Hur mycket påverkas värderingar av förebilder? Har jag fått mina värderingar från mina föräldrar, min lågstadielärare, mina gymnasielärare, min idol eller den sammanlagda västeländska/svenska kulturen? Har jag valt själv?
Har det gjorts någon forskning som behandlar ämnet? Man skulle t.ex. kunna undersöka hur många som har samma värderingar som sina föräldrar eller lärare.
Föräldrars, lärares eller egna värderingar?
Moderator: Moderatorgruppen
Re: Föräldrars, lärares eller egna värderingar?
The child is the result of both the past and the present and is therefore already conditioned. If we transmit our background to the child, we perpetuate both his and our own conditioning. There is radical transformation only when we understand our own conditioning and are free of it. To discuss what should be the right kind of education while we ourselves are conditioned is utterly futile.
While the children are young, we must of course protect them from physical harm and prevent them from feeling physically insecure. But unfortunately we do not stop there; we want to shape their ways of thinking and feeling, we want to mould them in accordance with our own cravings and intentions. We seek to fulfil ourselves in our children, to perpetuate ourselves through them. We build walls around them, condition them by our beliefs and ideologies, fears and hopes - and then we cry and pray when they are killed or maimed in wars, or otherwise made to suffer by the experiences of life.
....
Another function of education is to create new values. Merely to implant existing values in the mind of the child, to make him conform to ideals, is to condition him without awakening his intelligence. Education is intimately related to the present world crisis, and the educator who sees the causes of this universal chaos should ask himself how to awaken intelligence in the student, thus helping the coming generation not to bring about further conflict and disaster. He must give all his thought, all his care and affection to the creation of right environment and to the development of understanding, so that when the child grows into maturity he will be capable of dealing intelligently with the human problems that confront him. But in order to do this, the educator must understand himself instead of relying on ideologies, systems and beliefs.
....
The right kind of educator, seeing the inward nature of freedom, helps each individual student to observe and understand his own self-projected values and impositions; he helps him to become aware of the conditioning influences about him, and of his own desires, both of which limit his mind and breed fear; he helps him, as he grows to manhood, to observe and understand himself in relation to all things, for it is the craving for self-fulfilment that brings endless conflict and sorrow.
Surely, it is possible to help the individual to perceive the enduring values of life, without conditioning. Some may say that this full development of the individual will lead to chaos; but will it? There is already confusion in the world, and it has arisen because the individual has not been educated to understand himself. While he has been given some superficial freedom, he has also been taught to conform, to accept the existing values.
Förlåt att jag inte orkar skriva nått själv, men jag ska på kinkyfest nu. Vi får ta en diskussion senare.
Re: Föräldrars, lärares eller egna värderingar?
Här är min subjektiva uppfattning: För att kunna välja värderingar måste man vara medvetenhet om att det finns ett val. Man måste alltså förstå att inga värderingar kommer för givet.Zi skrev:Hur mycket påverkas värderingar av förebilder? Har jag fått mina värderingar från mina föräldrar, min lågstadielärare, mina gymnasielärare, min idol eller den sammanlagda västeländska/svenska kulturen? Har jag valt själv?
Uppfattar man sina egna värderingar som givna (och absoluta) finns det inget val - eftersom det då bara finns det givna sättet att värdera - det andra människor sagt.
Har man inte ifrågasatt sina egna värderingar (alltså frågat varför man har dem) utan tagit dem för givet, har man alltså inte valt själv.
Re: Föräldrars, lärares eller egna värderingar?
PopJimmy skrev:Har man inte ifrågasatt sina egna värderingar (alltså frågat varför man har dem) utan tagit dem för givet, har man alltså inte valt själv.
Hur skapas en värdering utan att värdera? Dvs välja ett alternativ? Valt har man gjort även om man inte frågar sig varför man gjorde det.
Ja, hjärnan gör ju "omedvetna värderingar" hela tiden.Kyano skrev:Hur skapas en värdering utan att värdera? Dvs välja ett alternativ? Valt har man gjort även om man inte frågar sig varför man gjorde det.
En "omedveten värdering" är att acceptera, men måste det inte vara en "medvetet värdering" för att valet ska klassas som ett val? ("medveten värdering" är alltså "en medvetenhet i att det finns alternativ" eller "en konflikt mellan två olika alternativ/slutsater")
Är det inte så att: ett val bara kan uppkomma, om det är en fråga om en "medveten" konflikt mellan olika alternativ?
Hmm måste man inte ha tillgång till all tillgänglig information om man ska kunna välja den värdering som man själv värderar högst? Jag har tänkt ganska mycket på sådana här saker sen jag fick barn, man vill ju inte påtvinga någon sina åsikter/värderingar men å andra sidan är det helt omöjligt att göra ett helt objektivt val. Det sistnämda är nog mest en fråga, jag är osäker på att så är fallet.
Jag tror att det finns mycket, mycket mer som vi tar efter av våra föräldrar/lärare än vad vi ser som medvetna värderingar. Bara det sätt som en människa beter sig på i samhället, har den som grund i föräldrarnas omedvetna/medvetna uppfostran. Detta kan ju också vara olika beroende på vilken kultur man kommer ifrån. Olika kulturer behöver alltså inte vara från olika länder, utan kultur kan definieras som alla erfarenheter och upplevelser som gett en människa dess värderingar. På det viset tror jag inte att en personlighet kan växa fram utan förebilder och deras uppfostran i form av uppmuntran och liknande.
Bättre att veta att man tror än att tro att man vet.
Visst kan man använda ord som "överlevnad" och "anpassning", men jag tror att det är ett begränsat perspektiv att bara utgå från "överlevnad" hela tiden. Jag skulle gärna lägga till att kulturer uppstår genom att männiksor gemensamt försöker hitta mening, eller ett meningsfullt sätt att relatera till den förvirring och förgänglighet vi föds in i. Kultur är när vi människor skapar/formar olika sätt att uttrycka våran gemensamma "inre natur" tillsammans med varandra i de sammanhang och villkor vi "råkar" födas i in.Tractatus skrev:Kultur kan definieras som en grupp människors sätt att överleva och anpassa sig i och till en given miljö under givna omständigheter.
PopJimmy skrev
Sant.
Men är det inte tämligen uppenbart att det i termerna överlevnad och anpassning ingår, som Du säger, aktiviteter som att hitta en gemensam mening, uttrycka vår gemensamma natur etc? - och även lära, tro, söka, finna.. Det är, sett till människans sociala natur, oundvikliga beståndsdelar i processerna anpassning och överlevnad.
Visst kan man använda ord som "överlevnad" och "anpassning", men jag tror att det är ett begränsat perspektiv att bara utgå från "överlevnad" hela tiden. Jag skulle gärna lägga till att kulturer uppstår genom att männiksor gemensamt försöker hitta mening, eller ett meningsfullt sätt att relatera till den förvirring och förgänglighet vi föds in i. Kultur är när vi människor skapar/formar olika sätt att uttrycka våran gemensamma "inre natur" tillsammans med varandra i de sammanhang och villkor vi "råkar" födas i in.
Sant.
Men är det inte tämligen uppenbart att det i termerna överlevnad och anpassning ingår, som Du säger, aktiviteter som att hitta en gemensam mening, uttrycka vår gemensamma natur etc? - och även lära, tro, söka, finna.. Det är, sett till människans sociala natur, oundvikliga beståndsdelar i processerna anpassning och överlevnad.
Jo det är uppenbart att vi alla strävan efter överlevnad, jag säger inte emot dig. Men det jag säger är att det kanske är dags att byta fokus. Vi har allt vi behöver för att överleva, och med det säger jag inte att vi inte ska fortsätta utvecklas.Tractatus skrev:Men är det inte tämligen uppenbart att det i termerna överlevnad och anpassning ingår, som Du säger, aktiviteter som att hitta en gemensam mening, uttrycka vår gemensamma natur etc? - och även lära, tro, söka, finna.. Det är, sett till människans sociala natur, oundvikliga beståndsdelar i processerna anpassning och överlevnad.
Men jag tycker att vi utgår ifrån lite skev perspektiv nu när det fortfarande konstant handlar om överlevnad snarare än att faktiskt leva.
Vi strävar väldigt mycket i vårat stressade samhälle. Jag tycker personligen att det måste finnas en balans mellan att sträva och att faktiskt bara vara. Båda har sin naturliga plats. Min uppfattning är att anledningen att våran västkultur blivit så "stor" och "framgångsrik" är för att vi strävar så mycket, vi har helt enkelt kört över alla andra fredliga kulturer som hittat ett harmonisk sätt i varat. Jag säger inte detta som en värdering, något dåligt att västkulturen sprider ut sig, jag tycker personligen utifrån min uppfattning att det är bara är ett fakta. Men det är samtidigt ett fakta att många i vårat samhälle inte mår bra av att sträva så mycket efter saker de egentligen inte behöver, eller skulle vilja ha om de insåg vilken frigörelse från rädsla det är att inte låta sig övertalas av andra människor och sociala auktoriteters olika livsideal.
Allt detta är bara ytterst personliga uppfattningar som sagt...
PopJimmy/
Håller med på alla punkter.
Det Du talar om, den västerländska livsstilen är en frukt av något- Det finns en förklaring. Förklaringen är nämligen den nya (västerländska) politiken- den nya kapitalismen - som för med sig en oerhörd obalans som penetrerar människans vardag. Det handlar om stress, som Du säger, och stressen, den har sin rötter någonstnas. Den har sina rötter i den enorma kortisiktighet och flexibilitet som är den nya livsstilens oundvikliga premisser, eller faktorer om man så vill.
Det går att dra detta längre. I längden, when things comes around, är det en livvstil som mankerar individens moral, stolthet och identitet.
Håller med på alla punkter.
Det Du talar om, den västerländska livsstilen är en frukt av något- Det finns en förklaring. Förklaringen är nämligen den nya (västerländska) politiken- den nya kapitalismen - som för med sig en oerhörd obalans som penetrerar människans vardag. Det handlar om stress, som Du säger, och stressen, den har sin rötter någonstnas. Den har sina rötter i den enorma kortisiktighet och flexibilitet som är den nya livsstilens oundvikliga premisser, eller faktorer om man så vill.
Det går att dra detta längre. I längden, when things comes around, är det en livvstil som mankerar individens moral, stolthet och identitet.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 6 och 0 gäster