Den Svenska slavmentaliteten

Moderator: Moderatorgruppen

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Den Svenska slavmentaliteten

Inläggav Sceptisk » 29 mar 2011 22:00

Ironi är nog inte helt fel ord när man analyserar Svensk kultur. Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen, kanske det mest sekulariserade i hela världen. Ingen annanstans är det så kontroversiellt att bli Kristen som i just Sverige. Det ironiska är att det samtidigt nog inte finns någon annan kultur som på så många sätt förkroppsligar den självuppoffrande Kristna etiken som just Svensk kultur. Vi krigar inte, vi har varit neutrala i flera hundra år, vi donerar massor av pengar till välgörande ändamål. Jämför man med många andra länder så är vi också väldigt pryda, även i utelivet. Prostitution är förbjudet och porrklubbar är något väldigt undangömt. Vi är väldigt toleranta inför homosexualitet, vi har till och med en Kyrka som tvingas viga homosexuella par. Vi är väldigt toleranta inför andra folkgrupper, vi har aldrig riktigt varit rasister i någon större utsträckning. Vi gör det vi ska på jobbet. Vi sorterar våra sopor, vi sköter om miljön - åtminstone här i Sverige. Och så vidare.

Men det finns ändå något som är svårt att förklara och riktigt ta på, det finns en social kyla i Sverige som jag inte stött på någonannanstans. En kyla och individualism som ser ut som ren själviskhet. Det finns en rädsla för att ha en avvikande åsikt. Det finns en rädsla för att vara annorlunda. Det finns en misstänksamhet, missunsamhet, avundsjuka, småaktighet och misstro av folks avsikter som jag inte heller stött på någon annanstans. Vi knyter våra händer i fickan, vi går tysta iväg då vi blivit sårade och fantiserar om att få hämnas, men vi talar inte om när vi tycker att någon har betett sig fel mot oss och vi försvarar oss inte med sakligheter och den självklara rätten att tala om när vi tycker någon gått för långt. Istället vänder vi andra kinden till. Vi låter politiker göra som dom vill, och vi vänder andra kinden till. Vi finner oss. Vi låter det bero. Vi lämnar det därhän. Och vi talar istället bakom ryggen på folk vad vi egentligen tycker. För vi är väldigt sårbara, vi går på känsla och inte förnuft. Vi känner om en person säger rätt saker, vi tänker inte efter vad dom faktiskt försöker säga.

Så vad beror denna kulturella läggning på? Hur kan vi å ena sidan vara så Kristna i vårt agerande och samtidigt så kalla och misstrogna gentemot varandra?

Svaret är något paradoxalt men ganska enkelt att förstå. Vi har haft en socialistisk regering här väldigt länge och vi har präglats till att tänka enligt hur statsideologin vill. Framförallt har vi fått lära oss att vi måste överlämna oss. Vi måste ge upp våra vapen. Vi måste kapitulera och underkasta oss. Vi måste vara osjälviska. Vi får inte tänka på oss själva. Det är slavmentalitet och den är väldigt lik den Kristna mentaliteten, på varje punkt.

Så hur kan det komma sig att Svenskarna då samtidigt som de förkroppsligar den Kristna mentaliteten, samtidigt avskyr Kristendomen? Det beror som jag förstår det på att Svenskarna blivit hjärntvättade under väldigt lång tid och de förstår inte längre vad de gör. Dom förstår inte sig själva. Det är lite Orwelliskt. Svenskarna hatar det som dom själva är men i formen av något de ser som en ideologisk motståndare till deras välfärdsstat. Som i 1984 så fanns det en hatvecka där dom skrek ut sitt hat mot sin "perfekta" stats motståndare, men sedan får man veta att denna motståndare var i själva verket densamme som regisserat varje aspekt av deras slavtillvaro.

Hjärntvätten är densamma som i alla tider. Slavar ska lära sig att underkasta sig, de ska lära sig att ha en mentalitet av att ständigt överlämna sig själva. Detta gör slavarna till sårade hycklare som tar illa upp för allting men är alltid oförmögna att kunna försvara sig. I alla slavreligioner så handlar det precis om just det. Egot ska förintas, jaget ska ignoreras, man ska vara självuppoffrande, man ska lyda sina överordnade, man ska inte tro att man är något, osv.

Människan är en självisk varelse. Människan kan inte lämna bort sitt själv, sitt jag. Men när hon försöker göra det så öppnar hon upp sig för andra människors godtycke. Så naturligtvis så blir hon väldigt sårbar. Och i denna sårbarhet blir hon också försvarslös, för om människan lärt sig från barndomen att vara osjälvisk och självuppoffrande; "duktig" och "snäll", då har hon ingen chans att kunna försvara sig mot en självisk och stark personlighet. Så hon får lära sig att knyta handen i fickan och drömma om hämnd istället. Tills dess hon vaknar upp och inser att hon har ett jag och att detta jag är den enda som någonsin kommer att fullt ut förstå och stå på hennes sida.

Användarvisningsbild
Pho-ku
Inlägg: 300
Blev medlem: 04 maj 2008 16:08
Ort: Mayorna

Re: Den Svenska slavmentaliteten

Inläggav Pho-ku » 30 mar 2011 12:06

Sceptisk skrev:...
Hjärntvätten är densamma som i alla tider. Slavar ska lära sig att underkasta sig, de ska lära sig att ha en mentalitet av att ständigt överlämna sig själva. Detta gör slavarna till sårade hycklare som tar illa upp för allting men är alltid oförmögna att kunna försvara sig. I alla slavreligioner så handlar det precis om just det. Egot ska förintas, jaget ska ignoreras, man ska vara självuppoffrande, man ska lyda sina överordnade, man ska inte tro att man är något, osv.


Ser vi inte snarare ett odlande av förmenta jag, ett slags kollektivt förment jag? Av auktoritetstro. Ett självförfrämligande, att vara främmande inför sig själv resulterar i konflikträdsla, där den hemskaste konflikten av de alla är självkonflikten.

Låt oss inte förglömma det degenerande arbetet, jag har vistats på ställen där alienationen är läskigt påträngande. Inte konstigt att det blir jobbigt att tänka, tänkandet kräver energi, tänkandet tycks tynas bort.. Det tycks också ha skiftat från disciplin till mer kontroll. Om atmosfären är likadan på andra ställen är det illa!

Å andra sidan ser jag objekt som besitter "emancipatoriska" egenskaper. Och tycker det är där fokus torde ligga. Kanske är det bara jag som är berusad av de frigörande vindar som sveper omkring...


Sceptisk skrev:Människan är en självisk varelse. Människan kan inte lämna bort sitt själv, sitt jag. Men när hon försöker göra det så öppnar hon upp sig för andra människors godtycke. Så naturligtvis så blir hon väldigt sårbar. Och i denna sårbarhet blir hon också försvarslös, för om människan lärt sig från barndomen att vara osjälvisk och självuppoffrande; "duktig" och "snäll", då har hon ingen chans att kunna försvara sig mot en självisk och stark personlighet. Så hon får lära sig att knyta handen i fickan och drömma om hämnd istället. Tills dess hon vaknar upp och inser att hon har ett jag och att detta jag är den enda som någonsin kommer att fullt ut förstå och stå på hennes sida.


Då hävdar jag att människan blir självisk, när den intlalar sig att den är sådan!
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Re: Den Svenska slavmentaliteten

Inläggav freddemalte » 30 mar 2011 12:14

Sceptisk skrev:Ironi är nog inte helt fel ord när man analyserar Svensk kultur. Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen, kanske det mest sekulariserade i hela världen. Ingen annanstans är det så kontroversiellt att bli Kristen som i just Sverige. Det ironiska är att det samtidigt nog inte finns någon annan kultur som på så många sätt förkroppsligar den självuppoffrande Kristna etiken som just Svensk kultur. Vi krigar inte, vi har varit neutrala i flera hundra år, vi donerar massor av pengar till välgörande ändamål. Jämför man med många andra länder så är vi också väldigt pryda, även i utelivet. Prostitution är förbjudet och porrklubbar är något väldigt undangömt. Vi är väldigt toleranta inför homosexualitet, vi har till och med en Kyrka som tvingas viga homosexuella par. Vi är väldigt toleranta inför andra folkgrupper, vi har aldrig riktigt varit rasister i någon större utsträckning. Vi gör det vi ska på jobbet. Vi sorterar våra sopor, vi sköter om miljön - åtminstone här i Sverige. Och så vidare.

Men det finns ändå något som är svårt att förklara och riktigt ta på, det finns en social kyla i Sverige som jag inte stött på någonannanstans. En kyla och individualism som ser ut som ren själviskhet. Det finns en rädsla för att ha en avvikande åsikt. Det finns en rädsla för att vara annorlunda. Det finns en misstänksamhet, missunsamhet, avundsjuka, småaktighet och misstro av folks avsikter som jag inte heller stött på någon annanstans. Vi knyter våra händer i fickan, vi går tysta iväg då vi blivit sårade och fantiserar om att få hämnas, men vi talar inte om när vi tycker att någon har betett sig fel mot oss och vi försvarar oss inte med sakligheter och den självklara rätten att tala om när vi tycker någon gått för långt. Istället vänder vi andra kinden till. Vi låter politiker göra som dom vill, och vi vänder andra kinden till. Vi finner oss. Vi låter det bero. Vi lämnar det därhän. Och vi talar istället bakom ryggen på folk vad vi egentligen tycker. För vi är väldigt sårbara, vi går på känsla och inte förnuft. Vi känner om en person säger rätt saker, vi tänker inte efter vad dom faktiskt försöker säga.

Så vad beror denna kulturella läggning på? Hur kan vi å ena sidan vara så Kristna i vårt agerande och samtidigt så kalla och misstrogna gentemot varandra?

Svaret är något paradoxalt men ganska enkelt att förstå. Vi har haft en socialistisk regering här väldigt länge och vi har präglats till att tänka enligt hur statsideologin vill. Framförallt har vi fått lära oss att vi måste överlämna oss. Vi måste ge upp våra vapen. Vi måste kapitulera och underkasta oss. Vi måste vara osjälviska. Vi får inte tänka på oss själva. Det är slavmentalitet och den är väldigt lik den Kristna mentaliteten, på varje punkt.

Så hur kan det komma sig att Svenskarna då samtidigt som de förkroppsligar den Kristna mentaliteten, samtidigt avskyr Kristendomen? Det beror som jag förstår det på att Svenskarna blivit hjärntvättade under väldigt lång tid och de förstår inte längre vad de gör. Dom förstår inte sig själva. Det är lite Orwelliskt. Svenskarna hatar det som dom själva är men i formen av något de ser som en ideologisk motståndare till deras välfärdsstat. Som i 1984 så fanns det en hatvecka där dom skrek ut sitt hat mot sin "perfekta" stats motståndare, men sedan får man veta att denna motståndare var i själva verket densamme som regisserat varje aspekt av deras slavtillvaro.

Hjärntvätten är densamma som i alla tider. Slavar ska lära sig att underkasta sig, de ska lära sig att ha en mentalitet av att ständigt överlämna sig själva. Detta gör slavarna till sårade hycklare som tar illa upp för allting men är alltid oförmögna att kunna försvara sig. I alla slavreligioner så handlar det precis om just det. Egot ska förintas, jaget ska ignoreras, man ska vara självuppoffrande, man ska lyda sina överordnade, man ska inte tro att man är något, osv.

Människan är en självisk varelse. Människan kan inte lämna bort sitt själv, sitt jag. Men när hon försöker göra det så öppnar hon upp sig för andra människors godtycke. Så naturligtvis så blir hon väldigt sårbar. Och i denna sårbarhet blir hon också försvarslös, för om människan lärt sig från barndomen att vara osjälvisk och självuppoffrande; "duktig" och "snäll", då har hon ingen chans att kunna försvara sig mot en självisk och stark personlighet. Så hon får lära sig att knyta handen i fickan och drömma om hämnd istället. Tills dess hon vaknar upp och inser att hon har ett jag och att detta jag är den enda som någonsin kommer att fullt ut förstå och stå på hennes sida.
Hej Sceptisk

Gissningsvis håller många människor med om de värderingar som finns i kristendomen, men har väldigt svårt att tro på gud och den andliga delen av religionen, eller så är det bara en "synvilla" av den enkla anledningen att det kanske ligger till som så att kristendomen under årtusenden "tagit" sunda-förnuft-värderingar och gjort dem till "sina", man behöver ju t.ex. inte vara kristen för att anser det opassande att döda människor etc.

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 30 mar 2011 13:05

Freddemalte

Hur många gånger har du hört Svenskar säga att om tycker att Kristna är hycklare? Har du också tänkt på vad många som är inne i den sk mediala/ockulta rörelsen i Sverige? Mängder av människor bänkar sig för att få höra på när medium berättar om spöken och andar. Har du också tänkt på hur Carola har brukat behandlats, hur folk talat om henne? Min uppfattning är iallafall att Svenskar i allmänhet avskyr Kristendom för att dom anser att Kristna är hycklare. Samtidigt så uppfyller Svensken alla Kristna ideal, men inte på ett sätt som tillfredställer Svensken, utan som gör honom eller henne till en dörrmatta.

Vi hör ju också detta om trygghetsnarkomanin som det skrevs om för ett par år sedan. Som jag uppfattar det så går denna trygghetslängtan att förstå utifrån om man har en självuppoffrande ideologi/identitet eller om man har en självisk. När man försöker att vara självuppoffrande, då blir man sårbar. Varför? För att människan är fortfarande självisk. Människan kan inte vara annat än självisk och därför om någon försöker vara självuppoffrande så tänker dom naturligtvis på vad de ska få i utbyte för sin osjälviska handling. Till och med kärlek är självisk. Vad är avundsjuka om inte sviken kärlek?

Genom att självuppoffrandet gör människor så sårbara så blir dom också osäkra. Vem kan man lita på? Vem kommer att vara uppoffrande tillbaka? Man blir också tvungen att ha extremt stabila externa samhällssystem som man kan vara beroende av. Man blir beroende av att ha en massa människor som berättar för en hur man ska leva. Professorer, psykologer, läkare. Det speglar därför det gamla samhället där vi behövde prästerna och Bibeln för att veta hur vi skulle bete  oss och hur vi skulle leva våra liv.

Det ironiska är att Sverige på så många sätt förverkligar Kristendomens budskap, men dyrkan sker mot en stat istället för en Gudom.


Pho-Ku

I kollektivism så får ju ingen ha ett eget jag, en egen identitet, alla måste ingå i massan och får inte sticka ut eller vara annorlunda. Om man har ett jag så är man ju redan per definition annorlunda och utstickande. Därför i kollektivistiska samhällen så försöker man att trycka ner jagstarka individer genom kollektivistiska grepp. Det betyder inte att människorna i kollektivistiska samhällen är mer sociala än andra, tvärtom. De har bara fått lära sig vem dom ska lyda och att dom inte får uttrycka sina rätta jag. Det är ett systematiskt brott mot din naturliga rättihet att få vara dig själv.

Du tar upp begreppet alienation. Jag vill bara informera dig om att det begreppet brukar användas av kommunister då dom ska förklara vad som är fel på det kapitalistiska samhället. Jag vill mena att det är när människan som tvingas låtsas vara osjälvisk och ge upp sin ego drift för staten som människan blir sårbar och isolerad. Kommunismen är bara ännu en manipulerande kontrollideologi, skriven av samma personer som författade Kristendomen. Det går att se då det hela går ut på att krossa jaget, du får inte vara dig själv, du får inte vara en individ. Till och med dina individuella rättigheter försvaras istället av någon annan, och därför så finns det inga kanaler i samhället för dom som är utsatta, för dom passar inte mallen för vad utsatthet är för något och dom har aldrig fått lära sig att ta vara på sig själv, så dom fortsätter att vara utsatta och liksom drömmer om någon som ska se dom och förstå dom.

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Inläggav freddemalte » 30 mar 2011 13:35

Sceptisk skrev:Freddemalte

Hur många gånger har du hört Svenskar säga att om tycker att Kristna är hycklare? Har du också tänkt på vad många som är inne i den sk mediala/ockulta rörelsen i Sverige? Mängder av människor bänkar sig för att få höra på när medium berättar om spöken och andar. Har du också tänkt på hur Carola har brukat behandlats, hur folk talat om henne? Min uppfattning är iallafall att Svenskar i allmänhet avskyr Kristendom för att dom anser att Kristna är hycklare. Samtidigt så uppfyller Svensken alla Kristna ideal, men inte på ett sätt som tillfredställer Svensken, utan som gör honom eller henne till en dörrmatta.

Vi hör ju också detta om trygghetsnarkomanin som det skrevs om för ett par år sedan. Som jag uppfattar det så går denna trygghetslängtan att förstå utifrån om man har en självuppoffrande ideologi/identitet eller om man har en självisk. När man försöker att vara självuppoffrande, då blir man sårbar. Varför? För att människan är fortfarande självisk. Människan kan inte vara annat än självisk och därför om någon försöker vara självuppoffrande så tänker dom naturligtvis på vad de ska få i utbyte för sin osjälviska handling. Till och med kärlek är självisk. Vad är avundsjuka om inte sviken kärlek?

Genom att självuppoffrandet gör människor så sårbara så blir dom också osäkra. Vem kan man lita på? Vem kommer att vara uppoffrande tillbaka? Man blir också tvungen att ha extremt stabila externa samhällssystem som man kan vara beroende av. Man blir beroende av att ha en massa människor som berättar för en hur man ska leva. Professorer, psykologer, läkare. Det speglar därför det gamla samhället där vi behövde prästerna och Bibeln för att veta hur vi skulle bete  oss och hur vi skulle leva våra liv.

Det ironiska är att Sverige på så många sätt förverkligar Kristendomens budskap, men dyrkan sker mot en stat istället för en Gudom.


Pho-Ku

I kollektivism så får ju ingen ha ett eget jag, en egen identitet, alla måste ingå i massan och får inte sticka ut eller vara annorlunda. Om man har ett jag så är man ju redan per definition annorlunda och utstickande. Därför i kollektivistiska samhällen så försöker man att trycka ner jagstarka individer genom kollektivistiska grepp. Det betyder inte att människorna i kollektivistiska samhällen är mer sociala än andra, tvärtom. De har bara fått lära sig vem dom ska lyda och att dom inte får uttrycka sina rätta jag. Det är ett systematiskt brott mot din naturliga rättihet att få vara dig själv.

Du tar upp begreppet alienation. Jag vill bara informera dig om att det begreppet brukar användas av kommunister då dom ska förklara vad som är fel på det kapitalistiska samhället. Jag vill mena att det är när människan som tvingas låtsas vara osjälvisk och ge upp sin ego drift för staten som människan blir sårbar och isolerad. Kommunismen är bara ännu en manipulerande kontrollideologi, skriven av samma personer som författade Kristendomen. Det går att se då det hela går ut på att krossa jaget, du får inte vara dig själv, du får inte vara en individ. Till och med dina individuella rättigheter försvaras istället av någon annan, och därför så finns det inga kanaler i samhället för dom som är utsatta, för dom passar inte mallen för vad utsatthet är för något och dom har aldrig fått lära sig att ta vara på sig själv, så dom fortsätter att vara utsatta och liksom drömmer om någon som ska se dom och förstå dom.
Hej Sceptisk

Om vi säger att det du skriver ovan stämmer till punkt och pricka så torde det gissningsvis vara så att människor (svenskarna) har ett behov av "annat" än vad vardagen har att bjuda. Vissa av dessa annat-fenomen är i sak överlappande med vad kristendomen har att erbjuda, men antagligen då inte tillräckligt överlappande för att accepteras av svenskarna som något de vill gå in i på det sättet att de kallar sig kristna. Jag kan på samma sätt t.ex. tänka mig att titta på ett hudrameterslopp, eller ett blirace etc, men skulle aldrig påstå mig vara sportintresserad.

De där populära TV-programmen och böckerna är nog inte så mycket att förlita sig på som underlag att anse att svenskarna skulle vara religiösa, det visar väl möjligtvis att kvacksalveriliknande aktiviteter fortfarande fungerar.

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 30 mar 2011 13:56

Fredde

Du talar om vad man är intresserad av utan att behöva kalla sig för "troende" eller "frälst" eller "sportintresserad". Men kom ihåg vad det var vi talade om, nämligen att Svenskarna i allmänhet tycker att Kristna är hycklare och även att de tycker det är fjantigt att tro på något övernaturligt. Samtidigt som de inte - allmänhet - har några problem med att fascineras av spökhistorier och tro på medium. Menar du att det är hyckleri att tro på vad Bibeln och prästerna säger men att det inte är hyckleri att tro på vad medium säger? Det missar dock poängen med det jag skriver för spöken och övernaturligheter är inte det som är av relevans. Jag vet dock att det är svårt att ta till sig vad någon annan skriver ifall man inte själv gjort samma resa. Det är svårt att veta hur man kan föra samman alla bitar till en enhetlig bild. Det enda jag kan göra är att försöka förklara den bild jag ser. Men att sätta samman bitarna och försöka förstå helheten det måste var och en göra själv. Det som var av relevans var att Sverige har en mentalitet - influerad av kommunismen/socialismen - som gör dom minst lika självuppoffrande som dom Kristna. Men att denna mentalitet av självuppoffrande menar jag (och andra) är det egentliga hyckleriet och en slavmentalitet som får konsekvenser i personens liv och överlag i hela samhället. Personen väljer dock själv vad han eller hon vill tro, men om man tror att man kommer få det man vill ha genom att vara självuppoffrande så bör man vara varse om vilka konsekvenser det får. Det är bland annat dom konsekvenserna jag tar upp här, dock inte alla konsekvenser. Men det skulle vara intressant att höra din version av vilka konsekvenserna skulle kunna vara, för isåfall skulle vi tala om samma sak.

Varifrån kommer avundsjukan, misstänksamheten, sårbarheten och otryggheten? Är det ett tecken på självcentrerade människor som vet vad dom vill, eller något annat? Det jag skriver är att det definitivt inte handlar om självcentrering, även om det tycks vara det. Det är filosofens uppgift att kunna se igenom charaderna och paradoxerna och hitta sanningen. Sanningen menar jag är att människor blir avundsjuka, sårbara och otrygga då dom tror att dom måste överlämna sina jag till någon annan, när dom tror att dom inte får vara sig själva och när dom tror att dom inte får göra som dom själva vill. För då kommer dom hela tiden att se på någon annan, imitera andra, och ständigt vara otrygg för dom vet inte vad dom vill. Det är vad jag menar med slavmentalitet.

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Inläggav freddemalte » 30 mar 2011 17:14

Sceptisk skrev:Fredde

Du talar om vad man är intresserad av utan att behöva kalla sig för "troende" eller "frälst" eller "sportintresserad". Men kom ihåg vad det var vi talade om, nämligen att Svenskarna i allmänhet tycker att Kristna är hycklare och även att de tycker det är fjantigt att tro på något övernaturligt. Samtidigt som de inte - allmänhet - har några problem med att fascineras av spökhistorier och tro på medium. Menar du att det är hyckleri att tro på vad Bibeln och prästerna säger men att det inte är hyckleri att tro på vad medium säger? Det missar dock poängen med det jag skriver för spöken och övernaturligheter är inte det som är av relevans. Jag vet dock att det är svårt att ta till sig vad någon annan skriver ifall man inte själv gjort samma resa. Det är svårt att veta hur man kan föra samman alla bitar till en enhetlig bild. Det enda jag kan göra är att försöka förklara den bild jag ser. Men att sätta samman bitarna och försöka förstå helheten det måste var och en göra själv. Det som var av relevans var att Sverige har en mentalitet - influerad av kommunismen/socialismen - som gör dom minst lika självuppoffrande som dom Kristna. Men att denna mentalitet av självuppoffrande menar jag (och andra) är det egentliga hyckleriet och en slavmentalitet som får konsekvenser i personens liv och överlag i hela samhället. Personen väljer dock själv vad han eller hon vill tro, men om man tror att man kommer få det man vill ha genom att vara självuppoffrande så bör man vara varse om vilka konsekvenser det får. Det är bland annat dom konsekvenserna jag tar upp här, dock inte alla konsekvenser. Men det skulle vara intressant att höra din version av vilka konsekvenserna skulle kunna vara, för isåfall skulle vi tala om samma sak.

Varifrån kommer avundsjukan, misstänksamheten, sårbarheten och otryggheten? Är det ett tecken på självcentrerade människor som vet vad dom vill, eller något annat? Det jag skriver är att det definitivt inte handlar om självcentrering, även om det tycks vara det. Det är filosofens uppgift att kunna se igenom charaderna och paradoxerna och hitta sanningen. Sanningen menar jag är att människor blir avundsjuka, sårbara och otrygga då dom tror att dom måste överlämna sina jag till någon annan, när dom tror att dom inte får vara sig själva och när dom tror att dom inte får göra som dom själva vill. För då kommer dom hela tiden att se på någon annan, imitera andra, och ständigt vara otrygg för dom vet inte vad dom vill. Det är vad jag menar med slavmentalitet.
Hej Sceptisk

Jag har inga problem att förstå vad du menar (antar jag), men om jag hade hållit med dig från början, hade du kanske inte skrivit texten här ovan, en text som jag var intresserad av att mejsla fram ur vår dialog, en text som genererats gnom den polemik som ursprungstexten utsattes för.

Ja du det är inte en lätt sak att utreda ett helt folks psykosociala och gruppdynamiska egenskaper. Det finns nog, dels allmängiltiga och övergripande orsaker till varför svenskar har en förmåga att ty sig till ett visst sätt att tänka, ett visst sätt att se på saker, en viss attityd etc, dels väldigt privata och enskilda företeelser som förstärker eller försvagar sådana fenomen. Jag håller med dig om att det inte är allt för sällan man hör någon "svensk" som uttalar ett slags stöd för de fenomen du beskriver samtidigt som de inte verkar ha mycket till övers för den traditionella religionen och i synnerhet islam, därefter kristendomen. Däremot verkar man ta till sig och gilla det lugna och visdomsdelen av buddhismen och hinduismen vilket delvis har sin botten i populariseringen av dessa på 60- och 70-talen samt den amerikanska moderniseringen av dem i skrivande stund (talar då om allt fån t.ex. böckerna av Robin Sharma, Mindfulness till Yoga etc).

Vad avser den upplevda kontexten håller jag verkligen med dig, det är så pass mycket vi, var och en, har varit med om, som vi bär med oss som erfarenheter, som vi läser in mellan raderna i vårt eget tänkande, att det i princip blir omöjligt att i vanlig textform förmedla exakt vad man avser, om och endast om, inte textmottagaren (läsaren) ha en väldigt lik erfarenhet.

Det finns säkert de människor som hycklar, men de flesta ser nog inte dessa mekanismer och är nog inte direkt medvetna om problematiken, och då är det kanske svårt att kalla det hyckleri, så jag lutar mer åt att i så fall kalla det praktisk irrationalitet, eller helt enkelt mänskligt - det är sådana vi är - dvs inte helt koherenta i vårt tänkande i alla lägen.

Men om det är så att du fortfarande upplever det som att vi parat om helt olika saker så testa en ny förmedlingsvariant - du kan t.ex. ställa raka frågor och så ger jag dig raka svar på dem.

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 30 mar 2011 17:30

Fredde

Tack för ditt svar. Ville bara påpeka att det här handlar om en teori om verkligheten och det jag förlitar mig på för att komma fram till den här teorin är dels min egen uppfattning, givetvis, men också vår idéhistoria, inte våra filosofer, utan de ideologier som har format detta samhälle. Så det är inte bara fråga om teorier, det är teori om samhällets historia och utveckling, och i nuläget hur dess dynamik ser ut.

Jag kan inte ta med allt, men du har helt rätt i detta om buddhism och yoga. Just nu tycks det som att det - överdrivet talat - finns ett "Shamballa" och yogahus i nästan varje gatuhörn. New age är stort i Sverige och har varit under en tid, även om det inte syns i media särskilt mycket just idag.

Men återigen, det missar poängen för det var bara en svepande generalisering. Det som är av vikt är just denna mentalitet om att man ska älska alla människor och vända andra kinden till. Det är väldigt Kristet att tänka så. Så varför är dom Kristna hycklare när Svensken överlag tror på precis samma sak? Det är ironiskt. Jag försvarar inte dom Kristna, för det är lika hycklande att tro sig älska alla människor oavsett om man är Kristen eller sosse. Det finns ingen som kan älska alla människor och dom som tror att dom gör det kommer snart att bli varse att världen inte älskar dom tillbaka. När det händer så kommer dom känna sig svikna och sårade, men då ingen tycks inse att kärleksbudskapet är orsaken till alla problem, så befinner sig folk som gisslan i sina egna föreställningar. För om vi ska älska alla andra, då har vi ju ingenting att klaga på om dom inte älskar oss tillbaka. Vi måste bara fortsätta att vända andra kinden till och knyta näven i fickan och uppleva stark hemlig ilska och ångest.

Det är det ironiska, kärleksbudskapet leder till att människor hatar varandra och sig själva. Varför? För att människor är själviska och att det är inget osjälviskt i att älska någon eller någonting. Man älskar för sin egen skull. Men kärleksbudskapet som finns både på vänstern och högern gör människor sårbara, otrygga, misstänksamma, avundsjuka och så vidare. Hör gärna av dig om det var den förståelsen du fick av det jag skrev i mitt ursprungliga inlägg.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 31 mar 2011 03:52

Det här är oerhört problematiskt för mig. För jag håller med om en generell beskrivning. Men....

Jag hävdar att man kan älska alla genom att se sin potential genom frihet (och hämmad sådan) att vara alla och envar och därigenom att känna kärlek med allt och alla. Så jag säger snarare att kärlek är inte något personligt vi gör för vår skull. Snarare är kärleken att identifiera sig med andra och ge upp sig själv. Men i övrigt så instämmer jag i din goda analys.

Kärleken är stark och kan vara så. Jag vägrar gå med på mina belackares tes om att om jag skulle älska allt så älskar jag ingenting alls då de inte skiljer sig från det allmänna. Vägen ut ur den belägenheten är att man älskar andra så som man älskar sig själv. Projektion!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
dokido
Inlägg: 1043
Blev medlem: 17 aug 2009 22:31
Kontakt:

Inläggav dokido » 31 mar 2011 06:54

Är du säker på att det är kristna värderingar och inte jantelag exv.? Naturligt att kristendom liksom socialism påverkat oss, man kan ju vara emot ändå. Men det finns ju annat som påverkar också, naturvetenskapen och industrialismen, maktfördelning tror jag är starkare formare än kristendomen.

hyckleriet - Jag tror en sak som du kanske upplever som en ironi, dvs ett hat eller förakt för kristendomen, har med modernismen att göra. En modern människa tror inte på en gud eller en tomte. De humanitära värderingarna har väl mer upptagits av socialismen kanske som varit starkt påverkande under senaste seklet. Men självklart, socialismen är ju rätt ung jämfört med kristendomen, och även socialismen har hämtat sina värderingar nån stans ifrån. Sen finns det ju kristna socialister också, hur nu det går ihop, men alla mixar är väl ok i sverige ;)

Hursom, idehistoriskt skulle jag vilja säga att man kan inte bara se på svensk mentalitet utifrån kristen ideologi, då missar man en hel del.

ps. modernismen kan man ju grunna en hel del på dock, namnet är ju också en motsägelse, modernisten är ju inte längre modärn, varför ska man vara modärn etc

pps. under 70-talet o början av 80-talet diskuterades på caféer o på möten allt möjligt, ganska vänsterorienterat, det svängde väl åt höger under 80-talet, men nu förtiden? är det bara på forum som folk debaterar samhällsfrågor?

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3392
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Inläggav freddemalte » 31 mar 2011 11:29

Sceptisk skrev:Fredde

Tack för ditt svar. Ville bara påpeka att det här handlar om en teori om verkligheten och det jag förlitar mig på för att komma fram till den här teorin är dels min egen uppfattning, givetvis, men också vår idéhistoria, inte våra filosofer, utan de ideologier som har format detta samhälle. Så det är inte bara fråga om teorier, det är teori om samhällets historia och utveckling, och i nuläget hur dess dynamik ser ut.

Jag kan inte ta med allt, men du har helt rätt i detta om buddhism och yoga. Just nu tycks det som att det - överdrivet talat - finns ett "Shamballa" och yogahus i nästan varje gatuhörn. New age är stort i Sverige och har varit under en tid, även om det inte syns i media särskilt mycket just idag.

Men återigen, det missar poängen för det var bara en svepande generalisering. Det som är av vikt är just denna mentalitet om att man ska älska alla människor och vända andra kinden till. Det är väldigt Kristet att tänka så. Så varför är dom Kristna hycklare när Svensken överlag tror på precis samma sak? Det är ironiskt. Jag försvarar inte dom Kristna, för det är lika hycklande att tro sig älska alla människor oavsett om man är Kristen eller sosse. Det finns ingen som kan älska alla människor och dom som tror att dom gör det kommer snart att bli varse att världen inte älskar dom tillbaka. När det händer så kommer dom känna sig svikna och sårade, men då ingen tycks inse att kärleksbudskapet är orsaken till alla problem, så befinner sig folk som gisslan i sina egna föreställningar. För om vi ska älska alla andra, då har vi ju ingenting att klaga på om dom inte älskar oss tillbaka. Vi måste bara fortsätta att vända andra kinden till och knyta näven i fickan och uppleva stark hemlig ilska och ångest.

Det är det ironiska, kärleksbudskapet leder till att människor hatar varandra och sig själva. Varför? För att människor är själviska och att det är inget osjälviskt i att älska någon eller någonting. Man älskar för sin egen skull. Men kärleksbudskapet som finns både på vänstern och högern gör människor sårbara, otrygga, misstänksamma, avundsjuka och så vidare. Hör gärna av dig om det var den förståelsen du fick av det jag skrev i mitt ursprungliga inlägg.
Hej Sceptisk

Jag är med dig, och problematiken ligger nog i att man helt enkelt inte kan förmå någon annan att älska någon / något genom att påtala detta för denne, det är som att försöka förmå någon att ha känsla för hur man spelar ett instrument. Om vi fortsätter med liknelsen mellan kärlek och känsla för att spela ett instrument så kan man väl tänka sig att kristendomen (och måna andra med liknande budskap) gör misstaget att sätta en gitarr i handen på alla människor, visa dem noter, visa dem hur man spelar, visa dem de som behärskar gitarren som instrument, visa dem olika tekniker etc, men de missar att själva känslan för harmonier, toners relationer till varandra, hur instrument passar ihop med andra instrument, vad som berör andra, vad som får folk att njuta etc, det är en helt annan sak en det tekniska hanterandet av gitarren. Slutsatsen av denna liknelse (som jag anser håller inom ramen för denna diskussion) är att man inte kan gå ut och till människor förmedla "att man ska älska" på samma sätt som man inte kan förmedla till de som inte behärskar en gitarr att "du ska spela med känsla", ty det kan i bästa fall leda till en de dicto* kärlek (dvs man agerar i enlighet med de beteende som en människa som visar kärlek agerar), vilke förvisso är bättre än att agera omvänt, men man kan inte med uppmaningar och regler förmedla kärlek de re precis som man inte kan förmedla känslan av att spela gittar på ett fantastiskt sätt de re utan enbart de dicto (vilket oftast lyser igenom).

Nu finns de ju de som i religionens namn utför fantastiskt humana handlingar och antagligen gör det både de re och de dicto, ett exempel på detta är en pastor i Dallas som kämpar för de fattiga och utstötta och enligt uppgifter hjälpt tusentals amerikaner att komma på fötter, att få ett drägligt liv, att bli sedda, att få "komma in i värmen". Här spelar det ju egentligen ingen roll om denne pastor tror på Gud eller inte, det är ju det han gör som är av vikt. Detta är med andra ord inte så enkelt. Visst vore väl det bästa av världar en värld där alla människor respekterar varandra, tar hand om varandra efter bästa förmåga, visar varandra vänlighet, ödmjukhet och kärlek etc. Jag vet inte om religioner eller andra aktiviteter kan bidra till detta i sak?

*Definition av begreppen de re och de dicto:
de dicto och de re hänvisa till två allmänna sätt på vilka man kan tro på eller känna för något. Om du anser/känner något de dicto (av det som sägs), kan du tro det eftersom det var sagt. Om du anser något de re (i sak), då tror du det på grund av hur saker och ting förhåller sig (hur du upplever tillvaron etc.).

Låt säga att någon är snäll för att Gud, eller ens föräldrar, har sagt att man ska vara snäll, ja då är man snäll de dicto. Om man är snäll därför att man t.ex. har märkt att människor är snäll tillbaka eller att människor blir glada när man hjälper dem, ja då är man snäll de re etc.

Vänligen

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Ungkarl

Re: Den Svenska slavmentaliteten

Inläggav Ungkarl » 02 apr 2011 22:29

freddemalte skrev:Gissningsvis håller många människor med om de värderingar som finns i kristendomen, men har väldigt svårt att tro på gud och den andliga delen av religionen,
Så tror jag med.

Jag tror åtminstone på den andliga delen av religion och föredrar kristendom över de sedvanliga alternativen, men tycker samtidigt att kristendom tyvärr innehöll fröna till sin egen föreintelse, så att säga.

En religion vars försvarare har snällhet och självuppoffring som sin högsta princip kommer förr eller senare få väldigt svårt att försvara sig. För övrigt håller jag med TS poäng.

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 04 apr 2011 04:11

Jag skulle vilja ta tillbaka och lägga till några saker. Dels så är det lite orättvist att bara kategorisera dagens kultur i Sverige som slavmentalitet, när denna mentalitet existerar i så många länder över hela världen. Den existerar lika mycket i USA som i Sverige, den existerar lika mycket i Arabvärlden som i Kina och Ryssland och överallt annars som den Abrahamitiska ideologin slagit rot. Jag skulle också vilja lägga till att slavmentaliteten återfinns i nästan alla ideologier som vi har i vår kultur och att deras yttre kännetecken är det enda som skiljer dom åt medan dom alla delar samma kärna av värderingar. Till exempel humanism, som även om den är ateistisk eller agnostisk så tror den fortfarande på att alla människor är lika mycket värda, och att vi ska älska varandra utan några restriktioner eller diskriminering. Humanismen säger sig vara emot kristendomen, precis som att de kristna säger sig vara emot humanismen, men de bygger ändå på samma idé.

Socialismen är också en idé som bygger på en Kristen grund, och även om kommunister säger sig vara emot kristendomen så är kommunismen ett uttryck för att vi måste älska alla människog, vi måste vara solidariska med alla människor, vi måste ta hand om alla människor.

Liberalismen som säger sig bygga på frihet delar lika mycket av denna grundvärdering som de övriga, och i liberalismen så tror man att människor är själva oförmögna att kunna försvara sig, därför så måste staten gå in och skydda sina medborgare. Är det frihet? Inte som jag ser det. Det är en falsk frihet för den inkompetensförklarar individen och gör honom beroende av någon annan för att stå upp för honom och försvara sig. Skulle det vara lagligt för en liberal i en värld dominerad av liberala koncept att ge tillbaka på någon som försöker skada dig? Det skulle inte vara möjligt för vad är isåfall lagen till för? Den existerar bara på grund av att ideologin vill intala människor att dom är inkapabla eller utan rätt att försvara sig eller hämnas. Därigenom så underminerar liberalismen allt vad frihet skulle kunna vara.

Jag förstår att dom som är delaktig av någon av dessa doktriner tycker att deras skillnader är större än sina likheter, men från mitt perspektiv så är dom mer lika varandra än hur dom skiljer sig åt. Det enda som skiljer dom åt är tolkningar av samma mögliga koncept av jämlikhet, solidaritet och icke-diskriminerande kärlek för alla människor.

Jag har försökt att förklara för folk på andra forum vad denna människokärlek leder till. Människans natur är fortfarande självisk och det går inte att ändra på den saken. Om man därför predikar människokärlek och att man ska ge upp och vända andra kinden till, så programmerar man folk till att fostra en egen verklighet av ett konsensus som inte har någon annan grund än att det är en gemensam överenskommelse. Vilket betyder att människor agerar fortfarande utifrån själviskhet och förväntar sig att deras så kallade kärlek måste besvaras. Denna verklighet byggd på konsensus blir därför också väldigt sårbar och måste hela tiden skyddas av nya lagar, nya sociala program, fler läkare och psykologer och poliser. Människans natur är fortfarande självisk och inte alls på det sätt som människorkärleken säger att människan är. Så människor kommer att bli sårade, de kommer att känna sig orättvist behandlade, de kommer att känna smärtan av att bli övergivna och så vidare, för människan är helt enkelt inte kapabel att vara på det sätt som kärleksbudskapet uppmanar människan att vara. Så istället för att göra samhället mer harmoniskt och trevligt att leva i, så blir samhället kallt och misstänksamt, och människor känner sig otrygga och längtar efter hämnd i hemlighet, och de hittar kreativa sätt att hämnas på som inte är lika uppenbara som att slå någon på käften. Människor involverar sig i manipulativa spel och grymma mobbingmetoder som går under lagens radar.

Men vad annat kan man förvänta sig när människor väljer att öppna det mest värdefulla i deras liv, deras hjärtan, till otacksamma, okänsliga, vulgära och otrevliga människor som egentligen inte har något i samhället att göra? När Jesus predikar om att man inte ska ge sina pärlor åt svinen, då verkar han inte ha haft integritet nog att också inkludera människors hjärtan och kärlek. Är inte kärlek något speciellt och dyrbart? Varför ska kärleken ödslas på människor som på alla sätt demonstrerar att dom inte förtjänar den? Vad kommer det att leda till om man tänker enligt Jesus ord om pärlor för svin? Är det inte samma sak?

Alla imperier i historien har haft behov av att ena folk under ett dominant ledare som tar deras tillgångar och blir rik och får privilegier och status medan folket lever som djur i burar och måste arbeta och stå ut med mobbing i skolor och arbetsplatser tills dom får nervösa sammanbrott och får sina kroppar utslitna. Den ideologi som alla imperier använt sig av är någon form av människokärlek, solidaritet, människor måste hålla ihop, hålla sams, för annars skulle ju imperiet splittras och oberoende grupper skulle framträda som försvarar sig själva och sina egna intressen.

Idag kan de flesta köpa saker som folk skulle se som ouppnåeliga för hundra år sedan - men den lyckan i att kunna köpa dessa saker ger ändå inte den tillfredställelse som folk verkar tro. Alla dessa prylar som folk köper verkar istället ingå i det sociala spelet där alla "älskar" varandra. Idag så har vi tagit detta spel till en ny nivå där vi i människokärlekens namn ska tillfredställa egot så långt det går. Vi ska visa upp vilka dyra prylar vi köpt, plasma TV och snabbar datorer och vilka resor man brukar åka på under semestern. Spelet har gått från en absurditet till en annan. Man måste visa upp sitt liv i detalj för alla andra, i människorkärlekens namn ska vi beundra oss själva hur bra vi är och hur bra alla andra är som tillfredställer sig själva på dessa fåniga sätt. Och varför jag finner folks "normala" konversationer att vara så totalt intetsägande och ointressanta.

Kärnan till all denna absurditet är budskapet att vi ska älska andra som oss själva. Det vi gör när vi beter oss så är att vi trivialiserar kärleken, vi gör den till ett allmängods och försöker att göra kärleken till något obscent. Medan när en person väljer att älska någon annan, av sina egna högst personliga skäl och villkor, då blir kärleken meningsfull. Det är då som kärlek betyder någonting och den kärleken får ett eget värde för den personen som älskar. Att älska alla utan att diskriminera är detsamma som att säga att kärleken är lika värd för alla och med det så trivialiserar man det som är ämnat bara för någon speciell.

Användarvisningsbild
dokido
Inlägg: 1043
Blev medlem: 17 aug 2009 22:31
Kontakt:

Inläggav dokido » 04 apr 2011 13:23

varför ska vi älska andra som oss själva?
överdriver du inte kristen ideologi nu?
eller har jag missat nåt?

jag känner inte igen mig i det ivarje fall, finns ingen som säger att jag ska älska min nästa
kanske du har en annorlunda uppfostran?
eller menar du på ett underliggande plan kanske?

Ungkarl

Inläggav Ungkarl » 04 apr 2011 15:08

Sceptisk skrev:Jag skulle vilja ta tillbaka och lägga till några saker. Dels så är det lite orättvist att bara kategorisera dagens kultur i Sverige som slavmentalitet, när denna mentalitet existerar i så många länder över hela världen. Den existerar lika mycket i USA som i Sverige, den existerar lika mycket i Arabvärlden som i Kina och Ryssland och överallt annars som den Abrahamitiska ideologin slagit rot.
Nja, men problemen du beskrev som problem med oss svenskar verkar kunna relateras mest till Jesus läror som de beskrivs i nya testamentet som går ut på man t.ex. inte ska slå tillbaka när man får en örfil. Islam är ganska annorlunda på den punkten.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 147 och 0 gäster