Hej Transversal!
Tack för alla dina kommentarer! Förlåt att jag har dröjt. Jag tycker inte att du är dömande.
Jag slog upp ordet transversal som verkar komma från latinet och betyder ungefär ”på tvären”.
Det ordet känner jag mig besläktad med. Jag fick aldrig göra det jag ville när jag var liten och jag har alltid hittat på saker som jag fått fan för när jag blev stor. Jag har haft gott om tid att klanta mig eftersom jag är 76.
Fast i dag är jag mer försiktig. Just därför att det har gjort jävligt ont att vara tydligt uppkäftig och tro att man "har rätt" är det som gäller.
Jag tror att Gud kom in i mitt liv i 2-3–årsåldern. Jag hade gått i söndagsskolan och fått veta att det fanns en gud.
Vi fick lära oss att be ”Gud som haver barnen kär se till mig som liten är, vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer”.
Då mitt liv för det mesta var ett helvete började jag förstå att det var Guds straff.
Min mamma tog mig till doktorn för att jag alltid hade ont i magen – då var jag sådär 4–5 år. Men jag kunde ju inte säga som det var; ”mamma är elak mot mig”. Jag kommer tydligt ihåg hur jag insåg att det inte gick att säga – så man kan ju säga att jag redan då hade lärt mig att inte vara alltför uppriktig.
Doktorn kostade 5 kr så för oss som var fattiga var det mycket del pengar. En liter mjölk kostade 29 öre.
Men jag kommer ihåg att jag bad till Gud att mamma inte skulle dö. Jag var ju liten och det fanns ingen annan som kunde ta hand om mig.
Så Gud kom in i mitt liv tidigt och jag var naturligtvis rädd för honom också.
Nästa stora kris kom när jag skilde mig från min familj på 80-talet. Jag lämnade hus och barn till mitt ex för jag tog på mig skulden.
Alternativet var att ta livet av mig eller att söka efter livets mening.
Jag visste att det stod i Bibeln ”Söken och ni skall finna”.
Till min stora förvåning började jag finna på en gång.
Först gick jag till kyrkan men där hade man bara lösning.
”Tro på Jesus och du blir frälst. Annars kommer du till Helvetet.” Det sades av prästen och det var ju klara besked.
Så träffade jag en kvinna som var spiritualist och gick med i Spiritualistiska föreningen. Snart gick jag på seanser (jag var jätterädd för andar).
Så småningom kom jag till Spiritualisternas kursgård. Där träffade jag folk som sa: ”Läs Martinus, det gjorde jag när jag var i kris.”
Så kom det en period på tio år när jag läste Martinus och gick i psykoterapi.
Den danske filosofen Martinus (1890–1981) förklarar livets mening i sina böcker. (Finns på nätet)
Han förklarar att han fått sin inspiration direkt från Gud
Han ansåg att den moderna människan inte bara kan tro utan att hon vill veta.
Han hade blivit utvald för att utföra det uppdraget.
Och han lägger upp sina böcker under förutsättningen att man lever flera liv. Efter vad man kan summera efter det senaste livet så kommer man att återfödas för att utveckla sin kärleksförmåga ytterligare ett steg. Målet är att bli ”ett med Gud” som både Jesus och Martinus var.
Martinus hänvisar ofta till Jesus och den del av Bibeln som handlar om hans undervisning.
Förutom en mängd fakta som jag inte förstår eller har nytta av. Han betonar att han skriver för den framtida människan.
Men principen om att försöka bli mer och mer kärleksfull är mycket tydlig.
För min del är Bergspredikan och Evangelierna en god början.
Hälsningar runeb
Guds existens är självklar
Moderator: Moderatorgruppen
-
freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Re: Guds existens är självklar
Hej runebruneb skrev:Jag har nyss blivit medlem i det här forumet.
De senaste 30 åren har jag varit intresserad av andlighet och redan då jag började så var jag övertygad om att Gud existerar.
Frågan de senaste åren har varit "Hur griper Gud in i vårt mänskliga liv?" Och nu har jag insett att den bästa källan till svarat på den frågan är att läsa Bibeln. Där finns Bergspredikan där Jesus ger ganska exakt information om dels vad vi som människor skall uppfylla för att kunna bli Guds avbild och dels vilka händelser som kommer att få oss att förr eller senare inse att de regler som Jesus ger oss kommer vi genom det som händer oss så småningom att inse att det inte finns något annat alternativ än att följa de råd som han ger oss.
T ex exemplet där han talar om vad som händer den människa som inte följer Guds lagar; ungefär så här: han är som en man som bygger sitt hus på lösan sand. Och vattnet och vindarna kom och slog mot huset och det föll och dess fall var stort.
Ser vi oss om i världen så har vi många som har råkat ut för att deras "hus" har fallit och deras fall har varit stort. Jag undantar inte mig själv.
Det som gör att jag ser Gud som en gud som älskar oss människor det är att jag har insett att livet är evigt och den som faller i sitt liv i dag kan klara sig betydligt bättre i nästa liv med de erfarenheter som han/hon upplev tidigare.
Få se nu hur jag lägger in det här inlägget. Hmmmmm
Spännande läsning! Alltid trevligt med människor som delar med sig av sin glädje och nyfikenhet, sina upptäckter och erfarenheter! Nu vet jag inte vad det är du avser med begreppet Gud (de finns ju, som bekant, ganska så många tolkningar) och att påstå att något är självklart bygger på att det ska bevisa sig själv i kraft av vad det är. Intressant, så då måste vi alltså först veta vad som avses. Hur som helst. När min dotter var 4 år trodde hon på att Jultomten existerade, som en egen upplevande varelse som levde någonstans långt bort. Hon trodde att tomten kom med paketen, och jag fann aldrig någon anledning att förklara för henne att tomten är en sagofigur, påhittad, utan lät henne behålla sin magiska och spännande känsla (den tron bringade enbart glädje). Nu har hon (tyvärr, kanske) förstått hur det ligger till. Sådant är livet. Hon hade även en period då hon trodde på spöken och monster och var rädd. Då fann jag en anledning att förklara för henne att några sådana inte existerar (den tron bringade enbart lidande). Nu är hon inte rädd för dem längre.
Det jag vill ha sagt med detta är att jag ser det som en fördel om folk får tro eller vara övertygade om i princip vad som helst. Det viktigaste är att det inte skadar dem själva eller någon annan. Sen är det i och för sig roligt om den som tror eller är övertygad är redo att ha en dialog om sin tro, det behöver dock inte betyda att denne ska överge sin tro.
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Runeb!
Martinus och hans TT är en av mina kajplatser i etern - men jag har fler hamnar att segla till och från på kunskaps- och energioceanen.
Guds existens kan aldrig bevias - bara förnimmas - här och nära i själ/hjärta eller "som ett något bortom bergen i Landet som icke är" - men som likväl är.
Kosmisk hilsen fra
Algotezza
Martinus och hans TT är en av mina kajplatser i etern - men jag har fler hamnar att segla till och från på kunskaps- och energioceanen.
Guds existens kan aldrig bevias - bara förnimmas - här och nära i själ/hjärta eller "som ett något bortom bergen i Landet som icke är" - men som likväl är.
Kosmisk hilsen fra
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Hej runeb
Spännande läsning! Alltid trevligt med människor som delar med sig av sin glädje och nyfikenhet, sina upptäckter och erfarenheter! Nu vet jag inte vad det är du avser med begreppet Gud (de finns ju, som bekant, ganska så många tolkningar) och att påstå att något är självklart bygger på att det ska bevisa sig själv i kraft av vad det är. Intressant, så då måste vi alltså först veta vad som avses. Hur som helst. När min dotter var 4 år trodde hon på att Jultomten existerade, som en egen upplevande varelse som levde någonstans långt bort. Hon trodde att tomten kom med paketen, och jag fann aldrig någon anledning att förklara för henne att tomten är en sagofigur, påhittad, utan lät henne behålla sin magiska och spännande känsla (den tron bringade enbart glädje). Nu har hon (tyvärr, kanske) förstått hur det ligger till. Sådant är livet. Hon hade även en period då hon trodde på spöken och monster och var rädd. Då fann jag en anledning att förklara för henne att några sådana inte existerar (den tron bringade enbart lidande). Nu är hon inte rädd för dem längre.
Det jag vill ha sagt med detta är att jag ser det som en fördel om folk får tro eller vara övertygade om i princip vad som helst. Det viktigaste är att det inte skadar dem själva eller någon annan. Sen är det i och för sig roligt om den som tror eller är övertygad är redo att ha en dialog om sin tro, det behöver dock inte betyda att denne ska överge sin tro.
Vänligen
Fredrik
Hej Fredrik!
Tack för ditt brev:
Tack för din förklaring med exemplet din dotter. Jag håller helt med dig att barns fantasier är en viktig källa till frihet och att de behöver sina föräldrar för att få förklaringar på det som kan oroa dem.
Dina synpunkter att jag får tro vad som helst tackat jag för.
Vad är det som du vill diskutera med mig av det som du tror att jag tror? Jag har slutat att vara så känslig som jag var i början. Välkommen!
Hälsningar
runeb
Spännande läsning! Alltid trevligt med människor som delar med sig av sin glädje och nyfikenhet, sina upptäckter och erfarenheter! Nu vet jag inte vad det är du avser med begreppet Gud (de finns ju, som bekant, ganska så många tolkningar) och att påstå att något är självklart bygger på att det ska bevisa sig själv i kraft av vad det är. Intressant, så då måste vi alltså först veta vad som avses. Hur som helst. När min dotter var 4 år trodde hon på att Jultomten existerade, som en egen upplevande varelse som levde någonstans långt bort. Hon trodde att tomten kom med paketen, och jag fann aldrig någon anledning att förklara för henne att tomten är en sagofigur, påhittad, utan lät henne behålla sin magiska och spännande känsla (den tron bringade enbart glädje). Nu har hon (tyvärr, kanske) förstått hur det ligger till. Sådant är livet. Hon hade även en period då hon trodde på spöken och monster och var rädd. Då fann jag en anledning att förklara för henne att några sådana inte existerar (den tron bringade enbart lidande). Nu är hon inte rädd för dem längre.
Det jag vill ha sagt med detta är att jag ser det som en fördel om folk får tro eller vara övertygade om i princip vad som helst. Det viktigaste är att det inte skadar dem själva eller någon annan. Sen är det i och för sig roligt om den som tror eller är övertygad är redo att ha en dialog om sin tro, det behöver dock inte betyda att denne ska överge sin tro.
Vänligen
Fredrik
Hej Fredrik!
Tack för ditt brev:
Tack för din förklaring med exemplet din dotter. Jag håller helt med dig att barns fantasier är en viktig källa till frihet och att de behöver sina föräldrar för att få förklaringar på det som kan oroa dem.
Dina synpunkter att jag får tro vad som helst tackat jag för.
Vad är det som du vill diskutera med mig av det som du tror att jag tror? Jag har slutat att vara så känslig som jag var i början. Välkommen!
Hälsningar
runeb
-
freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Hej runebruneb skrev:Hej Fredrik!
Tack för ditt brev:
Tack för din förklaring med exemplet din dotter. Jag håller helt med dig att barns fantasier är en viktig källa till frihet och att de behöver sina föräldrar för att få förklaringar på det som kan oroa dem.
Dina synpunkter att jag får tro vad som helst tackat jag för.
Vad är det som du vill diskutera med mig av det som du tror att jag tror? Jag har slutat att vara så känslig som jag var i början. Välkommen!
Hälsningar
runeb
Inget särskilt i sak, utan jag konstaterar bara att det är båda trevligt, intressant, lärorikt och spännande att diskutera olika saker med människor (särskilt de som är av en annan uppfattning, tro eller övertygelse än en själv). Men ta upp något ämne som intresserar dig, gärna något kopplat till din gudstro (i synnerhet självklarheten), om du känner för det.
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Algotezza skriver:
•Runeb!
Martinus och hans TT är en av mina kajplatser i etern - men jag har fler hamnar att segla till och från på kunskaps- och energioceanen.
Guds existens kan aldrig bevias - bara förnimmas - här och nära i själ/hjärta eller "som ett något bortom bergen i Landet som icke är" - men som likväl är.
Kosmisk hilsen fra
Algotezza•
Hej Algotezza!
Tack för dina synpunkter! En mogen man har alltid ett bibliotek av erfarenheter.
Jag skulle vilja påstå att det går att bevisa Guds existens. Martinus talar om att "vetenskapen" kommer att upptäcka den andliga världen så småningom. Personligen misstänker jag att det som man i dag kallar svart materia är det som innehåller den andliga världen. Dagens mätinstrument är ju gjorda för att mäta fysisk och inte andlig materia.
När det gäller Guds existens så skulle man kunna bevisa den genom indirekta bevis. Det finns ju s k omvänd bevisföring. T ex vi vet att principen för skapelse med den materia som vi skapar av – den materiella – förutsätter att det finns en TANKE som man alltid börjar skapelsen med.
Det bör alltså finnas någon som skapar det som mänskligheten inte skapar. Man skulle kalla den tänkaren för Gud.
Vem har skapat naturlagarna? Och djuren och växterna och skapelsens krona – människan?
Det är ologiskt att tro att naturen skapar sig själv – såvida man inte tror att allt som sker av "slump".
Men hur skulle någonting kunna skapas av "slumpen" när vi vet att slumpen nästan aldrig gör det vi vill. T ex bygga ett hus bara om vi köper byggnadsmaterialet och lägger det i en hög och väntar på att slumpen skall bygga åt oss.
Det är dags att inse att det finns krafter som vi inte kan se men som vi kan utforska i de "heliga" skrifter i vilka de finns beskrivna.
Bästa hälsningar
runeb
•Runeb!
Martinus och hans TT är en av mina kajplatser i etern - men jag har fler hamnar att segla till och från på kunskaps- och energioceanen.
Guds existens kan aldrig bevias - bara förnimmas - här och nära i själ/hjärta eller "som ett något bortom bergen i Landet som icke är" - men som likväl är.
Kosmisk hilsen fra
Algotezza•
Hej Algotezza!
Tack för dina synpunkter! En mogen man har alltid ett bibliotek av erfarenheter.
Jag skulle vilja påstå att det går att bevisa Guds existens. Martinus talar om att "vetenskapen" kommer att upptäcka den andliga världen så småningom. Personligen misstänker jag att det som man i dag kallar svart materia är det som innehåller den andliga världen. Dagens mätinstrument är ju gjorda för att mäta fysisk och inte andlig materia.
När det gäller Guds existens så skulle man kunna bevisa den genom indirekta bevis. Det finns ju s k omvänd bevisföring. T ex vi vet att principen för skapelse med den materia som vi skapar av – den materiella – förutsätter att det finns en TANKE som man alltid börjar skapelsen med.
Det bör alltså finnas någon som skapar det som mänskligheten inte skapar. Man skulle kalla den tänkaren för Gud.
Vem har skapat naturlagarna? Och djuren och växterna och skapelsens krona – människan?
Det är ologiskt att tro att naturen skapar sig själv – såvida man inte tror att allt som sker av "slump".
Men hur skulle någonting kunna skapas av "slumpen" när vi vet att slumpen nästan aldrig gör det vi vill. T ex bygga ett hus bara om vi köper byggnadsmaterialet och lägger det i en hög och väntar på att slumpen skall bygga åt oss.
Det är dags att inse att det finns krafter som vi inte kan se men som vi kan utforska i de "heliga" skrifter i vilka de finns beskrivna.
Bästa hälsningar
runeb
-
transversal
- Inlägg: 1673
- Blev medlem: 24 nov 2008 22:21
- Ort: Göteborg
runeb skrev:Hej Transversal!
Tack för alla dina kommentarer! Förlåt att jag har dröjt. Jag tycker inte att du är dömande.
Jag slog upp ordet transversal som verkar komma från latinet och betyder ungefär ”på tvären”.
Det ordet känner jag mig besläktad med. Jag fick aldrig göra det jag ville när jag var liten och jag har alltid hittat på saker som jag fått fan för när jag blev stor. Jag har haft gott om tid att klanta mig eftersom jag är 76.
Fast i dag är jag mer försiktig. Just därför att det har gjort jävligt ont att vara tydligt uppkäftig och tro att man "har rätt" är det som gäller.
Jag tror att Gud kom in i mitt liv i 2-3–årsåldern. Jag hade gått i söndagsskolan och fått veta att det fanns en gud.
Vi fick lära oss att be ”Gud som haver barnen kär se till mig som liten är, vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer”.
Då mitt liv för det mesta var ett helvete började jag förstå att det var Guds straff.
Min mamma tog mig till doktorn för att jag alltid hade ont i magen – då var jag sådär 4–5 år. Men jag kunde ju inte säga som det var; ”mamma är elak mot mig”. Jag kommer tydligt ihåg hur jag insåg att det inte gick att säga – så man kan ju säga att jag redan då hade lärt mig att inte vara alltför uppriktig.
Doktorn kostade 5 kr så för oss som var fattiga var det mycket del pengar. En liter mjölk kostade 29 öre.
Men jag kommer ihåg att jag bad till Gud att mamma inte skulle dö. Jag var ju liten och det fanns ingen annan som kunde ta hand om mig.
Så Gud kom in i mitt liv tidigt och jag var naturligtvis rädd för honom också.
Nästa stora kris kom när jag skilde mig från min familj på 80-talet. Jag lämnade hus och barn till mitt ex för jag tog på mig skulden.
Alternativet var att ta livet av mig eller att söka efter livets mening.
Jag visste att det stod i Bibeln ”Söken och ni skall finna”.
Till min stora förvåning började jag finna på en gång.
Först gick jag till kyrkan men där hade man bara lösning.
”Tro på Jesus och du blir frälst. Annars kommer du till Helvetet.” Det sades av prästen och det var ju klara besked.
Så träffade jag en kvinna som var spiritualist och gick med i Spiritualistiska föreningen. Snart gick jag på seanser (jag var jätterädd för andar).
Så småningom kom jag till Spiritualisternas kursgård. Där träffade jag folk som sa: ”Läs Martinus, det gjorde jag när jag var i kris.”
Så kom det en period på tio år när jag läste Martinus och gick i psykoterapi.
Den danske filosofen Martinus (1890–1981) förklarar livets mening i sina böcker. (Finns på nätet)
Han förklarar att han fått sin inspiration direkt från Gud
Han ansåg att den moderna människan inte bara kan tro utan att hon vill veta.
Han hade blivit utvald för att utföra det uppdraget.
Och han lägger upp sina böcker under förutsättningen att man lever flera liv. Efter vad man kan summera efter det senaste livet så kommer man att återfödas för att utveckla sin kärleksförmåga ytterligare ett steg. Målet är att bli ”ett med Gud” som både Jesus och Martinus var.
Martinus hänvisar ofta till Jesus och den del av Bibeln som handlar om hans undervisning.
Förutom en mängd fakta som jag inte förstår eller har nytta av. Han betonar att han skriver för den framtida människan.
Men principen om att försöka bli mer och mer kärleksfull är mycket tydlig.
För min del är Bergspredikan och Evangelierna en god början.
Hälsningar runeb
Roligt och intressant att läsa, Runeb.
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Hej Skogsälvan!
Helt rätt!
Jag är ingen expert på hur det känns att bli "Ett med Gud" men som jag förstår så var ju Jesus just "Ett med Gud" han tänkte samma tankar som Gud, gjorde de handlingar som Gud ville utan att behöva fråga Gud. Det brukar ju kallas för "Upplysning" eller "Kosmiskt medvetande". Däremot så hade ju Jesus egen vilja. Han bad ju t ex om att slippa dödas "Gånge denna kalk ifrån mig." Individualiteten behålls uppenbarligen. Tur va!
Martinus beskriver händelsen att bli ett med Gud så här:
Martinus föddes den 11 augusti 1890 i det lilla stationssamhället Sindal i Vendsyssel, norra Jylland. Uppväxtforhållandena var enkla. Hans skolgång begränsar sig till några få år i byskolan där det under sommaren och hösten bara undervisades två gånger i veckan. När han var 12 år gammal blev han vallpojke och 4 år senare började han utbilda sig till mejerist. Han arbetade på flera olika mejerier i Danmark. 1918 blev han väktare och 1920 blev han kontorist på mejeriet "Enigheden". Orsaken till Martinus författarskap var upplevelsen av en genomgripande förändring av medvetandet som ägde rum i mars månad 1921. Händelsen kommenteras på foljande sätt av Martinus själv i boken "Kring min missions födelse", kapitel 16:
Efter anvisningen i den lånade boken försökte jag en aftonstund att meditera över begreppet "Gud". Och plötsligt, utan att jag rätt visste hur, befann jag mig i ett tillstånd, där det föreföll mig, att jag var platsen för något oändligt upphöjt. En helt liten lysande punkt blev synlig i fjärran. Ett ögonblick var den försvunnen. Men i nästa sekund blev den åter synlig, och nu hade den kommit mycket närmare. Jag kunde se att ljuset härrörde från ett kristusliknande väsen, som framträdde i bländande vitt sken med blå detaljer. Ljuset var så intensivt och levande att det påminde mig om de "tomtebloss" som man använder i julgranarna. Dock var uppenbarelsens stjärnor mycket, mycket mindre men i gengäld oerhört mycket talrikare. Åter inträdde en paus då jag liksom befann mig i mörker. Men så visade sig den lysande gestalten ånyo. Jag såg rätt in i en gestalt av eld. Ett kristusväsen av bländande solsken rörde sig nu emot mig med armarna lyftade som till omfamning. Jag var fullständigt lamslagen. Utan att kunna utföra den minsta lilla rörelse stirrade jag rakt in i det strålande väsendets bältregion som nu var alldeles framför mig och i jämnhöjd med mina ögon. Men gestalten fortsatte sin rörelse framåt, och i nästa ögonblick gick den rakt in i mitt eget kött och blod. En underbar, upphöjd känsla överväldigade mig. Förlamningen var över. Det gudomliga ljuset, som sålunda tagit sin boning i mig, gav mig förmåga att se ut över världen. Och se! Kontinenter och hav, länder och städer, berg och dalar låg badande i ljuset från mitt eget inre. I det vita ljuset blev jorden förvandlad till "Guds rike"...
Som ett kuriosum kan jag nämna att M dog i samband med att han hade brutit lårbenshalsen. Och han lär ha sagt "De ville att jag skulle sluta skriva" Han var otroligt aktiv och skrev mycket trots sin höga ålder. Sant eller inte så visar det att det inte fanns någon glädjedödande samordning av deras liv.
Hälsningar
Rune
Helt rätt!
Jag är ingen expert på hur det känns att bli "Ett med Gud" men som jag förstår så var ju Jesus just "Ett med Gud" han tänkte samma tankar som Gud, gjorde de handlingar som Gud ville utan att behöva fråga Gud. Det brukar ju kallas för "Upplysning" eller "Kosmiskt medvetande". Däremot så hade ju Jesus egen vilja. Han bad ju t ex om att slippa dödas "Gånge denna kalk ifrån mig." Individualiteten behålls uppenbarligen. Tur va!
Martinus beskriver händelsen att bli ett med Gud så här:
Martinus föddes den 11 augusti 1890 i det lilla stationssamhället Sindal i Vendsyssel, norra Jylland. Uppväxtforhållandena var enkla. Hans skolgång begränsar sig till några få år i byskolan där det under sommaren och hösten bara undervisades två gånger i veckan. När han var 12 år gammal blev han vallpojke och 4 år senare började han utbilda sig till mejerist. Han arbetade på flera olika mejerier i Danmark. 1918 blev han väktare och 1920 blev han kontorist på mejeriet "Enigheden". Orsaken till Martinus författarskap var upplevelsen av en genomgripande förändring av medvetandet som ägde rum i mars månad 1921. Händelsen kommenteras på foljande sätt av Martinus själv i boken "Kring min missions födelse", kapitel 16:
Efter anvisningen i den lånade boken försökte jag en aftonstund att meditera över begreppet "Gud". Och plötsligt, utan att jag rätt visste hur, befann jag mig i ett tillstånd, där det föreföll mig, att jag var platsen för något oändligt upphöjt. En helt liten lysande punkt blev synlig i fjärran. Ett ögonblick var den försvunnen. Men i nästa sekund blev den åter synlig, och nu hade den kommit mycket närmare. Jag kunde se att ljuset härrörde från ett kristusliknande väsen, som framträdde i bländande vitt sken med blå detaljer. Ljuset var så intensivt och levande att det påminde mig om de "tomtebloss" som man använder i julgranarna. Dock var uppenbarelsens stjärnor mycket, mycket mindre men i gengäld oerhört mycket talrikare. Åter inträdde en paus då jag liksom befann mig i mörker. Men så visade sig den lysande gestalten ånyo. Jag såg rätt in i en gestalt av eld. Ett kristusväsen av bländande solsken rörde sig nu emot mig med armarna lyftade som till omfamning. Jag var fullständigt lamslagen. Utan att kunna utföra den minsta lilla rörelse stirrade jag rakt in i det strålande väsendets bältregion som nu var alldeles framför mig och i jämnhöjd med mina ögon. Men gestalten fortsatte sin rörelse framåt, och i nästa ögonblick gick den rakt in i mitt eget kött och blod. En underbar, upphöjd känsla överväldigade mig. Förlamningen var över. Det gudomliga ljuset, som sålunda tagit sin boning i mig, gav mig förmåga att se ut över världen. Och se! Kontinenter och hav, länder och städer, berg och dalar låg badande i ljuset från mitt eget inre. I det vita ljuset blev jorden förvandlad till "Guds rike"...
Som ett kuriosum kan jag nämna att M dog i samband med att han hade brutit lårbenshalsen. Och han lär ha sagt "De ville att jag skulle sluta skriva" Han var otroligt aktiv och skrev mycket trots sin höga ålder. Sant eller inte så visar det att det inte fanns någon glädjedödande samordning av deras liv.
Hälsningar
Rune
När det gäller Guds existens så skulle man kunna bevisa den genom indirekta bevis. Det finns ju s k omvänd bevisföring. T ex vi vet att principen för skapelse med den materia som vi skapar av – den materiella – förutsätter att det finns en TANKE som man alltid börjar skapelsen med.
Det bör alltså finnas någon som skapar det som mänskligheten inte skapar. Man skulle kalla den tänkaren för Gud.
Vem har skapat naturlagarna? Och djuren och växterna och skapelsens krona – människan?
Det är ologiskt att tro att naturen skapar sig själv – såvida man inte tror att allt som sker av "slump".
Men hur skulle någonting kunna skapas av "slumpen" när vi vet att slumpen nästan aldrig gör det vi vill. T ex bygga ett hus bara om vi köper byggnadsmaterialet och lägger det i en hög och väntar på att slumpen skall bygga åt oss.
Spelat Yatzy någon gång? Plötsligt händer det... utan tanke!
runeb skrev:
Jag skulle vilja påstå att det går att bevisa Guds existens. Martinus talar om att "vetenskapen" kommer att upptäcka den andliga världen så småningom. Personligen misstänker jag att det som man i dag kallar svart materia är det som innehåller den andliga världen. Dagens mätinstrument är ju gjorda för att mäta fysisk och inte andlig materia.
När det gäller Guds existens så skulle man kunna bevisa den genom indirekta bevis. Det finns ju s k omvänd bevisföring. T ex vi vet att principen för skapelse med den materia som vi skapar av – den materiella – förutsätter att det finns en TANKE som man alltid börjar skapelsen med.
Det bör alltså finnas någon som skapar det som mänskligheten inte skapar. Man skulle kalla den tänkaren för Gud.
Vem har skapat naturlagarna? Och djuren och växterna och skapelsens krona – människan?
Det är ologiskt att tro att naturen skapar sig själv – såvida man inte tror att allt som sker av "slump".
Men hur skulle någonting kunna skapas av "slumpen" när vi vet att slumpen nästan aldrig gör det vi vill. T ex bygga ett hus bara om vi köper byggnadsmaterialet och lägger det i en hög och väntar på att slumpen skall bygga åt oss.
Det är dags att inse att det finns krafter som vi inte kan se men som vi kan utforska i de "heliga" skrifter i vilka de finns beskrivna.
Bästa hälsningar
runeb
Jag har med nyfikenhet följt diskussionen och jag tycker precis som många andra här att det är väldigt intressant det du skriver. Det känns som att du har en stor glädje och finner en stor tröst i bilden av gud. Men när du säger "Guds existens är självklar" så menar du enbart på konceptet i din tankevärd som vi andra inte existerar i(eller kan se). Din svåra barndom och hur du hittade gud tycker jag är jätteroligt och motiverande, precis som jag tycker det är underbart att Fredriks(?) dotter en gång har fått känna glädjen av jultomten. Det motiverar dock inte en existens av varken gud för dig, eller jultomten för en fyraårig flicka.
Din traumatiska barndom och kanske mer när du ska "göra upp med den" gör dig mer receptiv(känsligare) i en psykologisk bemärkelse till att skapa en skenvärld som en försvarsmekanism. Vi vet alla hur människor på känsliga punkter i livet måste skapa sig en annan bild av situationen för att kunna klara av vardagen. När du läser detta så arbetar ditt undermedvetna något i stil med "Har jag gjort det här i onödan? Alla timmar av bön.. Alla texter..." men när det processeras i ditt "jag" omvandlas nästa försvarsmekanism som säger dig att "Jag har insikt lägg energin istället på att hitta brister i den här personens resonemang."
Någon skrev "yatzi plötsligt händer det" om din förkastelse av slumpen. Jag förkastar också slumpen och har en väldigt fatalistisk världsbild men som jag ser ditt argument till guds existens så läser jag
Världen är för komplicerad för att ha "uppkommit av en slump"
Om världen är för komplicerad för att "ha uppkommit av en slump" måste den ha skapats
Alltså-> Världen är skapad...
Där söker du inte vidare utan accepterar detta argument. Är gud sålunda så pass "okomplicerad" att han är självklar? Eller är han inte så pass ÄN mer perfekt, precis som alla de beting som ger dig en känslomässig eufori; att även han måste ha blivit skapad?
Jag säger inte att gud inte existerar, men jag säger att det är föga troligt att han gör det och det är inte alls säkert att din konceptsbild av honom överhuvudtaget stämmer. Din "känsla" som enbart är unik med att det är din egen - delad med många muslimer, judar, spiritualister, mormoner har haft samma upplevelse där känslorna gör irrationella ting till emotionellt självklara. För mig som observatör så hjälper det inte hur mycket än en fyraårig flicka tror på jultomten och berättar om vad hon har fått i paket av honom, och honom alena, det finns ingen självklar sanning i det.
Kotten skrev
Jag har med nyfikenhet följt diskussionen och jag tycker precis som många andra här att det är väldigt intressant det du skriver. Det känns som att du har en stor glädje och finner en stor tröst i bilden av gud. Men när du säger "Guds existens är självklar" så menar du enbart på konceptet i din tankevärd som vi andra inte existerar i(eller kan se). Din svåra barndom och hur du hittade gud tycker jag är jätteroligt och motiverande, precis som jag tycker det är underbart att Fredriks(?) dotter en gång har fått känna glädjen av jultomten. Det motiverar dock inte en existens av varken gud för dig, eller jultomten för en fyraårig flicka.
Din traumatiska barndom och kanske mer när du ska "göra upp med den" gör dig mer receptiv(känsligare) i en psykologisk bemärkelse till att skapa en skenvärld som en försvarsmekanism. Vi vet alla hur människor på känsliga punkter i livet måste skapa sig en annan bild av situationen för att kunna klara av vardagen. När du läser detta så arbetar ditt undermedvetna något i stil med "Har jag gjort det här i onödan? Alla timmar av bön.. Alla texter..." men när det processeras i ditt "jag" omvandlas nästa försvarsmekanism som säger dig att "Jag har insikt lägg energin istället på att hitta brister i den här personens resonemang."
Någon skrev "yatzi plötsligt händer det" om din förkastelse av slumpen. Jag förkastar också slumpen och har en väldigt fatalistisk världsbild men som jag ser ditt argument till guds existens så läser jag
Världen är för komplicerad för att ha "uppkommit av en slump"
Om världen är för komplicerad för att "ha uppkommit av en slump" måste den ha skapats
Alltså-> Världen är skapad...
Där söker du inte vidare utan accepterar detta argument. Är gud sålunda så pass "okomplicerad" att han är självklar? Eller är han inte så pass ÄN mer perfekt, precis som alla de beting som ger dig en känslomässig eufori; att även han måste ha blivit skapad?
Jag säger inte att gud inte existerar, men jag säger att det är föga troligt att han gör det och det är inte alls säkert att din konceptsbild av honom överhuvudtaget stämmer. Din "känsla" som enbart är unik med att det är din egen - delad med många muslimer, judar, spiritualister, mormoner har haft samma upplevelse där känslorna gör irrationella ting till emotionellt självklara. För mig som observatör så hjälper det inte hur mycket än en fyraårig flicka tror på jultomten och berättar om vad hon har fått i paket av honom, och honom alena, det finns ingen självklar sanning i det.
Hej Kotten!
Det var länge sen jag blev så förbannad som när jag läste ditt inlägg.
Du skriver "Det motiverar dock inte en existens av varken gud för dig, eller jultomten för en fyraårig flicka".
Med vilken rätt avgör du vad som är rätt eller fel för mig och Fredriks dotter?
Du påstår att jag har skapat en skenvärld som försvarsmekanism. Dessutom skriver du "Vi vet alla hur människor på känsliga punkter i livet måste skapa sig en annan bild av situationen för att kunna klara av vardagen."
En osedvanlig arrogans.
"När du läser detta så arbetar ditt undermedvetna något i stil med ....."
Va fan vet du om vad som finns i mitt omedvetna???????? Annat än att du fantiserar.
Mitt råd till dig är: Skriv om dig själv och dina egna idéer i stället för att projicera ut dem på människor du inte har en aning om vilka de är.
Du avslutar med "Endast en kotte ser skogen i sin helhet". Vad har för "bevis" för det?
Hälsningar
runeb
runeb: är det troligt att du blev förbannad för att som terapeut känner du igen resonemanget om försvarsmekanismer och innerst inne inser att kotten kan ha rätt? Är det inte väldigt vanligt (jag utgår bland annat från mig själv nu) att man blir riktigt riktigt arg när en obekväm sanning presenteras?
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster