Inläggav Harald Davidsson » 17 okt 2010 01:04
Jag känner mig otillfredsställd med det som skrivits om fantasi här
på denna tråd, inget direkt nytt, samma gammla vevande,
men jag funderade ofta över vad skillnaden var mellan fantasi och lögn,
jag kunde aldrig riktigt klara ut denna skillnad, för alla begrepp vi använder
är alltså ord-symboler och inte den sanna verkligheten, och då skulle vi
kunna kalla den medvetna falska-ordning som råder i vår värld för BEGREPPS-VÄRLDEN,
och den världen är alltså den så kallade definierade världen, men inte den riktigt
sanna världen, och denna begrepps-världen är vad vi lär oss att kontrollera i skolan,
i all utbildning och som handlar om att göra oss själva fungerande i världen
tillsammans med andra människor, men det är ej detsamma som att leva sann
i den sanna verkligheten, därför blir det konfrontationer ibland mellan individen
och kollektivitet, då t.ex. en individ har lyckats få kontakt med den sanna verkligheten,
inte totalt men delvis och börjar handla i enligt med denna kontakts tankar,
vi kanske kallar dessa människor för genier (fast alla är vi genier innerst inne)
eller galningar som spårat ut ur den normala
begreppsvärlden, och tar det inte så allvarligt, för den vanliga världen flyter trots allt vidare
i sin gamla invanda lunk och folk håller sig uppe genom att klänga fast i sina rutiner
och vanor och pratar nomalt med varandra för att konsolidera sina tankar, för kollektivitet,
det politiska kommer aldrig att vilja bryta sig ut ur den gängse begreppsvärlden
för att därigenom etablera ett nytt samhälle baserat på sanning och äkthet i tanke och i relation,
så kollektivet kommer alltid att klänga sig fast vid det konservativa, det normala
och det praktiska,
så den som söker efter sanningen och kärleken och som har en vision av dessa värden
inom sig kommer att snabbt manglas ner och pressas samman igen till en normal fyrkant
ifall hon försöker sig på ett uppror i samhället emot denna begreppsvärlden,
hon kan supa sig full och snacka sina sanningar rakt ut till sina vänner och bekanta,
men detta ses nästan som ett petoreskt uppförande som ingen tar på allvar,
för under en kort fylla tillåts vi vara lite galna utan att behöva bli nermanglade
i normalitets maskinens framskapande av sina rollspelande begreppsmänniskors
existentiella vara,
men ifall vi som t.ex. van gogh tar sanningen på allvar och ger oss hän den med dess tankar,
känslor och hela livs-väsen då handlar det om något annat, för då har vi genast fått oss en galning
in på livet, som inte längre följer de vanliga tankarna i vår så kallade normala begreppsvärld
men spårat ut totalt men ändå inte kvaddat och blivit psykotisk eller verkligt galen,
utan kan med fantasins hjälp börja måla denna sannna verklighet på sin objektiva duk
som hela och sammanhängande bilder som vi kan förstå,
men då är det ingen som vill titta och förstå, för vi orkar faktiskt inte känna SKULDEN
över att vi aldrig försökte söka efter den sanna världen, men resignerade och gav upp
inför den falska praktiska världen
och gick omking i våra normala tanke förställningar och jonglerar med dessa orddefinitioner
som om de faktiskt vore den sanna verkligheten.