Ett tankeexperiment i fri vilja

[sydman]

1. Jag står i ett oerhört jämnt val mellan A och B.
2. Jag väljer B.
3. Gud spolar tillbaka tiden till innan jag valde och trycker på play. Vad händer?

Kan jag välja något annat än B?
Vad innebär det om jag kan välja A?

[Zokrates]

Ja det var en intressant men något kvasivetenskaplig frågeställning. Kan vi i det läget inte välja annorlunda, så beror det på att dina minnen av din handling raderats då Gud spolade bandet tillbaka, du står återigen framför ett val mellan A och B, men vad du valde första gången kanske inte var utifrån en fast övertygelse utan mer av ett slumpmässigt val, då finns ju sannolikheten kvar att du istället väljer A denna gången, det kan ju inte uteslutas. Skulle du ha kvar minnet eller en del av det som en déjà vu vid återspolningen skulle du kanske välja det alternativet som du tror var mest gynnsammast för dig. Skulle nu verkligen Gud ha spolat tillbaka ditt liv, så innebär det i sin tur att det finns övernaturliga fenomen och utifrån den aspekten ökar ju chansen något att du gör ett annat val, men jag tror att människan är tillräckligt låst i sina handlingsmönster att du mot bättre vetande ändå skulle välja det du gjorde första gången i hopp om att denna gång kunna förändra händelseutvecklingen av det gjorda valet, du sitter ju på en viss trumf, ungefär som när en spelare råkat se de andra spelarnas bridgekort och därmed kan undvika rena idiotmisstag..

[sydman]

Jag ber om ursäkt för en klumpig frågeställning. Vad jag menade var att alla förhållanden för valet återskapas, hur detta sker är egentligen oväsentligt. Jag befinner mig alltså under exakt samma förutsättningar under första och "andra" valet.

Om jag bara kan välja B under dessa exakta förutsättningar borde väl detta ge slutsatsen att valet redan är "förutbestämt". Om jag nu skulle kunna välja A istället medför detta att resultatet av valet kan gå åt båda hållen med samma förutsättningar och är därför en aning slumpmässigt.

Min slutsats är att viljan antingen är förutbestämt eller så är den slumpmässig jag har svårt att se hur den kan vara fri på något sätt.

[Zokrates]

Oj, nu blev ju din fråga lite mer intressant, skälet till det är att det inte går att vetenskapligt återskapa alla kriterierna kring ditt första val med mindre än att ge dig en total minnesförlust av utgången av detta val. Frågan är då om du efter denna minnesförlust ställd inför en likadan valsituation skulle välja annorlunda än innan minnesförlusten, kan du det så visar det mer tecken på osäkerhet kring alternativen än på din fria vilja som i detta fallet är helt underkastad a eller b, så vad vill du uppnå, kanske att slippa välja alls och ta både a och b på en gång?

[freddemalte]

Det som gör denna fråga så lurig är väl egentligen det "faktum" att det inte går att utföra det experimentet. Så då blir tankeexperiment en intellektuell fälla (?).

Men om man ändå tänker sig in i ditt experiment så uppkommer ju följande frågor:

Om du valde A första gången och B vid det andra tillfället (den exakt identiska situationen fast andra chansen) - tyder ju det på att ditt val är helt utan koppling till den övriga världen och det verkar ju inte vara en speciellt fri situation - eller? Jag avser då en ofrihet i att kunna påverka!

Å andra sidan, om du väljer A båda gångerna så är vi fast i det som du kallat "förutbestämt". Där vill jag dock opponera mig genom att separera på begreppen "förutbestämt" och "att något inte kan bli på mer än ett sätt". Förutbestämt refererar till något som har bestämt tidigare. Men så är väl troligen inte fallet. Däremot kan det inte ske på annat sätt än på det sättet det sker, ty om vi ska fantisera oss in i att en sak kan ske på två sätt samtidigt hamnar vi i en logisk motsägelse vilket vi oftast inte brukar ta till oss som en lösning på denna typ av problemställningar - eller?

Fredrik

[sydman]

Rent teoretiskt sätt så borde experimentet kunna utföras men i praktiken blir det däremot ett opålitligt och svårt projekt. Därför är ett tankeexperiment ett naturligt alternativ.

Om du valde A första gången och B vid det andra tillfället (den exakt identiska situationen fast andra chansen) - tyder ju det på att ditt val är helt utan koppling till den övriga världen och det verkar ju inte vara en speciellt fri situation - eller? Jag avser då en ofrihet i att kunna påverka!

Jag förstår inte riktigt vad du menar med hur det tyder på att valet inte har någon koppling till övriga världen, utveckla gärna

Att man bara kan välja ett av alternativen i en given situation är väl följden av ett deterministiskt universum utan någon fri vilja. Om man istället kan välja olika i samma givna situation, innebär detta att "den sanna slumpen" är inblandad eller är det en skvätt av fri vilja (vad är det egentligen?)?

P.S. Jag använde ordet "förutbestämt" mest för dramatisk effekt  :wink:

[Zokrates]

Om du väljer B i båda fallen, så är det antingen ett utslag av din faktiska fria vilja, alternativt är det ett utslag av att du saknar fri vilja, väljer du B första gången men A andra gången, så tyder det mer på en slumpgeneratoreffekt, eller?

[freddemalte]

Jag förstår inte riktigt vad du menar med hur det tyder på att valet inte har någon koppling till övriga världen, utveckla gärna

Jo, i den klassiska determinismen finns det en nödvändig relation mellan orsak och verkan på ett sådant sätt att (i detta fallet) de molekylära, neurofysiologiska eller kvantmekaniska processer som ligger till grund för val A är en effekt av hur den "övriga världen" är beskaffad vid tillfället för valet. Men om nu B blir valt vid det andra tillfället kan inte denna deterministiska regel appliceras och jag anser därför att valet är frikopplat från den övriga världen. Men skulle ju kunna argumentera att "slumpen" ligger inom ramen för de fasta tillståndens fysik och kvantmekaniken och genom detta påstå att det utgör världen. Men då är det ju ändå en slaggs frikoppling från det som sker i omgivningen.

Man kan likna min "frikopplingidé" med den problematik som man stöter på om man har en dualistisk syn på varat och hjärnan. Descartes hade ju t.ex. teorier om att själen var positionerad i ccorpus pineale (Tallkottkörteln). Men problemet som uppstår då är: "hur påverkar sälen materia?" Tja, de som tror på sälen anser ju denna vara av icke-materiel karaktär och frågan är då hur interaktion med materia kan ske. På något sätt föreligger en liknande problematik i en icke-deterministisk relation - eller?

Att man bara kan välja ett av alternativen i en given situation är väl följden av ett deterministiskt universum utan någon fri vilja. Om man istället kan välja olika i samma givna situation, innebär detta att "den sanna slumpen" är inblandad eller är det en skvätt av fri vilja (vad är det egentligen?)?

Nej, att ha två alternativ tolkar jag inte som en fri vilja om man inte kan "välja vad man vill"(*) och det kan man väl inte om det sker av slumpen eller rör jag till det nu? Det är minsann inte några lätta grejer det här!
(*) För du kunde väl inte backa från dig själv och välja att du skulle välja A i första exemplet och därefter i det andra exemplet backa från dig själv och välja att du skulle välja val B eller hur är det upplagt????

P.S. Jag använde ordet "förutbestämt" mest för dramatisk effekt  :wink:

Ok, om då är jag med! Ja lite dramatik är väl inte fel men det kan ställa till det lite när man försöker reda ut begreppen då begreppen i sig trasslar in sig i problemställningen som sådan i ett slags intellektuellt kaos . . . .

[Justin Case]

Om man utförde A i det ena fallet och B i det andra, trots att världen inklusive man själv var exakt likadan i båda fallen, är väl den närmast liggande förklaringen att det var äkta slump som avgjorde vilket av A och B det blev. Detta med tanke på att experiment som the Double Slit experiment och andra experiment inom kvantmekaniken talar för att det finns någon sorts äkta slump, eller åtminstone att det finns något utöver det vi idag vet om världen, och som påverkar vår värld på kvantnivå hela tiden, på sätt som (utifrån våra kunskaper idag) är förutsägbara och vore oförutsägbara även om man kände till alla partiklars positioner, hastigheter, laddningar, etc. Vi kan alltså börja med att konstatera att det, prima facie, finns mycket bättre vetenskaplig grund för att anta att det finns äkta slump än att det finns fri vilja.

1) Enbart äkta slump kan nämligen inte uttömmande utgöra "ett beslut som tas med fri vilja". Att anta att det kan det, vore att tillskriva icke-medveten materia fri vilja och därmed medvetande, då slump på kvantnivå äger rum lika mycket i icke-medveten materia som i medveten. Om man börjar betrakta allt i hela universum som medvetande, tappar ordet medvetande sin betydelse, och det finns plötsligt inget som säger att människor inte bör slå ihjäl varandra - liksom all information skulle tappa sitt värde om alla partikelmönster och vågrörelsemönster i hela världen skulle betraktas som lika värdefulla. Det är alltså inte ett vettigt spår. Medvetande livsformer bör hållas isär från icke-medveten materia, och det enda som behöver förklaras i fri-vilja-diskussionen är huruvida medvetna livsformer har fri vilja (då vi inte har några erfarenheter som talar för att någon annan materia än medvetna livsformer, närmare bestämt människor, upplever sig ha fri vilja, och då det är antropomorfism att slutleda att icke-medveten materia skulle ha fri vilja bara för att människor upplever sig ha det).

2) Enbart förutbestämda skeenden kan inte de heller uttömmande utgöra "ett beslut som tas med fri vilja". Varför skulle det annars råda motsättningar mellan determinister och de som hävdar att vi har en fri vilja? (Dock kan det kanske inte helt uteslutas att dessa motsättningar bara beror på missförstånd som uppstår av att de som tror på fri vilja och deterministerna formulerar sig på olika sätt och därför i onödan pratar förbi varandra?)

Däremot tror jag, som fysikern Frank Tipler, att "beslut som tas med fri vilja" uttömmande utgörs av kombinationer av 1) äkta slump och 2) förutbestämda skeenden.

Jag ser inget fel på den teorin. Om någon kan hitta något, shoot!

En analogi: En bra melodi är oftast en kombination av flera olika toner. Att anta att fri vilja måste förklaras med "något utöver determinism och slump" bara för att fri vilja inte kan vara enbart determinism och inte enbart slump, är som att anta att en bra melodi måste bestå av något annat än toner eftersom en bra melodi inte kan bestå av enbart tonen c, och inte heller av enbart tonen d, och inte heller av enbart tonen e, osv.

En annan analogi: kreationister som hävdar att människans existens måste förklaras med "något utöver slump och 'survival of the fittest'" missar att människans existens kan förklaras med en mycket långvarig process av ständig samverkan mellan slump och "survival of the fittest". Lika svårt som en del filosofer har att tänka sig att vår fria vilja skulle vara enbart en funktion av slump och förutbestämda skeenden, eftersom de bara bedömer dessa två orsaker var för sig och inte ihop, lika svårt har kreationister att tänka sig att människan är enbart en funktion av slump och "survival of the fittest", eftersom de bara bedömer dessa två orsaker var för sig och inte ihop.

En tredje analogi: intelligens och hårt arbete var inte, var för sig, tillräckliga för att bygga en partikelaccelerator som den i CERN. Båda behövdes, i tät samverkan.

Vad jag försöker visa med analogierna ovan är att kombinationen av två var för sig till synes relativt "ynkliga" och "otillräckliga" fenomen kan vara oerhört mycket mer potent än vad man i förstone kan spontant tycka att den borde kunna vara.

Occhams rakkniv talar, redan i sig, och alldeles särskilt starkt med tanke på de ovan nämnda ofta oerhört potenta resultaten av tät samverkan mellan två var för sig kanske inte till synes så potenta faktorer, för att vi bör anta att det vi upplever som vår fria vilja (i den mån vi upplever att vi har fri vilja) kan förklaras uttömmande med att den utgörs av en kombination av slump och förutbestämda händelser. Dessa två saker har man ju empiriskt konstaterat existerar. Någon fri vilja helt fristående från både förutbestämdhet och äkta slump är inget man empiriskt konstaterat. Det finns därför ingen anledning att anta att det skulle finnas någon sådan, när vår upplevelse av att ha en fri vilja helt kan förklaras med de två nämnda observerbara faktorerna.

Observera att detta inte innebär att vi inte skulle ha fri vilja. Det är enligt min mening inte fel att säga att vi har fri vilja. Vi har fri vilja, givet att vi definierar fri vilja på rätt sätt. Äkta slump bidrar med det fria i den fria viljan (i betydelsen "frihet från förutbestämdhet", "den frihet som det innebär att det kan gå lite hur som helst"), medan förutbestämdheten bidrar med viljan i den fria viljan (den vilja som t.ex. kan beskrivas som att "något i ens inre beslutsfattandeapparat 'drar i en' i riktning mot beslut A mer än vad andra saker i denna inre beslutsfattandeapparat 'drar i en' i riktning mot beslut B"). I samverkan, inte var för sig men i samverkan, gör dessa två egenskaper -

1) frihet från ständig total predestination
2) vilja

- att vi har fri vilja.

[Justin Case]

Om man vill anta att det finns en tredje faktor, som man kallar fri vilja, och inte kalla de två samverkande faktorer (inte ens i samverkan), som jag nämnder ovan, för fri vilja, gör man ett antagande baserat på vadå? Baserat på vad för observationer? Vad finns det i vår tillvaro och i vårt inre som gör att en del av oss upplever att vi måste ha en fri vilja som utgörs av "något mer än bara slump och predestination"?

Om det nu finns en sådan tredje faktor som är den enda riktiga fria viljan, skulle den, vid mätningar gjorda utifrån, framstå (för andra än subjektet) som slumpmässiga skeenden, eller som förutbestämda skeenden, eller som kombinationer av dessa två. Ingenstans skulle utifrån-observatören få någon anledning att börja anta att det finns någon tredje faktor. Så vad finns det då för anledning för subjektet självt att göra det?

Att hon/han väljer med sin fria vilja (som består av nämnda tänkta tredje faktor) att göra det?

Det blir i så fall ett cirkelresonemang, vad jag kan se.

[Justin Case]

Om man vill anta att det finns en tredje faktor, som man kallar fri vilja, och inte kalla de två samverkande faktorer (inte ens i samverkan), som jag nämnder ovan, för fri vilja, gör man ett antagande baserat på vadå? Baserat på vad för observationer? Vad finns det i vår tillvaro och i vårt inre som gör att en del av oss upplever att vi måste ha en fri vilja som utgörs av "något mer än bara slump och predestination"?

Om det nu finns en sådan tredje faktor som är den enda riktiga fria viljan, skulle den, vid mätningar gjorda utifrån, framstå (för andra än subjektet) som slumpmässiga skeenden, eller som förutbestämda skeenden, eller som kombinationer av dessa två. Ingenstans skulle utifrån-observatören få någon anledning att börja anta att det finns någon tredje faktor. Så vad finns det då för anledning för subjektet självt att göra det?

[Justin Case]

Jag kan tänka mig att en anledning till att många vill tro att de ha en fri vilja är att de inte vill känna sig helt styrda och inte vill att deras handlande ska vara helt förutsägbart. De vill ha upplevelsen av autonomi, frihet, och möjligheten att överraska andra, som en försvarsmetod. Om någon, som vill utnyttja en på något sätt, vet helt säkert vad man kommer att göra nästa stund, nästa dag, nästa vecka, nästa år, har vederbörande farligt stor makt över en. Det bästa och kanske enda verksamma skyddet mot detta vapen är möjligheten att överraska, möjligheten att göra något som ingen kan förutsäga.

Nu är det förstås (än så länge) så att ingen (annan än möjligen man själv) kan förutse ens handlingar även om man inte har någon fri vilja (bestående av vad jag ovan kallat ett "tredje" faktor, en faktor utöver faktorerna slump och förutbestämda skeenden).  Att många människor ändå vill tro på en fri vilja (som består av vad jag ovan kallat ett "tredje" faktor) kan då istället kanske förklaras med att gudstro varit så utbredd under så lång tid i människans historia. Även de människor som fortfarande inte tror på någon gud påverkas psykiskt av de som tror på en gud, och reagerar då (tänker jag mig) med en mer eller mindre diffus vilja att inte vara förutsägbar för någon gud heller, liksom de inte vill vara förutsägbara för andra människor. Denna önskan att kunna överraska, kunna bete sig oförutsägbart, för ens egen framtida frihets, lyckas och/eller hälsas skull, tror jag kan förklara många människors föreställning om att de har fri vilja. Men logiskt sett borde de vara mottagliga för teorin att fri vilja bara är en kombination av förutbestämda skeenden och äkta slump. Äkta slump är nämligen inte äkta slump om det kan finnas någon allsmäktig gud som kan förutse den. (Ty kan han förutse den, kan han även stoppa världen i det ögonblick den slumpen gör något han inte vill, backa bandet, och inte låta tiden gå vidare förrän slumpen gjort som han vill. Då styr han i praktiken det som kallas "äkta slump" (eller i vart fall all påverkan denna har på världen efter det korta ögonblick som han tar bort gång på gång tills han fått slumpen att göra som han vill), och då är det rimligen inte äkta slump det är fråga om. Eller kan en slump, som en allsmäktig gud när som helst kan välja att eliminera effekterna av, kallas äkta slump?)

[Zokrates]

(Ty kan han förutse den, kan han även stoppa världen i det ögonblick den slumpen gör något han inte vill, backa bandet, och inte låta tiden gå vidare förrän slumpen gjort som han vill. Då styr han i praktiken det som kallas "äkta slump" (eller i vart fall all påverkan denna har på världen efter det korta ögonblick som han tar bort gång på gång tills han fått slumpen att göra som han vill), och då är det rimligen inte äkta slump det är fråga om. Eller kan en slump, som en allsmäktig gud när som helst kan välja att eliminera effekterna av, kallas äkta slump?)

Det går inte att stoppa någonting och ingenting kan heller bli annorlunda än det det blir. Jag vet av egen erfarenhet då jag vid ett par tillfällen har sett in i framtiden, vilket jag får förklara i en analogi.

Vid ett tillfälle såg jag exakt två veckor in i framtiden, en händelse som inträffade, detta var ingen dagdröm, ej heller en fantasi. För att förklara komplexiteten i synen, så föreställ er följande även om detta inte var den händelsen jag såg. Du ser dig själv stå på en perrong, bredvid dig står det 10 människor i speciella kläder, in kommer ett tåg och på fronten av tåget står det 326, vad som händer därefter är att tåget spårar ur och dödar dessa personerna, men du klarar dig. Tänk dig att två veckor senare står du där på perrongen, först kommer deja vu känslan, därefter minns du scenen du såg två veckor tidigare, varpå du även minns personerna som du såg i synen, för att precis efter att du minns dessa, så kommer de runt hörnet gående och ställer sig just där de skall stå för att matcha synen. När de står på sina platser vet du att det kommer att stå 326 på tåget som ännu inte kommit inom synhåll, två minuter senare dyker tåget upp och du ser att även det stämde varpå olyckan strax därpå sker.

Nu till frågan, för jag klämmer in en sådan här. Du har sett en syn som inte går att bevisa vetenskapligt, du anar vad som kommer att ske, men kommer du att be personerna att ta skydd? I den synen jag hade, lät jag allt ske precis som förutsett, eller rättare sagt, jag var helt oförmögen att ändra på någonting. Jag hävdar att det är näst intill omöjligt att ändra på någonting, ja att slumpen medveten eller ej går emot sådana val.

[freddemalte]

Vid ett tillfälle såg jag exakt två veckor in i framtiden, en händelse som inträffade, detta var ingen dagdröm, ej heller en fantasi. För att förklara komplexiteten i synen, så föreställ er följande även om detta inte var den händelsen jag såg. Du ser dig själv stå på en perrong, bredvid dig står det 10 människor i speciella kläder, in kommer ett tåg och på fronten av tåget står det 326, vad som händer därefter är att tåget spårar ur och dödar dessa personerna, men du klarar dig. Tänk dig att två veckor senare står du där på perrongen, först kommer deja vu känslan, därefter minns du scenen du såg två veckor tidigare, varpå du även minns personerna som du såg i synen, för att precis efter att du minns dessa, så kommer de runt hörnet gående och ställer sig just där de skall stå för att matcha synen. När de står på sina platser vet du att det kommer att stå 326 på tåget som ännu inte kommit inom synhåll, två minuter senare dyker tåget upp och du ser att även det stämde varpå olyckan strax därpå sker.

1. Du skriver att prekognitionen inte var en dagdröm eller en fantasi! Men hur "kom den till dig" (hur upplevde du den), hur verklig var den? Upplevde du den från "samma perspektiv" som den verkliga (senare) händelsen?

2. Har du några teorier om hur detta grå till? Hur är det fenomenet möjligt?

3. Är du "en vän av" parapsykologi i allmänhet?

Nu till frågan, för jag klämmer in en sådan här. Du har sett en syn som inte går att bevisa vetenskapligt, du anar vad som kommer att ske, men kommer du att be personerna att ta skydd? I den synen jag hade, lät jag allt ske precis som förutsett, eller rättare sagt, jag var helt oförmögen att ändra på någonting. Jag hävdar att det är näst intill omöjligt att ändra på någonting, ja att slumpen medveten eller ej går emot sådana val.

Om man ber personerna ta skydd så är ju i alla fall synen (förutsägelsen) falsk, då det inte ingick i denna - eller? Så då är det ju frågan om det över huvud taget går att lita på en sådan förutsägelse? En slags paradox, eller lopp . . . .

Men om det verkligen är så att saker och ting som sker inte står i något deterministiskt vrång (eller för den delen något annat tvång) - tja då kanske man ska "försöka" att ingripa. Man får ju ändå aldrig reda på hur världen hade fortsatt om man inte hade ingripit!

Jag har personligen aldrig upplevt något som jag själv ser som övernaturligt eller väldigt svårförklarligt utifrån vetenskapligt eller filosofiskt perspektiv (jag avser vardagshändelser nu). Detta innebär att det för mig inte blir så "tydligt" när man diskuterar denna typ av fenomen. Men, jag är idel öra . . . tell me more!

Fredrik

[Justin Case]

Det går inte att stoppa någonting och ingenting kan heller bli annorlunda än det det blir. Jag vet av egen erfarenhet då jag vid ett par tillfällen har sett in i framtiden, vilket jag får förklara i en analogi.

Få se nu här: att du tycker att det verkar som att du inte kan stoppa någonting, det menar du innebär att ingen varelse, oavsett hur mäktig, kan stoppa någonting? Inget fel på självförtroendet märker jag...

Vid ett tillfälle såg jag exakt två veckor in i framtiden, en händelse som inträffade, detta var ingen dagdröm, ej heller en fantasi. För att förklara komplexiteten i synen, så föreställ er följande även om detta inte var den händelsen jag såg. Du ser dig själv stå på en perrong, bredvid dig står det 10 människor i speciella kläder, in kommer ett tåg och på fronten av tåget står det 326, vad som händer därefter är att tåget spårar ur och dödar dessa personerna, men du klarar dig. Tänk dig att två veckor senare står du där på perrongen, först kommer deja vu känslan, därefter minns du scenen du såg två veckor tidigare, varpå du även minns personerna som du såg i synen, för att precis efter att du minns dessa, så kommer de runt hörnet gående och ställer sig just där de skall stå för att matcha synen. När de står på sina platser vet du att det kommer att stå 326 på tåget som ännu inte kommit inom synhåll, två minuter senare dyker tåget upp och du ser att även det stämde varpå olyckan strax därpå sker.

Nu till frågan, för jag klämmer in en sådan här. Du har sett en syn som inte går att bevisa vetenskapligt,

Att du tycker dig ha sett den syn du tycker dig ha sett 1) är inget som strider mot någon vetenskap, och 2) går att förklara vetenskapligt.

du anar vad som kommer att ske, men kommer du att be personerna att ta skydd? I den synen jag hade, lät jag allt ske precis som förutsett, eller rättare sagt, jag var helt oförmögen att ändra på någonting. Jag hävdar att det är näst intill omöjligt att ändra på någonting, ja att slumpen medveten eller ej går emot sådana val.

Om du är uppriktig i hela berättelsen ovan, är den närmast liggande förklaringen till din deja vu att du minns fel nu efteråt beträffande i vilken ordning dina sinnestillstånd ägde rum. Jag tror att när du i chocktillståndet strax efter olyckan började konsultera dina minnen av vad som skett, förändrade chocktillståndet dina minnen, gav dem ett skimmer av ödesbestämdhet, som i sin tur fick dig att få för dig att du sett alltsammans två veckor före olyckan. Kanske tänkte du då (två veckor före olyckan) på något liknande, och kanske kopplades detta ihop med olyckan när olyckan skett. Din deja vu av att ha tänkt tågets nummer redan två minuter innan det kom är, liksom mycket annat du minns av tillfället, ett felaktigt minne som uppstått i dig som en effekt av chocken och omtumlingen. Egentligen är det mer häpnadsväckande att våra hjärnor trots allt minns rätt så pass ofta som de gör, och inte oftare får minnesfel av t.ex. den typ du verkar ha fått beträffande den här händelsen. De flesta detaljer våra sinnen snappar upp minns vi ju inte alls i mer än några sekunder om vi inte repeterar informationen - det kan väl kallas grova minnesfel, om något, att inte komma ihåg vissa saker alls! Grova minnesfel är alltså inget ovanligt. Att man då tycker sig minnas att man för t.ex. två veckor sedan tänkt och känt saker man inte tänkte och kände då, tycks mig bara vara en smärre variation på den vanliga mänskliga företeelsen minnesfel.