att uppnå detta som en egen enhet i kroppen som vore vi lika en ensam mask i jorden. Det är din teleologi som brister när du inte inkluderar vårt starka behov och beroende av ritualer, ritualer som inte har en klar eller ens nödvändig logisk grund i naturen utan mer i vårt (människans) behov av att förstå naturen/omgivningen genom att skapa orienteringskartor för just oss själva, kartor som dock är uppbyggda med delar av bedrägerier, fantasier och drömmar, du vill väl inte påstå att dessa "kartor" inte format vårt växande medvetande. Inbillningsförmågan är en icke avtagbar del av medvetandet och det är väl människans medvetande du talar om, inte maskens?J R Auk skrev:Min idé då är att vi skall förstå 'medvetandet' som en förlängning av dessa sinnen och det som "världen gör mot mig". Istället för att se medvetandet som en den rationella organismens primat, att organismen tar form, "jag", "individen" el dyl, genom medvetandet, så föreslår jag att vi ger samma status till medvetandet som till synen, eller något annat av sinnena.
Jag har svårt att se hur du ( ditt medvetande ) utan ett samspel med andra kan nå ett enda ställningstagande i frågor som t.ex yttersta mål eller den ultimata meningen med livet. Allt faller ned på två enkla ställningstaganden, att definiera det goda mot det onda, att placera sig så nära det goda som möjligt, att förstå att det finns gråzoner mellan gott och ont och att då försöka hålla sig ifrån dessa mellanskikt om man vill uppnå en etisk harmoni med de större kollektiven av människor som man ingår i för att inte bli straffad. För det är väl knappast det rent mekaniska medvetandet i form av dess rent biologiska uppbyggnad du talar om, som om det låg under luppen i mikroskopet på en petridisk?
Till att börja med så kan väl mitt inlägg knappast vara om en "obegriplig teori" för då skulle du väl inte ge dig i kast mer att kritisera den? Då skulle väl du fråga mig om en utförligare utläggning av den. Det tror jag om dig i alla fall Zokrates
Jag förstår inte vad du får att jag vill isolera medvetandet från någonstans. Jag söker presentera en idé om att detronisera medvetandet som det primära i min upplevelse och den upplevelsens vara i världen. Istället vill jag låta medvetandet träda tillbaks till fördel för en mer holistisk förståelse av människan som en medveten varelse.
Vart förnekar jag kollektivets roll i inverkan på vårt medvetande? Har jag ens tagit upp något sådant ovan. Det vore bra med ett förtydligande av var du utläser det i min text. Och varför menar du att detta med kollektivets roll i inverkan på vårt medvetande följer av det jag antar i min presentation ovan. Det tål också att preciseras.
Lyxen jag talar om som vi inte har är den att veta sanningen vilket krävs för att veta att man är bedragen. Du kan byta 'sanning' mot 'riktighet' eller 'överensstämmelse' men inget av det ser jag att vi har.
Inte heller det inför det här med 'ändamål' verkar du ha nått en riktig tolkning av mig enligt mig. Jag talar inte om något "yttersta ändamål". Jag talar om att göra en förklaring utifrån en teleologisk modell, göra en ändamålsförklaring. Ändamålet är inte något slutgiltigt, eftersom då skulle orsaken upplösas i att målet nås. Nej ändamålet är ett modus här. Det är alltså en verksamhet som medvetandet är inbegripet i, och inte ett mål som det söker att nå.
Så när du säger att "min teleologi brister" så inser du inte att det är en metodologisk ansats utifrån vilken vi kan beskriva meningsfullt. Jag säger ingenting om att det vore människans mål, eller att det är syftet på jorden eller vad det är för floskler du läser in.
Jag antar en metod för att beskriva ett fenomen. Det är bara en beskrivning och det är upp till er att göra er omdömet om den är meningsfull för er. För mig är den redan det varför jag väljer att presentera den för er.
Sen börjar du tala om att "forma medvetandet". Jag har aldrig talat i de banorna här. Menar du till exempel att något formar vår syn? Vår hörsel? Något formar väl hörandet av hörseln eller synen av det sedda. Men inte formas väl hörseln i sig? Då skulle vi ju kunna stänga ute de toner vi inte gillar, eller de ord vi ogillar. Min poäng är ju att jämföra medvetandet med sinnena. Och inte fan påstår jag att detta ovan av mig sagda är allt som bör, eller kan sägas meningsfullt om medvetandet.
Det här dravlet om att allt faller ner i att handla om det goda och det onda ser jag inte ha någon som helst relevans här. Dikotoma synsätt som de där ser jag bara som projektioner av en nervös psykologi som inte klarar av att axla sitt ansvar.
Men jag kan säga att; nej jag talar inte om ett mekaniskt eller biologiskt medvetande. Jag talar om medvetandet som ett sinne, alltså som något upplevt av oss. Jag talar inte om hur cellerna på tungan svarar mot kemiska substanser, eller ögats nerver svarar mot ljus och dess spektra. Det trodde jag var helt uppenbart, och jag ser inge skäl att tro att du missat det varför jag undrar vadan retoriken som äskar det inför sig som stöd.
Zokrates skrev:Medvetandet fungerar inte som ett enskilt organ som du gör gällande fristående från resten av kroppen eller världen och jag tror inte att medvetandet ensamt kan förklaras utifrån din teleologiska förklaringsmodell, inte ens om du sträcker ut den mot kosmos, då jag själv mer ser medvetandet som ett frö som växer upp till antingen en buske, liten och begränsad, eller till ett enormt träd full av grenar. Dock tvivlar jag inte det minsta på att de flesta nöjer sig med ett enkelt medvetande i form av ett rotsystem och hur vi än betraktar oss själva så kan vi inte undgå vare sig trädgårdsmästare eller skogshuggare.
Våra medvetanden är alltid föremål för styrning, att styra, bli styrd eller varför inte, göra som du, låtsas att medvetandet står utanför allt och har ett eget val, sedan kan vi diskutera självbedrägeri.
Hur fungerar medvetandet då?
Varför låtsas jag men inte du? Varför är din styrning reell medan min är på låtsas? För att du är ditt medvetande medan mitt medvetande är en del av mig? Det är just den föreställning du ger uttryck för som jag vänder mig emot.
Jag tar gärna del av synpunkter du har på mitt resonemang och min idé som jag presenterat den ovan, men då helst utifrån den presentationen och inte din resta auktoritära åsikt om något annat. Annars sitter vi ju båda och tycker. Du är ju duktig på att analysera, så sök fina någon brist i förklaringen i sig istället för att resa din egen idé som det som talar om bristen.
Det är ju intressant att vi säger; "jag ville", och vid vidare analys medger att 'det villes mig'. Eller "jag kunde inte då jag inte kunde leva med tanken på det" och sedan medger 'samvetet gav mig att det skulle plåga mig om jag inte övergav ansatsen'. Nu kan ni förstås säga emot att ni skulle gå med på omskrivningarna, men ge dem en chans och testa dem innan ni avfärdar dem.
Jag är helt med på att medvetandet är styrt, och det är varför jag inte vill att medvetandet skall tas som något primärt inför oss.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Egentligen kanske jag borde kalla det 'medvetandet som ett sjätte sinne'. För att göra associationer till ett bredare sinnesbegrepp.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:Hur menar du med en relation till sig själv?
Jag är helt övertygad om att "medvetandet" reproducerar hela världen inom sig, och så även sig självt, som det finner i världen.
Om vi inte tar medvetandet som en substans eller essens, utan istället en kontingens (det beror på organismen, och inte organismen på det, det är sekundärt och inte primärt, organismen behöver det inte) som följer av en redan vardande organism, så finns inget utanför världen som kan vara "medvetandet". Det 'utanför' som "medvetandet" kan sägas vara i är just det som är medvetenheten, dvs reproduktionen. Vilket inte är konstigare än att A inte är = A. Dvs det är inte samma, vilket vore direkt kunskap och inte en förmedlad sinnlig sådan.
Jag tycker sådana saker som schizofreni är väldigt lätt att förklara om vi tar medvetandet som något som inte passivt reproducerar världen utan aktivt gör så. Många andra "psykiska sjukdomar" synes mig kunna spåras till samma rot, det är ett associerande som ligger längre på "normen" varpå det klassas som 'sjukligt'. För konstigt nog är det ingen som skickar konstnären som reproducerar "sin syn" med abstrakta symboler till psyket. Varför? Därför att konstnären vet att inte kalla det reellt. Vilket det förstås är för denne annars kunde den inte måla det, om vi nu inte antar det hinsides varifrån den konstnärlige kan hämta innehållet till sina verk.
Hur skulle du förklara att man kan vara taskig mot sig själv?
Jag har en svag misstanke om att det är detta du beskriver här: "Om vi inte tar medvetandet som en substans eller essens, utan istället en kontingens (det beror på organismen, och inte organismen på det, det är sekundärt och inte primärt, organismen behöver det inte) som följer av en redan vardande organism, så finns inget utanför världen som kan vara "medvetandet". Det 'utanför' som "medvetandet" kan sägas vara i är just det som är medvetenheten, dvs reproduktionen."
Kan man vara taskig mot sig själv då?
Det är väl som frågan med om man kan lura sig själv.
Jag tycker det verkar som om man måste lurat sig själv för att sedan kunna lura sig själv, annars följer ju en medvetenhet om lögnen med ljugandet, varpå det som ljugs över är illuminerat som lögn. Det är då rent symboliskt ljugande. Ett späkande.
Och så ser jag det med att vara taskig mot sig själv. Om man skall tala om en medveten taskighet så är det enligt mig ett späkande, och späkandet är ett straff, straffet en bot, boten en ansvarsöverlåtelse, och ansvarsöverlåtelsen ett samvetslindrande. Det är alltså en rationellt irrationell handling för att slippa ansvaret, en flyktmekanism, men en rationaliserad sådan.
Det är lite komplicerat det där, men man måste betänka vad förlåtelse är. Vi säger, att jag får förlåtelse av dig, men det som egentligen sker är att du garanterar min egen förlåtelse av mig. Jag ber dig inte om förlåtelsen, utan jag ber dig att tillåta mig att förlåta mig själv utan bot.
Om inte någon annan förlåter och jag inte kan ta det på mig själv så botgör jag. Och genom den externaliseringen av synden som ett objekt så reifierar (förtingligar) jag värdet i synden, mitt samvetes objekt, och kan göra mig kvitt det. Det är inte längre jag, utan något utanför mig.
Det är väl som frågan med om man kan lura sig själv.
Jag tycker det verkar som om man måste lurat sig själv för att sedan kunna lura sig själv, annars följer ju en medvetenhet om lögnen med ljugandet, varpå det som ljugs över är illuminerat som lögn. Det är då rent symboliskt ljugande. Ett späkande.
Och så ser jag det med att vara taskig mot sig själv. Om man skall tala om en medveten taskighet så är det enligt mig ett späkande, och späkandet är ett straff, straffet en bot, boten en ansvarsöverlåtelse, och ansvarsöverlåtelsen ett samvetslindrande. Det är alltså en rationellt irrationell handling för att slippa ansvaret, en flyktmekanism, men en rationaliserad sådan.
Det är lite komplicerat det där, men man måste betänka vad förlåtelse är. Vi säger, att jag får förlåtelse av dig, men det som egentligen sker är att du garanterar min egen förlåtelse av mig. Jag ber dig inte om förlåtelsen, utan jag ber dig att tillåta mig att förlåta mig själv utan bot.
Om inte någon annan förlåter och jag inte kan ta det på mig själv så botgör jag. Och genom den externaliseringen av synden som ett objekt så reifierar (förtingligar) jag värdet i synden, mitt samvetes objekt, och kan göra mig kvitt det. Det är inte längre jag, utan något utanför mig.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Det är fullt möjligt att jag låtit mig vilseledas av ditt sätt att förklara Auk, att vi delvis även gett uttryck för liknande resonemang men med olika ord, då även jag menar att medvetandet är ett sinne, men ett väldigt mycket mer formbart sådant än vad jag sett dig ge uttryck för.
Men samtidigt så är inte medvetandet busenkelt att förklara vilket jag har full förståelse för, inte ens för dem som sysslar med detta på heltid.
Idag talar forskare om flera olika medvetanden i kroppen, hjärnans, magens och hjärtats, beskrivs som former av intelligenser, men samtidigt så börjar ju den seriösa forskningen alltmer närma sig tankarna kring själen och beskrivningar av hur det funkar tycker jag blir blir mer och mer likt ett slags chakrasystem.
Hela tiden används liknelser för att förklara, då det blir rent olidligt svårt att konkret säga hur något förhåller sig annars, för det förhåller sig ju alltid mot något annat. Men Hur vi uppfattar saker beror på vad vi har fått lära oss, som då forskare visade bilder för ett primitivt folk och de inte kunde se dessa bilderna eftersom de inte hade fått lära sig att tolka tvådimensionella bilder i ett tredimensionellt perspektiv. Var det något fel på deras ögon, nej.
Hur vet du att du inte redan har stängt av delar av din hörselförmåga?
Men samtidigt så är inte medvetandet busenkelt att förklara vilket jag har full förståelse för, inte ens för dem som sysslar med detta på heltid.
Wikipedias definition: Vad 'medvetande' och 'medveten person' egentligen är för något tillhör tillvarons största gåtor och verkar inte logiskt kunna föras tillbaka på hittills kända vetenskapliga principer. Den nuvarande etablerade begreppsapparaten får därför anses provisorisk:
Idag talar forskare om flera olika medvetanden i kroppen, hjärnans, magens och hjärtats, beskrivs som former av intelligenser, men samtidigt så börjar ju den seriösa forskningen alltmer närma sig tankarna kring själen och beskrivningar av hur det funkar tycker jag blir blir mer och mer likt ett slags chakrasystem.
Hela tiden används liknelser för att förklara, då det blir rent olidligt svårt att konkret säga hur något förhåller sig annars, för det förhåller sig ju alltid mot något annat. Men Hur vi uppfattar saker beror på vad vi har fått lära oss, som då forskare visade bilder för ett primitivt folk och de inte kunde se dessa bilderna eftersom de inte hade fått lära sig att tolka tvådimensionella bilder i ett tredimensionellt perspektiv. Var det något fel på deras ögon, nej.
J R Auk skrev:Menar du till exempel att något formar vår syn? Vår hörsel? Något formar väl hörandet av hörseln eller synen av det sedda. Men inte formas väl hörseln i sig? Då skulle vi ju kunna stänga ute de toner vi inte gillar, eller de ord vi ogillar.
Hur vet du att du inte redan har stängt av delar av din hörselförmåga?
Det vet jag förstås inte, men jag vet att jag inte gjort det "medvetet".
Sen tål det väl att påpekas att jag har avslutat min lilla fenomenologiska exposé av Hegel, Hussel och Heidegger. Ingen större introduktion det vill säga (bara ett verk vardera). Genom det försöker jag mig på att i den nya diskursen, språkdräkten ge mig i kast med att lägga ut det som tidigare inte tillät sig. Se bara på tiden inlägget tar
Men föreställningen har jag haft länge, tycker mig också ha gett uttryck för det när jag insisterat på ett icke-metafysiskt, fenomenellt "jag", och människan som ett konglomerat mer än ett rent subjekt överhuvudtaget. Ändock så är min upplevelse just "min" upplevelse. Jag kan inte inte ge 'mig' ett partikulärt och i det ett allmänt relativistiskt grundantagande om världen eller livet.
Nåväl vi får se vart det leder. Jag tänkte följa upp med att diskutera de eventuellt etiska konsekvenserna av detta. Om nu överhuvudtaget det går att rimliggöra det som sagts för någon mer än mig
Sen tål det väl att påpekas att jag har avslutat min lilla fenomenologiska exposé av Hegel, Hussel och Heidegger. Ingen större introduktion det vill säga (bara ett verk vardera). Genom det försöker jag mig på att i den nya diskursen, språkdräkten ge mig i kast med att lägga ut det som tidigare inte tillät sig. Se bara på tiden inlägget tar
Men föreställningen har jag haft länge, tycker mig också ha gett uttryck för det när jag insisterat på ett icke-metafysiskt, fenomenellt "jag", och människan som ett konglomerat mer än ett rent subjekt överhuvudtaget. Ändock så är min upplevelse just "min" upplevelse. Jag kan inte inte ge 'mig' ett partikulärt och i det ett allmänt relativistiskt grundantagande om världen eller livet.
Nåväl vi får se vart det leder. Jag tänkte följa upp med att diskutera de eventuellt etiska konsekvenserna av detta. Om nu överhuvudtaget det går att rimliggöra det som sagts för någon mer än mig
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:
Men föreställningen har jag haft länge, tycker mig också ha gett uttryck för det när jag insisterat på ett icke-metafysiskt, fenomenellt "jag", och människan som ett konglomerat mer än ett rent subjekt överhuvudtaget.
Nåväl vi får se vart det leder. Jag tänkte följa upp med att diskutera de eventuellt etiska konsekvenserna av detta. Om nu överhuvudtaget det går att rimliggöra det som sagts för någon mer än mig
Det vete sjutton, men vi andra får väl då nöja oss med denna tråden.
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... highlight=
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 20 och 0 gäster