Ja, det var ju det som var min fråga? Vems position sak man egentligen ta och går det att generalisera? Enligt min mening är det mest rimliga att se det utifrån barnets perspektiv och då följer det ju av detta att det (i de flesta fall) är bra för barnet att växa upp med sin far. Om fadern verkligen inte vill, ja då torde det ju inte vara bra varken för honom eller för barnet och då kanske det är på sin plats med ett undantag, men regeln kanske ändå ska vara att fadern automatiskt får vårdnaden och att det andra alternativet ses som ett undantag? Eller vad säger du?german.timofejev skrev:Skall man då kräva att fadern är med i barnets liv? Skall fadern tvingas att vara med och upfustra barnet gentemot hans ägen vilja?
Vill vi inte ha ett samhälle som utgår ifrån att det är bäst för barnet att ha sin fader hos sig och att det kanske till och med är bäst för fadern att lära känna sitt barn och vara hos det, och att andra alternativ ses som specialfall?
Fredrik