Självsabotage och borderlinesyndrom

[Sceptisk]

Enligt James F Masterson beror borderlinesyndromet på att den känslomässiga utvecklingen hindrats i det för-oedipiala stadiet i åldern mellan två till tre. När jaget aktiveras, dvs barnets behov av att utveckla en egen autonomitet och identitet, ett eget jag som är skilt från modern och hindras i denna fas och möts med oförståelse, skräck eller kritik, bildas separationsångest och 'abandonment depression' som i sin tur leder till destruktiva försvarsmekanismer. Dessa destruktiva processer fortsätter sedan i vuxen ålder.

För att försöka hantera det obegripliga i att försöka förstå vad barnet har gjort för fel börjar barnet att föra en inre dialog med sig själv som en slags försvarsmekanism. Denna dialog blir till en inre ständigt dömande kritiker som dömer barnet innan omgivningen hinner göra det, på så vis utvecklar barnet att slags försvar från omgivningens kritik (se självsabotage). Övriga symptom som anorexia, missbruk, promiskuitet, impulsivitet, relationstrassel, stress, trötthet etc kan då ses som följdverkningar av detta självsabotage och dilemmat i att inte få bilda sin egen identitet.

Logiken i självsabotaget fungerar i att man försöker att hantera det obegripliga dilemmat i att få kritik för att man försöker (bilda en egen identitet) och misslyckas på grund av kritiken, bristen på förståelse och empati. Självsabotaget gör detta dilemma hanterligt, om man utvecklar ett självdestruktivt beteende så ger man kritikern rätt och genom att ge kritikern rätt kunna slippa kritikern (då man ju gjort som denne ville). Men konsekvensen blir den motsatta med snabba humörsvängningar, självanklagelser och depression som följd.

Min teori är att detta syndrom utvecklas i en familjesituation där uppmaningar till hur man ska vara, till hur man ska bete sig, till vem man ska vara, osv, bygger på negativa förväntningar och de kritiska uppmaningarna blir inte till något främjande utan till en självuppfyllande profetia. Bakom de uppmaningar som barnet får, såsom att det ska sköta sig, vara duktig i skolan, vara snäll mot andra, vara självsäker, vara framåt, vara klok osv, finns det en negativ förväntning. Uppmaningarna kommer inte från en konstruktiv källa som kan ge goda råd, lyssna och förstå, utan en kritisk källa som förstärker fel och brister och idealiserar det som ska representera framgång.

Barnet skulle kunna ha lyckats OM bara, osv. Det utvecklas till ett spel inom familjendynamiken där barnet får skulden för allting, för allt som det "borde" vara. Denna dynamik och inre självuppfattning (inre kritikern) förstärks även av det omgivande samhället, personen skapar genom sitt beteende ständigt nya självuppfyllande profetior som kan fylla på med ständigt nytt material om hur värdelös, hur klumpig, hur okänslig, hur dålig, hur avskydd och hatad personen är.

Om man ser psykiska sjukdomar som fiender så är detta en (av alla) fiende (r) som försöker att hindra personen från att bli en riktig person, en riktig man/kvinna med förmåga att kunna ha en riktig relation.

Lösningen för den som lider av detta syndrom kan vara att börja bli mer medveten om den inre kritikern och hur den fungerar. Att den inre kritikern inte är något skilt från en själv och måste bemötas med förståelse. Kritik är aldrig konstruktiv, kritik handlar om att hitta fel och brister och även om den yttre kritikern som influerar den inre kritikern söker efter fel och idealiserar framgång, så kan den inte bemötas på samma sätt för det innebär bara att man bekräftar kritiken som den enda verkligheten. Man blir mer medveten om att det bakom kritiken finns en nyttig och positiv kraft, livskraft, som väntar på att frigöras och mötas i förståelse.

Mer att läsa finns här:
http://www.pete-walker.com/managingAban ... ession.htm
http://www.mhsanctuary.com/borderline/masterson2.htm
http://www.borderlinepersonalitytoday.c ... erson2.htm

[Oblivion]

Måste ju säga att jag tycker det var lite roligt att du skrev det här två dagar innan jag gjorde nästan precis det du skrev i den här posten, och jag läste den inte förrän nu. (nu gjorde jag det igen). Det går väl inte att ta på annat sätt än att jag försöker lägga fokus på det igen, men tanken var alltså inte att dra igång nåt igen, utan jag ville bara säga det. Tyckte det var lite roligt.
Sen har det säkert nån koppling till att jag är glad över att mer eller mindre ha fått en diagnos också (nåväl, nästan iaf) så jag har nåt att skylla på, som du också var inne på. Du kan din sak!

[Oblivion]

Ok, en post till då. Anledningen att jag kan skriva nåt sånt här som jag just gjorde är pga. den här inställningen som jag "jämt" har haft: (copy från en tidigare labil tråd)

"Jag har nog i alla tider intresserat mig för och pratat om lite annorlunda saker jämfört med andra människor, och det har berott mycket på min dåliga förmåga till gränstagning. Den dåliga gränstagningen har i sin tur berott på att jag aldrig riktigt hittat övertygande anledningar till varför jag inte bör säga eller göra si eller så (att t ex. relativt ofta prata om egna svagheter, börja prata "för djupt" med mer ytliga bekanta osv).
Jag känner att varför inte bara säga saker rakt ut även om det kan uppfattas som udda eller t om. konstigt i andras öron, om det nu ändå inte finns mycket självrespekt eller stolthet kvar som jag tvunget måste värna om?
Vad är det jag ska dölja för vem? Och så den stora frågan - Varför?"

Varför? Jo, ÅNGESTEN! Vid ögonblicket för "gränsöverskridningarna" känns det till 100% som att det verkligen inte spelar ett dugg roll vad jag skriver. Jag bryr mig inte överhuvudtaget hur jag och det jag skriver uppfattas. Då. Det är senare som ångesten kommer när ögonblicket passerat. Typ som när man vaknar upp efter en fylla och undrar vad fan man har gjort.
Framförhållning... FRAMFÖRHÅLLNING!

(yep, lär bli ångest på det här också...)

[Sceptisk]

Jag ser inget fel på dig. Om du märker att du är för impulsiv så kan du faktiskt hålla tillbaks det bara lite utan att det skadar dig. Impulsivitet behöver inte betyda något negativt. I mina öron låter det bara som att du försöker hitta din plats i tillvaron.

[Oblivion]

Ja, det är det jag försöker men det är nog dags att inse att det aldrig kommer hända och lägga kraften på nåt realistiskt och uppnåbart istället. Jag får den mesta av min livsglädje från existentiella funderingar och det är inget jag nånsin kommer vilja ändra på, samtidigt är det just de som skapar den mesta osäkerheten och gör det omöjligt att "hitta min plats i tillvaron". Det är inget svårt val. Jag får lugna ner mig med "livsstilen" en aning istället och tänka på hälsan ett tag. Det kan vara på sin plats. Impulsiviteten lär det bli bättre med automatiskt.

[Harald Davidsson]

Varför? Jo, ÅNGESTEN! Vid ögonblicket för "gränsöverskridningarna" känns det till 100% som att det verkligen inte spelar ett dugg roll vad jag skriver. Jag bryr mig inte överhuvudtaget hur jag och det jag skriver uppfattas. Då. Det är senare som ångesten kommer när ögonblicket passerat. Typ som när man vaknar upp efter en fylla och undrar vad fan man har gjort.
Framförhållning... FRAMFÖRHÅLLNING! ,,,skriver Obelon


harald

Det är den andra som KLIPPER AV kontakten och då känner du skuld som att du inte håller måttet, att du är en värdelös invånare, fast i verkligheten är det på det sättet att den andra upplever att han är värdelös i förhållande till dig, inte så djup, ganska ytlig osv, och då projicerar han den känslan på dig, som tror att det är du som är dålig, när du i själva verket är bra och värdefull.

[Oblivion]

Ja det stämmer bra, jag känner igen det från många situationer. Men inte just att jag känner mig värdelös pga andra människor. "Vanliga omedvetna människor" har inte det inflytandet på mig, iaf vad jag uppfattar själv. Utan främst tror jag det handlar om att jag känner ett slags obehag av att framstå på ett falskt sätt som jag känner inte stämmer överens med min personlighet och mina värderingar. Och det skapar osäkerhet. När det händer upprepade gånger så börjar jag tillslut tveka på mina egna värderingar och jag börjar undra hur mycket det egentligen skiljer på mitt idealjag och den jag egentligen är. Eller som jag såg det uttryckas i en bok härom veckan: "Om det finns stora skillnader mellan idealjaget och det verkliga jaget kan det uppstå inre konflikter och känslomässiga störningar." Jo tack.
Jag känner mig ofta fram till vad som är rätt och fel och känslor är som bekant inte alltid så lätta att beskriva varken i tal eller skrift och värre blir det om man, som jag, väldigt sällan klarar av att skriva en text från början till slut utan att hoppa fram och tillbaka en väldig massa gånger för att ändra, lägga till, formulera om osv. Jag har försökt men det går inte. Jag ser sällan helheten direkt utan måste snabbt skriva ner en massa stödord som dyker upp och som jag sen bygger vidare på. Oundvikligen blir det en massa små stycken som jag sen måste flytta runt så poängerna hamnar i rätt ordning och det gör att mina texter ofta låter konstruerade och bra mycket mer "ointellektuella" än hur jag får fram det i tal, även om det ofta inte blir helt bra i tal heller. Det försöker jag inte smita ifrån. Men jag är som sagt stabil nog för att klara av ett ansvarsfullt arbete och de flesta smågrejerna som jag stör mig på hos mig själv går oftast att "rädda upp" ganska väl med det sociala spelet. Värre blir det i text eftersom de mindre väl valda formuleringarna har en benägenhet att stanna kvar och se knas ut utan någon "räddning" eller förklaring.
Som jag varit inne på tidigare, att repetera Svenska A och B vore nog inte helt fel. Eller resten av skolämnena för den delen.
Men nu ska vi inte vara kritiska.

[Harald Davidsson]

Ifall Noam chomsky ska hålla ett tal i new york, då kommer hemliga polsen i Amerika att ha en massa civilklädda poliser där och kolla upp i detalj vad han säger, spela in och notera, och sedan försöka smutskasta chomsky på alla upptänkliga sätt som existerar, få honom att framstå som FEL nästa dag i massmedia i teve och tidningar, för han är KRITISK emot amerikas utrikespolitik, och varje kritiker av Amerikas pseudo-värde-sysstem måste oskadliggöras omgående, genom att framställa vederbörande som galen, psykiskt sjuk,  en womeniser, alkoholist, homesex-man, drog-missbrukare eller på annat sätt farlig för samhället och de försöker att få det till att chomskys ideer för till fattigdom, kaos eller förvirring.

Varje person i Sverige som är kritisk mot sin omgivning kommer att behandlas mer eller mindra som Chomsky behandlas i Amerika..

tro inte det finns något paradis i helvetet, ditt hjärta bär fröet till din möjlighet att få uppleva lycka

[Skogsälvan]

Nu är jag inte doktor, och jag tycker att det allt för lättvindigt sätts diagnoser på människor. Det jag har sett av dig, Oblivion, vilket förstås bara är en liten del, kopplar jag inte till borderline. Människor med borderline brukar höja folk till skyarna och tvärdissa, det yttre alltså, men du verkar ju vara inne på det inre.

[Oblivion]

Nu är jag inte doktor, och jag tycker att det allt för lättvindigt sätts diagnoser på människor. Det jag har sett av dig, Oblivion, vilket förstås bara är en liten del, kopplar jag inte till borderline. Människor med borderline brukar höja folk till skyarna och tvärdissa, det yttre alltså, men du verkar ju vara inne på det inre.

(LÅNG POST!!! - påbörja läsning på egen risk!)

Jag uttryckte mig dumt där när jag sa att jag är glad över att mer eller mindre ha fått en diagnos när det i själva verket var långt ifrån en riktig diagnos. Jag menade mer att jag var glad att ha förstått att mina problem och reaktioner följer ett visst mönster som är så hugget i sten att de på sätt och vis t om. nästan går att förutsäga. Jag har för första gången förstått sambandet mellan alla konstigheter som jag har, att de går hand i hand med varandra. Det gav mig mer förståelse om mig själv än vad jag har lyckats få på egen hand de senaste månaderna, Borderline eller inte.
Jag tycker att mycket pekar på att det är Borderline det handlar om, men jag tycker också att mycket pekar på att det inte handlar om det. Framförallt så tycker jag mest att jag bara har de mer lättare tendenserna av de riktiga Borderline-symptomen, men eftersom det är så vanligt att folk misstar sina psykiska besvär med just Borderline så kan jag självklart inte vara säker förrän jag fått svar från en kvalificerad person. Men för mig spelar det såklart ingen roll om det är Borderline eller bara snarlikt, jag kallar gärna "tendenserna" för något annat om det nu handlar om något annat.

Jag kollade kriterierna från vårdguiden.se och borderline.nu och jämförde med mina tendenser. Det  blev en jäkla massa text men det är väl bara bra antar jag nu när jag ändå ska på nån slags "förutredning" hos kuratorn snart.


Symtom vid borderline personlighetsstörning

Hur du beter dig, känner dig och förhåller dig till andra svänger hela tiden kraftigt fram och tillbaka.

- Ja utan tvekan. Några snabba exempel (orkar inte med formuleringarna nu utan tillåter mig att stapla mening på mening) - Jag får dagligen "insikter" som handlar om min personlighetsutveckling. Jag överdriver inte att jag senaste 2-3 åren har skrivit flera hundra lappar med tankar som jag noterat för att inte glömma bort. Jag har lätt över 100-150 lappar hemma nu och då har jag rensat ordentligt ett par gånger senaste månaderna. Mina vänner blir galna på mig för att jag behöver pausa i filmer hela tiden för att jag måste skriva ner insikter som oftast handlar om personlighetsutveckling. Är det inte pausning så är det tillbakaspolning ett antal gånger per film för att jag hänger med dåligt när tankarna är någon annanstans. I de mest extrema perioderna så har det knappt funkat att umgås med mig alls för att jag bara pratar om min och andras utveckling och "brister" hela tiden. Jag har ingen off-knapp som min närmsta vän uttrycker det. Senaste två veckorna har det lugnat ner sig ordentligt efter att jag läst på mer om Borderline och blivit mer medveten om mitt beteende, men innan dess har det varit kaos.

Ibland är jag obeskrivligt lycklig pga existentiella insikter och jag ser bara möjligheter men det vänder snabbt för att jag inte gör något vettigt med livet trots att jag anser mig ha förstått "meningen" med mitt liv. Det känns som att jag slösar bort det viktigaste av allt och det skapar såklart en del ångest.
Sen i november har jag och mina två närmsta vänner (sen ca 20 år tillbaka) avslutat vänskapen två gånger och sen slutit fred igen. Jag har brutit kontakten med två ytterligare vänner för några år sen och för fyra år sen bröt jag helt den dåliga kontakten med min far, mina två halvbröder, plastsystrar och plastmor fast det bara var min far jag hade fått nog av (börjar få kontakt med ena brodern nu). Självklart har jag kapat av anledningar jag tyckt var fullt förståeliga och acceptabla, men det är så många nu att jag börjar tveka ändå. Hade någon annan i samma situation gjort samma sak? Jag vet ärligt talat inte.
När jag bodde med min mor och syster tills för 10 år sen så gick det längre perioder då vi tjafsade nästan dagligen, men nu minns jag inte hur stor del jag hade i det.


Du känner dig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet.

- Jag har ända sen barndomen varit känd bland vännerna att vara den lättretlige med väldigt dåligt tålamod och jag brusar fortfarande lättare upp än andra när jag förklarar saker som är irriterande, fast situationen redan är överspelad. Jag känner mig väldigt sällan riktigt arg på allvar utan det visar sig mest i form av irritation.
"Deprimerad, olycklig och ångest" stämmer på många sätt väl in på mig, framförallt ångesten, det kan mina vänner skriva under på flera gånger om. Det beror mest på att jag inte ser till att njuta av livet så mycket som jag borde och för att jag stör mig på mitt egna beteende. Leda och tomhet stämmer också bra. Jag har sagt samma typ av sak ända sen tidiga tonåren - att det känns som att jag väntar på något stort och bra som kommer göra mig lycklig. Och det har känts som att jag är övertygad om att jag kommer att få det men jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det är för nåt. För ett par år sen hittade jag en fil från 1995 där jag hade beskrivit känslan på nästan exakt samma sätt som jag fortfarande gör. Jag har aldrig riktigt reflekterat över att det kan handla om en tomhetskänsla förrän nu när jag läst om Borderline och jag är fortfarande osäker på om det kan vara nåt sånt. Det handlar kanske mer om en saknad av att nå mitt idealliv där jag uppfyller allt som skulle göra mig som mest lycklig. Dvs. sluta drömma och ta tag i saker och ting, men jag vet inte säkert. Jag känner inte igen att känslorna skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet. Mina vänner är inne på att jag faktiskt har en rädsla för övergivenhet men det kan jag ärligt säga att jag inte känner mer än snittet (vad jag uppfattar).


Du kan ha svårt att tygla dessa känslor och uttrycker dig oftast aggressivt. Du är impulsiv. Humöret är oberäkneligt och föränderligt.

- "Oftast" stämmer inte in på mig, men jag kan vara väldigt rak och kall i mina åsikter om andra människor, både i tjafs och i vardagliga situationer (varför inte vara rak och ärlig frågar jag mig). Det är faktiskt så jag överraskar mig själv ibland eftersom jag anser mig vara en god människa som inte vill vara orsak till att folk mår dåligt. Impulsiviteten behöver jag nog inte kommentera. Det händer att humöret är oberäkneligt och föränderligt ja, jag får ofta överraskade miner från vänner när jag plötsligt brusar upp i deras tycke helt utan anledning. Själv ser jag det mer som "irritations-reaktioner" och inte som äkta ilska, som folk misstar dem för.


Du tycker inte att du duger. Du har en negativ självuppfattning. Det kommer till uttryck genom exempelvis missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken, slösaktighet med pengar eller självmisshandel, inklusive självmordsförsök.

- Allt går ut på personlighetsutveckling så jag kan inte påstå att jag känner att jag duger (inför mig själv). Negativ självuppfattning har jag utan tvekan. Missbruk av sex, alkohol, droger och mat stämmer bra allihop. Inte i mängd när det gäller sex men jag borde nog ha varit mer försiktig ibland. Jag har två levervärden som är för höga pga. hög alkoholkonsumtion, varav ena värdet är dubbelt så högt som normalt. Jag har inte hunnit kolla upp vad det innebär än men det hugger i sidan när jag tar några klunkar starköl. Jag tar det som att det inte är så bra. Sluta drick och kom tillbaka om en månad och testa dig igen, sa läkaren. Sen dess har jag dragit i mig en halvliter vodka, ett sexpack 3,5or och 5-6 starköl och det var 10 dagar sen jag fick beskedet (jag ÄR en idiot, sen får det låta hur kritiskt det nu gör). Jag är inte alkoholist i den bemärkelsen. En läkare hade nog kallat det så men för mig är det ett psykiskt beroende för att det är så jävla tråkigt utan nåt i kroppen. Det är alltså inte alkoholen i sig jag behöver. Angående drogkonsumtionen så vill jag inte prata för högt om det men jag är ingen ängel. Matmissbruk har jag alltid haft (ligger på övre delen av "medel-BMI") och hade t om. en period med bulimi, eller bulimitendenser som jag tycker stämmer bättre. Det kan jag fortfarande få lite slängar av ibland. Vårdslöshet i trafiken vet jag inte eftersom jag som 30-åring fortfarande tycker det är roligare att resa för pengarna. Slösaktighet med pengar kan man lugnt kalla det. Jag får tillbaka 33.000 på skatten om en månad (duktig jämkning) och jag har redan bokat upp alla pengarna med skulder och de började jag bygga upp lagom efter skattebeskedet. Jag har -80 kr på kontot och det är den 29:e, behöver jag säga mer? Så har det blivit för att jag vet att jag kan låna nu i dagarna, även fast det är på håret. Jag har fortfarande inte löst det än (ångest, vadå? Idiot, vadå?). Fick dessutom slutlön + semesterersättning utbetald på ca 30.000 för några månader sen och jag minns inte en vettig sak jag la de pengarna på.
Självmisshandel och självmordsförsök är helt uteslutet.


I allmänhet lyckas du ändå dölja dina känslor och förställa dig för att passa in socialt. Därför går det oftast bra för dig i skolan eller i arbetslivet.

- Ja man behöver ju inte vara jättesmart för att kunna dölja svagheter när det verkligen gäller, typ på arbetsplatser, men lite för mig själv har jag alltid varit, både självvalt och inte. Jag hade 2.8 i snitt i gymnasiet när jag gick ut andra året, vid studenten hade jag 3.2 har jag för mig. Jag har nästan aldrig fallit in i gemenskapen naturligt som "alla" andra vad det än har handlat om, allt från skolan och lumpen till fritidsaktiviteter. Jag har jämt haft en analys på hur jag beter mig och sånt märks.


I nära personliga förhållanden kan du däremot bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd att bli övergiven.

- Hmm.. jag och mitt ex. älskade varandra väldigt mycket men vi gick bara inte ihop. Tjafs hela tiden, men vi var båda överens efteråt att det berodde på oss båda. Btw så lyckades jag på nåt höger fixa en ny lägenhet till mig och göra mig av med vår gemensamma innan hon fått tag i en ny, och det var inte ens meningen. Jag kan än idag inte förklara hur det gick till för jag ville absolut inte sätta henne i problem. Hon skrattar fortfarande lite snett när det kommer på tal.
Jag känner ett visst beroende av andra för att jag ska lyckas med mina mål (det har jag fått höra mycket). Min motivering till det är att jag inte kan få mitt fantastiska liv/idealliv som jag eftersträvar, helt på eget bevåg. Självklart handlar det om att man tillsammans med andra hittar på saker och helt enkelt ser till att få ett stimulerande liv. Mina vänner är mer äkta hemmasittare än vad jag är så jag kan ta på mig att jag varit krävande, men med all rätt tycker jag. Känner mig inte överdrivet rädd att bli övergiven, inte mer än människor i allmänhet.


Du pendlar mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor.

- Så var det extremt mycket av när jag var yngre. Mina vänner kan skriva under på det också. Jag har idoliserat och nästan avgudat personer som jag sett upp till, tills för bara några år sen (i gymnasiet som 15-18-åring klottrade jag en manlig förebilds namn över hela skolan (hundratals gånger under tre års tid), och en tjejs namn som jag var kär i). Det har jag väldigt svårt att smälta idag nu när jag har min nuvarande uppdaterade syn på saken. Det var inte förrän jag ordentligt kom in i de existentiella tankarna som idoliseringen av andra människor upphörde, när jag insåg att vi alla är maskar, inklusive mina "idoler". Samma sak med nedvärderingen av andra människor - jag var mycket värre förut. Idag handlar det mer om till synes kalla domar om andra, fast jag själv bara säger det jag tycker. Jag har vid flera tillfällen beskrivit mig själv i min ungdom som en person som antingen älskade eller hatade saker och ting, men det ska självklart tas med en stor nypa salt. Men att jag ens haft den synen på mig själv och sagt så ett flertal gånger säger en del om hur jag funkade.


Om du upplever psykotiska episoder, är de oftast korta och präglas närmast av förföljelsetankar.

- Det här stämmer inte alls in på mig. Eller jo kanske.. om man nu kan kalla det psykotiskt att vara i en extrem period av personlighetsutveckling där vännerna nästan ger upp och utan att man inser allvaret i situationen, så ja. Annars känns det främmande. Förföljesetankar stämmer inte alls.
(att vi alla är psykotiska på en del plan räknar jag inte med eftersom det inte är det som frågas efter)


Andra kan uppleva dig som ombytlig, anpassande och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig.

- Ombytlig ja, opålitlig på vissa sätt ja (humör osv.), men inte när det gäller den vanligaste (?) typen av tillit i en vänskap där man ska kunna lita på att ens vänner inte medvetet ljuger av olika anledningar. Tillit är väldigt viktigt för mig och jag har nästan som en av mina största prioriteringar i livet att göra mitt bästa för att alltid hålla mig till sanningen om det är möjligt och enbart använda nödlögner när det inte finns någon utväg. Känslokall kan jag nog uppfattas som för att jag alltid vill vara rak och inte undanhålla saker. Jag är extrem när det gäller att säga nästan allt som dyker upp i tankarna när jag umgås med vänner (i perioder), och det blir tröttsamt både för dem och mig. Aggressiv har jag haft mycket tendenser till men jag har "bara" gått över gränsen två gånger (har aldrig varit i bråk, bara väldigt nära). För bara några få veckor sen gick jag över gränsen i ett tjafs hemma i köket med vänner. Jag fick inte tyst på en av dem som skrek för högt mitt i natten och fast jag sa till en massa gånger så fortsatte han skrika, och pga. rädsla för att bli av med lägenheten så tappade jag kontrollen och tog ett nackgrepp med min arm och föste ut honom ur köket tills vi båda hamnade på golvet, och han fick ett märke i nacken. Men det var absolut inte planerat och jag tappade verkligen kontrollen. I mitt tycke av en inte alltför konstig anledning (nånstans går gränsen för alla) men självklart ser jag det som totalt oacceptabelt i en vänskap och jag kände obehag av att inse vad jag är kapabel till. Det var andra gången jag gått över gränsen på det sättet, första gången var mot samma vän, jag svingade en gång för en massa år sen när han irriterade mig så in i helvete med syfte att just irritera mig, men han hann undan med huvudet som tur var. Men jag har ändå svårt att anse mig vara aggressiv eftersom jag bara tappat kontrollen två gånger i hela mitt liv. Det som känns oroande var att det var senast härom veckan. Samtidigt som det kändes förjävligt och oacceptabelt så var det, hur illa det än låter, intressant på nåt sätt att se vart min gräns gick innan jag flippade. Det var första gången jag fick reda på det, eller ja... andra gången.



Från borderline.nu:

"Det finns vissa kriterier man måste uppfylla innan man får diagnosen borderline. Om en person uppvisar minst 5 av de nedan uppräknade kriterierna kan diagnosen borderline ställas. OBS! Ställ inga diagnoser själv! Du har med all säkerhet inte den utbildning och erfarenhet som krävs för att ställa diagnoser. Ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet samt instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxen ålder och tar sig minst fem av följande uttryck:"


1) gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer. Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här

- Njae. Mest nej. ("ja" enligt mina vänner). "Njae" är nog mest nära sanningen.

2) uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering

- Ja.

3) uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla

- Tråden "Oblivions tankar" är textbook i identitetsstörning.

4) visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här

- Ja

5) uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar

- Jag har inga såna här tendenser alls. Det är det här jag mest tycker pekar på att jag inte "har" Borderline. Inte främst för att jag inte har självmordstankar, utan för att jag överhuvudtaget inte har självskadande tendenser om man nu bortser från mat/alkoholmissbruk osv. Jag har fått intrycket av att det här (tillsammans med de självskadande tendenserna) på sätt och vis är "basen" i Borderlinesymptomen/syndromet. Kan ha fel dock.

6) är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar )

- Ja. Jag blir extra instabil de gånger "insikterna" är starka nog att dra undan mattan under fötterna på mig. Men det är inte ofta jag blir så instabil att jag in i "själen" mår jättedåligt som jag fått intrycket av att folk med Borderlinesymptom gör.

7) känner en kronisk tomhetskänsla

- Ja och nej. Jag tycker mest det känns som en kronisk stark längtan efter konkreta saker och inte just den där starka tomhetskänslan där personen inte vet vad som saknas, som det verkar syftas på här.

8 ) uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål

- Ja och nej här också. Det är sällan intensiv vrede, däremot intensiv irritation som sagt. Svårt att kontrollera återkommande temperamentsutbrott ja, inte konstant ilska och aldrig slagsmål.

9) har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symtom

- Ja, men det beror enbart på vad jag stoppar i mig och inte på mitt riktiga jag.

Avslutningsvis (apropå att jag inte hittade något om den inre kritikern i kriterierna), jag är expert på att spontant kalla mig själv för "jävla idiot", "jävla pucko" osv. när jag tänker tillbaka på dumheter jag sagt eller gjort, det gör jag nästan dagligen och nu senaste veckorna har jag upptäckt att jag gör det oftare än jag insett, nu när jag ser på beteendet på ett annat sätt. Men i förrigår när jag var ensam hemma så halvskrek jag "Jävla Borderline-idiot!!!!!" rakt ut till mig själv innan jag hann hindra mig. Jag grubblar fortfarande på den.

[Skogsälvan]

Oj, vilket fint, utförligt svar! Du är väldigt bra på att beskriva dig själv och vad du upplever är din problematik, vilket är en stor tillgång som du ska vara glad över. Du påminner väldigt mycket om en älsklingsvän till mig, fast vad du kallar irritation rubricerar han som frustration.

[Oblivion]

Tack Älvan! Synd bara att det ska krävas megaposter och hjälpfrågor för att få fram vad jag menar.

[Oblivion]

Ifall Noam chomsky ska hålla ett tal i new york, då kommer hemliga polsen i Amerika att ha en massa civilklädda poliser där och kolla upp i detalj vad han säger, spela in och notera, och sedan försöka smutskasta chomsky på alla upptänkliga sätt som existerar, få honom att framstå som FEL nästa dag i massmedia i teve och tidningar, för han är KRITISK emot amerikas utrikespolitik, och varje kritiker av Amerikas pseudo-värde-sysstem måste oskadliggöras omgående, genom att framställa vederbörande som galen, psykiskt sjuk,  en womeniser, alkoholist, homesex-man, drog-missbrukare eller på annat sätt farlig för samhället och de försöker att få det till att chomskys ideer för till fattigdom, kaos eller förvirring.

Varje person i Sverige som är kritisk mot sin omgivning kommer att behandlas mer eller mindra som Chomsky behandlas i Amerika..

tro inte det finns något paradis i helvetet, ditt hjärta bär fröet till din möjlighet att få uppleva lycka

Jag vet inte om det är mina kommentarer som ""Vanliga omedvetna människor" har inte det inflytandet på mig" och liknande påståenden som du reagerar på.
Det jag menar med det är absolut inte att jag anser mig vara mer medveten eller upplyst än människor i allmänhet, utan det enda "försprånget" jag tycker mig ha jämfört med många vanliga svenssons är att jag iaf. inser att jag och de flesta människor är psykotiska på många plan, fler plan än människor verkar ha förstått. Jag påstår alltså inte att jag är mer medveten än många andra människor mer än när det kommer till just det faktumet. Men för mig är det en väldigt värdefull insikt som jag tror fler skulle ha nytta av om de bara insåg det.
När jag skriver så så menar jag alltså inte merparten av folket här på forumet som har en tankevärld värd att nämnas (även om jag anser att alla mer eller mindre är i det tillståndet), utan främst sånt folk som inte ser så mycket mer i livet än att åka till jobbet, komma hem och sätta sig framför TV:n medan partnern sätter sig framför datorn, pussas lite, och sen gå och lägga sig igen för att gå upp till jobbet morgonen efter.

Som jag uttryckt det tidigare, "Är inte berättelsen om allt, vilken tro man än har, mer makalös än vi ger skenet av att tycka?"

Och framförallt, är det inte nästan vår plikt att se till att njuta av det när det mitt framför ögonen finns nästintill obegränsat med njutning att finna ur det?

Vill också be om ursäkt för att jag hi-jackade tråden från Sceptisk. Fortsätt gärna att diskutera ämnet om det finns intresse av det. Jag känner mig klar med diskussionen om mig här.

[Advocate]

Intressant. Är inte Rogers och Maslow inne på något liknande när de talar om att det i uppväxtmiljön skapas en förvänd identitet hos barnet som följd av symboliska belöningar och bestraffningar från föräldrarna och omvärlden...? Barnet slutar då att leva autentiskt utan lever istället i enlighet med den lögn om dem själva som de blivit "insocialiserade i", och mår sedan dåligt som följd, helt utan grund. Lösningen är då en uppbygglig terapeutisk miljö där personen inte behandlas på ett sätt där han/hon ses som felaktig (personen kallas klient istället för patient t ex), där man inte bekräftar det inautentiska draget eller de processer i individen som fått en fristående position i förhållande till ursprunget, och då är det väl tänkt att det skall ske en form av motbetingning. De var även influerade av psykoanalysen, men jag vet inte om de pratade om oedipala stadier och dylikt.

Jag har för mig att Jung pratar om självsabotage också, som följd av att man inte följer med i den arketypiskt grundade utvecklingsgång man var tänkt att följa, eller nått sånt. Men jag minns inte hur han uttryckte sig eller ens var jag läste det.

[Harald Davidsson]

Till Oblivion...

Du fattar inte vad jag vill säga, den välformulerade skrivelsen om dig och ditt problem, den handlar ju bara om att slicka det sociala i röven, ungefär som att du står framför spegeln och kammar dig i tio minuter, för vem? En förberedelse för ett oväntat knull, men annars är det väl ett fjäsk för det sociala. Livet handlar om kamp, det var därför jag drog in chomsky. Ifall folk är taskiga emot honom och skriver lögnaktigt osv..han tar det inte som psykos, han fattar det beror på att han är kritisk emot Amerika.  HAN LEVER. Du också börja lev.