Teori om ständig återfödelse av allt liv (ej religiöst)

[apostrof]

Jag har alltid trott att när man dör försvinner man för alltid, men nu har jag försökt tänka till ordentligt och kommit fram till att vi förr eller senare alla återföds, oändligt många gånger.

Vi utgår från att en människa ÄR den materia hon består av och formas av sin omgivning, vad hon äter, olika upplevelser och så vidare. När sedan person X dör bryts hennes materia ner och hamnar på olika ställen på vårt jordklot. Sedan kommer en dag då vårt jordklot förintas av någon anledning, och då sprids denna materia, som en gång var person X, ut över hela universum.

Sedan tänker vi på teorin om oändligheten som säger att allt som har en liten teoretisk chans att inträffa kommer att inträffa oändligt många gånger om man tar det gånger oändligheten. Patrik från Boston tea party förklarade det på ett bra sätt. http://www.youtube.com/watch?v=4JR17UknoLg

Nu tänker vi på sannolikheten att alla dessa atomer som en gång var person X förenas i en ny livsform på exakt samma sätt med exakt samma DNA på en planet som ser exakt likadan ut som jorden. Sannolikheten att det inträffar är inte obefintlig och det betyder att vi kommer att återfödas oändligt många gånger och leva exakt likadana liv oändligt många gånger i framtiden.

Jag skulle uppskatta lite feedback och kritik på min teori.

[* KYREUS *]

"Vi är alla, allt levande, del av naturens kretslopp. Inget försvinner, endast omvandlas."

(c) KYREUS, 1971

[apostrof]

"Vi är alla, allt levande, del av naturens kretslopp. Inget försvinner, endast omvandlas."

(c) KYREUS, 1971

Ja, eller universum är allt. Sedan kan man definiera vad JAG just nu är, och det definierar jag som all den materia och hur den har omvandlats till den jag är just nu. Och jag är en del av universum och delar av mig kommer att omvandlas till alla möjliga material och livsformer men förr eller senare kommer det omvandlas tillbaka till det som jag definierar som JAG. Däremot kommer jag inte komma ihåg vad som har hänt mig utan sitta långt in i framtiden med exakt samma funderingar som jag har idag.

[freddemalte]

"Vi är alla, allt levande, del av naturens kretslopp. Inget försvinner, endast omvandlas."
(c) KYREUS, 1971

Fint tänkt, men jag förutsätter att de flesta med ordet "försvinner" i detta sammanhang inte avser eventuella energiflöden eller biomolekylära processer, ekologiska strukturella förändringar etc, utan de flesta (åt åtminstone jag - för att förtydliga mig lite) avser med "försvinner", den fenotypa strukturen som vi i vardagligt tal kallar den levande personen (den aktiva och upplevande kroppen). Den försvinner ju de facto oavsett om den bryts ner till något annat eller inte. Det är väl ändå denna fenotyp vi avser vad gäller dess relation till världen? Om inte så förklara gärna - jag är, som alltid, idel öra!

Vänligen

Fredrik

[* KYREUS *]

Till skillnad från dig, tror jag  - enligt den KYREANSKA nanotesen -
att innerst inne i varje människa finns en

>>>> UNIK PERSONIDENTITET<<<<<<

Den enerig som omskapas, rubbar inte detta; vi återkommer alltså inte som myror t.ex.

Mvh KYREUS

[Zokrates]

förklara gärna - jag är, som alltid, idel öra!

Vänligen

Fredrik

Jag anar att du inte alls är så hängiven som du ger sken av, du reflekterade ju inte ens tillbaka på det du sökte svar och utveckling på i en annan tråd. Meningslöst att ha utvecklande samtal med sådana slika personer.

[freddemalte]

förklara gärna - jag är, som alltid, idel öra!

Vänligen

Fredrik

Jag anar att du inte alls är så hängiven som du ger sken av, du reflekterade ju inte ens tillbaka på det du sökte svar och utveckling på i en annan tråd. Meningslöst att ha utvecklande samtal med sådana slika personer.

Oj, vad avsåg du då? Jag respekterar dina åsikter, accepterar dem, beklagar dem och ber dig vägleda mig in i ett sätt att hantera mina aktiviteter på detta forum så att du och alla andra finner min närvaro intressant och givande, istället för, som det nu verkar vara, tvärt om.

Vänligen

Fredrik

[freddemalte]

Jag har alltid trott att när man dör försvinner man för alltid, men nu har jag försökt tänka till ordentligt och kommit fram till att vi förr eller senare alla återföds, oändligt många gånger.
Vi utgår från att en människa ÄR den materia hon består av och formas av sin omgivning, vad hon äter, olika upplevelser och så vidare. När sedan person X dör bryts hennes materia ner och hamnar på olika ställen på vårt jordklot. Sedan kommer en dag då vårt jordklot förintas av någon anledning, och då sprids denna materia, som en gång var person X, ut över hela universum.
Sedan tänker vi på teorin om oändligheten som säger att allt som har en liten teoretisk chans att inträffa kommer att inträffa oändligt många gånger om man tar det gånger oändligheten. Patrik från Boston tea party förklarade det på ett bra sätt. http://www.youtube.com/watch?v=4JR17UknoLg
Nu tänker vi på sannolikheten att alla dessa atomer som en gång var person X förenas i en ny livsform på exakt samma sätt med exakt samma DNA på en planet som ser exakt likadan ut som jorden. Sannolikheten att det inträffar är inte obefintlig och det betyder att vi kommer att återfödas oändligt många gånger och leva exakt likadana liv oändligt många gånger i framtiden. Jag skulle uppskatta lite feedback och kritik på min teori.

Varför skulle saker och ting återupprepa sig bara för att processerna sker i oändlighet? Kan det inte lika gärna vara en oändlig utveckling åt olika nya håll?

Men annars är din tanke mycket intressant och slutsatsen (utan att krypa ner allt fördjupt i kaninhålet) torde ju bli att, om världen spelar upp igen på ett i alla avseenden identiskt sätt, ja då kommer även en varelse som är identisk med mig att existera, men identiska upplevelser etc. Men jag ställer mig dock frågan till om man kan påstå att det är samma person som jag bara för att alla förutsättningar är identiska?

Det är ju en, i grunden, djupt ontologisk fråga som handlar om vad vi avser med ett fenomens eller objekts identitet?

Så, vilka kriterier måste ett fenomen X uppfylla för att anses vara identiskt med A?

1. Måste de ha exakt samma "historia" (dvs om vi berättar om vad X har "varit med om" eller dess relation till världen, ja då berättar vi samtidigt vad A "varit med om" och dess relation till världen)?

2. Måste de existera samtidigt? Så när vi anger tidpunkten för när X existerade, ja då anger vi även tidpunkten för när A existerade?

3. Om vi anger vad X konstitueras av (utgör eller är byggt av), ja då anger vi även vad A konstitueras av?

När det är utrett, ja då kan man väl komma fram till om jag (A) är identisk med den varelse (X) som kommer att sättas ihop någon gång i framtiden (eller som har satts ihop någon gång i dåtiden)?

Så vad säger du om det?

Vänligen

Fredrik

[apostrof]

Varför skulle saker och ting återupprepa sig bara för att processerna sker i oändlighet? Kan det inte lika gärna vara en oändlig utveckling åt olika nya håll?

Nej, jag tror inte det är möjligt. Tänk dig att två män spelar tärning i all oändighet. A vinner om tärningen visar 1-5, B vinner om tärningen visar 6. Det är lätt att tro att A kommer att dra ifrån och när han har vunnit en miljon gånger fler än B kommer B aldrig komma tillbaka och A kommer vara i ledning i all oändlighet. Men det är där det intressanta med oändligheten kommer in. För om man tänker efter kommer båda två vinna oändligt många gånger och förlora oändligt många gånger. Med andra ord har ingen någon chans att vinna eller förlora, allting kommer tillbaka till ursprungspositionen förr eller senare, sticker iväg, kommer tillbaka osv i all oändlighet.

Men annars är din tanke mycket intressant och slutsatsen (utan att krypa ner allt fördjupt i kaninhålet) torde ju bli att, om världen spelar upp igen på ett i alla avseenden identiskt sätt, ja då kommer även en varelse som är identisk med mig att existera, men identiska upplevelser etc. Men jag ställer mig dock frågan till om man kan påstå att det är samma person som jag bara för att alla förutsättningar är identiska?

Ja, det är en intressant fråga, men jag tänker mig att det är samma person om det är exakt samma atomer i hjärnan och kroppen, inte bara identiska, för då är det en kopia.

Det är ju en, i grunden, djupt ontologisk fråga som handlar om vad vi avser med ett fenomens eller objekts identitet?

Så, vilka kriterier måste ett fenomen X uppfylla för att anses vara identiskt med A?

1. Måste de ha exakt samma "historia" (dvs om vi berättar om vad X har "varit med om" eller dess relation till världen, ja då berättar vi samtidigt vad A "varit med om" och dess relation till världen)?

2. Måste de existera samtidigt? Så när vi anger tidpunkten för när X existerade, ja då anger vi även tidpunkten för när A existerade?

3. Om vi anger vad X konstitueras av (utgör eller är byggt av), ja då anger vi även vad A konstitueras av?

När det är utrett, ja då kan man väl komma fram till om jag (A) är identisk med den varelse (X) som kommer att sättas ihop någon gång i framtiden (eller som har satts ihop någon gång i dåtiden)?

Så vad säger du om det?

Vänligen

Fredrik

Vad som är exakt samma person går egentligen inte att definiera exakt tycker jag. Man kan säga att jag är jag under hela min livstid eller så kan man säga att jag förändras hela tiden och är en ny person varje dag man vaknar på morgonen.

Men hur som helst kommer alla tänkbara scenarion inträffa oändligt många gånger, födseln är exakt likadan, sedan utvecklas ens liv på olika sätt, ibland exakt likadant som det liv vi lever idag men oftast på något helt annat sätt.

[freddemalte]

Jag upplever din frågeställning och teori som intressant och om du har rätt, vad avser universums upprepning i oändlighet, ja då torde det ju vara så att de supersträngar och vågfunktioner (kan föresten de anses vara samma?), kvarkar, molekyler och allt annat som krävs för att fysiskt konstituera den kropp som just i detta ögonblick utgör jag, och det är väl mer en definitionsfråga vad gäller om det verkligen är jag eller inte? Mitt resonemang är uppbyggt på följande sätt:

Jag är inte på något sätt främmande för att de materiella strukturer som utgör jag just nu även kan rekonstrueras av olika skäl och därmed kommer det åter igen att sitta en likadan materiell struktur och uppleva exakt det jag upplever nu. Eftersom det som är mitt medvetande är detsamma som de fysiska processer som sker ja, då kommer även mitt medvetande att återupprepas i denna situation. Så hur löser vi gåtan, vad avser frågeställningen, att det är just jag eller inte? Jo jag tänker mig det hela som så att det finns några alternativ här:

1. Vad är tid?

A. Om tid är de processer som sker i universum, ja då är väl den situationen att alla atomer befinner sig på samma plats som nu det samma som att en loop har skett. Med andra ord är vi tillbaks i samma situation. Det är alltså inte så att det någon gång i framtiden kommer att finnas en i alla avseenden identisk situation. Om tiden är universums processer, ja då är det helt enkelt samma situation de facto, och i så fall är det ju samma person och samma medvetande de facto. Det är helt enkelt denna situationen, just nu. Inte igen, utan samma!

B. Om tid är ett eget matrisliknande eter-ramverk i vilken objekten, fysiken, processerna sker, ja då är det scenario du målar upp de facto en ny, identiskt situation i framtiden (som återupprepar sig i oändlighet). Om detta är fallet, ja då kan vi se det på några olika sätt, vilket leder oss in på punkt 2.

2. Vad är en och samma av något?

A. Du hänvisar till vår syn på vår identitet, vår person under vårt liv etc. Låt oss inte blanda ihop dessa två synsätt på människan (jaget, medvetandet), ty då blir det väldigt invecklat! Om vi börjar med att titta på en och samma person under ett liv så kan vi ju, precis som du konstaterar, förändras under våra liv både vad avser våra celler, de atomer som bygger upp oss och hur vi ser ut. Men den identiteten handlar om hur vårt minne är uppbyggt och hur vi ser på varandra och hur vårt samhälle är uppbyggt och vårt psyke etc. Detta gör ju frågan mer komplicerad men jag gör det enkelt för oss båda genom att bortse från denna typ av identitet och istället fokusera på det som frågan egentligen handlar om, huru vida det kommer att vara samma person som återskapas när så sker eller om det bara är en i alla avseenden (förutom tiden) identisk person, med identiska upplevelser och ett identiskt medvetande etc.

Så när vi har kommit såhär långt handlar det egentligen om en definitionsfråga: Är det som utgör något rent fysiskt samma sak, som något som utgör precis samma fysiska struktur fast vid ett annat tillfälle? Om svaret är ja, på denna fråga, ja då är det ju de facto jag som finns, vid varje sådant tillfälle i all oändlighet. Inte någon annan som råkar vara identisk med mig i precis alla avseenden (förutom tiden vi lever).

Några frågor till dig:

1. Frukten
Tänk dig in i att det finns en planet någonstans ute i universum, om t.ex. 100.000.000 miljarder år där det växer jättestora trädlikande växter, och dessa växter har frukter som ser precis lika dana ut som människor, och en av dessa frukter råkar bestå av just de atomer som du har i din kropp, och dessa atomer sitter på exakt samma plats i relation till varandra - är då den "frukten" du? Frukten är en färdig vuxen person i precis de stadium du är i nu.

Här är alltså inte omständigheterna runt om kring de samma, men dock just de system som rent fysiskt utgör din kropp.

2. Skanner och molekylär kopiator:
Tänk dig in i att du går in i en 3D-skanner som läser av alla fysiska tillstånd som utgör din person just nu. Därefter överförs informationen till en superkopiator som bygger ihop 50 kopior av dig. Kan då dessa kopior anses vara du eller (vad avser deras upplevelse av världen, deras medvetande etc), eller vad anser du?

Vänligen

Fredrik

[Minded]

Apostrof, du är visst religös.. och det du nu diskuterar är detsamma. Tänkte skriva 'och den goda nyheten är' att det är ok att vara religös. Men inget av det sagda är förvisso speciellt ont eller gott alls.. Bara ett konstaterande.

[Justin Case]

Jag har alltid trott att när man dör försvinner man för alltid, men nu har jag försökt tänka till ordentligt och kommit fram till att vi förr eller senare alla återföds, oändligt många gånger.

Vi utgår från att en människa ÄR den materia hon består av och formas av sin omgivning, vad hon äter, olika upplevelser och så vidare. När sedan person X dör bryts hennes materia ner och hamnar på olika ställen på vårt jordklot. Sedan kommer en dag då vårt jordklot förintas av någon anledning, och då sprids denna materia, som en gång var person X, ut över hela universum.

Sedan tänker vi på teorin om oändligheten som säger att allt som har en liten teoretisk chans att inträffa kommer att inträffa oändligt många gånger om man tar det gånger oändligheten. Patrik från Boston tea party förklarade det på ett bra sätt. http://www.youtube.com/watch?v=4JR17UknoLg

Nu tänker vi på sannolikheten att alla dessa atomer som en gång var person X förenas i en ny livsform på exakt samma sätt med exakt samma DNA på en planet som ser exakt likadan ut som jorden. Sannolikheten att det inträffar är inte obefintlig och det betyder att vi kommer att återfödas oändligt många gånger och leva exakt likadana liv oändligt många gånger i framtiden.

Jag skulle uppskatta lite feedback och kritik på min teori.

Jag kom själv in på den idén i någon tråd, minns inte vilken. Det största problemet med teorin du pratar om (för att undvika förvirring kallar jag den hädanefter för "din teori" (även om den varken är din eller min)) är att vår tids fysikers observationer talar för att elementarpartiklar av exakt samma slag är helt och hållet utbytbara, i alla hänseenden. Observationer talar (vad jag har förstått) för att även om du skulle ersättas med nya partiklar i nästa ögonblick, men identiska partiklar, på exakt samma positioner som dina nuvarande partiklar skulle ha befunnit sig på i det ögonblicket om de inte hade blivit utbytta, så skulle du fortsätta leva i form av den nya kroppen, så att du för din överlevnad inte är beroende av att "de partiklar" som du just nu består av fortsätter existera. Något som ytterligare ger stöd åt denna uppfattning är observationen att alla molekyler, och även alla celler, byts ut flera gånger (mot helt annan materia) i varje människa som lever ett normallångt liv, utan att den människan därmed tycks dö några gånger under sitt liv. (Hur förklarar du förresten denna observation utifrån din teori? Anser du t.ex. att de flesta foster faktiskt dör innan de hinner bli vuxna människor, med tanke på att ingen av de molekyler som utgör ett foster i t.ex. tionde veckan finns kvar i den artonåring som drygt arton år senare kommer att existera och som då kommer att av omgivningen anses vara fortsättningen på detta tio veckor gamla foster?). Alla elementarpartiklar i artonåringen torde rentav ha bytts ut flera gånger efter hans/hennes sjuttonårsdag, med tanke på hur ofta kvantfluktuationer sker (d.v.s. att elementarpartiklar ofta byts ut mot nya, identiska, men likväl kanske nya, elementarpartiklar).

Du kanske nu undrar vad artonåringen själv anser om saken. Men det faktum att artonåringen för sin egen del upplever sig ha helt övertygande minnen av att ha varit t.ex. sexton år bevisar inte att dessa två personer är samma person, givet din teori. Information behöver, givet din teori, inte nödvändigtvis vara rättvisande. Att en viss person har ett visst minne behöver enligt din teori inte innebära att den personens materia - och därmed (enligt din teori) inte heller den personen - har varit med om det som minnet tycks vara ett minne av.

Enda räddningen för din teori torde vara någon sorts teori som säger att "så länge inte 'alltför många' elementarpartiklar samtidigt byts ut mot andra, men identiska, elementarpartiklar, överlever den person som dessa elementarpartiklar är del i att upprätthålla existensen av". Men ett problem är då: vad säger att just en viss mängd byten av elementarpartiklar inte gör att personen i fråga dör, men att om antalet byten per tidsenhet (och i så fall vilken tidsenhet: sekund, minut, nanosekund, år, årgoogol, infinitesimal andel av en sekund, etc?) överstiger en viss mängd, då plötsligt dör personen i fråga på stört?

Det finns även andra sätt att försöka vederlägga din teori. Här är ett till. Det är naturligtvis väldigt ovanligt att ens tillnärmelsevis alla partiklar som en människa består av skulle råka bytas ut exakt samtidigt. Något som dock kanske under de kommande årtiondenas experimenterande med "uppladdning" kommer att bli ganska vanligt är emellertid en sådan situation där - ur din teoris synvinkel - en persons överlevnad nätt och jämnt hänger på att viss partikel befinner sig på en viss bestämd plats i hans kropp under två på varandra följande ögonblick (kanske därför att redan så pass många andra partiklar i så hög takt byts ut i hans kropp att bibehållandet av just denna partikel på sin bestämda plats i dessa två på varandra ögonblick är den personens "sista livlina" så att säga). Om i en sådan situation den där "livline"-partikeln på nolltid byts ut mot en exakt identisk partikel (genom t.ex. kvantfluktuation eller maskhål i rumtiden), innebär din syn på hur människors överlevnad fungerar att den personen inte skulle överleva att den partikeln byttes ut, medan däremot en teori som inte utgår från materiekontinuitet (som din teori gör), utan från mönsterkontinuitet, är immun mot sådant. En teori (beträffande vilka förutsättningar som krävs för att människor ska överleva från ögonblick till ögonblick) som utgår från mönsterkontinuitet, och inte materiekontinuitet, ger vid handen att det räcker med att det någonstans i universums sammantagna rumtid (det behöver inte vara det påföljande ögonblicket, det kan vara samtidigt, eller när som helst i historien, eller när som helst i framtiden) finns en kropp som skulle utgöra en mönstermässig fortsättning på utvecklingen av den människa du kallar "jag" och som existerar nu, för att den människan ska överleva.

Enligt "mönsterkontinuitetsteorin" är människor alltså som datorprogram, snarare än som modellera. Enligt din teori är människor som modellera. Du tar fasta på att modelleran är densamma oavsett vad den formas till att "se ut som". Vad den "ser ut som" är enligt din teori inte detsamma som dess identitet, utan dess identitet är helt enkelt den materia den består av, leran i sig, enligt din teori. Enligt mönsterkontinuitetsteorin är det istället så att om man skulle lyckas "ladda upp" en människa i digital form, så att han blev ett datorprogram bestående av endast ettor och nollor, och man därefter kopierade de ettorna och nollorna från hårddisken de laddats upp på till en CD-skiva, skulle det naturligtvis vara helt annan materia i CD-skivan, än i hårddisken, som gjorde att ettorna och nollorna på CD-skivan kunde fortsätta existera, men det skulle inte vara relevant vilken materia som uppbar ettorna och nollorna, utan det relevanta vore istället ettorna och nollorna som immateriella fenomen, som mönster, oavhängigt av vilken materia som inordnats i mönstret i fråga. Informationen på CD-skivan skulle alltså vara en fortsättning på den person som laddats upp på hårddisken, även i det fall att hårddisken skulle totalförstöras. Om både hårddisken och CD-skivan skulle fortsätta existera och köras, skulle en förgrening äga rum: en person förgrenar sig då till två varianter som så småningom utvecklar sig olika, ungefär som en stat som delar sig kan utveckla sig till två så småningom väldigt olika stater.

Så vad man än tycker om stater, kan liknelsen mellan individer och stater alltså klargöra att individer är lika immateriella till sin natur som stater är. Enligt mönsterkontinuitetsteorin alltså.

Även liknelsen mellan människor och dataprogram är viktig. Om du betraktar existensen av ett dataprogram som avhängig av att det dataprogrammet åtminstone finns någonstans, snarare än att just de elementarpartiklar som utgör den CD-skiva eller hårddisk på vilken dataprogrammet i fråga är lagrat skulle utgöra själva dataprogrammets existens, är det då inte lite inkonsekvent att anta att motsatsen skulle gälla för människor? När allt kommer omkring, är inte människor egentligen ganska lika dataprogram? Borde vi då inte behandla människor (inklusive oss själva naturligtvis) som dataprogram (när det gäller valet mellan om vi ska anta att vår överlevnad hänger på materiekontinuitet eller mönsterkontinuitet)?

Mönsterkontinuitetsteorin har stöd av dagens fysiker; dessa hävdar att det aldrig kan finnas någon på något sätt relevant skillnad mellan att en given partikel befinner sig på ett givet ställe och att en annan, helt identisk partikel skulle befinna sig på det stället istället för den förstnämnda partikeln. Att skillnaden mellan "samma partikel två ögonblick i rad på plats P" och "två identiska partiklar som var och en befinner sig under ett ögonblick vardera på plats P" inte på något sätt kan vara relevant, alltså bland annat så att den inte kan vara relevant för människors överlevnad.

[Justin Case]

Med det sagt innebär, liksom materiekontinuitetsteorin, även mönsterkontinuitetsteorin att vi alla är garanterade evigt liv om universum är oändligt stort. Vad många kanske inte tänker på är att det även innebär att kvantfluktuationskombinationer kommer att göra att vi alla kommer att oundvikligen genomgå helvetiska lidanden i oavbrutna perioder om upp till t.ex. BB(100) år i sträck, emellanåt. Men mellan varje sådan period torde det finns åtskilliga perioder om minst BB(100) år i sträck av minst lika stark lycka. Men beroende på vad man har för inställning till lycka och lidande kan detta vara, eller inte vara, tröstande respektive skräckinjagande.

(Men om du blir bestört över detta, vänligen skjut inte budbäraren! What goes around comes around!)

Personligen emotser jag framtiden med blandade känslor, med skräckblandad längtan så att säga. Mitt förnuft säger mig dock att det kommer ojämförligt mycket mer gott än ont ur det hela på sikt, tack vare att varje överlevnadsduglig civilisations strävan i vilken alls ingår lycka och lidande kommer att finnas en långt starkare strävan efter lycka än vad det kommer finnas strävan efter att åsamka andra lidande för lidandeåsamkandets egen skull. Varje eventuell sadist kommer så småningom att inse att det finns ännu mer lyckomaximerande sätt att leva än att leva sadistiskt; en lyckomaximerare däremot kommer inte lika självklart att se några skäl för att förändra sin livsstil, utan kommer att göra det först när kvantfluktuationer tvingar honom till det, vilket är långt mer sällan (om än förekommande, tyvärr).

[Justin Case]

Med det sagt innebär, liksom materiekontinuitetsteorin, även mönsterkontinuitetsteorin att vi alla är garanterade evigt liv om universum är oändligt stort. Vad många kanske inte tänker på är att det även innebär att kvantfluktuationskombinationer kommer att göra att vi alla kommer att oundvikligen genomgå helvetiska lidanden i oavbrutna perioder om upp till t.ex. BB(100) år i sträck, emellanåt. Men mellan varje sådan period torde det finns åtskilliga perioder om minst BB(100) år i sträck av minst lika stark lycka. Men beroende på vad man har för inställning till lycka och lidande kan detta vara, eller inte vara, tröstande respektive skräckinjagande.

(Men om du blir bestört över detta, vänligen skjut inte budbäraren! What goes around comes around!)

Personligen emotser jag framtiden med blandade känslor, med skräckblandad längtan så att säga. Mitt förnuft säger mig dock att det kommer ojämförligt mycket mer gott än ont ur det hela på sikt, tack vare att varje överlevnadsduglig civilisations strävan i vilken alls ingår lycka och lidande kommer att finnas en långt starkare strävan efter lycka än vad det kommer finnas strävan efter att åsamka andra lidande för lidandeåsamkandets egen skull. Varje eventuell sadist kommer så småningom att inse att det finns ännu mer lyckomaximerande sätt att leva än att leva sadistiskt; en lyckomaximerare däremot kommer inte lika självklart att se några skäl för att förändra sin livsstil, utan kommer att göra det först när kvantfluktuationer tvingar honom till det, vilket är långt mer sällan (om än förekommande, tyvärr).

[Justin Case]

Freddemalte, om man tänker sig att min liknelse mellan elementarpartiklar och hangarfartyg är på rätt spår- jag vill minnas att du gillade den - kan man tänka sig att det finns så mycket information om hela ditt (låt oss här ta endast dig som exempel) väsen som person, att det räcker med att endast en enda av de partiklar som ingår i din kropp bär på all den information som krävs för att återskapa hela dig, för att det ska kunna vara så att så länge den partikeln överlever, överlever du, genom att den partikeln alltid kommer att ta vara på varje tillfälle att föra över sin information till vadhelst sammansättning av partiklar den i framtiden ingår i, och på så sätt föra vidare "dig" ("den du är") till vadhelst ny form den partikeln ingår i. Att du då kanske kommer att få finna dig i att emellanåt ingå i partikelkombinationen "en sten", "en hund", en "groda", "en grön marsian i ett solsystem oändligt långt härifrån", och så vidare, det är en annan diskussion. Men överleva skulle du i varje fall, i så fall. Man kan tänka sig att rentav varje partikel i din kropp är en partikel av just sådant slag att den för all framtid bevarar informationen om vem du är, och vid varje givet tillfälle försöker manifestera denna information genom att "säga åt" andra partiklar att ordna sig på sådant sätt att en människa liknande den du nu är uppstår igen, för att sprida sin personlighets motsvarighet till en meme http://en.wikipedia.org/wiki/Meme. I så fall är - ur strikt mönsterkontinuitetshänseende - din överlevnad väldigt säkrad för väldigt lång framtid, även om universum inte är oändligt stort utan bara t.ex. BB(100) ljusår i diameter (BB = Busy Beaver Number) (kolla in "Busy Beaver number" http://en.wikipedia.org/wiki/Busy_Beaver_Number , en fascinerande sorts ändligt tal för övrigt! Jag skulle t.ex. inte ha något emot att vara kontinuerligt lycklig i BB(100) år (även om jag misstänker att jag aldrig kommer att få något vidare grepp om hur stort talet BB(100) verkligen är)).

Frågan är bara, vad är sannolikheten för att det är så? Eller mer specifikt: vad är sannolikheten för att endast en av de partiklar du består av innehåller all information som behövs för att du ska kunna överleva; vad är sannolikheten för att minst två av de partiklar du består av var och en innehåller all information som behövs för att du ska kunna överleva; vad är sannolikheten för att minst tre av de partiklar du består av var och en innehåller all information som behövs för att du ska kunna överleva... och så vidare ... tlll: vad är sannolikheten för alla de partiklar du består av var och en innehåller all information som behövs för att du ska kunna överleva?

Och hur bär man sig åt för att komma fram till hur man ska bära sig åt för att komma fram till hur man ska bära sig åt för att... osv. komma fram till hur man ska bära sig åt för att komma fram till ett så rimligt som möjligt svar på dessa frågor?