(Reflektioner kring)Normerande

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

(Reflektioner kring)Normerande

Inläggav nytt namn » 15 feb 2011 14:44

Lite allmänna reflektioner:

I uppväxten får vi genom familjen och senare skolan en primär- och sekundär s.k. "socialisation". Detta innebär att vi människor (som de lärande och växande varelser vi är, ) "konfronteras" med en uppsättning "normer", vilket är en uppsättning sociala regler, som syftar till att uppmuntra vissa former av beteenden/ritualer och representationer/symboler, vars syfte är att kommunicera "social adaption" (rörlighet,anpassning,utveckling) och "social tillhörighet" (trygghet,grund,grundmening,grundvärderingar,etc). I dagens "postmoderna-informationssamhälle", så tror jag att denna "sociala adaption" och "sociala tillhörighet" fortfarande är "lika relevant" som i det "förmoderna-religiösa" och det "moderna-industriella" samhället, men dessa två saker (social adaption och social tillhörighet) får helt andra uttryck.

Jag har tidigare pratat om "dimensionerna i det dramatiska rummet", se dessa trådar:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=4023
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=4639
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=8206

Det jag här vill prata om, är "normerna" i det sociala rummet. inte med fokus på att analysera "dramatiken" (positiv och negativ "spänning", som en form av "kreativt skapande") utan om "normerande" (konstruktion av sociala representationer och ritualer, som en form av "kreativ socialisation").

Socialisationen är något som kritiseras, speciellt hos andra människors. Människor har en tendens att agera genom sin egen socialisation när de "begriper världen", de projicerar alltså roller, krav, förväntningar, hot, möjligheter, osv på andra människor utifrån sin egen socialisation, och blir förvirrade/arga/irriterade/förvånade/överranskande när de märker att andra människor inte spelar enligt de projektioner som de förväntar sig i det sociala dramat.

Det jag vill betona, är vad jag just nu ser som den "första dimensionen i normerandet", och det är förhållningssättet till "normerande i sig självt", vilket kan vara "löst" (kan vi kalla för "lek") eller "strikt" (kan vi kalla för "spel'"). Detta huruvida man vill betona (och därigenom bejaka) en viss social struktur (spel), eller om man vill uppmuntra lekande.

Samhället består av en uppsättning institutioner, och dessa har normer knutna till sig för att upprätthålla verksamheten eftersom denna ses som viktig, och denna "viktighet" upprätthålls av "kulturella föreställningar". Men i takt med att samhället förändras, så ändras även de "kulturella föreställningarna" och institutionen syfte och plats upplevs längre inte lika relevant. Idag har jag t.e.x läst lite om "den socialdemokratiska krisen", som är ett exempel på en institution som bildades under industrisamhället, men som blivit stor och trögrörlig, och därför har vissa svårigheter att anpassa sig till det nya postmoderna industrisamhället, eftersom de "kulturella föreställningarna", dvs. "berättelsen" inte längre är lika aktuell.

Jag säger inte att socialdemokrati inte längre har en plats, problemet är att den blivit en institution som konserverar sina egna intressen, och detta är ett problem med alla former av makt. Demokrati är alltså ett sätt att skapa rörlighet bland institutioner.

...

Hur som helst "ett campingområde på en festival" är ett exempel på en situation där "lösa normer" råder, och en "arbetsintervju" är ett exempel på en situation där "strikta normer" råder.

Skillnaden mellan hur strikta normerna är i en viss situationer, återspeglas mest av vem som "äger platsen", eftersom det är denna som har makten att uppmuntra vissa normer.

Jag själv har haft svårt för vissa former av "strikta" situationer, speciellt i interaktion med myndigheter, eftersom man förväntas spela ut en socialiserad roll, något som alltid känts en aningen "klaustrofobiskt" för mig. Det är helt enkelt för mycket av "ett spel", där vissa symboler och representationer styr.


För mig har jag mer och mer kommit att inse att det i det postmoderna samhället, handlar mer och mer om vilken "social representation" man vill skapa "i situationen". Dvs, det finns många fler sorters institutioner idag, samtidigt som det i många institutioner blir mer och mer "mångfald i normerna inom institutionen".

...

Hur som helst, "i leken" är det tydligare att normerandet är något som (alltid) skapas i situationen, när det "i spelet" alltid är antaget att normerna redan råder i situationen.

För att förstå hur man ska hävda sig (i både lekfullhet och spel), måste man göra sig upp med sin egen historia av socialisering, eftersom den annars tenderar att "låsa in en själv" i vissa föreställningar som gör att olika former av "sociala låsningar" uppstår.

...

Det som reglerar den första dimensionen, dvs. det öppna/lösa/leken och stängda/strikta/spelet, är vad jag här kallar "observation" och "fokusering". Detta är främst ett reglerande av "sin egen normering", eftersom normeringen inte bara är en föreställning, utan även sitter djup förankrat i beteende, vanor, smak, stil, etc.

Att våga kasta sig in i situationer, men samtidigt våga kasta in handduken.

...

Kotten
Inlägg: 176
Blev medlem: 29 jan 2007 13:04
Ort: Linköping

Inläggav Kotten » 22 feb 2011 03:23

Jag är lite osäker på vart du vill komma men jag har läst om socialisation under min förvirrade studietid i pedagogiken avskyvärda spår. Att olika krav ställs på vårt sociala spel i olika situationer är väl helt naturligt? Du måste i varje social situation visa att du är konform i gruppen eller situationen, eller har möjligheten att inställa sig som sådan. Ofta tror jag att du kan undslippa det som förväntas av dig genom att förklara att du känner dig obekväm med det. Förvånansvärt ofta underskattar vi nog förståelsen som våra medmänniskor kan ge oss bara vi ger en förklaring till varför vi vill avisera från normen på ett korrekt sätt.

När du talar om den striktare delen i själva utövandet, praktiken. Är det inte så att du helt enkelt känner dig obekväm med att det råder en social struktur gentemot din motpart snarare än vad du symboliskt förväntas göra. Eller att du känner av kraven mer? Vi förväntas i vissa situationer hälsa på våra medmänniskor och i vissa andra situationer förväntas vi visa respekt. Vari det första kanske kan göras med en nick eller "vinkning" och det andra med ett handslag, eller honnör, baserat på situation. Är det just det spelet du inte gillar? - de små koderna om hur man talar och uppför sig på ett speciellt sätt.

När du talar om socialdemokraterna så får jag vibbar om deras val av ledare som pågår nu. Vill minnas att någon kommenterade i stil med "man går inte ut och säger att man vill leda partiet, det har inte varit kotym här(bla bla.. arbetarparti rötterna... inte ta för sig)" - i princip.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 24 och 0 gäster