Här uppe i Filosofiforums startsida kan vi betrakta med beundran,
Rafaels Fresk; "Skolan i Aten". Han åskådliggör inte bara filosofer, utan även själva filosofin.
Där kan vi se Platon och Aristoteles gående tillsammans i en sublim filosofisk samtal om himlen och jord.
Platon är den vänstra personen i bildmitten med sin dialog "Timaios" under ena armen, han pekar med sin högra hand upp mot idévärlden.
Till höger ser vi Aristoteles med sin högra arm horisontellt framsträckt. Rafael symboliserar här att Aristoteles inte tror på att idéerna har någon självständig existens, utan att enbart sinnevärldens objekt har det.
Sokrates ses med ryggen mot båda räknande argument på ena handens fingrar.
Platon var Sokrates lärjunge, och Aristoteles var Platons lärjunge, alla detta stora filosofer är antikens stora tänkare och deras filosofi har påverkad själva historia och själva världtänkande.
Platon och Aristoteles skrifter har översatt till många andra språk och de har påverkad många medvetandet och deras vissdom har blivit utnytjad från alla världens hörn.
Mest av allt har Platons och Aristoteles skrifter blivit utnytjad i nästan alla religioner i religionens namn genom historia.
Utnytjandet av Platon-Aristoteles Filosofi
Moderator: Moderatorgruppen
-
Prekognitivo
Utnytjandet av Platon-Aristoteles Filosofi
Både Platon och Aristoteles skrev avhandlingar om statsförfattningar och politik. Skrifterna är mycket typiska för sina upphovsmän, teoretikern Platon och encyklopedisten Aristoteles.
Men en grundförutsättning har de gemensam: deras "ideala stat" var en pólis-samhälle med högst tiotusen medborgare, de ställde sig helt avvisande till tanken på nationalstater och imperier.
Platons idélära var avgörande för uppkomsten av det filosofiska allmänbegreppet som är grunden för allt vetenskaplig klassificering. Det filosofiska allmänbegreppet är resultatet av den abstraktionsprocess vi gör från våra iakttagelser, när vi urskiljer en arts väsentliga drag och bortser från de individuella särdragen. Det är den tankeprocessen som möjliggör ett logiskt ordnande av naturens fenomen.
Aristoteles var naturforskare som gjorde undersökningar av djurens anatomi, deras fortplantning, deras rörelser och beteenden gav honnom tillräckligt med fakta för att kunna göra historiens första riktiga klassificering av djurens arter. Han genomförde den aldrig, men iakttagelserna, analogierna och grupperingarna finns där i hans olika böcker. Det skulle dröja tvåtusen år innan Linné och Darwin kom in på liknande studier.
Mellan den gamle Platon och den unge elev och lärjunge Aristoteles uppstod en vänskap som bara fördjupades av de vetenskapliga och filosofiska diskussionerna där de inte alltid var överens. Aristoteles tidigare verk är märkbart influerade av Platons psykologiska och metafisiska slutsatser av idéläran. Aristoteles använde idéläran som instrument för att klassificera, studera och förstå naturens liv och människan som en del av naturen.
Platon var Idealist, och Aristoteles var realist.
" Det var från början förundran som fick människan att filosofera, och det är förundran som får henne att göra det även nu" Dessa ord i en av Aristoteles skrifter tillskrivs ursprungligen Platon.
Som " filosofisk förundran" uppfattades den förundran människan känner när hon konfronteras med oförklarliga händelser och skeenden som ger upphov till frågor om ursprung och orsaker. Det gäller även själva filosoferandets ursprung och begynnelse.
Det är inte bara yrkesfilosofernas olika tankeskolor som frambringar och innehåller filosofisk kunskap, utan även mytologin eftersom även myterna har växt fram som svar på frågor vilka krävt förklaringar. Faktum är att gränsen mellan myter, förfilosofisk tänkande och filosofi inte är så lätt att dra, som det kan förefalla när man ser filosofihistoriens olika indelningar.
Vad såväl myter som filosofiskt tänkande handskas med är frågor om världens upphov och ursprung samt hur naturfenomenen och de sanhälleliga normerna och institutionerna ska förklaras.
Men myter och olika filosofiska tankeskolor skiljer sig i hur de behandlar dessa frågeställningar, i synnerhet på det språkliga planet. Den av så många filosofihistoriker avhandlade övergången från myt till logos markeras av skillnaden mellan guda- och hjältesagors berättande stil och ett strikt argumenterande språk.
I stället för att förklara världens begivenheter med hjälp av olika gudomligheters agerande börjar man i allt högre grad att nyttja förnuftsmässiga och logiska förklaringsmodeller.
Aristoteles förtydligar denna utveckling på följande sätt:
" Mytologerna har bara tänkt på sitt särskilda vis utan större hänsynstagande till oss. När de gör gudar till verkande principer, låter allt uppstå genom dem och förutsätter att alla som inte lever på nektar och ambrosia är dödliga, står det klart att de därmed uttalar sig på ett för dem själva begripligt sätt samtidigt som de från vår synpunkt säger helt obegripliga saker om dessa orsakers verkningar. Men man behöver inte på allvar begrunda mytologins uppgiftter.
Verklig kunskap erhåller man i stället av dem som argumenterar med bevis".
Filosofin i egentlig mening börjar med upptäckandet av förnuftsargumentationen. Den grekiska filosofin koncentrerades till de tre huvudområdena: fysik, etik och logik.
Till det område som kallades fysik fördes inte bara kunskaper om jorden och stjärnevärlden, naturfenomenen, tiden, rummet och rörelsen, utan även teologin i betydelsen läran om de gudar som ansågs förklara naturskeenden.
De antika filosofihistorikerna uppfattade dessa tre områden så att fysiken hade grundats av Försokratikerna, etiken av Sokates och Platon, samt logiken av Aristoteles.
Men en grundförutsättning har de gemensam: deras "ideala stat" var en pólis-samhälle med högst tiotusen medborgare, de ställde sig helt avvisande till tanken på nationalstater och imperier.
Platons idélära var avgörande för uppkomsten av det filosofiska allmänbegreppet som är grunden för allt vetenskaplig klassificering. Det filosofiska allmänbegreppet är resultatet av den abstraktionsprocess vi gör från våra iakttagelser, när vi urskiljer en arts väsentliga drag och bortser från de individuella särdragen. Det är den tankeprocessen som möjliggör ett logiskt ordnande av naturens fenomen.
Aristoteles var naturforskare som gjorde undersökningar av djurens anatomi, deras fortplantning, deras rörelser och beteenden gav honnom tillräckligt med fakta för att kunna göra historiens första riktiga klassificering av djurens arter. Han genomförde den aldrig, men iakttagelserna, analogierna och grupperingarna finns där i hans olika böcker. Det skulle dröja tvåtusen år innan Linné och Darwin kom in på liknande studier.
Mellan den gamle Platon och den unge elev och lärjunge Aristoteles uppstod en vänskap som bara fördjupades av de vetenskapliga och filosofiska diskussionerna där de inte alltid var överens. Aristoteles tidigare verk är märkbart influerade av Platons psykologiska och metafisiska slutsatser av idéläran. Aristoteles använde idéläran som instrument för att klassificera, studera och förstå naturens liv och människan som en del av naturen.
Platon var Idealist, och Aristoteles var realist.
" Det var från början förundran som fick människan att filosofera, och det är förundran som får henne att göra det även nu" Dessa ord i en av Aristoteles skrifter tillskrivs ursprungligen Platon.
Som " filosofisk förundran" uppfattades den förundran människan känner när hon konfronteras med oförklarliga händelser och skeenden som ger upphov till frågor om ursprung och orsaker. Det gäller även själva filosoferandets ursprung och begynnelse.
Det är inte bara yrkesfilosofernas olika tankeskolor som frambringar och innehåller filosofisk kunskap, utan även mytologin eftersom även myterna har växt fram som svar på frågor vilka krävt förklaringar. Faktum är att gränsen mellan myter, förfilosofisk tänkande och filosofi inte är så lätt att dra, som det kan förefalla när man ser filosofihistoriens olika indelningar.
Vad såväl myter som filosofiskt tänkande handskas med är frågor om världens upphov och ursprung samt hur naturfenomenen och de sanhälleliga normerna och institutionerna ska förklaras.
Men myter och olika filosofiska tankeskolor skiljer sig i hur de behandlar dessa frågeställningar, i synnerhet på det språkliga planet. Den av så många filosofihistoriker avhandlade övergången från myt till logos markeras av skillnaden mellan guda- och hjältesagors berättande stil och ett strikt argumenterande språk.
I stället för att förklara världens begivenheter med hjälp av olika gudomligheters agerande börjar man i allt högre grad att nyttja förnuftsmässiga och logiska förklaringsmodeller.
Aristoteles förtydligar denna utveckling på följande sätt:
" Mytologerna har bara tänkt på sitt särskilda vis utan större hänsynstagande till oss. När de gör gudar till verkande principer, låter allt uppstå genom dem och förutsätter att alla som inte lever på nektar och ambrosia är dödliga, står det klart att de därmed uttalar sig på ett för dem själva begripligt sätt samtidigt som de från vår synpunkt säger helt obegripliga saker om dessa orsakers verkningar. Men man behöver inte på allvar begrunda mytologins uppgiftter.
Verklig kunskap erhåller man i stället av dem som argumenterar med bevis".
Filosofin i egentlig mening börjar med upptäckandet av förnuftsargumentationen. Den grekiska filosofin koncentrerades till de tre huvudområdena: fysik, etik och logik.
Till det område som kallades fysik fördes inte bara kunskaper om jorden och stjärnevärlden, naturfenomenen, tiden, rummet och rörelsen, utan även teologin i betydelsen läran om de gudar som ansågs förklara naturskeenden.
De antika filosofihistorikerna uppfattade dessa tre områden så att fysiken hade grundats av Försokratikerna, etiken av Sokates och Platon, samt logiken av Aristoteles.
-
Prekognitivo
Under Romerska riket bevarades det grekiska filosofin. Den romerska filosofins huvudsakliga förtjänst är att den lyckades förmedla filosofisk kunskap och filosofisk tänkande till många delar av det världsomspännande Romerska riket. Samt att man i samband med detta översatte de grekiska filosofernas skrifter till latin och därmed lade grunden för medeltidens filosoferande.
Cicero ska främst äras för sitt arbete som översättare och förmedlare av grekisk filosofisk litteratur. Han tillämpade de grekiska etiska och statsvetenskapliga teorierna på Romariket. Som begrundande men likaledes praktiskt inriktad politiker var hans kunskapsideal en syntes mellan filosofi och retorik, som alltid skulle ställas i statens tjänst
Cicero definerade staten som en sammanslutning grundad på självklara rättsprinciper och intressegemenskap. För att förhindra missbruk av retoriken krävde han att folktalare inte bara skulle behärska den retoriska vetenskapen utan även, och framför allt, ha en hög moral.
Inom kunskapsteorin förnekade han möjligheten till ett säkert vetande och uttalade sig i enlighet med denna ståndpunkt mot varje form av dogmatism. Sina egna utsagor underkastade han alltid en noggran prövning genom att ta hänsyn till alla möjliga invändningar och motargument.
Seneca och Lucretius ansåg att allt naturforskning skulle stå i upplysningens tjänst och att sådant kunskapsinhämtande resulterade i en etisk livshällning.
Marcus Aurelius "filosofen på kejsartronen", höll sig i hög grad till stoicismens etik och statsfilosofi. Hans sammankoppling av etik och religion ledde honom till den idén att oförnuftighet är att likställa med olydnad mot Gud.
Den antika grekiska filosofin upplevde en grundläggande förnyelse i och med nyplatonismen (tredje till sjätte århundraderna e.kr.). Denna blev till en dominerande andlig kraft, som nästan helt undanträngde alla andra filosofiska skolor och riktningar ända fram till återupptäckandet av Aristoteles skrifter på medeltiden.
Nyplatonismens grundare Plotinos skapade en enhetlig förklaringsmodell som omfattade alla varandets och tänkandets områden i anslutning till Platons ontologi. Han införde emellertid en del förändringar i den. Så indelade han den tex. i herarkiskt ordnade varandeskikt (hypoteser= grunder eller stöd för varandet) under det Enas idé.
Plotino lade grunden för en lång tradition av livsfientlighet. Människans högta etiska och andliga mål är att bli ett med det Ena, vilket inte kan ske på något rationellt sätt utan som en sorts unio mystica (ett mystisk förenande).
Boéthius uppfattade, liksom även flera av nyplatonikerna, Platon och Aristoteles läror som en enda filosofi och gav sig som främsta uppgift arbetet att översätta deras skrifter till latin och kommentera dem. Med sin bok om Aristoteles "Organon" lyckades han förmedla antikens logik till medelstidens filosofer.
I fängelse författade han skriften "filosofins tröst" i vilken han förkastade alla jordiska tillgångar som värdelösa och lovprisade Gud som det högsta Guda.
Cicero ska främst äras för sitt arbete som översättare och förmedlare av grekisk filosofisk litteratur. Han tillämpade de grekiska etiska och statsvetenskapliga teorierna på Romariket. Som begrundande men likaledes praktiskt inriktad politiker var hans kunskapsideal en syntes mellan filosofi och retorik, som alltid skulle ställas i statens tjänst
Cicero definerade staten som en sammanslutning grundad på självklara rättsprinciper och intressegemenskap. För att förhindra missbruk av retoriken krävde han att folktalare inte bara skulle behärska den retoriska vetenskapen utan även, och framför allt, ha en hög moral.
Inom kunskapsteorin förnekade han möjligheten till ett säkert vetande och uttalade sig i enlighet med denna ståndpunkt mot varje form av dogmatism. Sina egna utsagor underkastade han alltid en noggran prövning genom att ta hänsyn till alla möjliga invändningar och motargument.
Seneca och Lucretius ansåg att allt naturforskning skulle stå i upplysningens tjänst och att sådant kunskapsinhämtande resulterade i en etisk livshällning.
Marcus Aurelius "filosofen på kejsartronen", höll sig i hög grad till stoicismens etik och statsfilosofi. Hans sammankoppling av etik och religion ledde honom till den idén att oförnuftighet är att likställa med olydnad mot Gud.
Den antika grekiska filosofin upplevde en grundläggande förnyelse i och med nyplatonismen (tredje till sjätte århundraderna e.kr.). Denna blev till en dominerande andlig kraft, som nästan helt undanträngde alla andra filosofiska skolor och riktningar ända fram till återupptäckandet av Aristoteles skrifter på medeltiden.
Nyplatonismens grundare Plotinos skapade en enhetlig förklaringsmodell som omfattade alla varandets och tänkandets områden i anslutning till Platons ontologi. Han införde emellertid en del förändringar i den. Så indelade han den tex. i herarkiskt ordnade varandeskikt (hypoteser= grunder eller stöd för varandet) under det Enas idé.
Plotino lade grunden för en lång tradition av livsfientlighet. Människans högta etiska och andliga mål är att bli ett med det Ena, vilket inte kan ske på något rationellt sätt utan som en sorts unio mystica (ett mystisk förenande).
Boéthius uppfattade, liksom även flera av nyplatonikerna, Platon och Aristoteles läror som en enda filosofi och gav sig som främsta uppgift arbetet att översätta deras skrifter till latin och kommentera dem. Med sin bok om Aristoteles "Organon" lyckades han förmedla antikens logik till medelstidens filosofer.
I fängelse författade han skriften "filosofins tröst" i vilken han förkastade alla jordiska tillgångar som värdelösa och lovprisade Gud som det högsta Guda.
-
Prekognitivo
Ett symboliskt datum för övergången från antiken till medeltiden och det kristna tänkandet på filosofins område är den dag år 529 då kejsar Justinianus lät "stänga den Platonska Akademin". Samma år grundades den första stora klosterbrödraorden, benediktinerorden, vilket inledde den era då klosten var Europas viktigaste lärosäten och andliga centra.
Medeltidens begynnelse är också den tid då kristendomen spreds till Europa olika delar. I antikens stora städer fanns det sedan länge kristna församlingar, men dessa hade inte spelat några framträdande roller. Nu blev det annorlunda. I början av 300-talet hade kristendomen erhållit en jämbördig ställning med den hedniska romerska religionen tack vare ett påbud från kejsar Konstantin. Och sedan dröjde det inte mer en hundra år innan kristendomen blev allenarådande statsreligion. Inom fyra århundraden därefter hade även Europa mest avlägsna regioner kristnats.
Även filosofin omvandlades i och med kristendomens spridning. Den medeltida filosofin präglades framför allt av försöken att förena filosofin och teologin, kristendomen. Den grundläggande frågeställningen gällde förhållandet mellan tro och vetande. Basen var den kristna trosläran, som filosofin skulle försvara (apologetik). Men det medeltida filosoferandet innebar trots det intye någon fullständigt brytning med den antika filosofin.
Flera lärda sökte knyta an till de antika filosofernas teorier och vinnlade sig om att försöka få dem att överensstämma med den kristna lärans dogmer.
En av dessa lärda var Aurelius Augustinus, den mest betydande filosofen vid tiden för övergången från senantiken till medeltiden. Hans tänkande präglades främst av Platons och Nyplatonikernas idéer. Från Nyplatonismen övertog Augustinus tanken om världsalltets gudomliga ursprung, han delade Platonikernas uppfattning om idéerna, men menade att de skapats av Gud. Idéerna i guds ande var tingens förebilder och han hade skapat dem alla.
Liksom för Platon var idéerna även för Augustinus en sorts urbilder, men urbilder som "tänkts" av Gud. På detta sätt lyckades Augustinus förena den Platonska Idéläran med skapelseberättelsen i den Heliga Skrift. Även Augustinus uppfattning av det onda stämde i allt väsentligt överens med Nyplatonismens. Det onda hade ingen självständig exixtens utan var bara ett förnekande eller en frånvaro av det goda.
Augustinus hela tänkande är inriktat mot Gud. I den kristna läran fanns alla sanningar. Det enda som behövde förklaras var om dessa sanningar bara uppenbarades via tron eller ifall de också kunde uppnås via förnuftet.
Skolastiken utvecklades i tre etapper, De första var den "tidiga skolastiken ca. 800-1200" under vilken den skolastiska metodiken bildades. Den etappen kännetecknades an en nogrann undersökning av Aristoteles skrifter som återupptäckts under perioden.
Nästa etapp äe den så kallade "Högskolastiken ca. 1150-1300", som anses vara skolastikens blomstringstid. Den kännetecknas av att nya skrifter av Aristoteles upptäcktes och undersöktes, av försök att "förena den aristoteliska filosofin med de kristna trossatserna (Thomas av Aquino)" och av en konfrontation med den arabiska filosofin.
Efter skolastikens sista period, " senskolastiken ca. 1300-1400", föjde snabbt dess nedgång och fall.
En av den medeltida filosofins kärnproblem gällde de så kallade "Universalierna" (Platons idévärld).
Frågan var ifall allmänbegrepp motsvaras av verkligt existerande entiteter eller ifall de bara är resultat av vårt språk och vårt tänkande.
Medeltidens begynnelse är också den tid då kristendomen spreds till Europa olika delar. I antikens stora städer fanns det sedan länge kristna församlingar, men dessa hade inte spelat några framträdande roller. Nu blev det annorlunda. I början av 300-talet hade kristendomen erhållit en jämbördig ställning med den hedniska romerska religionen tack vare ett påbud från kejsar Konstantin. Och sedan dröjde det inte mer en hundra år innan kristendomen blev allenarådande statsreligion. Inom fyra århundraden därefter hade även Europa mest avlägsna regioner kristnats.
Även filosofin omvandlades i och med kristendomens spridning. Den medeltida filosofin präglades framför allt av försöken att förena filosofin och teologin, kristendomen. Den grundläggande frågeställningen gällde förhållandet mellan tro och vetande. Basen var den kristna trosläran, som filosofin skulle försvara (apologetik). Men det medeltida filosoferandet innebar trots det intye någon fullständigt brytning med den antika filosofin.
Flera lärda sökte knyta an till de antika filosofernas teorier och vinnlade sig om att försöka få dem att överensstämma med den kristna lärans dogmer.
En av dessa lärda var Aurelius Augustinus, den mest betydande filosofen vid tiden för övergången från senantiken till medeltiden. Hans tänkande präglades främst av Platons och Nyplatonikernas idéer. Från Nyplatonismen övertog Augustinus tanken om världsalltets gudomliga ursprung, han delade Platonikernas uppfattning om idéerna, men menade att de skapats av Gud. Idéerna i guds ande var tingens förebilder och han hade skapat dem alla.
Liksom för Platon var idéerna även för Augustinus en sorts urbilder, men urbilder som "tänkts" av Gud. På detta sätt lyckades Augustinus förena den Platonska Idéläran med skapelseberättelsen i den Heliga Skrift. Även Augustinus uppfattning av det onda stämde i allt väsentligt överens med Nyplatonismens. Det onda hade ingen självständig exixtens utan var bara ett förnekande eller en frånvaro av det goda.
Augustinus hela tänkande är inriktat mot Gud. I den kristna läran fanns alla sanningar. Det enda som behövde förklaras var om dessa sanningar bara uppenbarades via tron eller ifall de också kunde uppnås via förnuftet.
Skolastiken utvecklades i tre etapper, De första var den "tidiga skolastiken ca. 800-1200" under vilken den skolastiska metodiken bildades. Den etappen kännetecknades an en nogrann undersökning av Aristoteles skrifter som återupptäckts under perioden.
Nästa etapp äe den så kallade "Högskolastiken ca. 1150-1300", som anses vara skolastikens blomstringstid. Den kännetecknas av att nya skrifter av Aristoteles upptäcktes och undersöktes, av försök att "förena den aristoteliska filosofin med de kristna trossatserna (Thomas av Aquino)" och av en konfrontation med den arabiska filosofin.
Efter skolastikens sista period, " senskolastiken ca. 1300-1400", föjde snabbt dess nedgång och fall.
En av den medeltida filosofins kärnproblem gällde de så kallade "Universalierna" (Platons idévärld).
Frågan var ifall allmänbegrepp motsvaras av verkligt existerande entiteter eller ifall de bara är resultat av vårt språk och vårt tänkande.
-
Prekognitivo
Den skolastiska metoden på 800-talet gick det filosofiska tänkande inte längre bara ut på att avgränsa de antika filosofiska taserna från de kristna, respektive att försöka förena dem, utan i stället på att utveckla ett filosofiskt tankesystem i vilket de kristna trossatserna kunde visas ha en förnuftsmässig grund.
Detta omfattande arbete utfördes i latinskolorna, vilket gav det namnet skolastik (från det ursprungligen latinska ordet skola). Filosofin, som var underordnad teologin och dess redskap, fick därmed uppgiften att söka göra något åt den stora motsättningen mellan uppenbarade sanningar och sanna kunskaper uppnådda genom filosofiskt tänkande.
I uppgiften ingick att avfärda alla invändningar mot uppenbarelsetron och att försvara den kristna trosläran, men även att ge den en förnuftsmässigt acceptabel grund.
För detta syfte använde man sig av den speciella skolastiska argumentationsmetoden, som hade utvecklats av många lärda. Den undervisades och övades i klosterskolorna. Förklarande av en text med denna metod innebar att man kommenterade dess utsagor med hjälp av kyrkans autoriteter, dvs. Bibeln och kyrkofädernas uttalanden, samt vidare att man bearbetade ouppklarade frågor med logikens medel och argumentationsmetoder.
Motstridiga uppfattningar ställdes mot varandra och sedan avslöjde man vilken av dem som var rätt genom att genföra båda med olika utsagor från de stora autoriteterna.
Metodiken innebar allså att man i möjligaste mån höll sig inom ramen för de redan accepterade tolkningarna av de av kyrkofäderna ( i synnerhet Augustinus) utsagor som tidigare bildat grunden för kyrkans lära.
Logiken grundläggande roll i den skolastiska metodiken är inte så förvånande eftersom den tillhörde de sju så kallade fria konster som utgjorde grunden för all icke-teologisk utbildning i medeltidens skolor och universitet.
Detta omfattande arbete utfördes i latinskolorna, vilket gav det namnet skolastik (från det ursprungligen latinska ordet skola). Filosofin, som var underordnad teologin och dess redskap, fick därmed uppgiften att söka göra något åt den stora motsättningen mellan uppenbarade sanningar och sanna kunskaper uppnådda genom filosofiskt tänkande.
I uppgiften ingick att avfärda alla invändningar mot uppenbarelsetron och att försvara den kristna trosläran, men även att ge den en förnuftsmässigt acceptabel grund.
För detta syfte använde man sig av den speciella skolastiska argumentationsmetoden, som hade utvecklats av många lärda. Den undervisades och övades i klosterskolorna. Förklarande av en text med denna metod innebar att man kommenterade dess utsagor med hjälp av kyrkans autoriteter, dvs. Bibeln och kyrkofädernas uttalanden, samt vidare att man bearbetade ouppklarade frågor med logikens medel och argumentationsmetoder.
Motstridiga uppfattningar ställdes mot varandra och sedan avslöjde man vilken av dem som var rätt genom att genföra båda med olika utsagor från de stora autoriteterna.
Metodiken innebar allså att man i möjligaste mån höll sig inom ramen för de redan accepterade tolkningarna av de av kyrkofäderna ( i synnerhet Augustinus) utsagor som tidigare bildat grunden för kyrkans lära.
Logiken grundläggande roll i den skolastiska metodiken är inte så förvånande eftersom den tillhörde de sju så kallade fria konster som utgjorde grunden för all icke-teologisk utbildning i medeltidens skolor och universitet.
-
Prekognitivo
Högskolastiken och Aristoteles skrifter.
På 700-talet hade araberna trängt in i Spanien, vilket inte bara betydde att Österlandets kultur och vetenskap förmedlades till Europa, utab även att Aristoteles viktigaste skrifter blev kända där. Aristoteles filosofi hade via Syrien nått den Arabiska kultursfären och i denna åstadkommit ett närmande till den grekiska kulturen.
Grekiska lärdes arbeten hade översatts till arabiska och en islamisk filosofi hade växt fram med dessa som grund. Det var framför allt Aristoteles skrifter araberna hade studerat och kommenterat. Filosofen Al-Farabi var den förste som använde sig av Aristoteles logik vid sina studier av uppenbarelsereligionen.
När det gällde kommenterandet av dem grekiska skrifterna kom även andalusiern Ibn Rushd (som också kallades Averroés) med viktiga bidrag. Han arbetade med en systematisering av den islamiska läran och var den som gjorde Aristoteles "Metafysik" känd. Liksom skolastikerna utgick Averroés från att de i religionen förekommande eviga sanningarna kunde ges rationella motiveringar med förnuftets hjälp.
Aristoteles skrifter liksom förklaringarna av och kommentarerna till dem av arabiska (och även judiska) lärde, översattes så småningom från grekiska och/eller arabiska till latin. Spridningen av dessa översättningar ledde till nya filosofiska ansatser inom den kristna filosofin samt till nya metoder för filosoferandet. Vid mitten av 1100-talet hade detta hunnit leda till stora förändringar i skolastiken.
De kristna lärda konfronterades med nya kunskaper på logikens, metafysikens och naturfilosofins områden, som inte alls var lätta att få att stämma överens med den kristna uppenbarelseläran. Dessutom medförde det nya intresset för Aristoteles skrifter en högre värdering av vetenskaperna astronomi, fysik, matematik och medicin. Dessa kunskapsområden hade dittills undantagslös inordnatts i teologins domän.
Det framstod nu allt tydligare att varje kunskapsområde, inklusive teologin själv, hade ett eget kunskapsinnehåll och krävde sin egen metodik. Detta gällde givetvis också filosofin, även om man fortfarande ansåg dess främsta uppgift vara att betjäna teologin. Men kännedomen om den islamiska filosofin hade nu fått många lärde att inse att filosofiska frågor kunde behandlas utan ett ständigt hänvisande till icke-filosofiska kyrkliga autoriteter. Därmed kom frågan om relationen mellan teologin och filosofin åter i blickpunkten.
Thomas av Aquino var den tänkare som framför alla andra sin tids lärde efterträvade en syntes av teologin och filosofin samtidigt som han erkände att båda vetenskapsområderna var självständiga från metodologisk synpunkt. Teologin baserades på tro och Filosofin på förnuftsresonemang.
På 700-talet hade araberna trängt in i Spanien, vilket inte bara betydde att Österlandets kultur och vetenskap förmedlades till Europa, utab även att Aristoteles viktigaste skrifter blev kända där. Aristoteles filosofi hade via Syrien nått den Arabiska kultursfären och i denna åstadkommit ett närmande till den grekiska kulturen.
Grekiska lärdes arbeten hade översatts till arabiska och en islamisk filosofi hade växt fram med dessa som grund. Det var framför allt Aristoteles skrifter araberna hade studerat och kommenterat. Filosofen Al-Farabi var den förste som använde sig av Aristoteles logik vid sina studier av uppenbarelsereligionen.
När det gällde kommenterandet av dem grekiska skrifterna kom även andalusiern Ibn Rushd (som också kallades Averroés) med viktiga bidrag. Han arbetade med en systematisering av den islamiska läran och var den som gjorde Aristoteles "Metafysik" känd. Liksom skolastikerna utgick Averroés från att de i religionen förekommande eviga sanningarna kunde ges rationella motiveringar med förnuftets hjälp.
Aristoteles skrifter liksom förklaringarna av och kommentarerna till dem av arabiska (och även judiska) lärde, översattes så småningom från grekiska och/eller arabiska till latin. Spridningen av dessa översättningar ledde till nya filosofiska ansatser inom den kristna filosofin samt till nya metoder för filosoferandet. Vid mitten av 1100-talet hade detta hunnit leda till stora förändringar i skolastiken.
De kristna lärda konfronterades med nya kunskaper på logikens, metafysikens och naturfilosofins områden, som inte alls var lätta att få att stämma överens med den kristna uppenbarelseläran. Dessutom medförde det nya intresset för Aristoteles skrifter en högre värdering av vetenskaperna astronomi, fysik, matematik och medicin. Dessa kunskapsområden hade dittills undantagslös inordnatts i teologins domän.
Det framstod nu allt tydligare att varje kunskapsområde, inklusive teologin själv, hade ett eget kunskapsinnehåll och krävde sin egen metodik. Detta gällde givetvis också filosofin, även om man fortfarande ansåg dess främsta uppgift vara att betjäna teologin. Men kännedomen om den islamiska filosofin hade nu fått många lärde att inse att filosofiska frågor kunde behandlas utan ett ständigt hänvisande till icke-filosofiska kyrkliga autoriteter. Därmed kom frågan om relationen mellan teologin och filosofin åter i blickpunkten.
Thomas av Aquino var den tänkare som framför alla andra sin tids lärde efterträvade en syntes av teologin och filosofin samtidigt som han erkände att båda vetenskapsområderna var självständiga från metodologisk synpunkt. Teologin baserades på tro och Filosofin på förnuftsresonemang.
-
Prekognitivo
Renässansens filosofi; Den förste av den nya tidens tänkare, som enligt antika förebilder lagerkransades och hyllades på Capitolium i rom, var Framcesco Petrarca, vilken även var den förste store humanisten.
Det nya intresset för människans historiska och språkliga verklighet, som i början av den Nya tiden gick hand i hand med renässanskonstnärernas realism, fick humanisterna att ständigt kritisera skolastiken med dess onaturliga och logiskt förkonstlade kunskapsmetafysik och ändlösa Aristoteleskommentarer.
Petrarca menade att en skolastiker bara lärde sig att bli mer spetsfundig men knappast klokare av att läsa Aristoteles, och förespråkade i stället Platons etiskt tydliga idélära. Därmed kom han att inleda en utveckling som ledde till att en Platonsk akademi grundades i Florens.
I Platons filosofi, och i synnerhet i hans tankar om det goda, tycktes han närma sig den gudomliga sanningen, vilket fick Petrarca att publicera skriften "Om ens egen och andras okunnighet". Med "okunnighet" menade han här den brist på förnuftsbaserad kunskap som kännetecknade de kristna, vilka bara kunde få kunskap om de yttersta sanningarna genom att tro.
Denna tanke blev till ett program för kyrkodiplomaten, kardinalen, humanisten och filosofen Nikolaus från Kues (på latin kallad Cusanus). I sin bok " De docta ignorantia" (om den lärda okunnigheten) från 1440 accepterar han att Guds oändlighet är obegriplig och tar denna negativa insikt till utgångspunkt för ett försök till positiv bestämning av denna obegriplighet.
Cusanus undersöker människans förmåga att erhålla kunskap och kommer fram till en bestämning av förhållandet mellan mänsklig och gudomlig uppfattningsförmåga.
Förståndet uppfattar likheter och skillnader bedömer talförhållanden och beräknar. Den erhållna kunskapen förblir alltid relativ och ofullkomlig eftersom världens ting är oändligt många och har oändligt många möjliga kunskapsaspekter. Det är bara med en absolut måtttock som det enskilda låter sig slutgiltigt mätas. Enligt Cusanus är det förnuftet som här ingriper, men inte genom att fatta det absoluta, utan genom att "vidröra" det.
Renässansens platonism; kännetecknande för renässansens filosofi, och i synnerhet för den italienska renässansfilosofin, är återupptäckandet av Platon. Den viktigaste företrädaren för renässansens platonism är Marsilio Ficino, som översatte alla Platons skrifter till latin och därmed gjorde dem tillgängliga för alla Europas lärda. Framför allt Platons tankar om det godas idé fick ett starkt gensvar från dem som berördes av tidens humanistiska strömning.
För Ficino utgjorde anden och naturen samt alla existensnivåer ett enda kontinuum. Den översta nivån motsvarade enligt Ficino i överensstämmelse med den nyplatonska traditionen den gudomliga existensens nivå (idéernas sfär).
Ficino uppfattade Platons filosofi som en mycket aktuell lära, som utlovade en möjlighet att inom sin ram kunna förena alla tidens motstridiga tendenser. Den borde kunna försona både relogion och filosofi, både metafysik och vetenskap, som ju överallt verkade glida längre från varandra.
Ficino och likasinnade humanister erhöll ett viktigt stöd av Cosimi de Medici, bankir, mecenat och inofficiell härskare i den officiella republiken Florens. Sedan slutet av 1450-talet hade humanisterna (renässansfilosoferna) samlats då och då och utbytt tankar på ett av Cosimis lantgods och efter förebilder från antiken, denna samtalscirkel kom så småningom att kallas Florens Platonska Akademi.
Det nya intresset för människans historiska och språkliga verklighet, som i början av den Nya tiden gick hand i hand med renässanskonstnärernas realism, fick humanisterna att ständigt kritisera skolastiken med dess onaturliga och logiskt förkonstlade kunskapsmetafysik och ändlösa Aristoteleskommentarer.
Petrarca menade att en skolastiker bara lärde sig att bli mer spetsfundig men knappast klokare av att läsa Aristoteles, och förespråkade i stället Platons etiskt tydliga idélära. Därmed kom han att inleda en utveckling som ledde till att en Platonsk akademi grundades i Florens.
I Platons filosofi, och i synnerhet i hans tankar om det goda, tycktes han närma sig den gudomliga sanningen, vilket fick Petrarca att publicera skriften "Om ens egen och andras okunnighet". Med "okunnighet" menade han här den brist på förnuftsbaserad kunskap som kännetecknade de kristna, vilka bara kunde få kunskap om de yttersta sanningarna genom att tro.
Denna tanke blev till ett program för kyrkodiplomaten, kardinalen, humanisten och filosofen Nikolaus från Kues (på latin kallad Cusanus). I sin bok " De docta ignorantia" (om den lärda okunnigheten) från 1440 accepterar han att Guds oändlighet är obegriplig och tar denna negativa insikt till utgångspunkt för ett försök till positiv bestämning av denna obegriplighet.
Cusanus undersöker människans förmåga att erhålla kunskap och kommer fram till en bestämning av förhållandet mellan mänsklig och gudomlig uppfattningsförmåga.
Förståndet uppfattar likheter och skillnader bedömer talförhållanden och beräknar. Den erhållna kunskapen förblir alltid relativ och ofullkomlig eftersom världens ting är oändligt många och har oändligt många möjliga kunskapsaspekter. Det är bara med en absolut måtttock som det enskilda låter sig slutgiltigt mätas. Enligt Cusanus är det förnuftet som här ingriper, men inte genom att fatta det absoluta, utan genom att "vidröra" det.
Renässansens platonism; kännetecknande för renässansens filosofi, och i synnerhet för den italienska renässansfilosofin, är återupptäckandet av Platon. Den viktigaste företrädaren för renässansens platonism är Marsilio Ficino, som översatte alla Platons skrifter till latin och därmed gjorde dem tillgängliga för alla Europas lärda. Framför allt Platons tankar om det godas idé fick ett starkt gensvar från dem som berördes av tidens humanistiska strömning.
För Ficino utgjorde anden och naturen samt alla existensnivåer ett enda kontinuum. Den översta nivån motsvarade enligt Ficino i överensstämmelse med den nyplatonska traditionen den gudomliga existensens nivå (idéernas sfär).
Ficino uppfattade Platons filosofi som en mycket aktuell lära, som utlovade en möjlighet att inom sin ram kunna förena alla tidens motstridiga tendenser. Den borde kunna försona både relogion och filosofi, både metafysik och vetenskap, som ju överallt verkade glida längre från varandra.
Ficino och likasinnade humanister erhöll ett viktigt stöd av Cosimi de Medici, bankir, mecenat och inofficiell härskare i den officiella republiken Florens. Sedan slutet av 1450-talet hade humanisterna (renässansfilosoferna) samlats då och då och utbytt tankar på ett av Cosimis lantgods och efter förebilder från antiken, denna samtalscirkel kom så småningom att kallas Florens Platonska Akademi.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 15 och 0 gäster