Universum/allt - ändligt eller oändligt

[fredszky]

Utan att blanda in religion nu.
Om vi säger att man lever endast ett liv, och sen är man död oändligt länge, som många tror, skulle det se ut såhär i en tidslinje:

lever:                     död:
######### |  :( xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx --> oändlighet

Jag tycker det är högst osannolik i så fall om jag skulle befinna mig just i det stadiet då jag lever.
Eftersom man då är död oändligt länge så är sannolikheten för att jag skulle vara i det stadie som jag lever i, oändligt liten.

Jag tror alltså på reinkarnation på något sätt. Och med samma resonemang med tidslinjen tror jag inte att livet (existens) någongång tar slut, för det skulle vara så osannolikt att jag skulle vara i liv, vilket liv det än är, om det är ändligt.

På samma gång dock, så tror jag att livet strävar efter total lycka, och det är underligt om livet haft oändligt med tid och möjligheter att på något sätt säkra och stabillisera, tvinga sig till ett evigt stadie av lycka, att det inte redan inträffat?

Förstår ni min tankegång? Det säger emot sig själv för mig. Ett evigt kretslopp och en evig strävan men ändå är vi vilse. Kanske är detta så bra man kan ha det, eller så lever jag i någon slags matrix och har inte koll på ett smack, helt andra spelregler än denna dröm.

Reflektioner över mina resonemang?

[Algotezza]

Kan vara av ändlig storlek med utan början och slut. Som en sfär. En myra på en apelsin hittar varken början eller slut på dess yta.

/Algotezza

[Basal]

Jo, "död" - det är någonting alla människor kan hålla på med "hur länge som helst".

Vad "hur länge som helst"-begreppet nu kan betyda i det här sammanhanget när det just gäller döden - och hur länge det begreppet kan pågå...

Nåväl.
Jag förstår din tanke. Tror jag.

Själv hoppas jag att livet inte bara är "nu" och ---> "tills döden skiljer oss åt" ---> och sen "inget mer".
(..fan, blev jobbigt i huvudet med dessa tankar... för vad innebär då "inget mer"? *folk har fått ångest för mindre* ...bäst att ta och kolla på nyheterna nu, måste se på lite elände, elände, elände... så att jag känner att jag "lever"!! )

 :-({|=  tomato  :smt100

[freddemalte]

Utan att blanda in religion nu.
Om vi säger att man lever endast ett liv, och sen är man död oändligt länge, som många tror, skulle det se ut såhär i en tidslinje:

lever:                     död:
######### |  :( xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx --> oändlighet

Jag tycker det är högst osannolik i så fall om jag skulle befinna mig just i det stadiet då jag lever.
Eftersom man då är död oändligt länge så är sannolikheten för att jag skulle vara i det stadie som jag lever i, oändligt liten.

Jag tror alltså på reinkarnation på något sätt. Och med samma resonemang med tidslinjen tror jag inte att livet (existens) någongång tar slut, för det skulle vara så osannolikt att jag skulle vara i liv, vilket liv det än är, om det är ändligt.

På samma gång dock, så tror jag att livet strävar efter total lycka, och det är underligt om livet haft oändligt med tid och möjligheter att på något sätt säkra och stabillisera, tvinga sig till ett evigt stadie av lycka, att det inte redan inträffat?

Förstår ni min tankegång? Det säger emot sig själv för mig. Ett evigt kretslopp och en evig strävan men ändå är vi vilse. Kanske är detta så bra man kan ha det, eller så lever jag i någon slags matrix och har inte koll på ett smack, helt andra spelregler än denna dröm.

Reflektioner över mina resonemang?

Men om du reinkarnerar i en oändlig regress av reinkarnationer som aldrig tar slut, är inte vart och ett av varje sådant liv lika osannolikt som ett liv "mitt i" en oändlighet av död?

För övrigt, att något är extremt litet eller extremt kort jämfört med något annat betyder väl inte att dess existens är mindre sannolik än om det är extremt stort eller extremt långvarigt? Eller? Förklara hur de menar . . . . sen är det väl så att "jämfört med oändligheten" är väl inget litet eller stort?

Vänligen

Fredrik

[sydman]

Utan att blanda in religion nu.
Om vi säger att man lever endast ett liv, och sen är man död oändligt länge, som många tror, skulle det se ut såhär i en tidslinje:

lever:                     död:
######### |  :( xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx --> oändlighet

Jag tycker det är högst osannolik i så fall om jag skulle befinna mig just i det stadiet då jag lever.
Eftersom man då är död oändligt länge så är sannolikheten för att jag skulle vara i det stadie som jag lever i, oändligt liten.

Du kan inte använda sannolikhetslära på detta sätt i denna situation. För det första så lever du och därför är sannolikheten 100% att du lever just nu. För det andra så kan du inte bara se till ett liv om du ska kunna dra slutsatser om hur stor sannolikhet det rör sig om.

Det är ungefär som att be någon att ställa sig på en exakt plats i ditt rum, sen när personen ställt sig påstå att det är högst sannolikt att han egentligen inte står där eftersom att det är högst osannolikt att han skulle ställa sig just där.

[Basal]

*pust*
...just nu är det en enda stor knut i mitt huvud...  ](*,)  #-o  *kuku*


Det här forumet kan kanske vara "mer effektiv" att hålla hjärnan igång (hjärn-gympa) än både soduku och korsord!?  :lol:  :!:

[fredszky]

Men om du reinkarnerar i en oändlig regress av reinkarnationer som aldrig tar slut, är inte vart och ett av varje sådant liv lika osannolikt som ett liv "mitt i" en oändlighet av död?

Javisst, lika osannolikt som att kasta 1000 tärningar upp i luften och få just den kombinationen som faller (=ett unikt liv/reinkarnation), men skillnaden är att man får kasta oändligt antal gånger (reinkarnation i oändlig regress), så det finns inget annat än att vara vid liv.

För övrigt, att något är extremt litet eller extremt kort jämfört med något annat betyder väl inte att dess existens är mindre sannolik än om det är extremt stort eller extremt långvarigt? Eller? Förklara hur de menar . . . . sen är det väl så att "jämfört med oändligheten" är väl inget litet eller stort?

Jag ska försöka förklara hur jag menar.

Om du har en talserie från 1 till oändligheten. Du frågar utomstånde observerare efter random tal som är i detta spann. Vi säger att 1-80 motsvarar det stadie då en människa är i liv. Det tal som den oberoende observeraren väljer blir den tidpunkt som vi väljer att beskåda. Sannolikheten att han skulle välja ett tal 1-80 är väldigt osannolikt om observeraren har alla nummer att välja på.

Dvs, om det skulle vara så att man har ett liv sen är det svart för all framtid, inget mer liv att uppleva, så tycker jag det är väldigt osannolikt att man faktiskt är i det stadiet då man faktiskt lever.

[freddemalte]

Men om du reinkarnerar i en oändlig regress av reinkarnationer som aldrig tar slut, är inte vart och ett av varje sådant liv lika osannolikt som ett liv "mitt i" en oändlighet av död?

Javisst, lika osannolikt som att kasta 1000 tärningar upp i luften och få just den kombinationen som faller (=ett unikt liv/reinkarnation), men skillnaden är att man får kasta oändligt antal gånger (reinkarnation i oändlig regress), så det finns inget annat än att vara vid liv.

För övrigt, att något är extremt litet eller extremt kort jämfört med något annat betyder väl inte att dess existens är mindre sannolik än om det är extremt stort eller extremt långvarigt? Eller? Förklara hur de menar . . . . sen är det väl så att "jämfört med oändligheten" är väl inget litet eller stort?

Jag ska försöka förklara hur jag menar.

Om du har en talserie från 1 till oändligheten. Du frågar utomstånde observerare efter random tal som är i detta spann. Vi säger att 1-80 motsvarar det stadie då en människa är i liv. Det tal som den oberoende observeraren väljer blir den tidpunkt som vi väljer att beskåda. Sannolikheten att han skulle välja ett tal 1-80 är väldigt osannolikt om observeraren har alla nummer att välja på.

Dvs, om det skulle vara så att man har ett liv sen är det svart för all framtid, inget mer liv att uppleva, så tycker jag det är väldigt osannolikt att man faktiskt är i det stadiet då man faktiskt lever.

Men är inte det lite som att tänka "hur stor är chansen att jag har just en bil jag har?". Det har ju byggts flera hundra miljoner bilar och ändå har jag just den bilen jag har! Fantastiskt!!! Eller?

Fredrik

[Pho-ku]

När börjar "liv"?

[freddemalte]

När börjar "liv"?

Det beror på om du avser det biologiska livet så som rent biokemiska, celllära och fysiologiska processer eller om du avser livet i termer av upplevelse och vara etc.????

Fredrik

[Pho-ku]

När börjar "liv"?

Det beror på om du avser det biologiska livet så som rent biokemiska, celllära och fysiologiska processer eller om du avser livet i termer av upplevelse och vara etc.????

Fredrik

När började ditt liv?

[Jörgen]

Mitt liv tycks börja innan jag föds,
si så där 9 månader innan,
eller är det med glimten i min faders öga,
eller denne faders öga,
eller när första regndroppen faller,
eller innan big bang,
eller innan dess?

Sen dog jag, och förblev död.
Alla frågor och svar försvann för all tid.
Jag fanns inte till, bara massa dåliga kopior.

Under mellantiden uppskattade jag fisken,
och tackade för den så mycket.

[Pho-ku]

Mitt liv tycks börja innan jag föds,
si så där 9 månader innan,
eller är det med glimten i min faders öga,
eller denne faders öga,
eller när första regndroppen faller,
eller innan big bang,
eller innan dess?

Sen dog jag, och förblev död.
Alla frågor och svar försvann för all tid.
Jag fanns inte till, bara massa dåliga kopior.

Under mellantiden uppskattade jag fisken,
och tackade för den så mycket.

Precis

Tid är godtycke!

[freddemalte]

När började ditt liv?

Jag nödgas väl ge mig in i utredande av begreppen (som vanligt) för att kunna göra ett så ärligt försök som möjligt när jag ska svara på din fråga!

Eftersom jag har en slags "bild" av vad jag avser när jag säger mig själv så utgår jag från denna. När jag refererar till mig själv avser jag det som utgör min kropp (det som vägs när jag ställer mig på vågen) men när jag ska diskutera mitt liv inkluderar jag även den upplevlese jag har av tillvaron (dock genererad av kroppen i samspel med omgivningen). Med andra ord är inte jag enbart min kopp i så måtto att om jag dör och min familj kommer fram till mitt lik så likställer jag inte liket med mig. Så jag anser alltså att mitt liv (jag) ugörs av en fungerande kropp där hjärnan kan berabeta det som behövs för att jag även ska uppleva tillvaron. Jag kan alltså inte ligga i koma utan det som är jag stängs delvis av när den situationen råder, dock finns den aspekter av jag kvar som utgör den icke-döda kroppen. Detta är självklart väldigt komplicerat och kanske inte låter sig utredas  på några rader här.

Så utifrån detta resonemang utgörs jag av en kropp som är i funktion och interagerar med resten av världen. Så till din fråga. När började då denna process?

Tja, har kan jag egentligen enbart refererera till common-sense och bygga mina episteomologiska antaganden på den erfarenhet jag har av livet (vetenskapliga rön, det jag upplevt, sett och minns etc.). Att göra annat faller under kategorin antaganden och tro och blir då för mig likställt med i princip vilka antaganden som helt, i still med att jag var ett äpple igår och har födds ur detta äpple fyra sekunder efter 12 eller något sådant. Men eftersom jag respekterar dig och tror att du vill ha ett seriöst svar så blir mitt resonemang följande:

Jag utgår ifrån att mitt liv började den stunden då det som utgör min fysiska kropp kommit till det läge i utvekclingen att hjärnan börjar använda singalerna utifrån till att detektera omgivningen i samklang med inre processer. Det är omöjligt för mig att exakt säga när det var, dels därför att jag inte minns det (explicit i alla fall), dels därfört att jag inte vet när i utvecklingsprocessen av den mänskliga kroppen som medvetenheten om omgivningen kommer igång. Men för att ge dig ett ungefärligt tillfälle så torde det ha varit någon gnång 1972.

Vänligen

Fredrik

[Pho-ku]

All denna text, och det du kommer fram till är att du de facto inte har den ringaste aning! Men jag tackar för svaret ditt, freddemalte.