Är invaderad av massan men förlorat mitt intellekt eller för att vara rättvis; kommit över mina kroniska idéer... massan invaderar mig...
Jag vill att ni berättar för mig vad en hallucination är. Säg inte det jag redan sagt; att det är en självprojektion (av gudomliga döende fragment); dvs BILDER av skapelsemyterna; en produktion -i så fall; vems produktion?
Hur kan livet vara en lek? Det finns inget värre.
Tänker på: det oceaniska, tillbakablickens implosion; tillsammans bildas det psykotiska själslivet, det delas i tu och kallas det feminina och maskulina, men det första här är utan jag, det finns annat som är mer feminint profilerat -är det därför den kristna skapelsemyten skriver om kvinnans skuld? Att hon finns just disciplinerad i sin ickexistens. Det finns ju andra element som är självständigt maskulint profilerade också, men där faller vi tillbaka på det statiska.
Vi kämpar med att luras att tro att själens död är 'vår' egen 'resurs'; ut-tryckandet av gamla former; jag antar att det alltid då är något eget... Det är inte bara våran ocean och det är inte vi som skadat oss själva. Kommer inte ihåg i vilken tråd Johan Ågren som om typ det här.
Är skadorna pionjärens missbruk av massorna; en klyvning av samma polaritet (maskulin, o vice versa) -att alltså inte förstå att vi 'alltid' presenterat ett androgynt yin & yang, utan istället skapa en ny design?
Tänker på de sentimentala myterna, och mitt intellekt räcker väldigt kort. Det här är något jag tänkt på väldigt mycket men det faller tillbaka på något annat... Har läst massor om detta i astrologin, det inger en känsla av att människan är som den är, eller att alla är samma sak.
<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/k6sT_23svj0?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/k6sT_23svj0?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
Bidrar vår bortretuchering med 'finess och skönhet' av galenskap -i samtal om, till sin egen rot? Vi vänder på elementet och vill stärka vår närvaro, och alla vet också att man lider mest just när man har känslan av att förstå lidandet. Jag menar: vad har vi imot den eller alltså vad är problemet med det här? Hur försvarar människan sin triumfbåge i sin vertikala senilitet?
