Vad är kärlek?

[lashanti]

Har fått världens svåraste och jobbigaste uppgift i filosofi... Jag skall med hjälp av Platons, Sartres och Jesus kärlekslära redogöra för vad kärlek är. Detta är vad jag har skrivit hittills, själv känner jag att jag inte har någon riktig diskussion... Vill någon hjälpa mig med att fylla ut?

Vad är kärlek?

Den finns där, ständigt vakande över oss alla. Det sägs att den både är blind, tålmodig och ödmjuk men också förödande och patetisk. Vi alla är väl medvetna om dess existens, men vad är kärlek för något egentligen?

Kärleken är förmodligen något evinnerligt som följt människan sedan urminnes tider. För Platon i det antika Grekland var kärleken en längtan till själens egentliga ursprung, för Sartre var det en konfliktfylld relation och för somliga kristna är kärleken Jesus själv.

Går det att överhuvudtaget att prata om kärleken som om det vore ett heltäckande begrepp, en paraplybeteckning där det inrymmes olika typer och former av kärlek? Eller är kärleken något diffust och föränderligt? Och vad säger historiens kanske mest framträdande filosofer kring detta?

Platon menade att verkligheten är uppdelad i två världar. I den ena delen, sinnevärlden kan man endast få ta del av ungefärlig och ofullkomlig kunskap. Allt som förmedlas genom sinnena är relativt och ingenting är bestående. I den andra delen, idéernas värld kan man däremot få säker kunskap. Detta sker genom vårt förnuft och vår själ där idévärlden är det enda sanna och verkliga.  

Vad som framkommer i Platons kärlekslära i Symposion, är att kärleken är en slags demon som knyter samman gudomligt och mänskligt, en slags galenskap, ett behov av odödlighet. De som är kroppslig fruktsamma försöker göra sig odödliga genom att skaffa barn, de som är själsligt fruktsamma försöker på sitt sätt föda barn i form av filosofi. Detta innebär att endast de visa, filosoferna kan känna den sanna kärleken eftersom, de enda som kan ge kärlek är dem som har sett godheten, och som har uppsåt att "göra den älskades själ god och skön”. Eftersom skönheten i en kropp är syster till skönheten i vilken annan kropp som helst så kan man uppnå det tillståndet genom att först älska en skön kropp, sedan två och sedan alla.

Om du börjar med att älska en kropp kommer du snart att älska alla sköna gestalter som i sin tur leder till att man börja älska själens skönhet mer än kroppen. Platon utrycker att vägen till den rätta kärleken är som att gå i trappor och filosofen, den besatte älskaren är den som kommit längst.

Vad innebär då detta? De som inte erhållit den filosofiska gåvan och är oförmögna att resonera djupsinnigt är inkapabla till att älska själsligt. Alltså är den ovise individen endast förmögen till att föröka sig och kan inte se den sanna skönheten i alla kroppar.

Eftersom fysisk kärlek, där förökning är den största driften, endast kan ske mellan en man och en kvinna uppstår det ännu ett problem. Enligt Platons filosofi är det praktiskt taget omöjligt att älska en individ av motsatt kön utan att känna fysisk attraktion. Det är just av den enkla anledningen som man ansåg att gossekärlek var något ofarligt och bra. Eftersom två män inte kan föröka sig uppstår det något som är finare än behovet av odödlighet. Genom att resonera på det viset nedsätter man framför allt det kvinnliga könet, som om det inte dög till annat än att tillfredställa sexuella begär genom förökning.

Att den högsta formen av kärlek endast kan uppnås av den vise är också rentutav löjeväckande. Ju mer man komplicerar begreppet kärlek desto längre går man ifrån dess enkelhet. Kärlek är bortom kön, kulturell tillhörighet och andra livsbetingelser. Kärlek bara är.

Visserligen kan jag hålla med Platons påstående om att sann kärlek är bortom kroppsliga begär, att det är något själsligt men jag tror inte att visheten är en förutsättning för att känna denna kraft. Ett ovist barn, utan varken livserfarenhet eller djupare förstånd kan nog känna kärlek som vilken annan individ som helst. Att barn som växer upp i en ickekärleksfull miljö har en större benägenhet att falla in på fel spår har kriminalsociologin bevisat. Om barn var oförmögna till att känna sann kärlek skulle det inte spela någon roll om föräldrarna älskade de eller inte.
Andra aspekter som är värda att tas upp inom den platonska kärleksfilosofin är den s.k. övertalningsdefinitionen som Ingemr Hedenius framlade. Enligt honom så värdesätter människan endast det som är bäst för henne. Detta kan man sammanfatta i följande exempel: om jag, person A föredrar att äta pannkakor, p, medan du, person B endast tycker om våfflor v kan du använda dig av Hedenius övertalningsdefinition. Vi antar att personen B nu vill övertala personen A om att våfflor är det absolut bästa. Genom att säga att receptet till p och v är nästintill detsamma och att den enda skillnaden är formen så kan personen B ändra min inställning till våfflor.
Det är av en sådan övertalningsdefinition som Platon använder sig av när han presenterar sin kärlekslära menar Hedenius. Genom att ge vissa ord en positiv respektive negativ ton försöker Platon ådagalägga sin kärleksfilosofi, enligt Ingemar Hedenius. Jag uppfattar dock övertalningsdefinitionen som inget annat än en vinkling av maktutövande över andra, och har enligt min uppfattning ingenting att göra med kärlek.
Vidare diskuteras det om att Platon ansåg att vänskap och kärlek är samma sak, därtill erotiskt betonade, bara det att de hålls på olika nivåer. Jag tror däremot att både kärlek och vänskap kan vara ickeerotisk och lust behöver inte nödvändigtvis vara inblandat förutsatt att det är själslig kärlek man talar om. Det finns nog trots allt olika former av kärlek. Kärleken till sitt barn och kärleken till en partner skiljer sig enormt. Skillnaden ligger inte enbart i att man fysiskt attraheras av sin partner utan det är ett medvetet val. Kärleken till ett barn kan vara mer biologiskt betingat, man väljer inte sitt barn utan man älskar det hurdan än det må vara.
En förutsättning i Jean-Paul Sartes kärleksfilosofi är just att det krävs två fria och medvetna varelser för att få snurr på kärlekshjulet. Å andra sidan är detta ett problem eftersom båda parter innehar ett behov av att kontrollera och äga. För att lösa detta dilemma börjar man kräva trofasthet. Genom regler försöker man förslava den man älskar och därmed blir kärleken en hopplöshet menar Sartre.
Något som jag kan tycka är problematiskt med Sartres förhållningssätt är att han ser på kärleken som något statiskt, som om det existerade endast en typ av kärlek. Enligt min uppfattning är kärleken ett konstant flöde som kan förändras och ta till sig an andra former.
På lång sikt kan dock Sartres teori stämma mycket väl. När två individer (även filosofer förutsätter att det skall röra sig om tvåsamhet) har inleder ett parförhållande, ingår man även i ett slags oskrivet avtal, där respekt och förståelse är A och O. Ett sådant förhållande för också ofta med sig problem och missförstånd, det är trots allt en konst i sig att överhuvudtaget klara av att ha en ömsesidig relation och att även anpassa sin livsstil. Det hela kan ses som en enda lång prövning. När känslorna tar slut eller när man inte längre är i behov av sin partner finns det risk att man vänder denne ryggen. I andra fall fortskrider parförhållandet tack vare att man håller kärleken vid liv eller att man hamnar i en beroendesituation.
Sartre påstår att i ett kärleksförhållande kommer det alltid att råda obalans på det känslomässiga planet, kortfattat menar han att det kommer alltid att finnas en part i en relation som kommer att tycka om den andre lite mer. Detta stämmer nog i många fall och kanske utgör detta även en anledning till varför kärleken domnar bort i många relationer. Människan kommer till världen ensam och dör ensam samtidigt så mår vi bra av att socialisera oss. Konflikten mellan ensamvargen och den kollektive individen resulterar därför i obalans.
Påståendet om att vi inte kan se med andras ögon eller tänka andras tankar utan får gissa hur människor kommer att handla stämmer förvisso, men å andra sidan så är det just det som får oss att känna nyfikenhet inför andra människor. Att människor i vår omgivning bär på hemligheter ger oss en anledning att lära känna de och försöka få reda på vilka de är. Människan är rentutav naturen en nyfiken varelse, detta får oss att visa extra intresse för det vi är intresserade av och därmed utgör skillnader och olikheter en förutsättning för att kärleken skall frodas.
Dagens samhälle har exempelvis inpräglat oss om att det finns endast en viss form av romantik och kärleksutövande som är att föredra. Framför allt är det genom filmer och litteratur som kärleken fått ett ansikte. Oftast rör det sig om tvåsamhet där två individer av motsatt kön faller i ett fagert begär för varandra. Mellan dessa individer uppstår det någonting väldigt härligt och passionerat som är en blandning av fysisk attraktion och själslig förälskelse. Men sådana kärlekshistorier med ett vackert slut är oftast endast oavslutade kapitel.
Vi är inte perfekta individer och i det ofullständiga kan inte något fullständigt som evinnerlig och sann kärlek existera. Givetvis kan vi både sprida och känna kärlek, men kanske inte i dess fullständiga form. Kanske är kärleken på jorden endast en bristfällig kopia av den riktiga kärleken i idéernas värld?
I ovanstående del har diskussionen kring kärlek främst riktats mot kärleksrelationer mellan en man och en kvinna, men även Platon menade att kärleken är något gudomligt som har sitt ursprung bortom människans uppfattning. I Kristendomen får kärleken en central roll. Jesus uttalar sig gång på gång om hur man ska älska andra och hur mycket gud älskar oss. Det talas om att Gud älskade världen så pass mycket att han utgav sin enfödde son, det talas om att man skall älska sina fiender och vända den andra kinden till. I Korintierbrevets trettonde kapitel sammanfattas hela den kristna kärleksläran: Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre och störst av dem är kärleken.
Kristenheten menar att kärleken är det som förenat Gud och människan, det är den drivkraften som kan hjälpa oss att besegra det onda. En förutsättning för detta är ödmjukhet och förlåtelse. När människan inser sina felsteg och blir förlåten för dessa är hon ren och kan på så sätt utgjuta kärlek.

[kort]

Jag måste säga att det var en väldigt intressant text. För vissa är att hitta den rätta ett kortdistanslopp, för andra ett långdistanslopp. Jag tror att naturlighet är viktigt, att relationen är naturlig. Kärlek prövar framförallt modet.

[Zokrates]

Går det att överhuvudtaget att prata om kärleken som om det vore ett heltäckande begrepp, en paraplybeteckning där det inrymmes olika typer och former av kärlek?

Typ moderlig/faderlig kärlek och omvänt barns kärlek till föräldrar, erotisk kärlek, sensuell kärlek, vänskaplig kärlek, Gudskärlek, livskärlek, egenkärlek, parsamhetskärlek, platonisk kärlek, homosexuell kärlek, konstkärlek, estetisk kärlek osv.

Nej, kärleksbegreppet är väldigt brett och att ersätta det med endast ett heltäckande kärleksbegrepp är en omöjlighet liknande att ersätta allt som går att dricka med begreppet vätska? Försök ge vodka till en äkta muslim och se vad som händer!

[Zokrates]

Frågan jag ställer mig är om du skall utgå från "kristenheten", om du verkligen skall förklara Jesus syn på kärlek?

...Jesus kärlekslära redogöra för vad kärlek är.

...Kristenheten menar att kärleken är det som förenat Gud och människan, det är den drivkraften som kan hjälpa oss att besegra det onda. En förutsättning för detta är ödmjukhet och förlåtelse. När människan inser sina felsteg och blir förlåten för dessa är hon ren och kan på så sätt utgjuta kärlek.

Så här definierar jag Jesus syn på kärlek

Kärleken är respekt och hänsyn till den andres behov,
den ges altruistiskt utan krav på återgäldning,
kärleken är en offergåva som ej är en synonym till sex.
En kärleksfull relation är omtanke och givmildhet,
utifrån en genuin vilja att förbättra sin medmänniskans liv,
vem är då medmänniskan, jo varje man, kvinna, broder, syster,
barn, främling du träffar på under livets gång.
Du gör alltså ditt bästa, men, om det inte tas emot "rätt",
så skall du vända på klacken, borsta dammet av dig och gå därifrån.
Du skall inte låta dig utnyttjas av de orättfärdiga, du skall inte kasta
pärlor för svin, i klartext, alla förtjänar chansen till din kärlek, men
endast om de kan ta emot den på "rätt sätt"*.
Att vända den andra sidan till, innebär endast att du därmed ger den andre ytterligare en chans till att förbättra sig.
Det är en liknelse för förlåtelsen, att ge förlåtelse är en akt av kärlek, men att få förlåtelsen innebär inget för den som blir förlåten om den inte bättrar sig.

*Rätt sätt, den intuitiva känslan du får när du ger något i förhållandet till mottagaren, det kan bara upplevas i stunden såsom att det antingen känns rätt eller fel.

[Justin Case]

Så här definierar jag Jesus syn på kärlek

Kärleken är respekt och hänsyn till den andres behov,

Just det, den andres behov. Underförstått: det är okej att älska endast en, eller endast vissa människor. Underförstått på bekostnad av att andra blir utan ens kärlek och kanske känner sig utanför. Om kärlek alltid är något bra, vad säger man då om ifall en notorisk massmördare blir fritagen från fängelset av sin flickvän av kärlek? Flickvännen fritar honom för att hon älskar honom, och hon låter sin kärlek gå ut över de människor han i och med sin frihet kommer att döda. Kan sådan kärlek verkligen försvaras med Jesu syn på kärlek?

den ges altruistiskt utan krav på återgäldning,
kärleken är en offergåva som ej är en synonym till sex.
En kärleksfull relation är omtanke och givmildhet,
utifrån en genuin vilja att förbättra sin medmänniskans liv,
vem är då medmänniskan, jo varje man, kvinna, broder, syster,
barn, främling du träffar på under livets gång.

Har Jesus verkligen sagt det där sista? Att medmänniskan är varje man kvinna, barn etc? Vad jag har förstått finns det inget som motsäger den inte så ovanliga tolkningen att Jesus underförstod att endast en viss grupp människor var att betrakta som "medmänniskor" (eller riktiga människor överhuvudtaget) och alltså värda ens kärlek. Att Jesus sa att man ska älska sin "broder" anses av dessa syfta på att man ska älska alla människor som tillhör ens eget folk, inte nödvändigtvis andra människor. Det är en logisk tolkning inte minst med tanke på att det i alla tider varit så att när någon hävdar "alla människors lika värde" eller något liknande, underförstår han/hon oftast inte alla människor. På den tid då endast män ansågs vara "riktiga människor" underförstods exempelvis att kvinnor inte behövde behandlas lika bra som män bara för att man hävdade att man ska behandla alla "människor" lika bra. Och än idag anser de flesta, även här i väst, att alla människor inte är lika värda. Visst anser de kanske officiellt att "alla människor är lika värda", men inte i verkligheten. Varför skulle då Jesus med sitt "älska din broder" och "älska din nästa som dig själv" ha syftat på alla människor "med "broder" och "din nästa"? Han levde ju i en tid då det var mycket mer självklart än idag att betrakta vissa människor som "icke-människor", och det som står skrivet om honom (för det är ju människor som skrivit det som står skrivet om honom) återspeglar ju rimligen den tidens underförstådda definitioner - bland annat definitionen av uttrycket "sin nästa".

Du gör alltså ditt bästa, men, om det inte tas emot "rätt",
så skall du vända på klacken, borsta dammet av dig och gå därifrån.
Du skall inte låta dig utnyttjas av de orättfärdiga, du skall inte kasta
pärlor för svin, i klartext, alla förtjänar chansen till din kärlek, men
endast om de kan ta emot den på "rätt sätt"*.
Att vända den andra sidan till, innebär endast att du därmed ger den andre ytterligare en chans till att förbättra sig.

Gäller detta endast när det bara är man själv som drabbas av den andras onda handlingar? Eller gäller även att A, om han är en god kristen, ska ge hur många chanser som helst till B som gång på gång misshandlar C?

[Zokrates]

Jag vet inte om det finns någon grundkurs som du kan gå Justin för att lära dig skillnaden mellan sex och kärlek, eller skillnaden mellan ont och gott, dina frågor kunde lika gärna varit ställda av en android som ännu inte förstått innebörden av mänskliga känslor.
En ond människas kärleksuttryck är så egoistiskt att det inte kan jämföras med kärlek på något sätt då det enbart handlar om rå lusta. Men jag är tveksam till om du är kapabel att inse skillnaden av dina frågor att döma.

[Harald Davidsson]

Äkta kärlek ger jag dig då jag skjuter upp mitt lustbehov och låter dig få vara dig själv fullt ut

[Minded]

via äkta kärlek, hur hanteras en tänkt situation om någon förlöjligar eller skadar dig fysiskt? Är det eftersträvansvärt att alltid manifestera denna äkta kärlek, oavsett situation?

[Harald Davidsson]

Du och din broder Auk letar efter en etisk moral, hur vi ska handla, men varje ansats till en regel bildar en mekanik i hjärnan som motverkar ett fritt handlande, men ett fritt handlande är inte ett ont handlande, vi använder vår medvetna känsla för att kunna möta rätta personer, som kan ta emot äkta kärlek utan att reagera negativt

alltså genom att kunna värdera,  utifrån det första chakrat och genom att kunna bedömma människor utifrån vår medvetna känsla och vi kan ju hoppas vi möter någon eller några som kan ta emot kärlek och då har vi ett kärleks-fält där vi kan vistas tillsammans i kärlek. Men i ett sådan fält kan bara de allra bästa av de bästa vistas, för det fodras STYRKA att kunna  bära lidandet då vi skjuter upp lustbehovet, jag tror att bara 1 promille av den svenska populationen har den styrkan, de andra kan inte fatta varför de ska lida för sin nästa, de kan inte hålla igen sitt lustbehov.

[seekeroftruth]

äkta kärlek är enbart möjlig genom guds hjälp... såsom harald genialt (nu i efterhand) skrev... det universum vi lever i är som det är, enbart genom gudsljus kan mörkret i den lyssas upp!

Gud är kärlek!

[Morningstar]

kän---

[Minded]

Du och din broder Auk letar efter en etisk moral, hur vi ska handla, men varje ansats till en regel bildar en mekanik i hjärnan som motverkar ett fritt handlande, men ett fritt handlande är inte ett ont handlande, vi använder vår medvetna känsla för att kunna möta rätta personer, som kan ta emot äkta kärlek utan att reagera negativt

alltså genom att kunna värdera,  utifrån det första chakrat och genom att kunna bedömma människor utifrån vår medvetna känsla och vi kan ju hoppas vi möter någon eller några som kan ta emot kärlek och då har vi ett kärleks-fält där vi kan vistas tillsammans i kärlek. Men i ett sådan fält kan bara de allra bästa av de bästa vistas, för det fodras STYRKA att kunna  bära lidandet då vi skjuter upp lustbehovet, jag tror att bara 1 promille av den svenska populationen har den styrkan, de andra kan inte fatta varför de ska lida för sin nästa, de kan inte hålla igen sitt lustbehov.

Cool..

[Minded]

[D]et fodras STYRKA att kunna  bära lidandet då vi skjuter upp lustbehovet, jag tror att bara 1 promille av den svenska populationen har den styrkan, de andra kan inte fatta varför de ska lida för sin nästa, de kan inte hålla igen sitt lustbehov.

Att bära lidandet genom att skjuta upp lustbehovet.. att tillåta sig själv att lida för sin nästa.. För att den ska kunna se. Ringar på vattnet, blir fler. Det är förvisso tungt att ha det tungt. That desperate struggle is her beauty.. Att bara lita till sig själv, samma väg för alla som följer sitt hjärta.

[seekeroftruth]

hela universum är själviskt... en mans bröd är en annans nöd... saker är sanna för vi säger att dom är sanna... allt är mörker...

men man frågar sig hur man kan känna till mörker ifall man aldrig sätt ljus... då inser man att man redan känner till vad ljus är (för annars skulle man inte kunna säga vad mörker är)... det är motsatsen till denna värld... i universum kostar allt något... en mans bröd en annans nöd... så ljuset är motsatsen till detta... från total själviskhet till osjälviskhet...

så länge man lever av universum är man självisk... när man lever av ljus är man osjälvisk...

porten till ljuset är genom ens hjärta...

[Forrest Gump]

[quote="lashanti"]Har fått världens svåraste och jobbigaste uppgift i filosofi... Jag skall med hjälp av Platons, Sartres och Jesus kärlekslära redogöra för vad kärlek är. Detta är vad jag har skrivit hittills, själv känner jag att jag inte har någon riktig diskussion... Vill någon hjälpa mig med att fylla ut?

Vad är kärlek?

Jag tror som du att kärleken kan visa sig i två skepnader i världen, den ena är egots, det är endast individens egna begär och avsikter som uppfylls och tillfredsställs och det är den kärlekens mål . Den andra är den altruistiska kärleken, vars mål är att tillfredställa och uppfylla sin omgivning och den kärleken för en kamp med egots kärlek. Låt mig ta ett ex. Jag kom till en kvinna som hade andnöd, hon var alldeles blå-lila i ansiktet. De första jag gjorde var att ringa 112 och hoppades att hon skulle klara sig tills ambulansen kom, tittade ner på kvinnan och undrade om jag skulle klara av att ge mun mot mun metoden, då jag såg allt slem som rann ner. För ett ögonblick tvekade jag, för att mitt ego sa att detta är äckligt, där i ligger kampen, litet som stort. Jag tror att den altruistiska kärleken har sitt ursprung i någonting högre, kalla det för vad du vill, om den högsta kärleken har sitt ursprung (låt oss kalla den gud) i Gud och om våra själar är också Guds ursprung, så innebär det att vi kan förnimma den i varandra, igenom olika handlingar. Föst måste man kanske reda ut vilken sorts kärlek det är, om det är egots eller altruistiska och sen jämföra vad som skiljer dem åt eller se om det är samma sorts kärlek.