Film: Varför alla dessa "mindfucks"?

[Dvärgflygpungmus]

Rätta mig gärna om jag har fel, men har det inte gjorts väldigt mycket film de senaste åren som innehåller s.k. "mindfucks" eller "twist endings"?

'Mindfuck' enligt urbandictionary.com:

A cinematic technique that uses misdirection to lead to an ending that is at first glance completely unexpected or contradictory, but is coherent and reasonable given hindsight and careful observation of the clues presented.

Vad jag syftar på är alltså filmer med oväntade slut, typ The Others, Fight Club eller Shutter Island.

Nära till hand ligger också filmer som över lag är epistemologiska och djävlas med vår uppfattning om vad som är verkligt eller vad som är sanning, typ Chinatown.

Problemet här tycker jag är att man gör filmer med allt mer oväntade slut i stället för att göra bra, om än mer eller mindre "förutsägbar", film. Det påminner om vad Kant kallade "manierism", en strävan efter originalitet i konsten för originalitetens skull (och som därmed blir föga originell).

Nu tycker jag förvisso att Chinatown och The Others är riktigt bra filmer ("twisten" kändes berättigad i dessa), men när jag hade sett klart Inception tänkte jag att "nu får det tamefaan vara nog!".

Har den klassiska berättarkonsten helt tappat fotfäste (inom filmen) och varför? En del vill väl kanske hävda att oväntade slut alltid förekommit, men är det inte lite väl mycket nu för tiden?

[Johan Ågren]

Den film som jag först tänker på är Sjätte sinnet -99. Själv gillar jag sådana filmer, men det blir som sagt avtrubbat när det blir en grej av det som överskuggar filmen. Tycker The Ring fungerar riktigt bra. Shutter Island kunde ha blivit bra, men de strulade bort den genom övertydligheten. Hade varit så mycket bättre om betraktaren lämnades i ovisshet. Man märkte att en för stor del av tänkandet och krutet lagts på twisten.

[nytt namn]

Har den klassiska berättarkonsten helt tappat fotfäste (inom filmen) och varför? En del vill väl kanske hävda att oväntade slut alltid förekommit, men är det inte lite väl mycket nu för tiden?

Jag uppskattar att det är lite mer komplexitet i berättelsen. När jag var yngre älskade jag dessa typer av filmer, nu på äldre dagar har jag lärt mig konsten att även njuta av något lättsmält.

[Pho-ku]

Dvärgflygpungmus

Det går utmärkt att trivas i kaotiska tillstånd, i brownska tillblivelser. Och det är väl ur just dessa tillstånd "originalitet" (vad nu detta skulle vara?) uppstår.

Jag förstår inte riktigt din poäng. Som du själv hävdar: det görs även bra "mindfuckade" filmer. Förstår inte vad problemet då skulle vara och i synnerhet inte vad "manierism" eller epistemologiska spekulationer har med saken att göra?

Själv har jag inget binärt förhållande, föredrar det förutsägbara och det oförutsägbara, det senares intensitet ser jag med intresse.

Och från vilken mark är det du söker denna fot skulle tappat fästet?

[scirocco]

Är det från denna mark foten kommer, som har tappat fästet.   Så var inte originalmeningen. Den var mycket intressantare. Tål att läsas många gånger.

[Pho-ku]

Är det från denna mark foten kommer, som har tappat fästet.   Så var inte originalmeningen. Den var mycket intressantare. Tål att läsas många gånger.

Förlåt, kanske lite trög, men jag förstår inte riktigt vad du syftar på? Att tappa fästet implicerar ett objekt att tappa fästet ifrån.

[scirocco]

Nej jag tror abolut inte du är trög.  Jag blev bara fångad av meningen. Det är ett ord som fattas. Från vilken-är det-skulle tappat.    Så är det utan substantiv. Men det går att stryka . På vilken -var det -skulle tappat.  Språk roar mig,ta inte illa upp.

[scirocco]

Alltså ordet som utelämnar sig ibland självt.

[scirocco]

Nej nu ser jag vad det är.  Det som har tappat fästet, är det det du söker eller denna fot?

[Dvärgflygpungmus]

Shutter Island kunde ha blivit bra, men de strulade bort den genom övertydligheten. Hade varit så mycket bättre om betraktaren lämnades i ovisshet. Man märkte att en för stor del av tänkandet och krutet lagts på twisten.

Jag känner igen mig lite i det där att beklaga övertydlighet när själva poängen är att det filmen skall vara ... otydlig. Shutter Island, tja, allt med neuropsykologiska referenser får mig såld direkt, så jag har svårt att vara "objektiv". (Att ön strukturerats som en hjärna är ju skithäftigt!)

Jag uppskattar att det är lite mer komplexitet i berättelsen. När jag var yngre älskade jag dessa typer av filmer, nu på äldre dagar har jag lärt mig konsten att även njuta av något lättsmält.

Jo, alltså, jag håller med, komplexa får filmerna gärna vara. Jag oroar mig bara för en utveckling där komplexitet eller oväntade slut utgör ett slutmål i sig. Det kan aldrig båda väl. Eller? :/

Jag förstår inte riktigt din poäng. Som du själv hävdar: det görs även bra "mindfuckade" filmer. Förstår inte vad problemet då skulle vara och i synnerhet inte vad "manierism" eller epistemologiska spekulationer har med saken att göra?

Själv har jag inget binärt förhållande, föredrar det förutsägbara och det oförutsägbara, det senares intensitet ser jag med intresse.

Jag håller med om att det inte borde finnas ett binärt förhållande däremellan, jag gillar båda. Men när förutsägbart respektive oförutsägbart blir mål snarare än medel finns risk för att filmerna blir sämre. Och jag får bara intrycket av att en del filmskapare börjat följa en "oförutsägbarhetstrend". Målet borde ju snarare vara bra film.

Var manierismen kommer in? Jag tänker mig att den här oförutsägbarhetstrenden är en strävan efter en ytlig typ av originalitet, ett genväg till att synas i myllret av andra filmproduktioner. Anta att det är "normalt" (d.v.s. det finns en förväntan hos publiken) att hjälten först dör, men mot slutet visar sig ha överlevt. Nästa filmskapare tänker att "aha, det där har redan gjorts" varpå han gör en film där hjälten dör, visar sig leva, men sig mot slutet av filmen visar sig vara död trots allt. Nästa filmskapare gör ännu en "twist": död-återuppstår-död-återuppstår. Och så vidare ad infinitum.

Och från vilken mark är det du söker denna fot skulle tappat fästet?

Jag bara antar att filmskapandet inte varit så besatt av oförutsägbarhet "förr i tiden".

[Pho-ku]

Shutter Island kunde ha blivit bra, men de strulade bort den genom övertydligheten. Hade varit så mycket bättre om betraktaren lämnades i ovisshet. Man märkte att en för stor del av tänkandet och krutet lagts på twisten.

Jag känner igen mig lite i det där att beklaga övertydlighet när själva poängen är att det filmen skall vara ... otydlig. Shutter Island, tja, allt med neuropsykologiska referenser får mig såld direkt, så jag har svårt att vara "objektiv". (Att ön strukturerats som en hjärna är ju skithäftigt!)

Jag uppskattar att det är lite mer komplexitet i berättelsen. När jag var yngre älskade jag dessa typer av filmer, nu på äldre dagar har jag lärt mig konsten att även njuta av något lättsmält.

Jo, alltså, jag håller med, komplexa får filmerna gärna vara. Jag oroar mig bara för en utveckling där komplexitet eller oväntade slut utgör ett slutmål i sig. Det kan aldrig båda väl. Eller? :/

Jag förstår inte riktigt din poäng. Som du själv hävdar: det görs även bra "mindfuckade" filmer. Förstår inte vad problemet då skulle vara och i synnerhet inte vad "manierism" eller epistemologiska spekulationer har med saken att göra?

Själv har jag inget binärt förhållande, föredrar det förutsägbara och det oförutsägbara, det senares intensitet ser jag med intresse.

Jag håller med om att det inte borde finnas ett binärt förhållande däremellan, jag gillar båda. Men när förutsägbart respektive oförutsägbart blir mål snarare än medel finns risk för att filmerna blir sämre. Och jag får bara intrycket av att en del filmskapare börjat följa en "oförutsägbarhetstrend". Målet borde ju snarare vara bra film.

Var manierismen kommer in? Jag tänker mig att den här oförutsägbarhetstrenden är en strävan efter en ytlig typ av originalitet, ett genväg till att synas i myllret av andra filmproduktioner. Anta att det är "normalt" (d.v.s. det finns en förväntan hos publiken) att hjälten först dör, men mot slutet visar sig ha överlevt. Nästa filmskapare tänker att "aha, det där har redan gjorts" varpå han gör en film där hjälten dör, visar sig leva, men sig mot slutet av filmen visar sig vara död trots allt. Nästa filmskapare gör ännu en "twist": död-återuppstår-död-återuppstår. Och så vidare ad infinitum.

Och från vilken mark är det du söker denna fot skulle tappat fästet?

Jag bara antar att filmskapandet inte varit så besatt av oförutsägbarhet "förr i tiden".

Lite empiri hade varit intressant.

Så vad är "bra film" nu är för något? och "ytlig typ av orginalitet"? Dessa genvägar ...

Vad är det som pekar på att komplexitet eller låt oss säga oförutsägbarhet är målet i sig?
Varför: "aldrig båda väl"? /edit  +'aldrig'
Är det ett slags kontrollbehovets konstgjorda andning som sökes räddas?

Det kanske snarare är ett resultat av en viss tidsanda - den samtida. Jag tycks mig åtminstone se detta också inom andra sfärer. (Googles ngram viewer är intressant att i förbifarten nämna, se länkar nedan.) Filmkulturen är ju inte isolerad, den är sprungen ur inte minst litteratur, - vilket är sprunget ur en oändlig mängder med sammansättningar, från fjärilens vingslag till metereologisk komplexitet. Om det nu lyckas - som du säger - att ta sig ur bruset, tyder ju detta på att idén har kopierats vidare, och överlever; vad är detta om inte nåt bra?

Snarare är det ju i så fall en viss typ av stil än oförutbarsägheten i sig du söker kritisera: Den evigt återkommande människan! Låt dig inte begränsas, utan sök och filtrera istället i komplexiteten, där finns vackra ting att skåda!

compexity
complexity,data,computer

[Dvärgflygpungmus]

Vad är det som pekar på att komplexitet eller låt oss säga oförutsägbarhet är målet i sig?

Jag skulle nog helt enkelt säga att mängden "oförutsägbarhetsfilmer" av det totala antalet filmer jag sett varit tillräckligt stor för att det skulle få mig uppmärksam på denna möjliga trend. Men det kan också vara så att jag råkat snubbla över oproportionerligt många sådana filmer av misstag, att jag bara inbillar mig att den typen av filmer (bland de större produktionerna) blir allt vanligare. Det är egentligen det som är min huvudfråga. Jag tror jag är ganska okunnig om film över lag, och om någon som har mer erfarenhet av mediet kan bekräfta eller tillbakavisa min aning vore det gött.

Det jag fruktar i allt det här är att när producent, manusförfattare och/eller regissör sätter sig och diskuterar ett kommande projekt, så smyger sig en tanke av typen "varför inte göra ett ännu mer oförutsägbart slut, så att publiken verkligen uppmärksammar vår film?" in hos dem, även om de har för avsikt att göra en bra film. Kommersiellt intresse eller viljan att göra sig ett namn kanske då riskerar att påverka kvaliteten på filmen negativt.

[Pho-ku]

Vad är det som pekar på att komplexitet eller låt oss säga oförutsägbarhet är målet i sig?

Jag skulle nog helt enkelt säga att mängden "oförutsägbarhetsfilmer" av det totala antalet filmer jag sett varit tillräckligt stor för att det skulle få mig uppmärksam på denna möjliga trend. Men det kan också vara så att jag råkat snubbla över oproportionerligt många sådana filmer av misstag, att jag bara inbillar mig att den typen av filmer (bland de större produktionerna) blir allt vanligare. Det är egentligen det som är min huvudfråga. Jag tror jag är ganska okunnig om film över lag, och om någon som har mer erfarenhet av mediet kan bekräfta eller tillbakavisa min aning vore det gött.

Det jag fruktar i allt det här är att när producent, manusförfattare och/eller regissör sätter sig och diskuterar ett kommande projekt, så smyger sig en tanke av typen "varför inte göra ett ännu mer oförutsägbart slut, så att publiken verkligen uppmärksammar vår film?" in hos dem, även om de har för avsikt att göra en bra film. Kommersiellt intresse eller viljan att göra sig ett namn kanske då riskerar att påverka kvaliteten på filmen negativt.

Det är också möjligt att röra sig utanför huvudströmmen, rulla fram giljotinen och det bokstavligt forsar av liv. Sen tror jag inte viljan att bli kommersiellt framgångsrik är en faktor som nödvändigtvis skulle göra filmen mindre framgånsrik, multipla faktorer samverkar.

scirocco,

Noterat. Jag syftade givetvis på från vilken mark foten tappat fästet.