Hej
Jag har genom min aktivitet på olika filosofiforum kommit i kontakt med frågeställningar om filosofin som sådan, varför det skulle vara intressant att få lite synpunkter utifrån ett metafilosofiskt perspektiv.
Fyll gärna på med fler frågor. Frågeställningarna här nedan är fria för tolkning och jag ser fram mot en spännande diskussion!
Några frågeställningar att bita i:
1. Vad är filosofins uppgift och funktion?
2. Måste alla filosofiska frågeställningar ha en praktisk förankring?
3. Vad utgör distinktionen mellan filosofi och religion?
4. Vad utgör distinktionen mellan filosofi och vetenskap?
5. Är det önskvärt att lyfta fram filosofin i den allmänna diskussionen och dialogen?
6. Om svaret är ja på fråga 5, är detta då genomförbart utan att banalisera och trivialisera ämnet till den grad att det slutar vara en filosofisk diskussion? Hur gör man den filosofiska diskussionen mer lättillgängligt för en bredare publik? (så att t.ex. språkbruket inte utgör ett hinder för den som vill vara med i diskussionen).
7. Om svaret är nej på fråga 5, varför?
8. Bör filosofiundervisningen på gymnasiet och universiteten ha det fokus som man för tillfället har på ”stora filosofer” eller är det önskvärt att göra undervisningen mer ”frikopplad” från vad som tidigare tänkts och sagts (och i synnerhet vem som sa det)
9. Vem är filosof, dvs vilka kriterier måste en person uppfylla för att anses vara en filosof?
10. Hur meningsfullt och användbart är det att använda sig av tankeexperiment? Beskriver verkligen resultatet av ett tankeexperiment något av värde?
11. Finns det vissa ännen och objekt som filosofin inte bör fördjupa sig i?
12. Kan man bidraga till filosofin utan att använda det språkliga verktyget?
13. Finns det vissa begrepp inom filosofin som karvats fram genom det mänskliga abstraherandet till den grad att de egentligen bara är användbara i den filosofiska diskussionen men inte har någon faktiskt innehåll i sig?
14. Har filosofen ett större ansvar än gemene man i kraft av att ha tänkt igenom många frågor och därmed kanske sitter inne på riktigt bra lösningar på samhällsproblem?
15. Är filosofin som sådan dogmatisk, dvs inte så fritänkande eller utmanande / ifrågasättande som man skulle kunna tro?
Vänligen
Fredrik
Metafilosofi
Moderator: Moderatorgruppen
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Metafilosofi
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
16. Är filosofi en aktivitet som frikopplar sig från något annat? Om den är frikopplad: varför frikopplar den sig och samtidigt beklagar sig över att den är frikopplad?, Om den inte är frikopplad: varför kalla den sig för filosofi?
17. Om begreppet filosofi skapar en spänning genom att frikoppla sig, vilket ansvar har den då att vara självkritisk mot sig själv för att kunna se relevansen i andra kulturella verksamheter utan att förakta dessa aktiviteter, och på så sätt se sina egna begränsningar?
Det handlar om att göra upp med föreställningen att filosofi är ett elfenbenstorn.
17. Om begreppet filosofi skapar en spänning genom att frikoppla sig, vilket ansvar har den då att vara självkritisk mot sig själv för att kunna se relevansen i andra kulturella verksamheter utan att förakta dessa aktiviteter, och på så sätt se sina egna begränsningar?
Det handlar om att göra upp med föreställningen att filosofi är ett elfenbenstorn.
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/ElfenbenstornElfenbenstorn är en symbol för intellektuell eller mental avskildhet dit den lärde eller diktaren kan fly (jfr eskapism) för att undkomma den olärda massans uppmärksamhet, eller den misantropiske romantikerns självvalda ensamhet. I denna betydelse myntades uttrycket av Charles Augustin Sainte-Beuve för att beteckna Alfred de Vignys leverne på äldre dagar. Uttrycket fick sedan spridning med Henry James ofullbordade roman The Ivory Tower. Till en början en poetisk omskrivning för en attityd, har uttrycket senare blivit allt mera pejorativt.
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
Alltså jag ser inget problem med att "filosofi" existerar. Problemet är att den beklagar sig över sin egen existens då den försöker skilja sig från den obildade massan.
Denna "segregationsidé" är det största hindret för "filosofi". Det är därför jag förespråkar "integration" av kulturella företeelser, snarare än segregation.
Segregation är en metod att försöka undvika det obehagliga i livet, genom att uppta en "metodisk ritual" för att bygga upp en självidentitet kring denna ritual. I detta fall är ritualen det vi kallar "filosofi". Och "fakulteten" för detta är "tänkande". Denna "fakultet" är inget som finns "inom filosofi", utan är allmängiltig för människan (genom kultivering). Dock får filosofin egen "särart" då vi börjar definiera begreppet "filosofi". Denna särart är ett "dubbeleggat svärd".
Filosofin måste alltså se relevansen i andra former av kulturella ritualer, det är först då den blir nyttig och relevant i sin egen särart. Den måste inse att genom att den upprätthåller sin egen segregering, så gör den sig själv och allt annat en otjänst, eftersom den då är förhärskande/självförstärkande i sin ritual.
...
Å andra sidan kan man ju påstå att "filosofi" som verksamhet även gör detta ovan. Problemet är då att vi fortfarande håller oss kvar i föreställningen om att "filosofi" är något som existerar i sin egen särart.
Bättre är då kanske att använda ordet "filosofier". Människor kanske rynkar pannan: varför inte använda det begrepp vi inte har? Jo, för att "språkets faror" är inget som "filosofen undkommer", trots hur subtil han försöker vara i sin verksamhet. Språket är i sin natur, "brutet". Därför tror jag att det kan vara bra att påminna sig om att det handlar om "filosofier" eller "(flera) språk", och inte en "filosofi" eller ett "språk".
...
Denna "segregationsidé" är det största hindret för "filosofi". Det är därför jag förespråkar "integration" av kulturella företeelser, snarare än segregation.
Segregation är en metod att försöka undvika det obehagliga i livet, genom att uppta en "metodisk ritual" för att bygga upp en självidentitet kring denna ritual. I detta fall är ritualen det vi kallar "filosofi". Och "fakulteten" för detta är "tänkande". Denna "fakultet" är inget som finns "inom filosofi", utan är allmängiltig för människan (genom kultivering). Dock får filosofin egen "särart" då vi börjar definiera begreppet "filosofi". Denna särart är ett "dubbeleggat svärd".
Filosofin måste alltså se relevansen i andra former av kulturella ritualer, det är först då den blir nyttig och relevant i sin egen särart. Den måste inse att genom att den upprätthåller sin egen segregering, så gör den sig själv och allt annat en otjänst, eftersom den då är förhärskande/självförstärkande i sin ritual.
...
Å andra sidan kan man ju påstå att "filosofi" som verksamhet även gör detta ovan. Problemet är då att vi fortfarande håller oss kvar i föreställningen om att "filosofi" är något som existerar i sin egen särart.
Bättre är då kanske att använda ordet "filosofier". Människor kanske rynkar pannan: varför inte använda det begrepp vi inte har? Jo, för att "språkets faror" är inget som "filosofen undkommer", trots hur subtil han försöker vara i sin verksamhet. Språket är i sin natur, "brutet". Därför tror jag att det kan vara bra att påminna sig om att det handlar om "filosofier" eller "(flera) språk", och inte en "filosofi" eller ett "språk".
...
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
Jag är rädd att filosofin har spelat ut sin roll hos de rena vetenskaperna, som matematik, fysik, etc.
Och de mer tillämpade vetenskaperna: data, ekonomi, etc.
Filosofin måste komma ner från elfenbenstornet och tag i mer "smutsiga ämnen" för att se dess relevans. Förankra filosofin genom "kulturstudier", och relatera detta till tänkandet och medvetandet, utifrån något slags historiskt/evolutionär berättelse. Korsbefrukta andra traditioner, väva samma system.
Så länge filosofin sitter på sitt elfenbenstorn, så kommer de alltid brottas med "pedagogiska problem" kring att legitimera sin egen verksamhet. Osv.
...
Nu till något intressant och relevant i detta.
...
http://www.indis.se/joomla/index.php?option=com_content&view=article&id=37%3Auvertyr-en-introduktion-till-claude-l-strauss-och-strukturalismen&catid=16%3Aarticles&Itemid=28&lang=en
...
Ovanstående beskrivningar utifrån Lévi-Strauss är en bra början på att börja vända på invanda föreställningar om filosofi kan tänkas vara. Att inse att filosofi inte är något som står "utanför" annan kulturell verksamhet.
Problemet med denna analys, är att den fortfarande upprätthåller två sätt att tänka.
Det är därför vi behöver mer sofistikerade beskrivningar, som Jean Gebsers analys.
Källa: http://www.gaiamind.org/Gebser.html
...
Vad Wilber sedan gör är att sätta samman kulturers utveckling utifrån Gebser med Piagets utvecklingspsykologi, tillsammans med österländska system.
Och de mer tillämpade vetenskaperna: data, ekonomi, etc.
Filosofin måste komma ner från elfenbenstornet och tag i mer "smutsiga ämnen" för att se dess relevans. Förankra filosofin genom "kulturstudier", och relatera detta till tänkandet och medvetandet, utifrån något slags historiskt/evolutionär berättelse. Korsbefrukta andra traditioner, väva samma system.
Så länge filosofin sitter på sitt elfenbenstorn, så kommer de alltid brottas med "pedagogiska problem" kring att legitimera sin egen verksamhet. Osv.
...
Nu till något intressant och relevant i detta.
...
http://www.indis.se/joomla/index.php?option=com_content&view=article&id=37%3Auvertyr-en-introduktion-till-claude-l-strauss-och-strukturalismen&catid=16%3Aarticles&Itemid=28&lang=en
ochOm Lévi-Strauss skrev:Från Boas och Sapir anammade Lévi-Strauss synen på språk som ett självständigt kommunikationssystem men även en variation på mer abstrakta principer. Men det var Jakobsons formulering av den strukturella lingvistiken som gav honom ett redskap för att definiera och analysera den typ av omedvetna sociala strukturer som Mauss varit på spåren. Enligt Jakobson består språkets basstruktur av motsatspar, s.k. binära oppositioner. Varje dualism, exempelvis manlig:kvinnlig producerar en spänning som förefaller kunna lösas med den medierande termen androgyn. Men denna genererar automatiskt en ny binär opposition genom könlöshet, osv. Med denna insikt kunde Lévi-Strauss placera antropologin inom semiologins domän för att studera tecken i det sociala livets totaliteter. Denna social totalitet är inte en empirisk observerbar helhet, utan en mångfald i vilken teckenstrukturer håller samman ett nätverk av funktionella interrelationer på flera plan eller nivåer. I Spillror av paradiset demonstrerar Lévi-Strauss metoden i sin analys av caduveoindianernas ansiktsmålningar. Där finner han en dualism "som projiceras i flera olika plan, som i en spegelsal." Relationen mellan konst och samhälle kan han fastställa när analysen vidgas till bororo. Detta folk har i sin sociala organisation hanterat motsättningen mellan symmetri och asymmetri och hämtar sin dynamik ur spelet mellan ömsesidighet (reciprocitet) och hierarki. Caduveo har inte funnit den lösningen men uttrycker motsättningen symboliskt.
Om Lévi-Strauss skrev:Termen totemism introducerades i litteraturen under det tidiga 1800-talet och utvecklades teoretiskt av John Ferguson McLennan i en serie av artiklar i Forthnightly Review under rubriken "The Worship of Animals and Plants". Den lanserade formeln var fetischism i kombination med exogami och matrilinjär härkomst. Sir James Frazer vigde fyra volmer och bortåt 2.200 sidor åt denna "primitiva religionsform" i Totemism and Exogamy (1910). Slutsatsen var att totemism har två sidor, en social som utgör stammens uppdelning i mindre enheter, och en religiös som ger uttryck åt viljan att kontrollera den naturliga omgivningen. Durkheim argumenterade för att totemet är ett objekt för rituella handlingar medan Radcliffe-Browns tolkning gick ut på att naturen inkorporerades i den sociala ordningen istället för att underställas den. En annan känd teoretiker på området var W. H. R. Rivers som 1914 definierade totemism via tre egenskaper: ett socialt innehåll där djur, växtart eller objekt förbands med en grupp definierad av samhället (vanligen en exogam grupp eller klan); ett psykologisk element, dvs. tron på en relation mellan medlemmar i gruppen och djur, växt eller föremål; samt ett rituellt inslag med dyrkan av totemet. Filosofen Ernst Cassirer menade, med referens till Karl von den Steinens arbete Unter den Naturvölkern Zentral-Brasiliens (Berlin 1897), att det centrala i totemismen är att en grupp människor har en relation till en djurart och att denna relation uttrycks som en identitet. Bororo hävdade icke härstamning, men påstod uttryckligen att de var röda papegojor. Cassirer menar att den ursprungliga relationen mellan människor och djur i det mytiska tänkandet är en magisk relation. Människa och djur förenas i den magiska kontexten.
Reaktionen mot generaliserande teorier om totemismen kom från Boas som avfärdade begreppet som en mental konstruktion. Man blandar samman människors identifikation med djur och bestämmandet av grupper baserat på släktskap, menade han. Boas' kritiska hållning systematiserades av hans student Alexander Goldenweiser som fastslog att definitionerna av totemism kombinerade tre olika sorters sociala fenomen: (1) klanbaserad samhällsorganisation; (2) bruket av djur eller växter som emblem; och (3) tron på ett förhållande mellan klan och t.ex. djurart. Lévi-Strauss tar vid där Goldenweiser slutar och specificerar att det även kan röra sig om en relation till en naturkategori, att relationen kan vara individuell eller kollektiv, och att gruppen kan utgöras av en släktskapsgrupp men även av ett helt samhälle eller ett religiöst sällskap. Han är enig med Boas och Goldenweiser om att totemismen är en illusion och betecknar de äldre studierna av fenomenet som "hysteriska". Vidare konstaterar han att totemismen gäckar varje försök till en absolut definition. Alla spekulationer om totemismen har sin grund i en förvrängning av det semantiska fältet, dvs. en felaktig uppdelning av verkligheten menar Lévi-Strauss med referens till de tidiga observationernas sammanblandning av klantotem och skyddsande hos ojibwaindianerna. Därför är det riskabelt att göra en kategori som man tror är falsk till temat för en diskussion, tillstår han. Risken är att man upprätthåller illusionen om dess realitet.
Totemismen är ingen form av primitiv religion, konkluderar även Lévi-Strauss. Det är ett klassifikationssystem som avspeglar ett bestämt sätt att tänka om världen. Motsatserna till totemism är såväl människan naturaliserad (fablerna) som naturen förmänskligad (karrikatyren). Totemismen fastställer en relation mellan två motsvarande ordningar (utan sammanblandning) - naturens ordning och samhället (kulturens) ordning, bestyrker han. Den "totemiska operatorn" är samhällets redskap för att forma, eller till och med skapa, individen. Namngivning är ett sätt att klassificera och fastställa relationer. Autonym är egennamn som ges vid födseln - med nekronym låter man en individ intaga den dödes plats. Därimellan finns teknonymet som fastställer förhållandet mellan två individer, t.ex. son till eller moder till en annan person. Naturens ordning kan klassificeras på ett motsvarande sätt: inom arten finns olika individer, arter kan ställas mot andra arter och det finns alltid möjlighet att röra sig från art till individ, eller uppåt från art till högre kategorier.
Det vilda tänkandet är internationellt den mest hyllade av Lévi-Strauss böcker men den har också blivit beskylld för att vara överintellektuell, kall och till och med steril. Man undrar om han faktiskt inte driver med sina läsare när han hävdar att den utgjorde en paus i utvecklingen av hans teorier. Många refererar fortfarande till arbetet, ännu fler kommenterar texten utan att egentligen förstå innehållet. Det beror till viss del på översättningsproblematiken B de mångtydiga begrepp som Lévi-Strauss elaborerar utifrån blir enkeltydiga i översättning. Det konkreta blir abstrakt, det sociala reduceras till mentalism. Att boktiteln och omslagsillustrationen även utgjorde en referens till den vilt växande styvmorsviolen kom bort i översättningarna. På en nivå har vi alltså en blomma som en konkret symbol för abstrakta klassifikationer. Men associationerna är mer komplexa än så. "Att sitta i sina penséer" är en ursprunglig referens till att vara försjunken i djupa tankar. Dessutom är penséernas vilda stamform styvmorsviolen. Alltså är styvmorsviolen förhållande till pensén likvärdigt med det vilda i kontrast till det odlade, eller det otämjda till det tämjda. Genom urval, korsning och transmutation kultiveras styvmorsviolen - att jämföra med de urval, kombinationer och transformationer som karakteriserar det mänskliga tänkandet. Sedan kan man även notera att styvmorsviolens latinska namn är Viola tricolor.
Det är en kalejdoskopisk studie där Lévi-Strauss gör upp med myten om vildens mentalitet och det vilda tänkandet - skillnaden ligger i att det "primitiva samhället" använder sig av naturkategorier för att klassificera sig självt och sin omvärld medan den "civiliserade människan" använder sig av abstrakta kategorier. I det magiskt-religiösa tänkandet finns en logik konstruerad utifrån observerbara kontraster i konkreta objekt, dvs. skillnaden mellan rått och kokt, vått och torrt, manligt och kvinnligt, osv. Det vetenskapliga tänkandet är en logik som utgår ifrån formella kontraster mellan helt och hållet abstrakta enheter. Det är två skilda sätt att tala om samma sak. För detta myntar han begreppen det konkretas vetenskap i förhållande till det abstraktas vetenskap. Genom att jämföra magiska och vetenskapliga idéer drar han slutsatsen att logiken utnyttjas på skilda erfarenhetsnivåer - schamanen och vetenskapsmannen opererar båda utifrån kausalitetsprincipen, men på olika sätt. Det mänskliga tänkandets organisationsförmåga liknar han vid den aktivitet som utövas av en bricoleur eller tusenkonstnär - det som finns till hands används för att skapa fantastiska objekt. Det finns en analogi mellan det mystiska tänkandet på det spekulativa planet och tusenkonstnärens aktivitet på det praktiska planet, menar han. Avståndet mellan konst och vetenskap är också likvärdigt, det är samma sak på olika nivåer. Vad Lévi-Strauss vill få oss att förstå är att åskådaren finner världen organiserad men att det finns nästan obegränsade möjligheter att konstruera denna ordning.
Med det djärvaste och mest orginella kapitlet i Det vilda tänkandet visar Lévi-Strauss att totemismen och det indiska kastväsendet har likartade logiska strukturer i sin organisation, detta trots att de är förknippade med mycket olika sociala system. Systemen skiljer sig genom att de är varandras spegelbilder. Både utbyte av kvinnor och utbyten av mat mellan grupper kan betraktas som logiska "operatörer", vilket bevarar både gruppernas särprägel och deras ömsesidiga beroende av varandra. I totemismen är varje grupp exogam och den undviker att äta sin totemsymbol. Kastsystemet laborerar med endogama grupper som förknippas med ett bestämt yrke. Totemsymbolen är ett uttryck för klanen och i den omvända versionen blir yrket ett uttryck för kasten. Det förstnämnda systemet låter kvinnor utväxlas för äktenskap medan kastsystemet utväxlar frukterna av sitt arbete.
Lévi-Strauss' tolkning av totemiska klassifikationer som ett sätt att använda sig av empiriskt observerbara gränser, avbrott eller skiljaktigheter för att konceptuellt organisera sociala enheter kan ses i ett vidare perspektiv av naturfolkens religioner. Då blir animismen en symmetrisk inversion på samma tema. Animismen ger naturens varelser mänskliga dispositioner och sociala attribut. Djuren har en personlighet, en inre form eller ett själsliv som i flera avseenden är mänskligt men samtidigt transcenderar det mänskliga. Detsamma kan gälla för träd, vattenfall eller stenar - de besitter många egenskaper, däribland de mänskliga. I det totemiska systemet är icke-människor behandlade som tecken eller symboler, i det animistiska framhävs relationsförhållandet. Givetvis kan båda identifikationerna kombineras i ett givet samhälle.
Skillnaden i kosmologier och klassifikationssystem beror på det material i den naturliga och kulturella omgivningen som l'esprit humain - den mänskliga tanken - reflekterar över. En kulturell "ordning", dvs. reducering av mångfald genom klassifikationer, skapas genom verbal kategorisering av reella objekt. Det vilda tänkandet transformerar den nedlåtande bilden av vilden till en positiv. Naturfolkens kunskaper framställs som rika, systematiska och till slut även som vetenskapliga. Lévi-Strauss redogör för kunskaper som förvärvats genom årtusenden och som uttrycks på ett mycket enkelt men intelligent sätt. De önskar förstå världen och de utforskar den med intellektuella medel. Men det vilda (eller konkreta och primära) tänkandet söker helheten, den totala förståelsen. Den som inte förstår allt kan inte förklara någonting.
...
Ovanstående beskrivningar utifrån Lévi-Strauss är en bra början på att börja vända på invanda föreställningar om filosofi kan tänkas vara. Att inse att filosofi inte är något som står "utanför" annan kulturell verksamhet.
Problemet med denna analys, är att den fortfarande upprätthåller två sätt att tänka.
Det är därför vi behöver mer sofistikerade beskrivningar, som Jean Gebsers analys.
Källa: http://www.gaiamind.org/Gebser.html
Om Gebser skrev:The Magic structure of consciousness
Around some unspecified time far back in our past, a change took place. Man entered into a second phase of development and gained a new structure of consciousness, the Magical structure. This structure is characterized by five primary characteristics: (1) its egolessness, (2) its spacelessness and timelessness, (3) its pointlike-unitary world, (4) its interweaving with nature, and (5) its magical reaction to the world.[9] A rudimentary self- sense was emerging and language is the real product of this change. Words as vehicles of power are typical of this time and structure; incantations as precursors to prayer emerged. Consciousness, in this phase, is characterized by man's intimate association with nature.
This is perhaps the most notable characteristic regarding this structure. Man, at this time, does not really distinguish himself apart from nature. He is a part of all that surrounds him; in the earliest stages it is hard to conceive that he views himself apart from his environment. The plants, animals and other elements of his surroundings share the same fate as he does; they experience in a similar manner. Latency is still dominant; little is transparent. Magic we can define in agreement with Gustav Meyrink as doing without knowing,[10] and it is magic man who is engaged in this activity in all aspects of his existence. The hunting and gathering, the quest for survival are all activities that consume most of his waking hours. But in the quiet of the evening around the fire; there is time for reflection of sorts. The activities of the day were codified (in speech) and recounted. Memory was collective, tribal, and all things were shared and experienced by all. The "I" is not a factor; the "we" is dominant.
This is a one-dimensional, pre-perspectival, point-like existence that occurs in a dream- like state. Unlike the dreamlessness of the previous structure, a recognition is developing in man that he is something different from that around him. Not fully awake to who he is or what his role in the world is, man is recognizing his self as an entity. The forms of expression for this structure can be found in the art and other artifacts that have been recovered from this time. Graven images and idols are what first come to mind. However, ritual should also be considered here, for it is in the specific and directed execution of certain actions and gestures that conveys much about this consciousness structure. Feuerstein feels that this structure persisted till around 40,000 BC and the advent of the Cro-Magnons.
Another feature of this structure that we should bring to mind is its spacelessness and timelessness. The idea that space and time are illusions derives from this stage in our development as human beings. The fact that this is one of the first lessons one learns when embarking upon the esoteric path is further evidence of this idea. To Magic Man, closely linked as he is with others of like mind, space and time need not concern him. In fact, I am not convinced that he would understand them anyway, for there is no need that he do so. Magic, however, is very much alive today, and it comes as no surprise (nor should it be) that there is such a strong interest in magic today. It seems that the fast growing branches of occult study seem to be Wicca (overlayed as it is with feminism) and similar earth magic(k) studies. What is more, it is the most vital and emotional of all structures. We live in very decisive times, potentially catastrophic times. This is a time when emotion rises near the surface of our consciousness and it is here that magic manifests itself. The proliferation of stories and films dealing with Voodoo and similar matters (e.g. The Serpent and the Rainbow) further substantiate our claim. Yet, this is not the only structure that seems to be making a comeback these days.
The Mythical structure of consciousness
With the advent of the Cro-Magnons, man became a tool-making individual, also one who formed into larger social structures. As Feuerstein points out, it is clear from the archaeological finds that the Cro-Magnons had evolved a symbolic universe that was religious and shamanistic. Part of this appears to have been a keen interest in calendric reckoning, and with it we may presume the existence of a fairly complex mythology.[11] This structure can be considered two-dimensional since it is characterized by fundamental polarities. Word was the reflector of inner silence; myth was the reflector of the soul.[12] Religion appears as the interaction between memory and feeling.[13] Man is beginning to recognize himself as opposed to others. The next 30,000 odd years or so spent developing these various mythologies. Language is becoming ever more important, it will be noted, and not only receptive, but active, language at that. Not the ear, but the mouth is important in making transparent what is involved in being and life. The mouth now becomes the spiritual organ. We witness, as well, the initial concretization of the "I" of man.
Many myths deal explicitly with man's (unperspectival) separation from nature. Witness the story of the Fall in Genesis (and its admonition to go forth and dominate nature); and the myth of Prometheus and the giving of fire to man. These both indicate a strong awareness of man's differentness from nature. Man is coming into his own, although he is anything but independent of it. One could characterize this as a two-dimensional understanding of the world. Within the circle of believers is where the important acts of life take place. The mere forces of nature have a beingness, often anthropomorphized, but a beingness nevertheless. Myth, then, or the mythologeme is the primary form of expression of this period. Subsets of this basic form would be the gods, symbols and mysteries. These figures provide the emerging consciousness with imaginative images around which to center man's knowledge and understanding of the world. If the Magic structure of consciousness is the emotional aspect, then the Mythical structure is the imaginative one. It is this fact that makes mythology so difficult for us as moderns to deal with. The plethora of images (gods) and the seeming inconsistent pantheons of deities brings the rational mind quickly to confusion. Who can keep track of all these figures, their meanings, their correspondences and their associations. This is the time of the dream.
Up until this time, that is in the magical structure of consciousness, souls and afterlives were not of great importance (at least we do not find a lot of evidence thereof). Yet in the fully developed mythical consciousness, this is important. The entire civilization of Egypt, as we know it, revolved around this very issue. When we are told, then, in certain rosicrucian documents that we must descend into Egypt, we are being told that we must regain, not revert to, our mythical heritage.
Mouths begin to play a more important role. Not only is the shaman and wise person of the tribe a repository of wisdom, others, the poets, such as Homer, begin to play a more important role in the culture. This does not really begin to happen until the mythical structure of consciousness, however. The "I" of man is not yet fully developed, to be sure, but it has developed to that point that it recognizes and demands a separation from nature, from its environment. We can take this as evidence of an increasing crystallization of the ego. We are on the way to selfhood.
Of course, mythology is very much alive today. This explains the popularity of Joseph Campbell and his work on myth. It explains the appeal that Robert Bly and his "Gathering of Men" workshops have. What both Campbell and Bly do is tell stories: imaginative, intuitively understood stories that reveal to us things that our current rational mode of thinking prohibits us from knowing. We have much to learn from myth, however, and should be ever aware of its influences.
The Mental structure of consciousness
The next shift in consciousness took place between 10,000 B.C. and 500 B.C. This was the transition to the Mental structure of consciousness. It was at this time that man, to use Gebser's image, stepped out of the mythical circle (two-dimensional) into three- dimensional space. Mythology had become so deficient (and it should be noted that each structure has its "efficient" as well as "deficient" form), that man needed a clean break with the past. The plethora of gods and contradictory stories of creation, formation of institutions, and so on threatened to overwhelm the consciousness of man; he practi- cally stood on the verge of drowning in a deluge of mythological mentation. In reaction to this, Socrates, Plato, Aristotle, and of course, Pythagoras stepped forth to counteract this trend. The mental structure was inaugurated and this coincides with the "discovery" of "causality," Abstraction becomes a key word to describe mental activity and we find man using his mind to overcome and "master" the world around him. With abstraction comes philosophizing, hence the philosopheme is the primary form of expression. Monotheism almost universally replaces the plethora of gods of bygone days; dogma, in both allegory and creed, replaces the symbols of previous times; method replaces the mysteries as man develops an ever-increasing desire to penetrate, and, of course, master nature. This has given rise to the idea of science as the dominant religion of today. Also at this time, time itself was conceptualized (spatialized) as an "arrow" that points from the past to the future by way of the present.[14]
About the time of the Renaissance, man came into his own and really mastered space. It was at this time that perspective was actually introduced into art. Since that time, perspective has come to be a major part and aspect of our mental functioning. Perspective is the life blood of reasoning and the Rational structure of consciousness, which Gebser considers to be only a deficient form of the Mental structure. What we have is the full development of the ego and its related centeredness. We conceive things, events and phenomena in terms of our own perspectives, often at the expense of others. The eye, it will be seen (and the last of the openings in the head), becomes the spiritual organ representative of this structure. Our language, our entire imagery and dominant metaphor takes on visual, spatial character. Space is finally overcome, in the true sense of the word. With the supercession of space, man finally accomplishes his egoistic, individual separation from nature. In this concretization of the "I," we become very aware of our existence, of our beingness, of our individuality. And so it should be. But in a deficient mode, the outcomes, of course, are loneliness, isolation, and alienation, which are so characteristic of our own American culture. In fact, our current materialistic approach to understanding reality is perhaps the final stage of this structure. There is also much everyday evidence to indicate that we are moving through a great change at this time.
We should remember, however, that this is also the time of philosophy. The mental ordering and systematization of thought becomes the real dominant mode of expression. The myths have lost their vibrancy and existential connection to reality. Greek thought followed later by the Scholastics and finally the Enlightenment are all periods in which this particular structure of consciousness flourishes and strongly manifests. It is not without its opposition, of course, since any change will bring about the requisite opposition to its own development. By the time of the Renaissance, though, this structure had firmly established itself and was prepared to move into the next phase of its development. At this time, as was pointed out earlier, a very profound and significant event occurred: man incorporated space into his thought. We cannot underestimate, or overstate, the importance of this development. It is literally at this time that the world begins to shrink. The seeds of our one world community are planted at this time. The ripples begun during the magical structure are widening significantly: first spirit, then soul, now space have become constituents of man's consciousness. Three dimensions have been established and we are prepared for the next significant step we are taking now.
The Integral Structure of Consciousness
As can be guessed, then, Gebser feels that we are on the threshold of a new structure of consciousness, namely the Integral. For Gebser, this structure integrates those which have come before and enable the human mind to transcend the limitations of three- dimensionality. A fourth dimension, time, if you will, is added. This integration is not simply a union of seemingly disparate opposites, rather it is the "irruption of qualitative time into our consciousness."[15] The supercession of time is a theme that will play an extremely important role in this structure. In fact, the ideas of arationality (as opposed to the rationality of the current structure), aperspectivity (as opposed to the perspective, spatially determined mentation of the current structure), and diaphaneity (the transparent recognition of the whole, not just parts) are significant characteristics of this new structure. Stated differently, the tensions and relations between things are more important, at times, than the things themselves; how the relationships develop over time takes precedence to the mere fact that a relationship exists. It will be this structure of consciousness that will enable us to overcome the dualism of the mental structure and actually participate in the transparency of self and life. This fourth structure toward which we are moving is one of minimum latency and maximum transparency; diaphaneity is one of its hallmarks. Transparency is not a "not seeing" as one does not see the pane of glass though which one looks out a window, rather one sees through things and perceives their true nature. Statements about truth are superseded by statements as truth. Verition not description is what we experience and know. Philosophy is replaced by eteology; that is, the eteon, or being-in-truth.[16]
This structure is difficult to describe since it depends to a great deal on experience, not just that we have them, but on how intense they are and what we glean from them for now and the future. Intensity is a key characteristic of this mode of consciousness. By intensity, I do not mean simply an emotional relationship to experience or the feeling or deepening of emotion itself. This would be a magical response not an integral one. Perhaps it would be best to review a few examples of what is meant by fourth dimensionality, arationality and aperspectivity.
Let us start with intensity and use the analogy of love. Love is the energy (yet it has only recently been referred to as such) or the driving force behind true spirituality and spiritual growth. We learn early as mystics and students of the other arts, that we should love our neighbors as ourselves. This is, in fact, one of the two great commandments given us by the Christ and the theme of Love is one that was very strongly developed by the great apostle, Saint Paul, as well. However, it is easy to love those who are our neighbors (even though at times they are exasperating) because they are so much like us. We recognize ourselves in them and so we love them. The affinity of interests, locale, or any other of myriad possibilities makes loving those who are like us a joy. We fulfill our spirituality by adhering to this commandment; it is a yoke that we gladly bear. Nevertheless, this love is a three-dimensional love at best. We love those who fit neatly into our perspectives of being and life. We choose who they are and when and how often we extend that love to them. An integral love, a fourth dimensional love, though, would go beyond that. The Christ also informed us of what that love is when he admonished us to love our enemies and pray for those who persecute us. It is this love that is intense for it is required without asking our opinion (our point of view, our perspective) of it. This is the love of Judas. This is a demanding love that not many are willing to offer.
...
Vad Wilber sedan gör är att sätta samman kulturers utveckling utifrån Gebser med Piagets utvecklingspsykologi, tillsammans med österländska system.
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
Håller med nytt namn. Men "filosofi" är ju ett intakt/dampigt missbruk som frikopplar tanken från den sanning som hittills varit fruktsam för att göra en buddistisk tolkning, som skapar rörelsen och delar upp, därför borde man kollapsa filosofin med stort F i sig själv, om man menar något med strävandet in the timeline of splash. Människan har också en längtan efter ett holistiskt nåd bortom allt som namnet identifieras med, det är också bara en ren tanketräning i neutralisering av dualitet för nya möjligheter i en "självständig värld", såsom världen också är, medmänsklig som ett stöd för t.ex. gruppernas behov av integritet. Ingenting får inte rymmas här, för inget kan göras igen, så är integrering.
Att gå genom det höga och det låga och "sprida ordet"..
freddemalte skrev:1. Vad är filosofins uppgift och funktion?
Att gå genom det höga och det låga och "sprida ordet"..
Anna Sara skrev:Håller med nytt namn. Men "filosofi" är ju ett intakt/dampigt missbruk som frikopplar tanken från den sanning som hittills varit fruktsam för att göra en buddistisk tolkning, som skapar rörelsen och delar upp, därför borde man kollapsa filosofin med stort F i sig själv, om man menar något med strävandet in the timeline of splash. Människan har också en längtan efter ett holistiskt nåd bortom allt som namnet identifieras med, det är också bara en ren tanketräning i neutralisering av dualitet för nya möjligheter i en "självständig värld", såsom världen också är, medmänsklig som ett stöd för t.ex. gruppernas behov av integritet. Ingenting får inte rymmas här, för inget kan göras igen, så är integrering.freddemalte skrev:1. Vad är filosofins uppgift och funktion?
Att gå genom det höga och det låga och "sprida ordet"..
Så filosofi existerar bara i opposition till sanning buddistisk tolkning?
När ni talar om "kollaps av dualitet" och "neutralisering av dualitet" hur menar ni praktiskt att man skall gå till väga?
Och hur ställer du dig Anna Sara till ditt eget behov av holistisk nåd? Kan man inte tänka sig att allt det här du uttrycker bara är rationaliseringar som följer av det här behovet du snappat upp? Om vi för sakens skull antar det som sant.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag tror inte att hon menar att hon gör en buddhistisk tolkning, utan att hon menar att hon i egenskap av eget språkbruk tycker sig se problem med "filosofi", och därför även ser relevansen i att problematisera över det problem hon ser, t.ex. genom att göra en tolkning av vad en buddhistisk tolkning på dessa problem skulle kunna innebära.J R Auk skrev:Anna Sara skrev:Håller med nytt namn. Men "filosofi" är ju ett intakt/dampigt missbruk som frikopplar tanken från den sanning som hittills varit fruktsam för att göra en buddistisk tolkning, som skapar rörelsen och delar upp, därför borde man kollapsa filosofin med stort F i sig själv, om man menar något med strävandet in the timeline of splash. Människan har också en längtan efter ett holistiskt nåd bortom allt som namnet identifieras med, det är också bara en ren tanketräning i neutralisering av dualitet för nya möjligheter i en "självständig värld", såsom världen också är, medmänsklig som ett stöd för t.ex. gruppernas behov av integritet. Ingenting får inte rymmas här, för inget kan göras igen, så är integrering.freddemalte skrev:1. Vad är filosofins uppgift och funktion?
Att gå genom det höga och det låga och "sprida ordet"..
Så filosofi existerar bara i opposition till sanning buddistisk tolkning?
Om vi antar dualiteten skapas av en kulturell ritual som man förknippar med vissa namn (i förhållande till en oordning den försöker "operera på"), och "som sedan blir förshärksande" genom sin laddning, så måste man börja ifrågasätta denna rituals legitimitet, som ritual. Inte i syfte att helt underminera den, utan i syfte med att få ett stopp på "ritualens självförstärkande segregation" genom att integrera den i/genom andra kulturer.J R Auk skrev:När ni talar om "kollaps av dualitet" och "neutralisering av dualitet" hur menar ni praktiskt att man skall gå till väga?
Att spegla kulturen i andra kulturer. Byta språkbruk, studera andra kulturer, försöka relatera till kulturer utifrån deras egna premisser istället för att "upprätthålla en självförstärkande kulturell spiral".
Jag menar inte att man helt ska ge upp sin egen identitet med en viss kultur, men man kan setta den "inom parentes", och låta sig falla tillbaka på mer grundläggande (begreppsbildande) fakulteter (än att gå runt med och tro att man representerar en högre ordning, och att manifestera denna högre ordning, genom en given uppsättning begrepp i en ström av begreppsapplikation, skulle vara något tillräckligt för att bryta oordningen). Nya begrepp behöver skapas. Ny förståelse för gamla begrepp behöver fördjupas (för att kunna skingra oordningen som "begeppens historia av missförstånd" skapat).
Och detta kan kallas filosofi, men det behöver inte kallas filosofi. Saker som kallar sig filosofi behöver inte vara detta, och saker som inte kallar sig filosofi kan vara något helt annat än detta.
Alla ordningar skapar oordningar, därför måste vi söka oss till nya ordningar genom att studera de nya oordningar som skapats.
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
Uppskattar att du tar upp dessa frågor, freddemalte! Har gjort ett försök att kortfattat besvara dem.
1. Vad är filosofins uppgift och funktion?
Leda till insikter.
2. Måste alla filosofiska frågeställningar ha en praktisk förankring?
Jag upplever det som förvirrande fråga. Kan bero på att vi har olika grunduppfattning om vad filosofi är.
3. Vad utgör distinktionen mellan filosofi och religion?
Filosofi är tänkande mer allmänt (vidare). Religion är specifikt ämnesinriktat (viss typ av samtalsämnen).
4. Vad utgör distinktionen mellan filosofi och vetenskap?
Vetenskapen utför och värderar empiriska studier. Filosofin utför inte empiriska studier. Empiriska studier har ingen relevans för filosofins essens. Filosofen kan mycket väl ägna sig åt empiriska studier, men det i sig ger ingen filosofisk ackreditering, utan får istället ses som en (oberoende) inspirationskälla.
Det är väldigt viktigt att känna, förstå skillnad mellan a priori och a posteriori, och deduktion och induktion, detta skapar annars ständigt missförstånd och förvirring. Konstant blandas a priori och a posteriori ihop, vilket bl a leder till att personer försöker besvara a priori-frågor med a posteriori argument och tvärtom.
LÄS Wittgenstein, han utreder detta mycket bättre än vad jag kan!!!
5. Är det önskvärt att lyfta fram filosofin i den allmänna diskussionen och dialogen?
Det beror på vad du menar är “filosofi”.
6. Om svaret är ja på fråga 5, är detta då genomförbart utan att banalisera och trivialisera ämnet till den grad att det slutar vara en filosofisk diskussion? Hur gör man den filosofiska diskussionen mer lättillgängligt för en bredare publik? (så att t.ex. språkbruket inte utgör ett hinder för den som vill vara med i diskussionen).
Filosofi behöver inte vara pretentiöst, det är ofta förväntningen på att det ska vara pretentiöst som gör det till pretentiöst. All tankeverksamhet må vara filosofi.
Det är önskvärt att lyfta fram frågor som “vad är filosofi?”, “vad är logik?” m.m.
7. Om svaret är nej på fråga 5, varför?
När ämnet är “filosofi” har personer en förutfattad mening om hur de ska förhålla sig då.
Lyfta fram filosofi i allmänna diskussionen, är att lyfta fram trams och flum. Ofta problem att det brister i förankring. Filosofidiskussion i skolan handlar mycket om att spy ut fördomar som man blivit itutad av auktoriteter (ex.vis författare av filosofiboken som oftast representerar det som anses vara svenska idealet). När jag själv varit med i samtalsgrupp om etiska frågor upplever jag mest bara frustration och sitter tyst själv eftersom jag tror jag blir missförstådd om jag sätter igång och pratar. Samtidigt kan det väl vara nyttigt, att prata alltså.
8. Bör filosofiundervisningen på gymnasiet och universiteten ha det fokus som man för tillfället har på ”stora filosofer” eller är det önskvärt att göra undervisningen mer ”frikopplad” från vad som tidigare tänkts och sagts (och i synnerhet vem som sa det)
Nu är den väl i hög grad frikopplad? Iaf när jag läste filosofi. Tror inte det är någon bra lösning att läsa/lyssna mindre och tycka mer själv (spy ut fördomar). Eleverna ska lära sig bli goda läsare, sätta sig in i hur andra tänker, det är nyttigt. Frågan är – vad är bra att läsa? Jag tror det kan göras på olika sätt. Förhoppningsvis finns en bra lärare som kan engagera eleverna. Personligen upplevde jag att läsa litteraturvetenskap var mer livsberikande och insiktsgivande än att läsa filosofi. Upplägget i littvet gjorde att man fick chans att lära sig att läsa och lyssna, i andra hand leder det till mer fritt kreativt tänkande (förhoppningsvis).
9. Vem är filosof, dvs vilka kriterier måste en person uppfylla för att anses vara en filosof?
I min text “theory of communication” utgår jag från att det finns tre perspektiv, applicerar vi det här blir mitt svar: En person är filosof om (1) personen själv upplever sig filosof, (2) om betraktaren upplever personen som filosof, eller (3) om person anses vara filosof från visst auktoritärt (abstrakt eller konkret) perspektiv (till exempel att dennes böcker blivit insorterad på hylla för filosofi (konkret)). Alla frågor kan besvaras utifrån dessa tre olika perspektiv...
Den som jag själv väljer att värdera som filosof är en som lyckas väcka insikter hos mig. Därför kan jag t ex säga att jag upplever Dostojevskij som filosof, eftersom han lyckats få mig att tänka om, omvärdera. Ur ett auktoritetsperspektiv är han dock inte filosof eftersom man valt att klassa honom till skönlitteratur istället. I den mån man ändå ibland väljer att klassa honom som filosof blir det utifrån vad han skriver, medan däremot det jag blivit inspirerad av är hur han skriver.
10. Hur meningsfullt och användbart är det att använda sig av tankeexperiment? Beskriver verkligen resultatet av ett tankeexperiment något av värde?
Redan besvarat denna fråga i annan tråd.
11. Finns det vissa ännen och objekt som filosofin inte bör fördjupa sig i?
Närmaste synonym till filosofi kanske “tänkande”. En person tänker på vad den vill, en annan kan däremot fråga sig huruvida det är relevant, kvalitativt, konstruktivt...
Eventuella problemområden: ointressanta perspektiv, brist på nytänkande, tråkigt ämne, personen tror den vet saker den inte vet, desorienterad i kontexten skapar förvirring, felaktigt antagna premisser, resonerar utifrån missförstånd av en annan person, självupptagenhet.
12. Kan man bidraga till filosofin utan att använda det språkliga verktyget?
Ja, det anser jag, ibland. Men det blir lätt problematiskt om vi ska haka upp oss på ordet “filosofi”. Ordet kan användas på så många olika sätt, ses från så många olika perspektiv vid olika tidpunkter i olika kontext.
Jag upplever det som du delvis redan har antagit en uppfattning om vad filosofi är i själva frågeställningarna, inläggets struktur och rubrik (att du använder ordet "metafilosofi").
13. Finns det vissa begrepp inom filosofin som karvats fram genom det mänskliga abstraherandet till den grad att de egentligen bara är användbara i den filosofiska diskussionen men inte har någon faktiskt innehåll i sig?
Nej, alla begrepp har innehåll, i och med att de väcker någon sorts association.
14. Har filosofen ett större ansvar än gemene man i kraft av att ha tänkt igenom många frågor och därmed kanske sitter inne på riktigt bra lösningar på samhällsproblem?
Den som har lösningar på samhällsproblem är oftast den som studerat och lärt känna samhället.
15. Är filosofin som sådan dogmatisk, dvs inte så fritänkande eller utmanande / ifrågasättande som man skulle kunna tro?
Det beror på vilken uppfattning om filosofi du pratar om. En allmän uppfattning om filosofi kanske stämmer överens med att det är dogmatiskt. Min egen uppfattning om filosofi är icke-dogmatisk (vill jag tro).
1. Vad är filosofins uppgift och funktion?
Leda till insikter.
2. Måste alla filosofiska frågeställningar ha en praktisk förankring?
Jag upplever det som förvirrande fråga. Kan bero på att vi har olika grunduppfattning om vad filosofi är.
3. Vad utgör distinktionen mellan filosofi och religion?
Filosofi är tänkande mer allmänt (vidare). Religion är specifikt ämnesinriktat (viss typ av samtalsämnen).
4. Vad utgör distinktionen mellan filosofi och vetenskap?
Vetenskapen utför och värderar empiriska studier. Filosofin utför inte empiriska studier. Empiriska studier har ingen relevans för filosofins essens. Filosofen kan mycket väl ägna sig åt empiriska studier, men det i sig ger ingen filosofisk ackreditering, utan får istället ses som en (oberoende) inspirationskälla.
Det är väldigt viktigt att känna, förstå skillnad mellan a priori och a posteriori, och deduktion och induktion, detta skapar annars ständigt missförstånd och förvirring. Konstant blandas a priori och a posteriori ihop, vilket bl a leder till att personer försöker besvara a priori-frågor med a posteriori argument och tvärtom.
LÄS Wittgenstein, han utreder detta mycket bättre än vad jag kan!!!
5. Är det önskvärt att lyfta fram filosofin i den allmänna diskussionen och dialogen?
Det beror på vad du menar är “filosofi”.
6. Om svaret är ja på fråga 5, är detta då genomförbart utan att banalisera och trivialisera ämnet till den grad att det slutar vara en filosofisk diskussion? Hur gör man den filosofiska diskussionen mer lättillgängligt för en bredare publik? (så att t.ex. språkbruket inte utgör ett hinder för den som vill vara med i diskussionen).
Filosofi behöver inte vara pretentiöst, det är ofta förväntningen på att det ska vara pretentiöst som gör det till pretentiöst. All tankeverksamhet må vara filosofi.
Det är önskvärt att lyfta fram frågor som “vad är filosofi?”, “vad är logik?” m.m.
7. Om svaret är nej på fråga 5, varför?
När ämnet är “filosofi” har personer en förutfattad mening om hur de ska förhålla sig då.
Lyfta fram filosofi i allmänna diskussionen, är att lyfta fram trams och flum. Ofta problem att det brister i förankring. Filosofidiskussion i skolan handlar mycket om att spy ut fördomar som man blivit itutad av auktoriteter (ex.vis författare av filosofiboken som oftast representerar det som anses vara svenska idealet). När jag själv varit med i samtalsgrupp om etiska frågor upplever jag mest bara frustration och sitter tyst själv eftersom jag tror jag blir missförstådd om jag sätter igång och pratar. Samtidigt kan det väl vara nyttigt, att prata alltså.
8. Bör filosofiundervisningen på gymnasiet och universiteten ha det fokus som man för tillfället har på ”stora filosofer” eller är det önskvärt att göra undervisningen mer ”frikopplad” från vad som tidigare tänkts och sagts (och i synnerhet vem som sa det)
Nu är den väl i hög grad frikopplad? Iaf när jag läste filosofi. Tror inte det är någon bra lösning att läsa/lyssna mindre och tycka mer själv (spy ut fördomar). Eleverna ska lära sig bli goda läsare, sätta sig in i hur andra tänker, det är nyttigt. Frågan är – vad är bra att läsa? Jag tror det kan göras på olika sätt. Förhoppningsvis finns en bra lärare som kan engagera eleverna. Personligen upplevde jag att läsa litteraturvetenskap var mer livsberikande och insiktsgivande än att läsa filosofi. Upplägget i littvet gjorde att man fick chans att lära sig att läsa och lyssna, i andra hand leder det till mer fritt kreativt tänkande (förhoppningsvis).
9. Vem är filosof, dvs vilka kriterier måste en person uppfylla för att anses vara en filosof?
I min text “theory of communication” utgår jag från att det finns tre perspektiv, applicerar vi det här blir mitt svar: En person är filosof om (1) personen själv upplever sig filosof, (2) om betraktaren upplever personen som filosof, eller (3) om person anses vara filosof från visst auktoritärt (abstrakt eller konkret) perspektiv (till exempel att dennes böcker blivit insorterad på hylla för filosofi (konkret)). Alla frågor kan besvaras utifrån dessa tre olika perspektiv...
Den som jag själv väljer att värdera som filosof är en som lyckas väcka insikter hos mig. Därför kan jag t ex säga att jag upplever Dostojevskij som filosof, eftersom han lyckats få mig att tänka om, omvärdera. Ur ett auktoritetsperspektiv är han dock inte filosof eftersom man valt att klassa honom till skönlitteratur istället. I den mån man ändå ibland väljer att klassa honom som filosof blir det utifrån vad han skriver, medan däremot det jag blivit inspirerad av är hur han skriver.
10. Hur meningsfullt och användbart är det att använda sig av tankeexperiment? Beskriver verkligen resultatet av ett tankeexperiment något av värde?
Redan besvarat denna fråga i annan tråd.
11. Finns det vissa ännen och objekt som filosofin inte bör fördjupa sig i?
Närmaste synonym till filosofi kanske “tänkande”. En person tänker på vad den vill, en annan kan däremot fråga sig huruvida det är relevant, kvalitativt, konstruktivt...
Eventuella problemområden: ointressanta perspektiv, brist på nytänkande, tråkigt ämne, personen tror den vet saker den inte vet, desorienterad i kontexten skapar förvirring, felaktigt antagna premisser, resonerar utifrån missförstånd av en annan person, självupptagenhet.
12. Kan man bidraga till filosofin utan att använda det språkliga verktyget?
Ja, det anser jag, ibland. Men det blir lätt problematiskt om vi ska haka upp oss på ordet “filosofi”. Ordet kan användas på så många olika sätt, ses från så många olika perspektiv vid olika tidpunkter i olika kontext.
Jag upplever det som du delvis redan har antagit en uppfattning om vad filosofi är i själva frågeställningarna, inläggets struktur och rubrik (att du använder ordet "metafilosofi").
13. Finns det vissa begrepp inom filosofin som karvats fram genom det mänskliga abstraherandet till den grad att de egentligen bara är användbara i den filosofiska diskussionen men inte har någon faktiskt innehåll i sig?
Nej, alla begrepp har innehåll, i och med att de väcker någon sorts association.
14. Har filosofen ett större ansvar än gemene man i kraft av att ha tänkt igenom många frågor och därmed kanske sitter inne på riktigt bra lösningar på samhällsproblem?
Den som har lösningar på samhällsproblem är oftast den som studerat och lärt känna samhället.
15. Är filosofin som sådan dogmatisk, dvs inte så fritänkande eller utmanande / ifrågasättande som man skulle kunna tro?
Det beror på vilken uppfattning om filosofi du pratar om. En allmän uppfattning om filosofi kanske stämmer överens med att det är dogmatiskt. Min egen uppfattning om filosofi är icke-dogmatisk (vill jag tro).
Som det inte var nog med 15 frågor
16)
Jag tror på flytande övergång mellan "filosofi" och annan aktivitet. Frågan man vill ställa sig, varför viktigt att definiera exakt vad är "filosofi"? En halvgrumlig definition tycker jag går an.
Skillnad mellan en filosof och en person som bara "tänker", kan vara att den man kallar filosof tycker man har mer intressanta tankar. Filosofi är då inget som avslöjas i själva strukturen.
Varför kalla aktiviteten för "filosofi"? Av behändiga skäl. Finns en känsla som säger att man vill använda ordet för att upplysa/informera andra.
17)
Filosofin som sig har ingen egen talan eller ansvar. Filosofen som person är inte frikopplad "andra kulturella verksamheter". Att vara filosof påbjuder ingen specifik sorts förakt.
nytt namn skrev:16. Är filosofi en aktivitet som frikopplar sig från något annat? Om den är frikopplad: varför frikopplar den sig och samtidigt beklagar sig över att den är frikopplad?, Om den inte är frikopplad: varför kalla den sig för filosofi?
17. Om begreppet filosofi skapar en spänning genom att frikoppla sig, vilket ansvar har den då att vara självkritisk mot sig själv för att kunna se relevansen i andra kulturella verksamheter utan att förakta dessa aktiviteter, och på så sätt se sina egna begränsningar?
16)
Jag tror på flytande övergång mellan "filosofi" och annan aktivitet. Frågan man vill ställa sig, varför viktigt att definiera exakt vad är "filosofi"? En halvgrumlig definition tycker jag går an.
Skillnad mellan en filosof och en person som bara "tänker", kan vara att den man kallar filosof tycker man har mer intressanta tankar. Filosofi är då inget som avslöjas i själva strukturen.
Varför kalla aktiviteten för "filosofi"? Av behändiga skäl. Finns en känsla som säger att man vill använda ordet för att upplysa/informera andra.
17)
Filosofin som sig har ingen egen talan eller ansvar. Filosofen som person är inte frikopplad "andra kulturella verksamheter". Att vara filosof påbjuder ingen specifik sorts förakt.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 24 och 0 gäster