Skulle gärna se att vi återupptog grejen med att läsa filosofiska artiklar och sedan diskutera dem (vi gjorde egentligen bara det med "Two Dogmas", och det var egentligen ett dåligt val - av mig, har jag för mig - eftersom den är rätt otydlig på sina ställen). Ett förslag kunde vara att diskutera ngn metafysisk fråga som "är tredimensionalism eller fyrdimensionalism korrekt" ( http://plato.stanford.edu/entries/time/#8 ), är A-teorin eller B-teorin om tiden korrekt ( http://plato.stanford.edu/entries/time/#5 ), vad nödvändighet är, etc. Detta är hyfsat väldefinierade och välavgränsade frågor. Men om ni har andra förslag så låt oss diskutera dem. Epistemologi är också ett tänkbart ämne. T ex, hur man ska, om man kan, lösa skeptikerns problem:
No belief is justified unless its chain of reasons
is infinitely long,
stops, or
goes in a circle.
An infinitely long chain of reasons involves a vicious regress of reasons that cannot justify any belief.
Any stopping point to terminate the chain of reasons is arbitrary, leaving every subsequent link in the chain depending on a beginning point that cannot justify its successor link, ultimately leaving one with no justification at all.
Circular arguments cannot justify anything, leaving a chain of reasons that goes in a circle incapable of justifying any belief.
Artikeldiskussion
Moderator: Moderatorgruppen
Vad sägs om döden? Ett tema jag tror skulle intressera många. Diskussionen kan skötas både här eller på våra Stockholmsträffar - öppna för alla som känner sig manade. Stefan fann denna artikel:
http://plato.stanford.edu/entries/death/
Vad gäller skeptikerns problem, är det inte märkligt att man först hävdar:
och sedan föresätter sig att påvisa varför detta inte är fallet? Antingen definierar man vad som är ett "justified belief", eller så gör man inte det. Själva "No belief is justified unless..." är I SIG ett fall där "chain of reason stops".
Som icke-skeptiker väljer man att sätta detta stop tidigare än skeptikern. Går man som skeptiker vidare och visar varför inget av de tre kriterierna duger för rättfärdigad tro hävdar man kanske att man nått slutsatsen att rättfärdigad tro inte finns. Är då detta inte ett fall där "chain of reason stops"? Man kunde ju lika gärna fortsätta och utveckla resonemanget precis som jag gör här. Så var bör man då sätta stopp, om man tycks kunna gå ett steg längre hela tiden?
Är det rimligare att sätta stopp i en slutsats som hävdar att "stopsättande" inte är en godtagbar grund för tro, eller att sätta stopp i en slutsats som hävdar att denna metod är giltig? Skeptikerns förmenta slutsats brakar ju samman över sig självt.

http://plato.stanford.edu/entries/death/
Vad gäller skeptikerns problem, är det inte märkligt att man först hävdar:
No belief is justified unless...
och sedan föresätter sig att påvisa varför detta inte är fallet? Antingen definierar man vad som är ett "justified belief", eller så gör man inte det. Själva "No belief is justified unless..." är I SIG ett fall där "chain of reason stops".
Som icke-skeptiker väljer man att sätta detta stop tidigare än skeptikern. Går man som skeptiker vidare och visar varför inget av de tre kriterierna duger för rättfärdigad tro hävdar man kanske att man nått slutsatsen att rättfärdigad tro inte finns. Är då detta inte ett fall där "chain of reason stops"? Man kunde ju lika gärna fortsätta och utveckla resonemanget precis som jag gör här. Så var bör man då sätta stopp, om man tycks kunna gå ett steg längre hela tiden?
Är det rimligare att sätta stopp i en slutsats som hävdar att "stopsättande" inte är en godtagbar grund för tro, eller att sätta stopp i en slutsats som hävdar att denna metod är giltig? Skeptikerns förmenta slutsats brakar ju samman över sig självt.

För det första:
1. Anta att värde endast kan mätas i upplevd lycka.
2. Anta vidare att något dåligt endast kan vara dåligt i relation till något annat möjligt tillstånd vid samma tidpunkt, som är bra.
3. Anta att när man dör har man ingen upplevd lycka (eller olycka).
Slutsats: Då har döden inte ett lågt värde (eller ett högt värde, för den delen).
Premiss 3 vill vi knappast ge upp: det är själva definitionen på "död" (de som hävdar att det inte är fallet tror inte att vi dör när vi "dör"; dvs. t ex de som tror på evigt liv).
Antingen får man acceptera slutsatsen, eller förkasta någon av premisserna. 1) kan absolut förkastas. Många skulle säga att det är dåligt att bli våldtagen i sömnen, etc., som det står i Stanfordartikeln. 2) kan också förkastas. Man kunde hävda att det är dåligt att dö eftersom målet med livet är att samla en maximal mängd positiva upplevelser, och man berövas chansen att samla såna när man dör.
För det andra tycker jag att "symmetriargumentet" är skumt. Det är nog så att det föreligger en symmetri mellan tiden före mig och tiden efter mig. Men det är inte alls klart för mig att det inte är dåligt för mig att inte ha funnits före min tid. Jag hade gärna varit där när Bach uruppförde Johannespassionen, etc.
1. Anta att värde endast kan mätas i upplevd lycka.
2. Anta vidare att något dåligt endast kan vara dåligt i relation till något annat möjligt tillstånd vid samma tidpunkt, som är bra.
3. Anta att när man dör har man ingen upplevd lycka (eller olycka).
Slutsats: Då har döden inte ett lågt värde (eller ett högt värde, för den delen).
Premiss 3 vill vi knappast ge upp: det är själva definitionen på "död" (de som hävdar att det inte är fallet tror inte att vi dör när vi "dör"; dvs. t ex de som tror på evigt liv).
Antingen får man acceptera slutsatsen, eller förkasta någon av premisserna. 1) kan absolut förkastas. Många skulle säga att det är dåligt att bli våldtagen i sömnen, etc., som det står i Stanfordartikeln. 2) kan också förkastas. Man kunde hävda att det är dåligt att dö eftersom målet med livet är att samla en maximal mängd positiva upplevelser, och man berövas chansen att samla såna när man dör.
För det andra tycker jag att "symmetriargumentet" är skumt. Det är nog så att det föreligger en symmetri mellan tiden före mig och tiden efter mig. Men det är inte alls klart för mig att det inte är dåligt för mig att inte ha funnits före min tid. Jag hade gärna varit där när Bach uruppförde Johannespassionen, etc.
Ikväll kommer vi att diskutera döden närmare, men här kommer en liten uppvärmning:
Instämmer
Jag tycker inte det resonemanget håller om man inte samtidigt ger upp 3. Betrakta A och B, både med samma goda livskvalitet, fast A lever dubbelt så länge som B. Enligt motargumentet ovan skulle A då haft ett dubbelt så gott liv som B.
Problemet är att detta inte är ett motargument. Man hävdar nämligen att en jämförelse mellan A och B vid en tid t som i varje fall ligger efter B:s dödsögonblick är möjlig. Det 2) hävdade var ju just motsatsen, att man inte kan göra en jämförelse med ett subjekt som inte längre existerar.
Alltså: Om 2) är fel, då är det också möjligt att jämföra A och B (postmortem B); men om 2) är rätt är sådan jämförelse inte möjlig. Resonemanget om att samla postivia upplevelser gör alltså varken till eller från, så länge man inte också ger upp 3. Om upplevelserna nämligen har någon användning efter döden, dvs. det finns ett subjekt postmortem, då kan man givetvis hävda att A:s liv var bättre. Om 3 bibehålls finns det dock alltjämt inget subjekt som kan utvärdera bra/dåligt vid den föreslagna "resultaträkning" som ska göras mellan A och B.
Betrakta också följande:
i) Döden är dålig endast för en person om den antingen är dålig för personen före döden eller efter döden
ii) Det föreligger ingen person efter döden
iii) Döden är aldrig dålig för den som ännu inte drabbats av den
Slutsatsen blir att döden aldrig är dålig för en person.
1) kan absolut förkastas.
Instämmer
2) kan också förkastas. Man kunde hävda att det är dåligt att dö eftersom målet med livet är att samla en maximal mängd positiva upplevelser, och man berövas chansen att samla såna när man dör.
Jag tycker inte det resonemanget håller om man inte samtidigt ger upp 3. Betrakta A och B, både med samma goda livskvalitet, fast A lever dubbelt så länge som B. Enligt motargumentet ovan skulle A då haft ett dubbelt så gott liv som B.
Problemet är att detta inte är ett motargument. Man hävdar nämligen att en jämförelse mellan A och B vid en tid t som i varje fall ligger efter B:s dödsögonblick är möjlig. Det 2) hävdade var ju just motsatsen, att man inte kan göra en jämförelse med ett subjekt som inte längre existerar.
Alltså: Om 2) är fel, då är det också möjligt att jämföra A och B (postmortem B); men om 2) är rätt är sådan jämförelse inte möjlig. Resonemanget om att samla postivia upplevelser gör alltså varken till eller från, så länge man inte också ger upp 3. Om upplevelserna nämligen har någon användning efter döden, dvs. det finns ett subjekt postmortem, då kan man givetvis hävda att A:s liv var bättre. Om 3 bibehålls finns det dock alltjämt inget subjekt som kan utvärdera bra/dåligt vid den föreslagna "resultaträkning" som ska göras mellan A och B.
Betrakta också följande:
i) Döden är dålig endast för en person om den antingen är dålig för personen före döden eller efter döden
ii) Det föreligger ingen person efter döden
iii) Döden är aldrig dålig för den som ännu inte drabbats av den
Slutsatsen blir att döden aldrig är dålig för en person.
är du beredd?
Det här var ju underlag för ett helt seminarium. Går det hem här på forumet?
Jag tar tag i något som jag tycker är pragmatiskt gripbart, nämligen nedanstående:
Jag ansluter mig intuitivt till Williams. Jag tänker på Ciceros ord om att varje ålder innebär mättnad av något slag och att vid hög ålder det inte återstår så stor 'hunger'.
Varje bekantskap med riktigt gamla och speciellt dementa av olika grad påminner en om hur det långa livet slutar.
Men det är nog väldigt svårt att svara på frågan huruvida man är beredd att dö så länge som man kan resonera och inte har för ont etc.
Det underliga med att vara beredd är ju att riktigt unga, typ soldater, tycks vara beredda; om man nu skall tro på det......
Nu har ju medellivsåldern ökat betydligt de senaste århundradet och därmed även hälsan. Men för att kunna tänka sig att ett betydligt längre eller evigt liv skulle vara av godo, så tror jag att vi både fysiologiskt och psykologiskt måste vara på ett betydligt högre trappsteg.
Jag tar tag i något som jag tycker är pragmatiskt gripbart, nämligen nedanstående:
Stanford Encyclopedia of Philosophy skrev:A fifth controversy concerns whether all deaths are misfortunes or only some. Of particular interest here is a dispute between Thomas Nagel, who says that death is always an evil, since continued life always makes good things accessible, and Bernard Williams, who argues that, while premature death is a misfortune, it is a good thing that we are not immortal, since we cannot continue to be who we are now and remain meaningfully attached to life forever.
Jag ansluter mig intuitivt till Williams. Jag tänker på Ciceros ord om att varje ålder innebär mättnad av något slag och att vid hög ålder det inte återstår så stor 'hunger'.
Varje bekantskap med riktigt gamla och speciellt dementa av olika grad påminner en om hur det långa livet slutar.
Men det är nog väldigt svårt att svara på frågan huruvida man är beredd att dö så länge som man kan resonera och inte har för ont etc.
Det underliga med att vara beredd är ju att riktigt unga, typ soldater, tycks vara beredda; om man nu skall tro på det......
Nu har ju medellivsåldern ökat betydligt de senaste århundradet och därmed även hälsan. Men för att kunna tänka sig att ett betydligt längre eller evigt liv skulle vara av godo, så tror jag att vi både fysiologiskt och psykologiskt måste vara på ett betydligt högre trappsteg.
"We are up against trouble caused by our way of expression."
Wittgenstein i "The Blue Book"
Wittgenstein i "The Blue Book"
Återgå till "Kultur - konstarterna"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster