Moral är svårt, ibland får jag en uppenbarelse av förståelse, men den försvinner lika fort. Ja jag tror att man kan vara taskig mot sig själv. Samtidigt tror jag att det onda man gjort mot andra kan försvinna, så att man aldrig har varit taskig. Många går nog och tänker att de har gjort hemska saker och att det onda är som en brännmärkning de aldrig blir kvitt. Det tror jag inte. Om man går in i en mörk skog med en vän och denne börjar berätta historier om vad som finns i mörkret (eller själv börjar inbilla sig av historier man hört tidigare) så kanske man tror på det, när det dagas och blir ljust så upptäcker man att allt inte var sant. Förlåtelse är väl ungefär som att sluta tro på det som inte var sant. Att vara taskig mot sig själv ser jag som något själsligt, att offra en del eller hela sig själv, för att man tänker på andra, istället för att bli arg på andra så eliminerar man den del av en själv som gjorde att man blev arg, man gör sig alltså omedveten om vissa saker. Om det fanns ondska som inte kunde besegras så skulle det betyda att det fanns verkan utan orsak, för orsaker (förhållanden) går väl alltid att ändra på. Kan det inte vara väldigt farligt med externalisering? Är inte det ungefär samma sak som projektion?J R Auk skrev:Kan man vara taskig mot sig själv då?
Det är väl som frågan med om man kan lura sig själv.
Jag tycker det verkar som om man måste lurat sig själv för att sedan kunna lura sig själv, annars följer ju en medvetenhet om lögnen med ljugandet, varpå det som ljugs över är illuminerat som lögn. Det är då rent symboliskt ljugande. Ett späkande.
Och så ser jag det med att vara taskig mot sig själv. Om man skall tala om en medveten taskighet så är det enligt mig ett späkande, och späkandet är ett straff, straffet en bot, boten en ansvarsöverlåtelse, och ansvarsöverlåtelsen ett samvetslindrande. Det är alltså en rationellt irrationell handling för att slippa ansvaret, en flyktmekanism, men en rationaliserad sådan.
Det är lite komplicerat det där, men man måste betänka vad förlåtelse är. Vi säger, att jag får förlåtelse av dig, men det som egentligen sker är att du garanterar min egen förlåtelse av mig. Jag ber dig inte om förlåtelsen, utan jag ber dig att tillåta mig att förlåta mig själv utan bot.
Om inte någon annan förlåter och jag inte kan ta det på mig själv så botgör jag. Och genom den externaliseringen av synden som ett objekt så reifierar (förtingligar) jag värdet i synden, mitt samvetes objekt, och kan göra mig kvitt det. Det är inte längre jag, utan något utanför mig.
Medvetandet som sinne och dess teleologi som del i kosmos
Moderator: Moderatorgruppen
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Zokrates skrev:Om jag tar en sten och påstår att stenen är Gud, så spelar det ingen roll om det är sant eller falskt så länge som jag inte kan kommunicera med stenen. Om stenen kommunicerar inom sig själv med sig själv är fortfarande för mig oväsentligt, så länge som jag inte kan kommunicera med stenen.
Men kan jag lura dig att tro på att stenen är gud, så kanske jag kan dra nytta av dig genom att påstå att jag är stenens språkrör och att jag förmedlar stenens vilja.För att lura fler låter jag hugga ut ett ansikte på stenen, därefter kräver jag betalt för mina tjänster, jag ber de andra att offra till stenen. Jag ger stenen ett namn, Deuwa, jag förklarar att vi är det utvalda folket och att så länge som vi följer stenens vilja kommer vi att gynnas av att göra det. Generationer senare har vi tre världsreligioner, Judendomen, Kristendomen och Islam, alla formade efter ett och samma koncept.
Detta är medvetandet, förmågan att kontrollera sig själv och sin omgivning eller, låta sig bedras av den?
Du Zokrates! Det där var en riktigt "härlig" variant - den ska jag spara! Snyggt och koncist, enkelt och kärnfullt - men framför allt väldigt slående! Roligt!!!
Fredrik
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 17 och 0 gäster