Fenomenologiska genvägar
Moderator: Moderatorgruppen
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Fenomenologiska genvägar
Jag tror att i den mån vi kan dra nytta av att erfara världen på ett annat sätt än hur den egentligen ter sig (tinget i sig) så tenderar den biologiska utvecklingen att förse oss med med redskap som gynnar detta snarare än att vara sanningsenlig och korrekt. Man kan invända att där inte går att erfara ett "ting i sig", men det verkar ändå rimligt att det går att i större utsträckning ha mer eller mindre av en fenomenologisk buffert.
Detta sker också aktivt i nuet genom att vår perception rationaliserar bort de delar av verkligheten som inte är gynsamma för oss att uppleva.
Ur ett filosofiskt betraktelsesätt kan vi därför betrakta den biolologiska utvecklingen som en fiende som inte ska underskattas. Samtidigt innebär detta att ett skarpt filosoferande kan "skada" den utveckling som gjort att vi idag är där vi är. Vi kan försvaga aspekter av oss själva som naturen försett oss med, och som fram till idag passerat utan att bli ifrågasatta.
Ett lite komiskt exempel är att sex är så fantastiskt och underbart. Plötsligt kan man liksom ur ett rus ställa sig upp över denna uppmärksammade, men ack så banala aspekt av vår existens och känna sig totallurad och utnyttjad av naturens krafter att vilja föröka sig. Allt blir höjt i ett skimmer där allt tjänar funktionen att just detta ska göras. "Underbart" kanske många utbrister nu, men jag har liksom lite svårt ändå att utbrista så om något som skulle krävas av mig den dagen jag av någon anledning skulle vilja tänka annorlunda. Kan känna så om sömn, och behovet av att äta också. Själva idén att allt ska växa så jäkla fint, och att träden liksom strävar uppåt och vinkar med bladen, och är så duktiga, kan ibland också få mig att bli lite svart i sinnet (eller om det ena föreligger det andra).
Eller så kan det vara så att själva upplevelsen av färger och former upplevs på ett sådant sätt så att vi ska hitta, se, röra oss i, och kunna ta för oss av världens tillgångar.
Hur vill du förhålla dig till detta, och varför? Är det ett existentialistiskt ansvar att göra upp med detta på gott och ont? Eller är det så att underkastelse är det enda alternativet då inga reella alternativ ges?
Detta sker också aktivt i nuet genom att vår perception rationaliserar bort de delar av verkligheten som inte är gynsamma för oss att uppleva.
Ur ett filosofiskt betraktelsesätt kan vi därför betrakta den biolologiska utvecklingen som en fiende som inte ska underskattas. Samtidigt innebär detta att ett skarpt filosoferande kan "skada" den utveckling som gjort att vi idag är där vi är. Vi kan försvaga aspekter av oss själva som naturen försett oss med, och som fram till idag passerat utan att bli ifrågasatta.
Ett lite komiskt exempel är att sex är så fantastiskt och underbart. Plötsligt kan man liksom ur ett rus ställa sig upp över denna uppmärksammade, men ack så banala aspekt av vår existens och känna sig totallurad och utnyttjad av naturens krafter att vilja föröka sig. Allt blir höjt i ett skimmer där allt tjänar funktionen att just detta ska göras. "Underbart" kanske många utbrister nu, men jag har liksom lite svårt ändå att utbrista så om något som skulle krävas av mig den dagen jag av någon anledning skulle vilja tänka annorlunda. Kan känna så om sömn, och behovet av att äta också. Själva idén att allt ska växa så jäkla fint, och att träden liksom strävar uppåt och vinkar med bladen, och är så duktiga, kan ibland också få mig att bli lite svart i sinnet (eller om det ena föreligger det andra).
Eller så kan det vara så att själva upplevelsen av färger och former upplevs på ett sådant sätt så att vi ska hitta, se, röra oss i, och kunna ta för oss av världens tillgångar.
Hur vill du förhålla dig till detta, och varför? Är det ett existentialistiskt ansvar att göra upp med detta på gott och ont? Eller är det så att underkastelse är det enda alternativet då inga reella alternativ ges?
Om du diskuterade "biologisk hijack" av våran fenomenologi, så kommer jag här med en "sociologisk hijack" av våran fenomenologi.
Läste lite om Scientologi igår och funderade på varför den är så populär. För mig tycks Scientologi vara ett bra fallexempel om vi vill studera "kulturella företeelser" utifrån kulturers förmånga att "locka till sig", och "suga in" människor, så att systemet kan reproducera.
Sciontologin tycks utgå ifrån utifrån många "basala känslor" och/i "sociala situationer", och utifrån dessa kässlor så har Hubbard skapat/vävt fram en begreppsapparat som fångar upp dessa "känslor" i begrepp, och klär dessa begrepp i en futuristiskt/modernistisk system/"språkdräkt" som syftar till att regulera beteende, dvs. en s.k. scientologisk "etik".
För mig tycks det vara så att den utifrån en sociologiskt och kritisk "undertext", så upplever jag av dynamiken som begreppens skapar syftar till att användas för att 'gravitera' människor in mot den "scientologiska språkdräkten" genom att utnyttja människors känslor och genom detta "hijacka" och omprogrammera människorna. Scientologin hittar även på egna ord som låter engelskliknande, men som mer passar in i denna språkdräkt, den omdefinierar alltså språket för att dels stödja och bejaka många av människors basala känslor (som kanske varit tabubelaga i mainstreemkultur) för att sedan "isolera människor" och hålla dem kvar i den "Scientologiska dynamiken".
Till en början så tycks scientologi handla om etik, om universiella känslor, men ju mer man dras in, desto mer "specifika sanningsaspråk" blir begreppsligade, ibörjan kan det t.ex. scientologi för en människa handla om en gemenskap som hanterar känslor av ensamhet men ju mer personen fördjupar sig, desto mer tycks scientologi göra annsråk på sanning och handlar om en slags "scifi världsbild".
För en utomstående observatör som mig, så tycks scientologi inte bygga på "sanning" eller kunskapssökande i den bemärkelsen vi är vana vid, utan den utgår istället från mänskliga känslor och "etik".
...
Wilber, utifrån bl.a. Habermas, talar om tre typer av "truth claims": truthfullness (1:a person), justness (2:a person) och truth (3:e person), och våran mainstreemkultur verkar främst vara baserad på ett sökande efter "truth", och detta är vad vi skulle kunna kalla "filosoferande" problemt med detta är att denna företeelse är att våra instituioner tenderar att vara väldigt tekniska vilket uteslter större delen av mänskligheten.
Problemet tycks vara, att det är svårt att bygga en "etisk världsbild" utifrån "vetenskapliga sanningar", scientologi löser detta genom att inte göra anspråk på vetenskaplig sanning. Problemet med detta, är att en "människas resa" handlar om att upptäcka och förstå "sin egen kultur" som om den vore en isolerad bubbla, snarare än att "förstå sin egen kultur" som om den vore en del av en "större sanning".
Wilber försöker lösa detta problem, med att säga att etiska världsbilder växer fram utifrån materiella produktionsförhållanden (ala Marx), men samtidigt säger Wilber att dessa världsbilder går att rangordna i en hierarki baserat på medvetandets utveckling (eftersom Wilber menar att det är medvetetandet som "stöjer" utvecklingen av nya verktyg). Jag tror att Wilber är inne på något viktigt, men probemet är att hans hierarkier, trots goda försök, innehåller ett visst mått av "etiskt godtycke" vilket gör att "vetenskaplig sanning" får en sekundär roll (precis som alla andra etiska system). Problemet med Wilbers system, är att den tillskillnad från Scientologi, inte är optimerad för att "gravitera in medlemmar".
...
För att mer knyta an till ditt inlägg:
Scientologin tycks alltså utnyttja människors rationalisering som utvecklats biologiskt, och då blir frågan: är detta kritieriet för hur vi ska döma en kulturell världsbild (precis som vi dömer kändisar utifrån "hur kända" de är)? Problemet med detta tycks vara att bubblan, för eller senare, kommer spricka, Vetenskapten är alltså optimerad mot att skapa en bubbla som inte spricker, medans Scientologin är optimerad för att gravitera in människor i bubblan (så att de upplever sammanhang med andra människor, och tvringar dem att vara kvar i bubblan trots att människan börjar bli desillusionerad av den) och Wilbers system tycks för mig då vara ett slags mellanpunkt mellan sanning och etik.
Det tycks vara ett för högt krav att ställla på system, att de uppfyller fullständiga etisk och sanningsmässig koherens, men vart ska vill lägga ribban, så att systemet blir både etiskt meningsfullt och vetenskapligt korrekt?
...
Världen/Verkligheten är större än vad någon människa har förmånga att beskriva, och därför tycks det som att dessa typer av kunskapssystem, precis som mode, har sin gång, de kommer och går. Den evolutionära biologi tycks inte bry sig om att ställa upp etiska krav för vilka som "bör" få överlevaa, biologin tycks bara vara riktad och optimerad mot att människor ska överleva ö.h.t. Problemet med det moderna samhället är att den biologiska kampen för överlevad inte längre är aktuell, den biologiska programmeringen är snarare något som är ivägen för ett civilizerat samhälle.
Sanning tycks för mig vara att se bortom den biologiska rationaliseringen, och Etik tycks vara att tämja den biologiska rationaliseringens dynamik för att skapa harmoni inom och mellan människor så att även _grupper av människor_ kan överleva.
Dagens krig är inte ett biologisk krig för överlevnad, utan ett kulturellt krig.
Att vara en civilerad människa innebär att inse att biologiskt krig inte är något vi måste bedriva.
Och Wilber menar att det även finns ett 3:e stadie, något han kallar "2:nd tier" då vi inser att även kulturella krig är något vi inte måste bedriva. 2:nd tier är alltså en 2:a gradens civilization.
Läste lite om Scientologi igår och funderade på varför den är så populär. För mig tycks Scientologi vara ett bra fallexempel om vi vill studera "kulturella företeelser" utifrån kulturers förmånga att "locka till sig", och "suga in" människor, så att systemet kan reproducera.
Sciontologin tycks utgå ifrån utifrån många "basala känslor" och/i "sociala situationer", och utifrån dessa kässlor så har Hubbard skapat/vävt fram en begreppsapparat som fångar upp dessa "känslor" i begrepp, och klär dessa begrepp i en futuristiskt/modernistisk system/"språkdräkt" som syftar till att regulera beteende, dvs. en s.k. scientologisk "etik".
För mig tycks det vara så att den utifrån en sociologiskt och kritisk "undertext", så upplever jag av dynamiken som begreppens skapar syftar till att användas för att 'gravitera' människor in mot den "scientologiska språkdräkten" genom att utnyttja människors känslor och genom detta "hijacka" och omprogrammera människorna. Scientologin hittar även på egna ord som låter engelskliknande, men som mer passar in i denna språkdräkt, den omdefinierar alltså språket för att dels stödja och bejaka många av människors basala känslor (som kanske varit tabubelaga i mainstreemkultur) för att sedan "isolera människor" och hålla dem kvar i den "Scientologiska dynamiken".
Till en början så tycks scientologi handla om etik, om universiella känslor, men ju mer man dras in, desto mer "specifika sanningsaspråk" blir begreppsligade, ibörjan kan det t.ex. scientologi för en människa handla om en gemenskap som hanterar känslor av ensamhet men ju mer personen fördjupar sig, desto mer tycks scientologi göra annsråk på sanning och handlar om en slags "scifi världsbild".
För en utomstående observatör som mig, så tycks scientologi inte bygga på "sanning" eller kunskapssökande i den bemärkelsen vi är vana vid, utan den utgår istället från mänskliga känslor och "etik".
...
Wilber, utifrån bl.a. Habermas, talar om tre typer av "truth claims": truthfullness (1:a person), justness (2:a person) och truth (3:e person), och våran mainstreemkultur verkar främst vara baserad på ett sökande efter "truth", och detta är vad vi skulle kunna kalla "filosoferande" problemt med detta är att denna företeelse är att våra instituioner tenderar att vara väldigt tekniska vilket uteslter större delen av mänskligheten.
Problemet tycks vara, att det är svårt att bygga en "etisk världsbild" utifrån "vetenskapliga sanningar", scientologi löser detta genom att inte göra anspråk på vetenskaplig sanning. Problemet med detta, är att en "människas resa" handlar om att upptäcka och förstå "sin egen kultur" som om den vore en isolerad bubbla, snarare än att "förstå sin egen kultur" som om den vore en del av en "större sanning".
Wilber försöker lösa detta problem, med att säga att etiska världsbilder växer fram utifrån materiella produktionsförhållanden (ala Marx), men samtidigt säger Wilber att dessa världsbilder går att rangordna i en hierarki baserat på medvetandets utveckling (eftersom Wilber menar att det är medvetetandet som "stöjer" utvecklingen av nya verktyg). Jag tror att Wilber är inne på något viktigt, men probemet är att hans hierarkier, trots goda försök, innehåller ett visst mått av "etiskt godtycke" vilket gör att "vetenskaplig sanning" får en sekundär roll (precis som alla andra etiska system). Problemet med Wilbers system, är att den tillskillnad från Scientologi, inte är optimerad för att "gravitera in medlemmar".
...
För att mer knyta an till ditt inlägg:
Scientologin tycks alltså utnyttja människors rationalisering som utvecklats biologiskt, och då blir frågan: är detta kritieriet för hur vi ska döma en kulturell världsbild (precis som vi dömer kändisar utifrån "hur kända" de är)? Problemet med detta tycks vara att bubblan, för eller senare, kommer spricka, Vetenskapten är alltså optimerad mot att skapa en bubbla som inte spricker, medans Scientologin är optimerad för att gravitera in människor i bubblan (så att de upplever sammanhang med andra människor, och tvringar dem att vara kvar i bubblan trots att människan börjar bli desillusionerad av den) och Wilbers system tycks för mig då vara ett slags mellanpunkt mellan sanning och etik.
Det tycks vara ett för högt krav att ställla på system, att de uppfyller fullständiga etisk och sanningsmässig koherens, men vart ska vill lägga ribban, så att systemet blir både etiskt meningsfullt och vetenskapligt korrekt?
...
Världen/Verkligheten är större än vad någon människa har förmånga att beskriva, och därför tycks det som att dessa typer av kunskapssystem, precis som mode, har sin gång, de kommer och går. Den evolutionära biologi tycks inte bry sig om att ställa upp etiska krav för vilka som "bör" få överlevaa, biologin tycks bara vara riktad och optimerad mot att människor ska överleva ö.h.t. Problemet med det moderna samhället är att den biologiska kampen för överlevad inte längre är aktuell, den biologiska programmeringen är snarare något som är ivägen för ett civilizerat samhälle.
Sanning tycks för mig vara att se bortom den biologiska rationaliseringen, och Etik tycks vara att tämja den biologiska rationaliseringens dynamik för att skapa harmoni inom och mellan människor så att även _grupper av människor_ kan överleva.
Dagens krig är inte ett biologisk krig för överlevnad, utan ett kulturellt krig.
Att vara en civilerad människa innebär att inse att biologiskt krig inte är något vi måste bedriva.
Och Wilber menar att det även finns ett 3:e stadie, något han kallar "2:nd tier" då vi inser att även kulturella krig är något vi inte måste bedriva. 2:nd tier är alltså en 2:a gradens civilization.
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
(Jag är också nyfiken på hur scientologer resonerar. Här är en tidigare tråd om det http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... cientologi )
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Re: Fenomenologiska genvägar
Kanske är det så att vi spelar oss ett spratt när vi utgår ifrån att den fenomenologi som du refererar till är skild från (någon slags) objektiv ontologisk sanning? Kanske är det så att tingen i sig inte kan vara eller är annorlunda (ur alla aspekter) än vad fenomenologin erbjuder? Kanske är det en intellektuell bluff (eller illusion) som ligger där och gäckar oss? För varför skulle egentligen världen vara annorlunda än det vi upplever? Och om så skulle vara fallet, att det finns en aspekt av tillvarons existenssätt som är av en karaktär skild från den vi erfar, hur skulle då den vara – egentligen?
Nåväl, låt oss anta att ditt antagande är sant, dvs att det är något som undanhålles oss. Att den värld vi ser, hör etc är en ”falsk” om än välgjord beskrivning av ”den riktiga världen” så som Platon (eller för den delen Kant) en gång tänkte sig det hela – ja då är nog det enda riktiga för oss (utifrån ett pragmatiskt, psykologiskt och socialt perspektiv) att acceptera det. Det är nog bättre att njuta av sex, att leka med sina barn, att dricka gott vin, att fascineras av skyskrapornas väldighet i New York, att hisna när man åker berg- och dalbana, än att leva i en slags indignation, eller vanmakt över att dessa fenomen (upplevelser) inte är sanna utifrån ett ontologiskt perspektiv. Så vill i alla fall jag leva mitt liv.
Jag tror dock att det inte skadar, men dock kryddar, tillvaron om man tillåter sig att dyka ner i kaninhålet och se om man kan förstå världen på andra plan än det common-sens-relationen till tillvaron oftast bjuder. Det blir som att ha något extra i livet, att leva både här och nu, där och då, men också bortom fantasins gränser, bortom fenomenologin med den där kittlande känslan av att inte veta om det är jag själv som har kontroll eller om jag bara är bortkollrad av den värld jag lever i.
Jag skulle vilja vända på det hela och kanske till och med påstå att den vardagliga fenomenologin (den som jag antar att ”de flesta” åtnjuter utan ”större” reflektion) är den ontologiskt sanna på så sätt att en blomma faktiskt bara är en blomma, ett tåglok är bara ett tåglok och så är det inte mer med det (när vi ser på tingen, ser vi faktiskt tingen i sig). Så på det sättet luras inte tillvaron, utan den luras på annat sätt – genom att ha kreerat vårt intellekt som med en mix av språkets strukturer, matematiskt tänkande, logiska satser, fantasi och många andra ingredienser trancenderar utanför erfarenheten och ”tror” att det finns något sådant som de osedda tingen i sig, intighet, eternalistiskt tid etc. – och då kan man ju verkligen undra om det har någon funktion? Varför har vi möjligheten eller kapaciteten att gå utanför erfarenheten på det sättet? Är det ett epifenomen eller rent av en nödvändig funktion kopplad till överlevnad. Effekten av att vi måste kunna tänka oss in i ”andra tänkbara världar” för att klara strategierna här på planeten, strategierna för överlevnad om det ena eller andra skulle hända vid det ena eller andra tillfället?
Underkastelse, tja svårt att veta om det är rätt begrepp i detta fall. Men kanske är filosoferandet vår motpol till underkastelsen. Att jag har upplevelsen av att jag själv står här nu och kan kontemplera över världens beskaffenhet – kanske är det denna ”funktion” i oss som räddar oss från att verkligen vara i underkastelse? Frågan är svår att svara på, men det var i alla fall ett lite försök att ge min vinkling av det hela – hoppas jag har uppfattat din frågeställning korrekt!
Vänligen
Fredrik
Nåväl, låt oss anta att ditt antagande är sant, dvs att det är något som undanhålles oss. Att den värld vi ser, hör etc är en ”falsk” om än välgjord beskrivning av ”den riktiga världen” så som Platon (eller för den delen Kant) en gång tänkte sig det hela – ja då är nog det enda riktiga för oss (utifrån ett pragmatiskt, psykologiskt och socialt perspektiv) att acceptera det. Det är nog bättre att njuta av sex, att leka med sina barn, att dricka gott vin, att fascineras av skyskrapornas väldighet i New York, att hisna när man åker berg- och dalbana, än att leva i en slags indignation, eller vanmakt över att dessa fenomen (upplevelser) inte är sanna utifrån ett ontologiskt perspektiv. Så vill i alla fall jag leva mitt liv.
Jag tror dock att det inte skadar, men dock kryddar, tillvaron om man tillåter sig att dyka ner i kaninhålet och se om man kan förstå världen på andra plan än det common-sens-relationen till tillvaron oftast bjuder. Det blir som att ha något extra i livet, att leva både här och nu, där och då, men också bortom fantasins gränser, bortom fenomenologin med den där kittlande känslan av att inte veta om det är jag själv som har kontroll eller om jag bara är bortkollrad av den värld jag lever i.
Jag skulle vilja vända på det hela och kanske till och med påstå att den vardagliga fenomenologin (den som jag antar att ”de flesta” åtnjuter utan ”större” reflektion) är den ontologiskt sanna på så sätt att en blomma faktiskt bara är en blomma, ett tåglok är bara ett tåglok och så är det inte mer med det (när vi ser på tingen, ser vi faktiskt tingen i sig). Så på det sättet luras inte tillvaron, utan den luras på annat sätt – genom att ha kreerat vårt intellekt som med en mix av språkets strukturer, matematiskt tänkande, logiska satser, fantasi och många andra ingredienser trancenderar utanför erfarenheten och ”tror” att det finns något sådant som de osedda tingen i sig, intighet, eternalistiskt tid etc. – och då kan man ju verkligen undra om det har någon funktion? Varför har vi möjligheten eller kapaciteten att gå utanför erfarenheten på det sättet? Är det ett epifenomen eller rent av en nödvändig funktion kopplad till överlevnad. Effekten av att vi måste kunna tänka oss in i ”andra tänkbara världar” för att klara strategierna här på planeten, strategierna för överlevnad om det ena eller andra skulle hända vid det ena eller andra tillfället?
Underkastelse, tja svårt att veta om det är rätt begrepp i detta fall. Men kanske är filosoferandet vår motpol till underkastelsen. Att jag har upplevelsen av att jag själv står här nu och kan kontemplera över världens beskaffenhet – kanske är det denna ”funktion” i oss som räddar oss från att verkligen vara i underkastelse? Frågan är svår att svara på, men det var i alla fall ett lite försök att ge min vinkling av det hela – hoppas jag har uppfattat din frågeställning korrekt!
Vänligen
Fredrik
Re: Fenomenologiska genvägar
Johan Ågren skrev:Hur vill du förhålla dig till detta, och varför? Är det ett existentialistiskt ansvar att göra upp med detta på gott och ont? Eller är det så att underkastelse är det enda alternativet då inga reella alternativ ges?
Det är alienationens klassiska problem, vare sig det är i den materialistiska produktionens spår, eller genom ett förfrämligande inför "sig självt" genom föreställningen att jag inte är det som ger mig mina böjelser.
Jag förordar lite av Nietzsches medicin. Det gäller att affirmera livet, att ge värden åt det som ter sig utan värde i brist av en högre garant.
Att vi måste äta ges vår existens, vad vi kan äta ges oss inte utan finns ut. Så behandla livet som konsten, sök det sköna, det sublima, det som är värdefullt även i det gemena och vidriga.
Friedrich Nietzsche skrev:"Livet ett medel till insikt" - med denna grundsats i hjärtat kan man leva inte bara ett tappert utan också ett glatt liv och skratta gott. Och vem skulle över huvud taget förstå sig på att skratta och leva gott, som inte först av allt förstod sig på att föra krig och segra?
Så bara för att det finns något oss givet i vår konstitution som ger oss böjelser så förtar det oss inte möjligheter i att finna värden utöver de "naturgivna" i vår behovstillfredsställelse. Vi underkastar oss inte, men vi accepterar, och vinner seger i hur terrängen ligger. Precis som många härförare innan oss.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Fredrik du som naiv realist, hur ser du på bortfall av sinnesförnimmelser när "skador" på organen sker? Detta kan ju göras i hjärnan, såg ett program där de under en operation där hjässlocket saknades stimulerade olika centra med resultatet att en hel del som var känt utan stimulus inte kunde göras perceptuellt. Var det då så att det inte var en syn på världen som förändrades utan att världen i sig verkligen förändrades?
Eller hur ser du på skillnaden mellan en blind och en seende och deras världar? De beskriver dem inte lika, så är det då begreppen som felar dem och att de trots olika sinnesförnimmelser delar samma värld?
Vad gör du av det relativa mellan, i detta fall, läkaren som perverterade intrycken och patienten som led skillnaden i sin perception? Det var ju läkaren som garanterade att "det inte längre var perceptuellt" för patienten (även om jag ju även satt och tittade på programmet).
Eller hur ser du på skillnaden mellan en blind och en seende och deras världar? De beskriver dem inte lika, så är det då begreppen som felar dem och att de trots olika sinnesförnimmelser delar samma värld?
Vad gör du av det relativa mellan, i detta fall, läkaren som perverterade intrycken och patienten som led skillnaden i sin perception? Det var ju läkaren som garanterade att "det inte längre var perceptuellt" för patienten (även om jag ju även satt och tittade på programmet).
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
J R Auk skrev:Fredrik du som naiv realist, hur ser du på bortfall av sinnesförnimmelser när "skador" på organen sker? Detta kan ju göras i hjärnan, såg ett program där de under en operation där hjässlocket saknades stimulerade olika centra med resultatet att en hel del som var känt utan stimulus inte kunde göras perceptuellt. Var det då så att det inte var en syn på världen som förändrades utan att världen i sig verkligen förändrades?
Eller hur ser du på skillnaden mellan en blind och en seende och deras världar? De beskriver dem inte lika, så är det då begreppen som felar dem och att de trots olika sinnesförnimmelser delar samma värld?
Vad gör du av det relativa mellan, i detta fall, läkaren som perverterade intrycken och patienten som led skillnaden i sin perception? Det var ju läkaren som garanterade att "det inte längre var perceptuellt" för patienten (även om jag ju även satt och tittade på programmet).
Hej J R Auk. Det är inte så problematiskt det där! Om jag tar på mig ett par glasögon med gröna glas - ja då ser ju hela världen ganska grön ut. Och det är så världen ser ut (med dessa glasögon). Den kan inte se annorlunda ut (med dessa glasögon). Om jag tar på mig ett par hörlurar som förvränger allt ljud jag hör till ljudet av klockspel, ja då är världen sådan (med dessa hörlurar). Om en person är blind, ja då ser personen inte det ljus som reflekteras på objekten. Ty så är världen utan syn. Det behövs inga "ting i sig", världen är som den är och det är som vi upplever den med våra sinnen. Ändrar vi på våra sinnen, ja då ser vi världen med de förutsättningarna. Har vi inga sinnen - ja då upplever vi inte så mycket av världen. Och det är så den är utan sinnen. Lika riktiga som innan ändringen. Om någon tar LSD eller får en kraftig hjärnskada. Ja då upplever de världen så som den ser ut med "LSD-glasögonen" eller med "Skadad-hjärna-glasögonen". Om en person är sinnesförvirrad, mentalsjuk eller råkar se en illusion eller hallucination. Ja då är det så världen är förutsatt att de omständigheter råder som är fallet i dennes hjärna. Så detta är egentligen inget problem och vi behöver, som sagt, inte några "ting i sig". Objekten i världen har alltså inget "eget" tillstånd som de "döljer" för oss, men visst kan omständigheter göra att vi inte kan uppfatta dem eller uppfattar dem olika - men ingenting har egentligen hänt mer än att vi har olika utblickspunkter, ser världen från olika perspektiv.
Ett försök till liknelse (även om man ska vara försiktig med sådana): Om du står mitt inne i Göteborg så ser staden ut på ett visst sätt. Om du sitter i ett flygplan och flyger över Göteborg så ser staden ut på ett annat sätt. Vad är skillnaden? Jo, självklart avståndet och perspektivet. Precis samma sak gäller "en opererad hjärna" vs. en "vanlig hjärna" - helt enkelt olika perspektiv på tillvaron, olika förutsättningar. Men tillvaron har inget övrigt "i sig-utseende" utan ser ut så som den ser ut, sett från det perspektiv du är (dvs, med de förutsättningar du har) helt enkelt.
Så någon överskridande eller transcendens utanför sinnevärlden för att leta upp en ontologiskt riktig värld dit sinnena inte når är egentligen lika onödig som adderande av en gud för att försöka förklara tillkomsten av universum . . . ett onödigt steg helt enkelt.
Fredrik
PS. Intressant och klurig fråga. Kom gärna med kritik och motargument. Det är roligt! DS.
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
freddemalte skrev:J R Auk skrev:Fredrik du som naiv realist, hur ser du på bortfall av sinnesförnimmelser när "skador" på organen sker? Detta kan ju göras i hjärnan, såg ett program där de under en operation där hjässlocket saknades stimulerade olika centra med resultatet att en hel del som var känt utan stimulus inte kunde göras perceptuellt. Var det då så att det inte var en syn på världen som förändrades utan att världen i sig verkligen förändrades?
Eller hur ser du på skillnaden mellan en blind och en seende och deras världar? De beskriver dem inte lika, så är det då begreppen som felar dem och att de trots olika sinnesförnimmelser delar samma värld?
Vad gör du av det relativa mellan, i detta fall, läkaren som perverterade intrycken och patienten som led skillnaden i sin perception? Det var ju läkaren som garanterade att "det inte längre var perceptuellt" för patienten (även om jag ju även satt och tittade på programmet).
Hej J R Auk. Det är inte så problematiskt det där! Om jag tar på mig ett par glasögon med gröna glas - ja då ser ju hela världen ganska grön ut. Och det är så världen ser ut (med dessa glasögon). Den kan inte se annorlunda ut (med dessa glasögon). Om jag tar på mig ett par hörlurar som förvränger allt ljud jag hör till ljudet av klockspel, ja då är världen sådan (med dessa hörlurar). Om en person är blind, ja då ser personen inte det ljus som reflekteras på objekten. Ty så är världen utan syn. Det behövs inga "ting i sig", världen är som den är och det är som vi upplever den med våra sinnen. Ändrar vi på våra sinnen, ja då ser vi världen med de förutsättningarna. Har vi inga sinnen - ja då upplever vi inte så mycket av världen. Och det är så den är utan sinnen. Lika riktiga som innan ändringen. Om någon tar LSD eller får en kraftig hjärnskada. Ja då upplever de världen så som den ser ut med "LSD-glasögonen" eller med "Skadad-hjärna-glasögonen". Om en person är sinnesförvirrad, mentalsjuk eller råkar se en illusion eller hallucination. Ja då är det så världen är förutsatt att de omständigheter råder som är fallet i dennes hjärna. Så detta är egentligen inget problem och vi behöver, som sagt, inte några "ting i sig". Objekten i världen har alltså inget "eget" tillstånd som de "döljer" för oss, men visst kan omständigheter göra att vi inte kan uppfatta dem eller uppfattar dem olika - men ingenting har egentligen hänt mer än att vi har olika utblickspunkter, ser världen från olika perspektiv.
Ett försök till liknelse (även om man ska vara försiktig med sådana): Om du står mitt inne i Göteborg så ser staden ut på ett visst sätt. Om du sitter i ett flygplan och flyger över Göteborg så ser staden ut på ett annat sätt. Vad är skillnaden? Jo, självklart avståndet och perspektivet. Precis samma sak gäller "en opererad hjärna" vs. en "vanlig hjärna" - helt enkelt olika perspektiv på tillvaron, olika förutsättningar. Men tillvaron har inget övrigt "i sig-utseende" utan ser ut så som den ser ut, sett från det perspektiv du är (dvs, med de förutsättningar du har) helt enkelt.
Så någon överskridande eller transcendens utanför sinnevärlden för att leta upp en ontologiskt riktig värld dit sinnena inte når är egentligen lika onödig som adderande av en gud för att försöka förklara tillkomsten av universum . . . ett onödigt steg helt enkelt.
Fredrik
PS. Intressant och klurig fråga. Kom gärna med kritik och motargument. Det är roligt! DS.
Är det någon som kan förtydliga vad "5. By means of our senses, we perceive the world directly, and pretty much as it is. In the main, our claims to have knowledge of it are justified", [1] betyder? Speciellt vad innebär det att världen upplevs direkt?
[1] http://en.wikipedia.org/wiki/Na%C3%AFve_realism
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Rorschach skrev:Är det någon som kan förtydliga vad "5. By means of our senses, we perceive the world directly, and pretty much as it is. In the main, our claims to have knowledge of it are justified", [1] betyder? Speciellt vad innebär det att världen upplevs direkt?[1] http://en.wikipedia.org/wiki/Na%C3%AFve_realism
Hej
Jag tror att de med direkt avser att det inte existerar något mellan våra sinnesupplevelser och det vi observerar. Att det är ett och samma. Så när vi ser en badboll så finns det inte en "badboll i sig" som vi sedan tolkar och ser någon slags förvärngning av. När vi ser badbollen är det de facto så en badboll ser ut - en direkt rellation. Känns som att språket (åtminstonne det jag behärskar) inte räcker till för att förmedla detta på ett trovärdigt sätt).
Vad de avser med punkt 5 är svårt att veta eftersom min engalskakunskap inte är så pass utvecklad att jag med säkerhet kan påstå att jag har en direkt översätting. Men jag kan täka mig att de menar att våra sinnen är fullt dugliga "kunskapsbärare".
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
freddemalte,
en sådan relativism du beskriver kräver ändå en form av normalitet för att det ska gå att tala problemfritt om detta som du är inne på. Man behöver inte ifrågasätta en absolut oberoende värld som i sig har exakt samma position och rörelse för att hamna i det fenomenologiska dilemmat. Jag är själv positivistisk objektivist i grunden, men kommer nog för alltid att vara skepticist rent praktiskt. Du beskriver det som olika infallsvinklar på ett liknande sätt som i John Godfrey Saxes "De blinda männen och elefanten". Men även om problemet stannar vid den relativistiska begränsningen så är problemet ändå oöverstigligt så länge vi inte ger ett perspektiv företräde. Så länge det inte råder något motsägelsefullt så kan de olika perspektiven bidra till en helhet, men inte annars.
Att en lins som fokuserar en bild på en näthinna som sedan för över denna information till ett system av celler i min hjärna i kombination av mina andra receptorer, skulle kunna överföra en koherent bild av världen är jag tveksam till. Det är ju inte så att vi är en själ som tittar igenom ett nyckelhål på en värld, utan det är möjligen en konstruktion av något "därute" som triggar en långtgående syntes av intryck som ständigt byggs på. Till råga på allt så är även det "jag" som upplever världen också bedrägligt sammansatt (vi går ju till exempel omkring och tror att vi existerar här inne i huvudet fast det inte finns någon där annat än en sammansättning av informationsimpulser i nuet). Vi erfar således i nuet inte världen utan den triggar enbart komplexa system av minnesbilder på samma sätt som vi sätter samman världen när vi drömmer. Vi kan inte se världen där ute. Skulle vi ha varit nedsövda till vuxen ålder och plötsligt väckts så skulle vi inte erfara världen utan bara flimrande impulser som helt saknade sammanhang. Vi skulle inte ha några sammansatta bilder i vårt medvetande att relatera till. När vi går på upptäcktsfärd och tror oss se nya vyer så är dessa således enbart sammansättningar av tidigare upplevelser. Vi kan således inte välja vad vi vill se, utan vi kan enbart se det som vi tidigare lärt oss att uppmärksamma, och andra skeenden går oss förbi då vi saknar referenser. Därför betraktar människor från skilda kulturer vissa skeenden helt olika, då de ser till olika aspekter av skeendet.
Så i realiteten döljer sig alltid världen, och sätts samman i vårt medvetande utifrån ytterst tveksamma grunder, och som jag menar främst beror på hur väl de utfaller för vår överlevnad. Begränsningen sker både i den flaskhals som uppstår i informationsinskaffandet, men även i begränsningen i lagringsmediet. Begränsningen uppstår också i den selektivitet som uppstår när det kommer till att prioritera användbarheten hos informationen, och där verkar processen främst i relevans till vår överlevnad.
Troligen upplever spädbarnet enbart en flod av information som inhämtas av kroppens olika receptorer. Kan säkerligen liknas vid den ström av intryck som uppstår när en människa är under påverkan av psykedelier. Synestesi är ett grundtillstånd. Dofter, ljus, och synintryck korskopplas och är inte skilda från varandra. Med tiden sätts dessa intryck samman till strukturer, och de strukturer de sätts samman till är de som ger den största utdelningen. Det blir då till den självklara värld vi känner. Men det är enbart styrimpulser och har inget med en egentlig värld att göra, utan enbart hur vi bäst belönas att uppleva den. Vi hallucinerar således allihopa samman den värld som bäst bevarar oss och ger oss störst tillfredsställelse.
Frågan är om vi kan befinna oss på en skala och i högre eller mindre grad närma oss en form av reell värld. Frågan är också om det är gynnsamt, och här står jag kvar i mitt problem om jag ska fortsätta att avtäcka dessa "kulturella" lager jag ser i mig själv och andra. Just nu så reflekterar jag mycket över mänsklighetens problem med "exoticism" http://en.wikipedia.org/wiki/Exoticism Hur möten med nya folkslag har slagit helt fel. Vi har inte alls kunnat se vad som skett i själva verket, utan har helt missat poängerna när vi jämfört andra kulturers traditioner sett i relation till vår egen. Och först nu när vi ser alla olikheter utplånade tror sig vissa förstå, men ingen har sett någonting, utan överlevnaden hos de dominanta har helt styrt oberoende av allt annat. Vi har inte ens sett några olikheter, utan vi har enbart sett de delar som vi gör själva, men ser ner på hos oss själva och förtycker. Olikheterna har vi aldrig sett, de kan vi inte se. Alla andra gör enbart mer eller mindre samma saker som vi gör själva, inget annat. Först när vi har vidgat vår begreppsvärld och gör samma sak som "de andra" kan vi förstå. Men kan vi någonsin verkligen göra samma sak?
Vi är således rent praktiskt helt ensamma. Instängda bakom en flod av information vi byggt upp som en överlevnadsmekanism. Vi kan inte se andra människor utan enbart våra bilder av dessa människor. Frågan är vad det är som triggar oss när vi besöker "ny mark". Jag kan inte säkert veta att detta enbart är ett program med ettor och nollor som dras igenom någon form av receptorer, och att dessa sedan representerar kombinationer av sinnesupplevelser. Någonstans på vägen väljer jag nog att komma ut på "andra sidan" och acceptera denna subjektivistiska relation till existensen, och att den är primär. Kanske det enda som följer av en total rening att man når en form av informationens singularitet.
en sådan relativism du beskriver kräver ändå en form av normalitet för att det ska gå att tala problemfritt om detta som du är inne på. Man behöver inte ifrågasätta en absolut oberoende värld som i sig har exakt samma position och rörelse för att hamna i det fenomenologiska dilemmat. Jag är själv positivistisk objektivist i grunden, men kommer nog för alltid att vara skepticist rent praktiskt. Du beskriver det som olika infallsvinklar på ett liknande sätt som i John Godfrey Saxes "De blinda männen och elefanten". Men även om problemet stannar vid den relativistiska begränsningen så är problemet ändå oöverstigligt så länge vi inte ger ett perspektiv företräde. Så länge det inte råder något motsägelsefullt så kan de olika perspektiven bidra till en helhet, men inte annars.
Att en lins som fokuserar en bild på en näthinna som sedan för över denna information till ett system av celler i min hjärna i kombination av mina andra receptorer, skulle kunna överföra en koherent bild av världen är jag tveksam till. Det är ju inte så att vi är en själ som tittar igenom ett nyckelhål på en värld, utan det är möjligen en konstruktion av något "därute" som triggar en långtgående syntes av intryck som ständigt byggs på. Till råga på allt så är även det "jag" som upplever världen också bedrägligt sammansatt (vi går ju till exempel omkring och tror att vi existerar här inne i huvudet fast det inte finns någon där annat än en sammansättning av informationsimpulser i nuet). Vi erfar således i nuet inte världen utan den triggar enbart komplexa system av minnesbilder på samma sätt som vi sätter samman världen när vi drömmer. Vi kan inte se världen där ute. Skulle vi ha varit nedsövda till vuxen ålder och plötsligt väckts så skulle vi inte erfara världen utan bara flimrande impulser som helt saknade sammanhang. Vi skulle inte ha några sammansatta bilder i vårt medvetande att relatera till. När vi går på upptäcktsfärd och tror oss se nya vyer så är dessa således enbart sammansättningar av tidigare upplevelser. Vi kan således inte välja vad vi vill se, utan vi kan enbart se det som vi tidigare lärt oss att uppmärksamma, och andra skeenden går oss förbi då vi saknar referenser. Därför betraktar människor från skilda kulturer vissa skeenden helt olika, då de ser till olika aspekter av skeendet.
Så i realiteten döljer sig alltid världen, och sätts samman i vårt medvetande utifrån ytterst tveksamma grunder, och som jag menar främst beror på hur väl de utfaller för vår överlevnad. Begränsningen sker både i den flaskhals som uppstår i informationsinskaffandet, men även i begränsningen i lagringsmediet. Begränsningen uppstår också i den selektivitet som uppstår när det kommer till att prioritera användbarheten hos informationen, och där verkar processen främst i relevans till vår överlevnad.
Troligen upplever spädbarnet enbart en flod av information som inhämtas av kroppens olika receptorer. Kan säkerligen liknas vid den ström av intryck som uppstår när en människa är under påverkan av psykedelier. Synestesi är ett grundtillstånd. Dofter, ljus, och synintryck korskopplas och är inte skilda från varandra. Med tiden sätts dessa intryck samman till strukturer, och de strukturer de sätts samman till är de som ger den största utdelningen. Det blir då till den självklara värld vi känner. Men det är enbart styrimpulser och har inget med en egentlig värld att göra, utan enbart hur vi bäst belönas att uppleva den. Vi hallucinerar således allihopa samman den värld som bäst bevarar oss och ger oss störst tillfredsställelse.
Frågan är om vi kan befinna oss på en skala och i högre eller mindre grad närma oss en form av reell värld. Frågan är också om det är gynnsamt, och här står jag kvar i mitt problem om jag ska fortsätta att avtäcka dessa "kulturella" lager jag ser i mig själv och andra. Just nu så reflekterar jag mycket över mänsklighetens problem med "exoticism" http://en.wikipedia.org/wiki/Exoticism Hur möten med nya folkslag har slagit helt fel. Vi har inte alls kunnat se vad som skett i själva verket, utan har helt missat poängerna när vi jämfört andra kulturers traditioner sett i relation till vår egen. Och först nu när vi ser alla olikheter utplånade tror sig vissa förstå, men ingen har sett någonting, utan överlevnaden hos de dominanta har helt styrt oberoende av allt annat. Vi har inte ens sett några olikheter, utan vi har enbart sett de delar som vi gör själva, men ser ner på hos oss själva och förtycker. Olikheterna har vi aldrig sett, de kan vi inte se. Alla andra gör enbart mer eller mindre samma saker som vi gör själva, inget annat. Först när vi har vidgat vår begreppsvärld och gör samma sak som "de andra" kan vi förstå. Men kan vi någonsin verkligen göra samma sak?
Vi är således rent praktiskt helt ensamma. Instängda bakom en flod av information vi byggt upp som en överlevnadsmekanism. Vi kan inte se andra människor utan enbart våra bilder av dessa människor. Frågan är vad det är som triggar oss när vi besöker "ny mark". Jag kan inte säkert veta att detta enbart är ett program med ettor och nollor som dras igenom någon form av receptorer, och att dessa sedan representerar kombinationer av sinnesupplevelser. Någonstans på vägen väljer jag nog att komma ut på "andra sidan" och acceptera denna subjektivistiska relation till existensen, och att den är primär. Kanske det enda som följer av en total rening att man når en form av informationens singularitet.
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Johan Ågren skrev:Att en lins som fokuserar en bild på en näthinna som sedan för över denna information till ett system av celler i min hjärna i kombination av mina andra receptorer, skulle kunna överföra en koherent bild av världen är jag tveksam till. [. . .] Till råga på allt så är även det "jag" som upplever världen också bedrägligt sammansatt (vi går ju till exempel omkring och tror att vi existerar här inne i huvudet fast det inte finns någon där annat än en sammansättning av informationsimpulser i nuet). Vi erfar således i nuet inte världen utan den triggar enbart komplexa system av minnesbilder på samma sätt som vi sätter samman världen när vi drömmer. Vi kan inte se världen där ute. Skulle vi ha varit nedsövda till vuxen ålder och plötsligt väckts så skulle vi inte erfara världen utan bara flimrande impulser som helt saknade sammanhang. Vi skulle inte ha några sammansatta bilder i vårt medvetande att relatera till. När vi går på upptäcktsfärd och tror oss se nya vyer så är dessa således enbart sammansättningar av tidigare upplevelser. Vi kan således inte välja vad vi vill se, utan vi kan enbart se det som vi tidigare lärt oss att uppmärksamma, och andra skeenden går oss förbi då vi saknar referenser. Därför betraktar människor från skilda kulturer vissa skeenden helt olika, då de ser till olika aspekter av skeendet. [. . .]
Hej Johan! Ett fantastiskt, välformulerat och intressant inlägg vars innehåll jag i princip inte varken kan eller vill motsäga. Jag har dock några kommentarer och frågor:
Varför anser du att de sinnesförnimmelser vi har inte är en koherent återgivning av världen? Hur menar du att världen är om den inte är så som vi erfar den (oavsett om vi är blinda, LSD-påverkade, hjärnskadade, har synestesi, är färgblinda eller kommer från en helt annan kultur)? Vi kan ju förvisso erfara olika aspekter eller perspektiv av världen men varför skulle det krävas "en värld i sig" för det?
Enligt den position jag har tagit (här) kan jag inte se annat än att alla dina beskrivningar av mentala och fysiologiska tillstånd är helt förenliga med det jag tidigare har sagt.
Ett litet exempel (obs, ej liknelse): Låt säga att jag sitter hela mitt liv inlåst i ett rum. Det är så jag erfar "världen" och jag kan inte se allt som pågår utanför rummet. Men det är ju så världen är, sett från det rummet. Precis samma sak är det om jag har en hjärnskada eller något annat (som enligt dig förvränger världen). Jag sitter då "inlåst" i "hjärnskadans rum" istället och det är så världen, de facto ser ut när jag har en hjärnskada etc. Återgivningen är alltså inte förvrängd, utan det är så det ser ut med hjärnskada - och skulle inte kunna ha sett ut på något annat sätt. Det finns ingen annorlunda värld där ute, utan det är så världen ser ut med hjärnskada. Om vi ska översätta till ditt språk så ser den hjärnskadade personen "tingen i sig" så som de ser ut med en hjärnskada och det är inget dolt i dunkel eller något som är annorlunda.
Men jag förstår vad du menar, och ser inte den positionen som speciellt främmande!
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
freddemalte skrev:Rorschach skrev:Är det någon som kan förtydliga vad "5. By means of our senses, we perceive the world directly, and pretty much as it is. In the main, our claims to have knowledge of it are justified", [1] betyder? Speciellt vad innebär det att världen upplevs direkt?[1] http://en.wikipedia.org/wiki/Na%C3%AFve_realism
Hej
Jag tror att de med direkt avser att det inte existerar något mellan våra sinnesupplevelser och det vi observerar. Att det är ett och samma. Så när vi ser en badboll så finns det inte en "badboll i sig" som vi sedan tolkar och ser någon slags förvärngning av. När vi ser badbollen är det de facto så en badboll ser ut - en direkt rellation. Känns som att språket (åtminstonne det jag behärskar) inte räcker till för att förmedla detta på ett trovärdigt sätt).
Vad de avser med punkt 5 är svårt att veta eftersom min engalskakunskap inte är så pass utvecklad att jag med säkerhet kan påstå att jag har en direkt översätting. Men jag kan täka mig att de menar att våra sinnen är fullt dugliga "kunskapsbärare".
Vänligen
Fredrik
Om vi tar exemplet med en boll, lite förenklat ser man väl den så att det studsar en massa fotoner på bollen, vilka sedan träffar ögat och på något outgrundligt sätt genererar en bild av en boll. Dessa fotoner finns ju då i någon mening mellan bollen och hur bollen uppfattas. Är detta ändå att bollen uppfattas direkt?
freddemalte skrev:J R Auk skrev:Fredrik du som naiv realist, hur ser du på bortfall av sinnesförnimmelser när "skador" på organen sker? Detta kan ju göras i hjärnan, såg ett program där de under en operation där hjässlocket saknades stimulerade olika centra med resultatet att en hel del som var känt utan stimulus inte kunde göras perceptuellt. Var det då så att det inte var en syn på världen som förändrades utan att världen i sig verkligen förändrades?
Eller hur ser du på skillnaden mellan en blind och en seende och deras världar? De beskriver dem inte lika, så är det då begreppen som felar dem och att de trots olika sinnesförnimmelser delar samma värld?
Vad gör du av det relativa mellan, i detta fall, läkaren som perverterade intrycken och patienten som led skillnaden i sin perception? Det var ju läkaren som garanterade att "det inte längre var perceptuellt" för patienten (även om jag ju även satt och tittade på programmet).
Hej J R Auk. Det är inte så problematiskt det där! Om jag tar på mig ett par glasögon med gröna glas - ja då ser ju hela världen ganska grön ut. Och det är så världen ser ut (med dessa glasögon). Den kan inte se annorlunda ut (med dessa glasögon). Om jag tar på mig ett par hörlurar som förvränger allt ljud jag hör till ljudet av klockspel, ja då är världen sådan (med dessa hörlurar). Om en person är blind, ja då ser personen inte det ljus som reflekteras på objekten. Ty så är världen utan syn. Det behövs inga "ting i sig", världen är som den är och det är som vi upplever den med våra sinnen. Ändrar vi på våra sinnen, ja då ser vi världen med de förutsättningarna. Har vi inga sinnen - ja då upplever vi inte så mycket av världen. Och det är så den är utan sinnen. Lika riktiga som innan ändringen. Om någon tar LSD eller får en kraftig hjärnskada. Ja då upplever de världen så som den ser ut med "LSD-glasögonen" eller med "Skadad-hjärna-glasögonen". Om en person är sinnesförvirrad, mentalsjuk eller råkar se en illusion eller hallucination. Ja då är det så världen är förutsatt att de omständigheter råder som är fallet i dennes hjärna. Så detta är egentligen inget problem och vi behöver, som sagt, inte några "ting i sig". Objekten i världen har alltså inget "eget" tillstånd som de "döljer" för oss, men visst kan omständigheter göra att vi inte kan uppfatta dem eller uppfattar dem olika - men ingenting har egentligen hänt mer än att vi har olika utblickspunkter, ser världen från olika perspektiv.
Ett försök till liknelse (även om man ska vara försiktig med sådana): Om du står mitt inne i Göteborg så ser staden ut på ett visst sätt. Om du sitter i ett flygplan och flyger över Göteborg så ser staden ut på ett annat sätt. Vad är skillnaden? Jo, självklart avståndet och perspektivet. Precis samma sak gäller "en opererad hjärna" vs. en "vanlig hjärna" - helt enkelt olika perspektiv på tillvaron, olika förutsättningar. Men tillvaron har inget övrigt "i sig-utseende" utan ser ut så som den ser ut, sett från det perspektiv du är (dvs, med de förutsättningar du har) helt enkelt.
Så någon överskridande eller transcendens utanför sinnevärlden för att leta upp en ontologiskt riktig värld dit sinnena inte når är egentligen lika onödig som adderande av en gud för att försöka förklara tillkomsten av universum . . . ett onödigt steg helt enkelt.
Fredrik
PS. Intressant och klurig fråga. Kom gärna med kritik och motargument. Det är roligt! DS.
Hej Fredrik! Jag skulle vilja fokusera på en del saker.
"Har vi inga sinnen - ja då upplever vi inte så mycket av världen. Och det är så den är utan sinnen."
Vad är det vi inte upplever så mycket av, är det ting i världen, eller världen i sin helhet? Är det här en kvalitativ förändring eller en kvantitativ förändring?
Smyger du inte här in en värderande syn på vad sinnen ger oss? I det att det är mer eller mindre? Och om du har ett värde här, finns det inte ett "bra", oavsett hur svagt begreppet tas? Och om det finns ett bra, vad är det bra relativt mot?
Och vad är detta med relativitet överhuvud taget? Hur kan något vara relativt om det inte är där i sig utan bara existerar i relation till vår sinnesförnimmelse? Varför förändras perspektiven om jag blir blind, eller flyttar mig ett par meter åt sidan? Har du inte då instiftat åtminstone en sak som är "för sig"; Betraktaren, den som ser med sina sinnen?
Jag ser ju inte min egen brist. Jag kan ju inte se att jag inte ser, inte höra att jag inte hör, känner inte det jag inte känner. Så för att relatera världen på det sättet du gör i perspektiv så ser jag ingen annan utväg än att du stipulerar "jag" eller "människa" som ett "ting-i-sig", nämligen ett ting som kan ha en brist. En brist som visar sig relativt andra. Jag är alltså mitt jag i mig, relativt andras jag i sig. Detta gör att vi kan tala om olika perspektiv.
Sen undrar jag lite, du säger att du tar den här positionen här. Gör du det för argumentets skull eller är du benägen till detta perspektiv? Och vidare anser du dig i det perspektivet, vare sig det är argumentets skull eller inte, benägen till en idealistisk världsbild eller realistisk?
Jag tycker mer det verkar som om du talar om en normativt epistemologisk position snarare än en ontologisk position. För jag antar att du menar att vi genom att inta olika perspektiv kan få reda på mer om världen, tex hur ett träd ser ut på "baksidan" när vi går runt det.
Jag förstår din position bättre om jag antar att du vill förneka substansidéen och indentitetsidéen. Om du så att säga intar en position där "jag" inte är mer än den erfarelse som ständigt infinner sig, och alltså en reflektion av världen, snarare än en betraktare av världen. Men jag ser inte att du gör det, utan du verkar snarare anta dessa idéer. Är du bekant med Heidegger tex och hans försök att upplösa subjekt objekt dikotomin?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Instämmer med Auk! Läser fredde som du missar distinktoin mellan ontologi och epistemologi. De kan liksom inte ingå i samma soppa. Och verkar hamna i dualism. Realist?
freddemalte
Vad avser du med världen? Och vad är det du egentligen säger? Att världen är ett klockspel?
Att man hör sämre med öronproppar? Och vi intill? vilka står och avnjuter harmoni.
freddemalte
Intressant, hur tänker du här?
freddemalte
Om jag äter jordgubbar då?
freddemalte
http://plato.stanford.edu/entries/realism/
Det är skillnad på realism och relativism.
Ta det vackert med mixern.
freddemalte
Om jag tar på mig ett par hörlurar som förvränger allt ljud jag hör till ljudet av klockspel, ja då är världen sådan (med dessa hörlurar).
Vad avser du med världen? Och vad är det du egentligen säger? Att världen är ett klockspel?
Att man hör sämre med öronproppar? Och vi intill? vilka står och avnjuter harmoni.
freddemalte
Har vi inga sinnen - ja då upplever vi inte så mycket av världen. Och det är så den är utan sinnen.
Intressant, hur tänker du här?
freddemalte
LSD-glasögonen
Om jag äter jordgubbar då?
freddemalte
Objekten i världen har alltså inget "eget" tillstånd som de "döljer" för oss /.../ ser världen från olika perspektiv.
http://plato.stanford.edu/entries/realism/
Det är skillnad på realism och relativism.
Ta det vackert med mixern.
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Pho-ku skrev:Instämmer med Auk! Läser fredde som du missar distinktoin mellan ontologi och epistemologi. De kan liksom inte ingå i samma soppa. Och verkar hamna i dualism. Realist?
freddemalteOm jag tar på mig ett par hörlurar som förvränger allt ljud jag hör till ljudet av klockspel, ja då är världen sådan (med dessa hörlurar).
Vad avser du med världen? Och vad är det du egentligen säger? Att världen är ett klockspel?
Att man hör sämre med öronproppar? Och vi intill? vilka står och avnjuter harmoni.
freddemalteHar vi inga sinnen - ja då upplever vi inte så mycket av världen. Och det är så den är utan sinnen.
Intressant, hur tänker du här?
freddemalteLSD-glasögonen
Om jag äter jordgubbar då?
freddemalteObjekten i världen har alltså inget "eget" tillstånd som de "döljer" för oss /.../ ser världen från olika perspektiv.
http://plato.stanford.edu/entries/realism/
Det är skillnad på realism och relativism.
Ta det vackert med mixern.
Tack!!
Jättebra invändningar, genomtänkt och till och med lite roligt (underhållande och sarkastiskt) uttryckt - underbart!!!
Jag ska försöka förklara detta ännu mer exakt och ännu tydligare tills vi (om möjligt) når en konsensus! Jag förstår att det är ganska svårt att ta in (eller se) vad jag avser. Anledningen till detta tror jag är följande:
1. Ämnet är mycket svårt i sig och något vi inte är vana att diskutera med det språk som existerar (oavsett om man är en lärd filosof eller inte).
2. Ingen har (egentligen) någon koll på allt detta, men vi kan vara mer eller mindre insatta i ämnet filosofi (vilket inte hjälper i alla lägen )
3. Dialog, via Internet (Läs: skriftlig) är inte alltid perfekt - dvs missuppfattning och vantolkningar uppstår lätt då man missar vitala och kanske avgörande egenskaper i språket och kommunikationen.
4. Jag ska försöka att förklara detta närmare när jag har tid, men nöjer mig med följande så länge: Den mix som du skriver om är inte rådande utan något som uppstår i de förutfattade idéer som finns hos läsaren (filosofiska dogma). Men jag håller med om att risken finns att min text ger en känsla av att jag har mixat realism, subjektivism, ontologi och epistemologi och i och med detta så kan resonemanget (alltå själva försöket att förklara) kollapsa även om inte det reella budskapet gör det. Det blir lite som när det lilla barnet ska försöka förklara vad hon har gjort på dagis, orden och berättarförmågen fattas kanske henne, men det betyder ju inte att hennes historia är "dålig" eller "fel". Jag återkommer till detta vid ett annat tillfälle.
Kortfattat: Ontologi och epistemologi är uppdelningar vi människor gjort för att kunna diskutera världen. Där med inte sagt att världen är uppdelad i dessa två, dvs att separation dem emällan gäller med nödävndighet. Så även vad gäller subjektiv vs. objektiv. Som sagt, jag förklarar närmare vid ett annat tillfälle. Om du vill?
Vad har jordgubbarna med detta att göra? Förklara dina tankegångar?
Förklara dina tankar kring realism och relativism så ska jag åter förklara vad jag menar! Jag misstänkte att det exemplet skulle förvilla istället för att förklara - men sådant är livet!
"Think outside the box", "but keep your feet on the ground"
Vänligen
Fredrik
PS. Redogör gärna för vad en "jordgubbe i sig" är? Berätta vad som skiljer "Jordgubben i sig" från den "fenomenologiska jordgubben", dvs varför den inte är en och samma jordgubbe, vad är det som skulle döljas för oss? - Jag är idel öra! Mycket nyfiken på svaren och hur de kommer att formuleras utan att mixa ontologi, epistemologi, subektivism och relativism och massor med andra filosofiska begrepp. DS.
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 22 och 0 gäster