För den som undrar är hedonistisk utilitarism en etisk teori som enkelt uttryckt går ut på att det som är rätt att göra är det som gör alla lyckligast.
Jag håller med, jag lever också hedonistiskt och resultatinriktat, men skulle hellre uttrycka det som att det är detta som borde göras, inte att det är "rätt" (moraliskt). Ty vad som är "rätt" och "fel", moraliskt, finns det inga objektiva svar på, utan är relativt utifrån vilken moralsyn man har. Är man t.ex. troende muslim så kanske det moraliskt korrekta är att spränga sig själv i luften. Ingen kan säga att detta är objektivt fel, bara för att detta råkar strida mot de värderingar som råkar gälla där vi bor, i det aktuella tidevarvet. Vad som är moraliskt korrekt är mindre intressant än vad som är hedonistiskt och resultatmässigt bäst. Om t.ex. kattmat är den godaste och nyttigaste maten, så är detta vad man borde äta, även om det då skulle komma nån moralkärring och skrika att det är helgerån att äta föda ämnad åt djur.
Om man har ett etiskt problem och undrar vad som är rätt att göra skall man ta hänsyn till alla som kommer påverkas, och försöka göra alla så lyckliga som möjligt.
Nja, så kan man inte säga absolut. Om jag har pengar över, och unnar mig en glass samtidigt som det finns nödlidande i världen, är jag då omoralisk? En del är egoister, är det omoraliskt? En del, t.ex. arbetarrörelsen, hävdar att det inte spelar nån roll än andra än deras egna medlemmar har det bra, kan man då hävda att de har "fel"? Eller är det snarare så att det helt enkelt är utilitariskt olämpligt att ett arbetarparti får den politiska makten.
Lycka är då alla möjliga bra känslor, typ glädje, njutning osv. Lyckan som uppnås måste dock balanseras mot dåliga känslor såsom smärta och obehag. Man kan tänka sig lyckan och olyckan som poäng, och när olyckan dragits av från lyckan och sedan lagts samman för alla påverkade får man en poängsumma. Den högsta poängsumman är det som är rätt.
Det håller jag som hedonist och utilitarist helt med om.
Låt säga att man en lördagsmorgon frågar sig om man borde slå sin mamma lite för skojs skull. Först och främst kan man väga in sin egen lycka, som för en normal människa nog är negativ (dvs de flesta skulle nog tycka att det var mer obehagligt än roligt att slå sin mamma). Vi kan sedan väga in mammans lycka, som antagligen skulle vara ännu mer negativ (hon får ju ont, och blir dessutom bestört över att hennes egen son slår henne, hon kanske känner sig övergiven, sviken osv). Sedan kan vi väga in en massa andra familjemedlemmar, som kanske får höra talas om det och blir ledsna för mammans skull osv, kanske får hennes jobbkamrater höra om det och blir ledsna. Sammantaget är nog lyckovinsten väldigt liten och lyckoförlusten antagligen mycket större.
Det låter, av exemplet att döma, mer som att du förespråkar altruism, än resultatinriktning.
Sen skulle säkert 70-talspsykologerna säga att det är rätt att slå sin mamma, för det markerar bara ett naturligt uppror och frigörelseprocess, och allt sånt är definitionsmässigt sunt. Fast det är en annan sak.