transversal skrev:Alltså, jag vill ställa en motfråga, som du Kotten eller någon annan kanske känner för att svara på. Det är en uppriktig fråga som jag inte riktigt "förstår" en mans tankegång i.
Vissa män (inte alla) verkar ha så svårt att liksom gå kvinnor till mötes i de lätt "fåfänga" men ändå rätt vanliga önskemål. De flesta kvinnor reagerar positivt på att bli strukna lite medhårs i vissa frågor, precis som många män blir mer avslappnade om de får lite beröm osv. Otroligt praktiskt "glidmedel" i relationer, tycker jag, som är ganska pragmatiskt lagd. (Därmed inte sagt att alla kvinnor eller alla män har dessa önskemål.)
Vissa män verkar dock ha enorma svårigheter med att gå kvinnor till mötes i dessa frågor. Jag satt vid en middag för ett tag sedan, där ett par började diskutera om de skulle gifta sig eller inte. Mannen i fråga ville inte, därför att han tyckte att det inte var speciellt meningsfullt. Kvinnan ville gifta sig, mest av romantiska skäl så som jag förstod det. Om jag hade varit i mannens skor så hade jag antagligen tänkt: "Ok, jag tycker väl kanske inte att romantiska skäl väger jättetungt för mig, men gör det henne så lycklig och det inte direkt skadar mig, så får det väl vara så." Ett sätt att tjäna några "pluspoäng" i en relation i mina ögon, om nu inte giftermål är någon stor fråga för honom (av negativ art).
Istället för denna position så hade han den diametralt motsatta. Han ville tvärtom övertyga sin kvinna om att giftermål inte borde intressera henne heller, och att hennes romantiska utgångspunkt var löjlig. För honom blev liksom frågan en "sakfråga", något som skulle bemötas med argumentation och logisk rationalitet. En ståndpunkt som i sig sårade henne.
Ni kan antagligen tänka er själva utgången av kvällen, med viss stigande irritation mellan parterna.
Vad är själva kärnan till en mans motstånd i en sådan här fråga, med dessa motiv? Varför blir en sådan man irriterad när hon är "romantisk" och mer eller mindre säger något som hade kunnat tolkas som en komplimang?
Har ingen direkt erfarenhet av den typen av män, därför de flesta män jag har känt har varit ganska romantiska själva, eller har åtminstone haft lätt att förefalla romantiska, så det är en helt främmande manstyp för mig. Hur tänker "han"?
Det där vet jag precis vad det är! Hoppas att jag kan uttrycka mig tydligt.
[Män används som en generaliserad term i fortsättningen och menar till de män som jag tror transversal försöker förstå.]
Jag tror....
Vi män har nog ett starkt behov av att konkretisera vår omgivning, jag har det iallafall. Det är en fråga om stolthet och omvärldsuppfattning. Det är som bekant väldigt lätt för män att gå in i "sak"fenomen(jmfr psykologin) och vi har ett svagt syndrom av Asbergers. När vi får en fråga så är det primärt en konverastion, vi uppmuntrar det som den andra tycker är bra och vi påpekar det som den säger är fel men fokuset ligger på på frågan. Två tjejer i ett omklädningsrum(förlåt för uttrycket men det är bara för att göra det mer tydligt) försöker ge varandra samma form av feedback och sätter sig in i den andra personens fråga men utifrån ett något bredare och abstraktare perspektiv där jag tror att ni antingen har en intellektuell överhet eller så frångår ni lite ifrån frågans kärna till förmån för den sociala aspekten.
Vad gäller det här med giftermålet är det svårt att veta vad han motiverar den rationaliseringen till. Antingen så har en faktisk åsikt om att giftermål är ett patetiskt jippo som inte kan vara representativt för hans känslor eller deras liv(ungefär som jag resonerade; Var ärlig och hård snarare än luddig och mjuk) eller så kanske han inte vill gifta sig med henne eftersom hon bara är ett tidsfördriv för honom och han vet att hon inte är intressant för honom i längden.
Om vi vänder på det och jag vill gifta mig med min flickvän av den anledningen att jag tycker det är romantiskt vackert och har en tilltro till att vi kommer åtminstone från min sida spendera resten av livet med varandra och fick ett nej skulle jag bli arg och förbannad och försöka förstå vad anledningen är till att hon inte vill gifta sig med mig. Ett "okej varför inte" förklätt i ett "ja" skulle jag se som en lögn, en äcklig stinkande lögn, och isåfall hellre ett rakt "nej för..."
jag har uppfattningen att män vill(precis som tjejer, men har ett större behov av) att bli älskade för vad de i djupet är, vad de lyckas åstadkomma av och gentemot den specifika parten där själva strukturen är i fokus. Kvinnor vill kanske mer uppleva tryggheten och misstycker inte att bli älskade som en sminkad fasad så länge de är älskade, där ordet nog har olika meningar. Ibland är jag lite ledsen för att jag inte är homosexuell med någon kompis för det känns som att det skulle vara roligt. Sen ibland blir jag ledsen för att jag inte har några riktiga "tjej" kompisar. Är det en norm eller att vi inte förstår kommunikationen mellan varandra tillräckligt bra för att bli "bästa vänner" mellan könen. (Inget axiom men det känns iaf väldigt ovanligt)
.
