Vad skiljer filosofi från andlighet?

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 27 jan 2011 19:12

...(som en kommentar på inlägget före detta)...

Ett utdrag av en buddhist som kritiserar olika västerländska tänkare, i deras försök att komma kvitt metafysik, (hoppar över endel, och landar här i slutat av hans kritik av den logiska positivismen, han kommer senare in på sin kritik av fenomenologi et al)
Capriles skrev:the positivistic belief that metaphysics will be surpassed and truth will be attained by replacing philosophy with the positive sciences (etc.) could hardly be more erroneous. However, in the first half of the twentieth century, there were attempts to surpass metaphysics in ways that were very different from positivism’s—among which at this point it is imperative to discuss the ones made by Edmund Husserl and those who, after him, continued to develop phenomenology. Rather than reacting to Kant’s inconsistencies with a rejection of ontology, Husserl—who called his phenomenology an “absolute positivism” (one that was concerned with essences relevant for ontology rather than with observed facts relevant for science and technology)—and the rest of twentieth-century phenomenologists set out to produce an ontology based exclusively on that which appears[3] in experience, which, they believed, as such would be free from unfounded metaphysical theses. However, although for decades phenomenology enjoyed the highest prestige, nowadays it is widely acknowledged that it fell short of its purported aim.

One of the noted philosophers who made the greatest impact on denouncing this fact was Jacques Derrida (1967), who asserted phenomenology to be no more than a [crypto]-metaphysics, while branding the phenomenological emphasis on the supposed immediacy of experience as the “new transcendental illusion.” I endorse Derrida’s assertion, except for one detail, which I discuss in the note appended at the end of this sentence.[x] However, the reason why I view phenomenology as a cryptometaphysics and the belief in the immediacy of experience as an illusion springing from an error analogous to the one that according to Kant gave rise to the “transcendental illusion,” is particular to my own perspective. The problem, for me, is that basing ontology exclusively on that which appears[4] in human experience is no guarantee that metaphysical constructs will not slip into it, for in saṃsāra, to which human experience pertains, fully-fledged avidyā causes us to experience being as given, unquestionable, uneradicable, and somehow absolute; the mental subject as being in its own right and hence as a substance, and as the thinker of thought, the doer of action and the experiencer of experience; the essents we face as being in their own right and thus as constituting a series of different substances; etc. Hence an ontology elaborated on the basis of samsaric experience alone would not be really free from metaphysical fictions, as it is most likely to feature at least some of the ones just mentioned—given, inherent, somehow absolute being; a substantial cogito inherently separate from the physical world and even from the human individual’s experiences, thoughts and acts; countless external, physical substances—and probably many other ones.

The above is what in general occurred with twentieth-century phenomenology. The core phenomena of fully-fledged avidyā / léthe[5] that seem most outstanding as inadvertent metaphysical foundations in the system built by the trend’s originator, Edmund Husserl, and which he took for given, ineradicable substances, were the pseudo-absolute Cartesian cogito and the noetic-noematic (subject-object) schism that is the condition of possibility of the cogito and the axis of dualistic, allegedly immediate, yet actually mediated samsaric experience. Martin Heidegger found Husserl’s departure from metaphysics insufficient and set to carry it as far as he deemed it necessary, whereas Jean-Paul Sartre and others of those who received Heidegger’s influence set to go beyond Heidegger—yet both Heidegger and Sartre, like the bulk of twenty-century phenomenologists, failed to go beyond metaphysics, for both of them failed to realize that we are completely deluded and that the phenomenon of being that pervades our experience is no more than a deceptive appearance manifesting in our experience that constitutes a pivotal aspect of our delusion, and thus kept taking being to be given, somehow absolute, unquestionable and uneradicable (in fact, as I have shown in depth elsewhere [Capriles, 2007a Vol. I], Heidegger reduced Heraclitus’ concepts of léthe and alétheia,[6] and hence the dialectics between the respective conditions, to such as shallow level as to make them insignificant).

Heidegger, in particular, under the spell of delusion, overlooked the fact that the true nature of reality, since it cannot be included in a class wider than itself and does not exclude anything, has neither proximate gender nor specific difference,[7] and hence cannot be contained in any concept, including those of being, nonbeing, both and neither. And since being is the foundation of the whole of our delusive experience, which he mistakenly took to be given and undeluded, he made the logical mistake of equating it with the true nature of reality. Furthermore, although he rightly identified being with the phenomenon of being that pervades all of the experience that phenomenologists deemed immediate but that is actually mediated, he failed to realize the phenomenon in question to be one of the most basic aspects of the fundamental human delusion rather than being the true, unquestionable Base of the whole of reality.

On his part, Sartre seemed to have mistakenly, metaphysically assumed that there was a given, absolute being distinct from the phenomenon of being,[xi] and, like Husserl, to have assumed the subject-object duality in experience to be given and as such uneradicable. However, in spite of this, and of Derrida’s charges that in his interpretation and usage of Heidegger’s concepts he incurred in psychologism and anthropocentrism, the noted French existentialist had invaluable insights that can greatly contribute to the production of the philosophy required by our time. Among other things, he clearly showed the cogito not to be a substance (as I have shown elsewhere,[xii] by the same token providing us with the tools for elucidating the concept of svasaṃvittiḥ / svasaṃvedana / awareness [of] consciousness as elaborated by Dharmakīrti on the basis of the findings of Dignāga, and how it is related with the Dzogchen concept of rangrig[8] or svasaṃvedana); he asserted human existence to be drawn toward the holon[9]—his definition of which may be validly applied to Awakening (so that the meaning he gave the term is radically different from Koestler’s [1967; Koestler & Smythies, 1970])—as télos,[10] in such a way that all human actions, thoughts and so on were carried out in the hope of achieving the condition in question (which, however, he deemed it impossible to attain); and he dismounted the pseudo-unity of the Dasein into its constitutive elements, in a way that may be very profitable to Dzogchen practitioners. (For an in-depth discussion of all of this cf. Capriles, 2007a Vol. I.)
Källa: http://www.integralworld.net/capriles4.html

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 27 jan 2011 19:36

(En klargörande kommentar till inlägget ovanför)

Buddhisten menar alltså att det den vänsterländska filosofin strävar mot, är att göra sig kvitt metafysiken, men han menar att det inte är tillräckligt att göra detta i teorin/tanken, utan att det behövs en praktik för att kunna "se".

...

Hur som helst, funderade lite på detta här om dagen, jag känner att motsättningen mellan "filosofi" och "andlighet" är lite felaktig.

Filosofi har, till stor del, spelat ut sin roll. Filosofen bör därför ses som en form av "terapeut", som ett komplement till en "psykolog" eller "präst".

...

Den "riktiga motsättningen" (riktiga komplementet) finns mellan "forskaren" och "mystikern".

Forskaren (vetenskapsmannen) tittar på "naturen" och fascineras av den (i sin storslagenhet) - i sin vetskap/vetenskap så uppstår alltså en fascination och en respekt. Respekten uppstår av att forskaren ser komplexiteten och inser att den är något mycket större än honom (den partikulära människa han är, utifrån sin egen livshistoria). Han får makt/kontroll över naturen eftersom han har dissassocierat sig från den, och kan där igenom betrakta den. Men det finns något mer än bara vetskap, vetskap implicerar nämligen att det finns något "bortom" vetskap, en "ovetskap". "Ovetskapen" blir alltså här något "3:e" i förhållande till forskaren och vetskapen, och det är "spänningen" mellan vetskap och ovetskap, som är själva "utforskandet", detta är en "barriär", en "horizont" som hela tiden tycks förflytta sig.

Mystikern tycker därför att forskning inte är tillräckligt, eftersom han ser att denna "barriär" aldrig kommer försvinna. Mystikern försöker inte (som forskaren) förstå mångfalden, utan mystikern försöker istället förstå enheten - den "position" då "barriären upphör".

Detta är något som är viktigt att betona: mystikern försöker INTE mystifiera saker, tvärt om. Mystikern försöker precis som forskaren relatera till "ovetskapen", men mystikern relaterar på ett helt annat sätt än forskaren eftersom han ser att barriären aldrig kommer försvinna.

Mystikern erkänner alltså att tillvaron är "mystisk", snarare än att försök kontrollera något som hela tiden ligger utanför våran räckvidd. Och i och med att mystikern gör detta "erkännande" så försvinner barriären mellan "vetskap" och "ovetskap", mystikern "sugs alltså in" i det okända och försvinner, därav kallas det "mystik".

Mysticism handlar alltså inte om "dolda/mystifierande maktanspråk", utan att tillvaron är som sådan.

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 27 jan 2011 21:15

(en kommentar till ovanstående)
Vetenskapsmannen ser naturen i det okända, han tittar på ett skådespel, ett intelligent/komplext skådespel som är skilt från honom genom en dissassociation till den intelligens/komplexitet han ser.
Mystikern ser det okända i naturen, han tittar på ett skådespel, och ett skådespel av intelligens som är skillt från honom genom en dissassociation till den intelligens som tittar tillbaka på honom.

Sillnaden är: är vi aktiva och intelligenta och tittar på något passivt, utanför oss. Eller är vi passiva och låter oss tittas på av något aktivt och intelligent, innanför oss.
Är vi män som erövrar världen med vår intelligens och tillit,
eller är vi kvinnor som låter oss erövras av världen i sin intelligens och tillit.

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 27 jan 2011 21:30

Filosofen, den andlige, prästen, terapeften osv, dessa är endast medlare från det ena till det andra, dessa är stigfinnare åt oss, gurus, men äventyrare kan de aldrig vara åt oss.

Marko
Avstängd
Inlägg: 5407
Blev medlem: 13 jan 2011 01:47

Inläggav Marko » 27 jan 2011 21:32

Att njuta av mystiken är att leva : )
Att inte förstå blir att komma närmare det man inte förstår.
lika barn leka bäst : P.

men vad menar du med mystik ?
en religiös eller är det från zen du tagit dina tankar ifrån ?

mystiken finns ofta i religioner, och mindre i den 'verkliga' världen,

Själv finner jag mystik i nästan allt. Tex kan jag sitta på en betong trappa och börja fundera på dess natur,
det blir ofta att jag liksom penetrerar och andas in känslan av tex betongens budskap, trädens väsen etc, sen kan jag göra rännilar i leran när det regnat och studera/känna/bli del av vattnets färd på ett behagligt och mystiskt vis.. visst är det barnsligt beteende, men jag jag kan överleva dessa små dumma lekar : ), där blir jag aldrig vuxen. Att ta en promenad när det åskar och blixtar och regnet öser som mest, ja då tar jag på mig gummistövlar och båtjackan och tar en promenad... Det är lycka att leva med naturens mystik ; )


Marko
Avstängd
Inlägg: 5407
Blev medlem: 13 jan 2011 01:47

Inläggav Marko » 27 jan 2011 23:45

jo, den förklarar lite om den religösa andligheten och lite om hinduismens syn.

Men vad är magi för dig ?

för mig är det som sagt att vara ett med det jag gör, (då upphör tiden att existera)
jag är en del av något annat, och inte separerad från jaget på ett zen liknande sätt.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 28 jan 2011 02:57

nytt namn skrev:Filosofen, den andlige, prästen, terapeften osv, dessa är endast medlare från det ena till det andra, dessa är stigfinnare åt oss, gurus, men äventyrare kan de aldrig vara åt oss.


Du kan stipulera filosofen som sådan men det är inte ordens betydelse. Philia- Sofia-

Den här kärleken som är phileo är inte bara kärlek platt. Kärleksbegreppet gör en distinktion. Det är den kärlek som låter en härma. Det är alltså inte eros, inte strego, inte agape. Det är viktigt att inte missa att det är ett språk som hade 4 ord för kärlek som födde ordet vi brukar. Vad ordet konnoterar är en kärlek för något annat så som för sig självt. Och med det så sätter det också sig självt, i det andra. Så att det blir ett övertagande av det vilket vi ser oss själva i. Det är ett ord med starka anknytningar till broderskap. Så som att ingå, vara del av.

Så förstått på det sättet är alltså filosofi att göra sig vän med visdomen. Vara förbrödrad med visdomen.

Och visdomen är att göra.

Du spär här bara på den tradition som underminerat filosofi till fördel för religion eller politik. Och med det skickat förnuftet på porten inför vår samhälleliga tradition av att försöka leva moraliskt och alltså veta varför vi gör, eller vad vi bör göra. Med andra ord, du spelar i händerna på dem som skjutit värdet av visdom i sank.

Överhuvudtaget så är det en krass läsning av tex Heidegger som görs. Eftersom det han söker författa inte är ett verk med sanningar i utan han söker leda oss genom en metod för att uppdaga sanningen. Så när du säger att det behövs en praktik för att kunna se så missar du att det är just vad den västerländska filosofin i stort har handlat om de senaste 200 åren. Varför tror du att det har skett så många diskussioner om filosofisk metod? Eller ens påpekandet om att filosofi alltid har sin metod.

Vi har en mycket god kritisk tradition som jag inte tycker att det verkar som om Asien i sina filosofier har. Därför kommer inte heller dem att leda världen till nya filosofiska insikter. De har stagnerat och stelnat. Blivit dogmatiska.

Det håller inte att bara påstå att man behöver en tradition. Det implicerar förstås en "rätt" metod. En rätt praktik. Och vem har den? Varför vet du tex att de har den?

Nej det är just sånt här jag motsätter mig starkt. Att smyga in ett företräde för en typ av tradition genom att kritisera den andra för att vara i fel "region" eller ha fel "horizont", sakna begrepp eller what not. Undersökningens objekt är den samma för alla kunskapstraditioner. Saken är bara den att med varje metod så kommer abstraktioner vilket ger nya objekt. Men den ursprungliga raison som frågandet utgår från förändras inte. Det är ett visst mått av antagande i det påståendet jag nyss gav, men utan ett sådant antagande finns inget generellt och ingen metod alls, för då är vi inte lika varandra. Och allt blir individuellt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 28 jan 2011 03:14

För övrigt verkar inte Capriles ha så bra koll på sina författare. Han påstår riktigt konstiga saker om att Kant skulle bygga en metafysik när det snarare är fallet att Kant reducerar hela konceptet av metafysik till det som a priori kan utsägas om hur vårt subjektiva sinne fungerar. Vilket ju är vad Capriles kontrar med genom att påstå att det här deskriptiva ger företräde för den buddistiska traditionen.

Han har många intressanta poänger. Men som sagt så tycker jag inte direkt han verkar ha koll på alla författare han hänvisar till. Vilka är en hel drös, mycket namedropping från honom.

Problemet han har är att han läser dessa filosofiska verk från ett avstånd som gör att han inte förstår deras mening som praktik. Det är inte så konstigt för den tradition som böckerna författas genom döljer det här. Jag tror att det har mycket att göra med kristendomens hårda påbud mot alla som omtalade ett sätt att leva som inte var deras antagna sanning. Om vi tar Kant till exempel så säger han explicit svart på vitt att "Kritik av det rena förnuftet" är en metod och inte en slutsats. Slutsatserna av metoderna får andra dra ut säger han, för att det han framför är tillräckligt svårt att ta till sig för samtiden ändå.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 28 jan 2011 14:10

Auk, jag vill för det första bara klargöra att kontexten för diskussionen fortfarande är:
J R Auk skrev:Jag märker att många verkar göra distinkta skillnader mellan vad de kallar filosofisk praktik och religiös eller andlig sådan. Vad kommer det av?

Själv känner jag att det är att nedvärdera filosofi och att överhuvudtaget inte intressera sig för vad som motiverar filosofin från första början. Jag får intrycket av att filosofi blivit för abstrakt så att många ser det som enbart en fråga om hur man får kunskap, och hur man garanterar kunskap. Alternativt att det skulle handla om logiska kalkyler eller grafer över språket.

Betänk dock att filosofi nästan alltid har haft skola, dvs anhängare som antar en filosofi som levnadsprincip. Och betänk att de flesta som använder begreppet i vardagssammahang talar om filosofi som "min filosofi" i mening ett val av princip inför livet, eller en mer specifik fråga.

Kan ni som gör en sådan utrskuljning, ni som menar att det finns ett fält utanför den filosofi ni intresserar er av som faller under något "andligt", definiera de båda begreppen.

Jag förstår inte grunderna för något sådant, har aldrig riktigt gjort det. Men märker att jag blir mer och mer perplex över vart en sådan tradition kom att uppstå. Implikationerna är vittgående om vi skall söka spåra den rationalitet som givit en sådan föreställning.
Du har en "concern". Ett bekymmer/oro/omsorg/angelägenhet, och det jag gör är att spegla din oro i min oro. Speciellt för det du säger här: Jag förstår inte grunderna för något sådant, har aldrig riktigt gjort det. Detta visar alltså att det är något du inte förstår, OK? Om du senare hävdar att du plötsligt "förstår" detta, samtidigt som du säger till mig: "Du spär här bara på den tradition som underminerat filosofi till fördel för religion eller politik. ", då menar du ju nu att du plötsligt förstår "grunderna"? Är du med mig?
Vill du förstå "grunderna" eller är du bara här för att (i brist på bättre ord) "kasta skit"? :)

Jag säger inte att det finns en skillnad, men jag säger inte heller att det inte finns. Som om du lägger ner dina vapen för en stund och återgår till din grundfråga.

Det vi i detta samtal måste göra, för att utveckla din förståelse, är att ta varsin stol. Om du tar båda stolarna, dvs. stolen "att inte förstå grunderna" och stolen "att förstå grunderna", vad är det då för poäng jag, eller att någon annan (utöver dig) säger någonting i denna tråd? Utfallet för spelet är redan bestämda.

Jag försöker inte upprätthålla någon division, jag försöker bara peka på en distinktion, men kanske är detta lönlöst (eftersom du närmar dig svaret på frågan på helt fel sätt), jag vet inte.

...

Du skrev tidigare:
J R Auk skrev:Finns det ett filosofiskt tänkande som är skiljt från andligt tänkande så är det relevant för det andliga tänkandet i det att det definierar det andliga tänkandet. Att hävda åtskillnaden verkar mest vara ett maktanspråk där man döljer en region och ger den egenskaper som gör att vi inte kan sätta den regionen i det samma tvivel som vi kan andra.
Och det korta svaret på detta, är att det inte finns något "andligt tänkande". Finns det ett "andligt tänkande" så är detta inte mer än ett eget hopkok. "Det som rör sig med" Andlighet rör sig nämligen inte I tänkande, utan (bort) från tänkande. Tänkandet är (i "andlighet") inte lösningen, utan problemet.

...

J R Auk skrev:
nytt namn skrev:Filosofen, den andlige, prästen, terapeften osv, dessa är endast medlare från det ena till det andra, dessa är stigfinnare åt oss, gurus, men äventyrare kan de aldrig vara åt oss.


Du kan stipulera filosofen som sådan men det är inte ordens betydelse. Philia- Sofia-

Den här kärleken som är phileo är inte bara kärlek platt. Kärleksbegreppet gör en distinktion. Det är den kärlek som låter en härma. Det är alltså inte eros, inte strego, inte agape. Det är viktigt att inte missa att det är ett språk som hade 4 ord för kärlek som födde ordet vi brukar. Vad ordet konnoterar är en kärlek för något annat så som för sig självt. Och med det så sätter det också sig självt, i det andra. Så att det blir ett övertagande av det vilket vi ser oss själva i. Det är ett ord med starka anknytningar till broderskap. Så som att ingå, vara del av.

Så förstått på det sättet är alltså filosofi att göra sig vän med visdomen. Vara förbrödrad med visdomen.

Och visdomen är att göra.
Här säger du en hel del. Låt mig försöka förklara vart problemet ligger. Om filosofi är "kärlek till visdom", vad hände då med "kärlek till det ovisa"? Detta tycks för mig implicera att det kärleken är begränsad, den är idoliserande av ett fragment av tillvaron, den idoliserar visdom men utelämnar då samtidigt det som inte klarar kraven, det blir en elitverksamhet, en självdyrkan.

Filosofi, vad syftar detta begrepp till, att vara eklektiskt eller integrerande? Som jag ser det, så finns inget integrerande element i begreppet Filosofi, det är snarare en tradition av olika system, som man tillsammans klassar eklektiskt klassar som "Filosofi", ett system som vid en tidpunkt är trendigt och populärt, för att senare dö ut och ersättas av annat mer populärt då man tröttnat på det tidigare systemet. Denna trend sätter agendan för vilka frågor som diskuteras, "Determinism", "Fri Vilja", etc.
Tillsammans blir detta en kanon, ett träd för diskurser, men det finns ingen auktoritet i detta - varje gren har istället sin egen auktoritet. Det finns ingen som någonsin förstått "Filosofi", precis som det inte finns någon som förstått ett "Bibliotek". Det är en samling av kunskap, men har ingen "underliggande integrerande" funktion.

Jämför med sexuella fetischer. Det finns ingen sexuell fetisch som ÄR sexualitet "per se", utan det finns bara olika uttryck för sexualiteten.

Om filosofi är studien och kultiverande av olika sexuella fetischer, så är mysticism/religion/andlighet att synka med sexualitetens rörelse som sådan. Det finns, ytterst, för mystikern, inga tillräckliga begrepp för att beskriva sexualiteten, sexualiteten är en rörelse, en energi, som man kan vara i kontakt med eller inte (i olika grader). För filosofen finns dock ingen sexualitet (som han kan beskriva), det finns däremot "sexuella objekt", "fetischer" eller "tankar" som fångar uppmärksamheten till ett ämne. Ett filosofisk lexikon eller bibliotek är ett lexikon av "tankens fetischer".

För mystikern finns ingen motsats till vishet ("ovishet") inte heller någon motsats till "kärlek" ("?"). Det enda som existerar är sexualiteten, och dess uttryck. Det finns ingen poäng i att kultivera det ena eller det andra systemet. Det är trender som kommer och går.

Det finns två polariteter, det ena (integrationen) och det många (uttrycken). Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Men att försöka förstå integration endast genom att studera uttrycken hos trender, kan inte leda till integration.

J R Auk skrev:Överhuvudtaget så är det en krass läsning av tex Heidegger som görs. Eftersom det han söker författa inte är ett verk med sanningar i utan han söker leda oss genom en metod för att uppdaga sanningen. Så när du säger att det behövs en praktik för att kunna se så missar du att det är just vad den västerländska filosofin i stort har handlat om de senaste 200 åren. Varför tror du att det har skett så många diskussioner om filosofisk metod? Eller ens påpekandet om att filosofi alltid har sin metod.
Jag säger inte att något man gör inte har sina förtjänster. Men varför kalla det någonting över huvud taget, vad är målet med det?

J R Auk skrev:Vi har en mycket god kritisk tradition som jag inte tycker att det verkar som om Asien i sina filosofier har. Därför kommer inte heller dem att leda världen till nya filosofiska insikter. De har stagnerat och stelnat. Blivit dogmatiska.
Jag tror det finns en god kritisk tradition inom t.ex. buddhism också, problemet är att den inte alls är lika exponerad. Dock är den begränsad på helt andra sätt eftersom den inte är frikopplad, utan integrerad i sig självt. Samma sak med Hinduism. Problemet är att systemen är så pass sofistikerade att de har skapat hela samhällen och kulturer kring sig. Systemen är alltså inte lika lättrörliga, men det betyder inte att de saknar sofistikation.
Du har rätt i att de kanske inte leder världen till nya filosofiska insikter, men det är inte heller riktigt syftet med buddhismen. Det är inte en trendmaskin som spottar ut nya saker när det gamla inte längre passar.

Frågan är, vart ligger "omsorgen"? Vart ligger problemet? Är det att två begrepp (filosofi och andlighet) inte kan mötas, eller är det något helt annat?

J R Auk skrev:Det håller inte att bara påstå att man behöver en tradition. Det implicerar förstås en "rätt" metod. En rätt praktik. Och vem har den? Varför vet du tex att de har den?

Nej det är just sånt här jag motsätter mig starkt. Att smyga in ett företräde för en typ av tradition genom att kritisera den andra för att vara i fel "region" eller ha fel "horizont", sakna begrepp eller what not.
Jag tror du missförstår hela problembilden. Det handlar inte om vad som är "rätt" metod. Detta har något att göra ned kristen moral eller aristotelisk logik. Det finns inget "rätt", precis som det inte finns någon "ovisdom". "Visdom" och "rätt" och "Ovisdom" och "fel" är missuppfattningar skapade ur ett system som sätter upp falska dikotomier. Allt som finns är (metaforiskt) sexualitet. Det finns inget rätt eller fel. Det är en slags energi som man kan förhålla sig till på olika sätt, och kultivera på olika sätt, och detta ger olika resultat.

Det enda "fel" som finns i Buddhism, är det "fel" som uppstår i sinnet hos den som är olycklig/otillfredställd, dvs. det enda "fel" som finns är att gå runt och projicera "rätt" och "fel" utan att förstå varför man gör detta. Har man något att vinna på att gå runt och säga vad som är "rätt" och "fel"? I sådant fall är det inte det jag pratar om.

Men visst finns det relevans i din kritik också, men frågan är om vi ska nöja oss med att bråka om missförstånd, eller som vi ska försöka göra vårat bästa i att förklara det vi ser från där vi står?

J R Auk skrev:Undersökningens objekt är den samma för alla kunskapstraditioner. Saken är bara den att med varje metod så kommer abstraktioner vilket ger nya objekt. Men den ursprungliga raison som frågandet utgår från förändras inte. Det är ett visst mått av antagande i det påståendet jag nyss gav, men utan ett sådant antagande finns inget generellt och ingen metod alls, för då är vi inte lika varandra. Och allt blir individuellt.
Jag tror att motsatsen kanske demonstreras i just detta. Du säger att "utan ett sådant antagande finns inget generellt och ingen metod alls, för då är vi inte lika varandra. ". Hur vet du det? Jag skulle vilja påstå att det det är just antagandet som skapar det partikulära, det är det som skapar fragmentering och olikhet.

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 28 jan 2011 14:13

J R Auk skrev:För övrigt verkar inte Capriles ha så bra koll på sina författare. Han påstår riktigt konstiga saker om att Kant skulle bygga en metafysik när det snarare är fallet att Kant reducerar hela konceptet av metafysik till det som a priori kan utsägas om hur vårt subjektiva sinne fungerar. Vilket ju är vad Capriles kontrar med genom att påstå att det här deskriptiva ger företräde för den buddistiska traditionen.

Han har många intressanta poänger. Men som sagt så tycker jag inte direkt han verkar ha koll på alla författare han hänvisar till. Vilka är en hel drös, mycket namedropping från honom.

Problemet han har är att han läser dessa filosofiska verk från ett avstånd som gör att han inte förstår deras mening som praktik. Det är inte så konstigt för den tradition som böckerna författas genom döljer det här. Jag tror att det har mycket att göra med kristendomens hårda påbud mot alla som omtalade ett sätt att leva som inte var deras antagna sanning. Om vi tar Kant till exempel så säger han explicit svart på vitt att "Kritik av det rena förnuftet" är en metod och inte en slutsats. Slutsatserna av metoderna får andra dra ut säger han, för att det han framför är tillräckligt svårt att ta till sig för samtiden ändå.
Det du säger är säkert sant. Jag menar inte att det han säger är perfekt på något sätt, jag ville bara ge ett exempel på varför man kan kritisera filosofi utifrån en buddhistisk tolkning.

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 28 jan 2011 14:18

Marko skrev:jo, den förklarar lite om den religösa andligheten och lite om hinduismens syn.

Men vad är magi för dig ?
Magi, hmm, spontant börjar jag tänka på Wilbers modell, han menar att magiskt tänkande är en form av mer primitivt förhållningsätt till världen. Wilbers modell bygger delvis på Gebser, kolla lite här: http://www.google.se/search?q=The+Magic ... sciousness

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 28 jan 2011 17:11

Auk,
För att tydligare påvisa skillnaden mellan "enhet/förening" ("Ground of Being") och "mångfald/uttrycksfullhet" ("Evolution of Consciousness"), så kan du kolla på denna filmsnutt jag precis hittade. Cohen pratar om skillnaden i "Trust" (förening) och "Creative friction/tension" (uttrycksfullhet). Cohen är ju en galen-tomte i sig på många sätt (med höga utslag på sektmätaren), men vissa saker han säger är ändå likväll lika relevanta.

<iframe title="YouTube video player" class="youtube-player" type="text/html" width="480" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/XzDb4maMqGo" frameborder="0"></iframe>

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 28 jan 2011 17:19

Krishnamurti gjorde någon gång en distinktion mellan division och differens.
Det finns ingen division, bara differens.

Andra sätt att uttrycka detta:
Det finns inget avstånd, bara variation.
Allt är ett. Ett är två, tre, fyra, fem, sex, osv.

Det finns alltså bara EN in-divid.  "Individ-er" är en vulgär chimär.

Ett annat sätt att uttrycka det: Allt är en stor djävla spegel, som speglar sig självt i allt annat. Allting speglar sig självt i sig självt in i oändligheten (och utvecklas), men speglingen har en början/slut och det är "Ground of Being" ("det tomma ljuset", som "både ser och syns", det är alltså ljuset som ser sig självt i sig självt genom sig självt som sig självt, yada yada, etc, etc, osv, osv, EDIT: "...fortsättning följer...").

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Inläggav freddemalte » 28 jan 2011 17:25

Hej J R Auk

Jag vet inte vad "folk" brukar avse med filosofi och andlighet men så som jag uppfattar de olika fenomenen så är filosofi en verksamhet där man ofta ifrågasätter olika världsbilder eller tankestrukturer medan andlighet brukar förmedla en världsbild eller tankestruktur.

Kan även tänka mig (fast här är jag mer osäker då jag inte idkar andlighet) att andlighet inte, i lika stor utsträckning som filosofi, bygger på ett retionellt tänkade utan mer på psykosociala aktiviteter, känslor etc.

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 24 och 0 gäster