Klassiskt filosofiskt problem

Moderator: Moderatorgruppen

Lill-Leif
Inlägg: 335
Blev medlem: 12 jan 2011 15:12

Klassiskt filosofiskt problem

Inläggav Lill-Leif » 13 jan 2011 11:11

Problemet lyder i stil med: Om du har en sträcka, säg 1 meter så kan du dela upp denna i två halvor på 50cm vardera vilka du sedan kan dela upp i ytterligare delar. Håller du på och hela tiden delar upp sträckan på det viset får du oändligt med delar och eftersom du knappast kan förflytta dig över oändligt med delar borde du inte kunna röra dig en meter. Min spontana lösning är att det finns en minsta beståndsdel som inte går att dela ytterligare (The God particle?) men jag ser gärna fler infallsvinklar på det.

En annan fundering jag har är att samma princip borde gå att applicera på tiden. Du kan dela in en sekund i halvsekunder osv och trots oändligt antal delar verkar tiden onekligen gå framåt. Nu hänger förvisso tid och rum samman i den moderna fysiken men jag tycker även det är ett intressant tankeexperiment.

Användarvisningsbild
Jörgen
Inlägg: 2627
Blev medlem: 17 okt 2003 21:44
Ort: Årsta
Kontakt:

Inläggav Jörgen » 13 jan 2011 11:28

Man kan inte heller äta en kaka,
eftersom en kaka kan delas om i så pass många bitar,
att ingen kan äta så många bitar.

Föreställ dig den minste kakpartikeln. Åsså ett stort antal av den.
Det är liksom en byggsats till en kaka: bygg din egen kaka - lycka till!

Lill-Leif
Inlägg: 335
Blev medlem: 12 jan 2011 15:12

Inläggav Lill-Leif » 13 jan 2011 11:41

Jag tror kärnan i problemet ligger i vad den minsta kak-partikeln består av och varför man inte kan dela den i två halvor :)

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 13 jan 2011 12:11

Lill-Leif skrev:Min spontana lösning är att det finns en minsta beståndsdel som inte går att dela ytterligare (The God particle?) men jag ser gärna fler infallsvinklar på det.
Wiki skrev:Planckenheterna nämns ofta halvt på skämt av fysiker som ”Guds enheter”. De eliminerar allt godtycke från enhetssystemet: ett utomjordiskt intelligent liv kan förväntas använda samma system. Dessa enheter förenklar många ekvationer eftersom konstanterna som de baseras på har värdet 1 uttryckta i planckenheter.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Planckenheter

...

En mer spekulativ lösning finns här:
http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=7820
filmen som ovanstående tråd refererar till: http://video.google.com/videoplay?docid=6151699791256390335#

transversal
Inlägg: 1673
Blev medlem: 24 nov 2008 22:21
Ort: Göteborg

Re: Klassiskt filosofiskt problem

Inläggav transversal » 13 jan 2011 13:16

Lill-Leif skrev:Problemet lyder i stil med: Om du har en sträcka, säg 1 meter så kan du dela upp denna i två halvor på 50cm vardera vilka du sedan kan dela upp i ytterligare delar. Håller du på och hela tiden delar upp sträckan på det viset får du oändligt med delar och eftersom du knappast kan förflytta dig över oändligt med delar borde du inte kunna röra dig en meter. Min spontana lösning är att det finns en minsta beståndsdel som inte går att dela ytterligare (The God particle?) men jag ser gärna fler infallsvinklar på det.

En annan fundering jag har är att samma princip borde gå att applicera på tiden. Du kan dela in en sekund i halvsekunder osv och trots oändligt antal delar verkar tiden onekligen gå framåt. Nu hänger förvisso tid och rum samman i den moderna fysiken men jag tycker även det är ett intressant tankeexperiment.


Så menar väl även fysiken att det går till? Man hoppar i planck-steg eller hur man ska säga, och bortom denna mini-enhet så kan man inte längre praktiskt mäta då mätinstrumenten förändrar det man mäter. Dvs allt bortom detta är per definition omätbart = "odelbart".

Eller har min fysik rostat?

Lill-Leif
Inlägg: 335
Blev medlem: 12 jan 2011 15:12

Inläggav Lill-Leif » 13 jan 2011 14:10

Det verkar stämma, jag erkänner att jag var tvungen att läsa på lite om Planckenheter. Kul att man inte var alldeles ute och cyklade iaf :) Dock kan ju saker och ting ändras ganska snabbt med ny kunskap. Atomen fick ju sitt namn under antiken från grekiskans "odelbar" medan vi idag kan dela upp den i mindre beståndsdelar. Leukippos och atomisterna var väl inte helt fel ute i alla fall, nu har vi nått djupare in på mikronivån och har "flyttat" odelbarheten några steg.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Re: Klassiskt filosofiskt problem

Inläggav J R Auk » 13 jan 2011 15:28

Lill-Leif skrev:Problemet lyder i stil med: Om du har en sträcka, säg 1 meter så kan du dela upp denna i två halvor på 50cm vardera vilka du sedan kan dela upp i ytterligare delar. Håller du på och hela tiden delar upp sträckan på det viset får du oändligt med delar och eftersom du knappast kan förflytta dig över oändligt med delar borde du inte kunna röra dig en meter. Min spontana lösning är att det finns en minsta beståndsdel som inte går att dela ytterligare (The God particle?) men jag ser gärna fler infallsvinklar på det.

En annan fundering jag har är att samma princip borde gå att applicera på tiden. Du kan dela in en sekund i halvsekunder osv och trots oändligt antal delar verkar tiden onekligen gå framåt. Nu hänger förvisso tid och rum samman i den moderna fysiken men jag tycker även det är ett intressant tankeexperiment.


Problemet är analogt med Zenons paradox. Och det beror på att vi inte refererar till ett och samma referenssystem.

Man kan skriva ut det annorlunda. Det skulle vara att inkludera att varje delning inte bara dubblerar antalet, eller adderar 1 (beroende på om man delar i alla led eller bara i det ena åt gången [alltså efter att du delat något i två, då kan man säga att man delar båda de två delarna man fått varpå summan av delarna dubbleras]). Utan även skulle inkludera att storheten inför helheten, eller totaliteten, minskar proportionellt.

För annars kommer haren aldrig passera sköldpaddan. Trots att den springer dubbel så snabbt.

För att förklara lite mer utförligt. När haren springer dubbelt så snabbt som sköldpaddan men denne har försprång så måste vi lägga upp en idealitet i "målet" vilken vi refererar till. Gör vi så blir försprånget inte vad som relateras till den dubbla hastigheten utan målet, vilket är externt försprånget. Då passerar haren sköldpaddan ganska snabbt och kommer således också att kunna ta sig i mål.

Kontentan är att delningar är idealiteter när de sker matematiskt, eller i tanken. De äger ingen realitet.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Re: Klassiskt filosofiskt problem

Inläggav freddemalte » 13 jan 2011 15:43

Lill-Leif skrev:Problemet lyder i stil med: Om du har en sträcka, säg 1 meter så kan du dela upp denna i två halvor på 50cm vardera vilka du sedan kan dela upp i ytterligare delar. Håller du på och hela tiden delar upp sträckan på det viset får du oändligt med delar och eftersom du knappast kan förflytta dig över oändligt med delar borde du inte kunna röra dig en meter. Min spontana lösning är att det finns en minsta beståndsdel som inte går att dela ytterligare (The God particle?) men jag ser gärna fler infallsvinklar på det.

En annan fundering jag har är att samma princip borde gå att applicera på tiden. Du kan dela in en sekund i halvsekunder osv och trots oändligt antal delar verkar tiden onekligen gå framåt. Nu hänger förvisso tid och rum samman i den moderna fysiken men jag tycker även det är ett intressant tankeexperiment.
Hej Lill-Leif

Lösningen ligger i det faktum att den eller det som tillryggalägger sträckan inte halveras i storlek för varje steg denne tar.

Det problem som du beskriver är ju uppställt på följande sätt:

A förflyttar sig B och sedan B/2, B/4 osv. Men observera att A behåller sin storlek/hastighet hela tiden. Om däremot A hade förminskats i proportion till B med tiden så att A = B, A/2 = B/2 osv, ja då hade A aldrig kommit fram! ;-)

Där A = Objektet som förflyttar sig och/eller dess hastighet och B sträckan.

OBS! jag är ingen matematiker, så häng inte upp dig på symbolerna i sig!

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Lill-Leif
Inlägg: 335
Blev medlem: 12 jan 2011 15:12

Inläggav Lill-Leif » 13 jan 2011 16:16

A förflyttar sig B och sedan B/2, B/4 osv. Men observera att A behåller sin storlek/hastighet hela tiden. Om däremot A hade förminskats i proportion till B med tiden så att A = B, A/2 = B/2 osv, ja då hade A aldrig kommit fram!  


Nja, lösningen ligger nog snarare i att det finns en minsta beståndsdel eller som Auk skrev ovan, delningen är en idealitet. Ska jag springa över obegränsat med mätbara beståndsdelar spelar det ingen roll även om A skulle växa till det dubbla efter varje delning.

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Inläggav freddemalte » 13 jan 2011 17:19

Lill-Leif skrev:
A förflyttar sig B och sedan B/2, B/4 osv. Men observera att A behåller sin storlek/hastighet hela tiden. Om däremot A hade förminskats i proportion till B med tiden så att A = B, A/2 = B/2 osv, ja då hade A aldrig kommit fram!  


Nja, lösningen ligger nog snarare i att det finns en minsta beståndsdel eller som Auk skrev ovan, delningen är en idealitet. Ska jag springa över obegränsat med mätbara beståndsdelar spelar det ingen roll även om A skulle växa till det dubbla efter varje delning.
Hej igen

Det verkar långsökt att anta att det finns en minsta beståndsdel, ty då uppstår ju ett nytt (ännu värre) problem i det att denna beståndsdel skulle var odelbar (helt plötsligt).

Nä, hela problemet bygger på ett tankefel, där man antar att "tiden" saktas ner i takt med förflyttningen så att det skulle bli en evig sträcka att tillryggalägga. Uppenbarligen uppstår detta inte eftersom man inte enbart tillryggalägger hälften, på hälften, på hälften utan faktiskt hela sträckor i samma takt (i samma tidsflöde).

Om något ska förflytta sig från punkt p1 till punkt p2 över tiden t1 till t2, där p1 till p2 motsvarar 1000 meter och t1 till t2 t.ex motsvarar 60 minut (vi förutsätter att hastigheten är jämn), så kommer halva sträckan (500 m) att vara tillryggalagd efter 30 min, 750 m efter 45 min osv, så problemet finns inte!

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 13 jan 2011 21:01

Om vi tar haren och sköldpaddan då refererar harens "fart" till sköldpaddan, vilket är externt haren. Det är en korrekt relation för ett mått. För vi behöver något externt för att kunna bestämma denna 'fart' vilket ju är en "kraft". Men det konstiga blir när vi samtidigt skall betänka sköldpaddan. Denne får vi lära oss kommer alltid ha gått "ett steg till" jämfört med haren som kommer ikapp denne. Därför säger man klassiskt att haren aldrig kommer ikapp, för att sköldpaddan alltid har 1 eller <1 (mindre än ett vet inte om det är rätt symbol, blandar alltid ihop dem) upp på haren.

Men vad refererar vi sköldpaddans "fart" till? Jo till haren, men haren refererade till sköldpaddan. Så det blir en självreferens. Något internt sköldpaddan. Så det som till synes är ett objektivt mått för bådas "fart" visar sig vara ett subjektivt mått för sköldpaddan. Därför uppstår paradoxen, vi gör en atomism av sköldpaddan.
Denne får en privilegierad position inför undersökningen och vår metod för vetenskap felar. Vi skall jämföra dem urskiljningslöst och "objektivt" men gör inte så.

Så jag håller med freddemalte här det handlar inte om en minsta beståndsdel. Det handlar om att inga mått är givna i sig själva utan måste relateras för att alls ha en innebörd. Relationen måste dock vara ställd utanför alla objekt som ingår i undersökningen. Därför jag talade om "målet" som de springer mot. Så att vi kan säga att haren springer 3/40 delar av sträckan, medan haren springer 1/40 del av sträckan. Då spelar det helt plötsligt ingen roll om sköldpaddan får 25% försprång. Vi kan helt plötsligt säga vart på sträckan som haren hinner ifatt sköldpaddan.

Jag skulle också vilja påpeka att detta stödjer Kants subjektiva transcendentala idealism.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Lill-Leif
Inlägg: 335
Blev medlem: 12 jan 2011 15:12

Inläggav Lill-Leif » 14 jan 2011 10:20

Det verkar långsökt att anta att det finns en minsta beståndsdel, ty då uppstår ju ett nytt (ännu värre) problem i det att denna beståndsdel skulle var odelbar (helt plötsligt).


Jag skulle snarare säga att detta är kärnan i problemet och är vad som skiljer det från historien om haren/sköldpaddan. Det verkar intuitivt  "fel" med en minsta beståndsdel just därför att den omedelbara frågan blir varför den inte skulle gå att dela ytterligare, precis som du skrev. Problemet hamnar någonstans mellan fysiken och filosofin. Tyvärr är det ju oftast inom fysiken framstegen och upptäckterna och kunskapen kommer nuförtiden medan filosofin får ta ett steg tillbaka och lyfta på hatten. Kvantmekaniken var ju t.ex. inget man kunde resonera sig fram till i filosofiska rum.

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Inläggav freddemalte » 14 jan 2011 11:11

Lill-Leif skrev:
Det verkar långsökt att anta att det finns en minsta beståndsdel, ty då uppstår ju ett nytt (ännu värre) problem i det att denna beståndsdel skulle var odelbar (helt plötsligt).


Jag skulle snarare säga att detta är kärnan i problemet och är vad som skiljer det från historien om haren/sköldpaddan. Det verkar intuitivt  "fel" med en minsta beståndsdel just därför att den omedelbara frågan blir varför den inte skulle gå att dela ytterligare, precis som du skrev. Problemet hamnar någonstans mellan fysiken och filosofin. Tyvärr är det ju oftast inom fysiken framstegen och upptäckterna och kunskapen kommer nuförtiden medan filosofin får ta ett steg tillbaka och lyfta på hatten. Kvantmekaniken var ju t.ex. inget man kunde resonera sig fram till i filosofiska rum.
Hej Lill-Leif

Den delen av kvantfysiken (som jag antar att du syftar på) anser jag vara mer filosofi än reell fysik. Men visst kan du ha rätt - det kanske finns en "minsta enhet/volym/storlek etc". Undra i så fall om tiden fungera på ett liknande sätt? Då får vi en del problem med hur övergångarna mellan dessa enheter ser ut?

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Rorschach
Inlägg: 655
Blev medlem: 25 jul 2008 01:54

Inläggav Rorschach » 17 jan 2011 16:45

Jörgen skrev:Man kan inte heller äta en kaka,
eftersom en kaka kan delas om i så pass många bitar,
att ingen kan äta så många bitar.

Föreställ dig den minste kakpartikeln. Åsså ett stort antal av den.
Det är liksom en byggsats till en kaka: bygg din egen kaka - lycka till!


Det som begränsar hur många partiklar man äta i ett svep är hur många som ryms i det vi här kommer att kalla för en sväljning. Detta är den mängd mat, eller kaka, som kan sväljas ner innan det upplevs obehagligt och sväljningen förvandlas till en kväljning. Det är ännu inte undersökt om en sväljning innehåller en tuggpartikel eller två halvtuggpartiklar eller om det möjligtvis är så att den innehåller ett oändligt antal s.k. småtuggpartiklar.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 18 jan 2011 00:10

Om haren kunde uppleva hur mycket lycka som helst under den infinitesimala tidsrymd den till slut skulle behöva dela in sina språng i (till att bli) för att slippa springa om sköldpaddan, skulle den kunna tävla med sköldpaddan i all evighet utan att den någonsin kommer att uppnå sköldpaddans lycka. Men nu kan den inte det - nämligen uppleva hur mycket lycka som helst under denna infinitesimala tidsrymd. Därför kommer den - om den i någon mån kan sägas vara i all framtid förmögen att undvika att springa om sköldpaddan trots att den ständigt håller högre fart än sköldpaddan i kombination med att dess förstång är ändligt - inte att "ha något för" att den kan i all framtid undvika att springa om sköldpaddan. Och då lycka är det enda relevanta, är problemet alltså därmed irrelevant.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 26 och 0 gäster